Hoppas mina barn väljer kärlek, inte separatism

Det här inlägget skrivs mot en fond av ett inlägg Lady Dahmer, en ledande radikalfeministisk opinionsbildare, skrev häromdagen. Jag är sällan överens med henne avseende problemformulering och lösningsanalys, och finner hennes som regel hätska retorik allt annat än konstruktiv.

Samtidigt är det viktigt att skilja på sak och person. Jag har redan tidigare försvarat hennes rätt att slippa personliga påhopp, nedsättande epitet eller rena hot. Det gäller fortfarande (trots att hon av tidigare meningsutbyten att döma inte är villig att återgälda tjänsten) varför jag vänligt men bestämt ber er att inte ta detta inlägg som intäkt för att angripa henne. Det är resonemanget i hennes inlägg och den tillhörande kommentarstråden jag ämnar diskutera, inte hennes person. Respektera det, tack.

*   *   *   *   *   *   *   *   *   *

Jag hoppas, hoppas, hoppas att min dotter väljer ett liv utan män. Blir så jävla äcklad och rädd när jag tänker på att [dotterns namn] kanske är heterosexuell. Jag älskar min dotter, och vill att hon ska må bra. Det kommer hon ej göra om hon har relationer med män.

Så skriver alltså Lady Dahmer, och jag måste som förälder själv säga att det är ett mycket underligt ställningstagande. En individs sexualitet är inte ett politiskt statement utan en del av ens grundläggande mänsklighet, och som förälder skulle det aldrig falla mig in att ha önskemål kring mina barns läggning. Varför skulle de inte duga som de är, oavsett sexuell preferens? Jag hoppas att mina barn hittar kärleken, att de träffar någon som respekterar dem, ger dem omtanke, stimulans, stöttning, njutning och livsglädje! Sedan vilket kön den personen (eller de personerna) har, det skiter jag fullständigt i. Jag vill att mina barn skall vara lyckliga, och om någon bidrar till det är deras kön av exakt noll betydelse.

Innan jag går vidare, måste jag belysa en annan intressant aspekt av hennes resonemang. Ponera att hon eller någon annan (varför inte en konservativt lagd vit man, bara för att göra exemplet extra övertydligt)  hade presenterat motsatt önskan: ”Jag hoppas, hoppas, hoppas att mitt barn inte blir gay”. Det råder knappast någon tvekan om att de allra flesta hade bedömt detta som homofobiskt, men tydligen skall vi inte se Lady Dahmers uttalande som heterofobiskt?

Nåväl, tillbaka till ämnet. Är Lady Dahmer rätt ute i sak, även om motiven till att överhuvudtaget lägga sig i kan framstå som underliga – skulle ett liv med enbart (biologiskt betingade eller politiskt valda) lesbiska partnerrelationer öka sannolikheten för dotterns lycka? Av allt att döma: nej.

Faktum är att partnervåld är minst lika vanligt inom lesbiska relationer som inom heterorelationer, och att självmordsfrekvensen är högre för HBTQ-personer (särskilt ungdomar) än för samhället i stort. Det senare beror sannolikt klart mer på de fördomar och den illvilja (delar av) samhället riktar mot HBTQ-personer, än på något inneboende hos dessa. Att jag lyfter omständigheten skall alltså inte förstås som någon kritik mot HBTQ-personer, utan bara som ett belysande av att en lesbisk identitet knappast utgör en gräddfil till lycka.

Att det kan vara extra svårt att som lesbisk få gehör för betungande relationsupplevelser framgår faktiskt väldigt tydligt just av kommentarstråden till Lady Dahmers inlägg. När en kvinna skriver om sin upplevelse av utsatthet i en tidigare lesbisk relation, som nu ersatts av en betydligt hälsosammare dito med en godhjärtad man:

…bemöts hon av ilska och hån, snarare än av förståelse och omtanke:

Om inte annat säger detta en hel del om de intellektuella skygglappar som stora delar av den radikalfeministiska rörelsen dras med. Att erkänna (den likvärdiga) förekomsten av lesbiskt partnervåld blir en omöjlighet, då det inte passar in i världsbilden med män som ensidiga förövare och kvinnor som ensidiga offer. Att ”offra” en medsyster för sakens skull verkar inte vara något problem.

NOT: Lady Dahmer har efter det inlägg jag primärt berör publicerat ett senare dito, där hon tydliggör att hon avsåg att problematisera heterorelationer snarare än att romantisera homorelationer. Om du frågar mig en ganska halvhjärtad ”dementi”, men det bör i rättvisans namn ändå nämnas.

Jag kan se ytterligare en faktor som talar emot att könsseparatism på relationsfronten skulle vara av godo. Denna faktor är att vi som människor når nya insikter och breddar våra perspektiv genom utbyte med andra. Om man nu – likt Lady Dahmer – anser att män inte förstår kvinnors livsvillkor, och inte tar tillräckligt med ansvar för heterorelationers jämställdhet, borde man väl inte vilja undanhålla män den överlägset bästa källan till ökad förståelse: kvinnor?

Så länge könen inte jobbar tillsammans, talar med varandra och lyssnar på varandra (och detta är inte något som bör gälla ensidigt med män som lyssnare och kvinnor som talare, vilket jag tidigare berört) lär vi knappast göra några nämnvärda framsteg. Visst, det går att se separatism som en lösning. På det viset kommer inga kvinnor att utsättas för dåliga relationer med män. Å andra sidan kommer heller inga kvinnor överhuvudtaget att åtnjuta bra förhållanden med män, än mindre bättre relationer än idag.

Denna ”lösning” är alltså egentligen inte en förbättring, utan att ge upp. Att ge upp allt hopp om att kvinnor och män skall kunna samexistera på ett (generellt) välfungerande sätt. I min värld är detta en synnerligen tröstlös hållning, och dessutom ungefär lika dumt som att hävda att apartheid är en ”lösning” eftersom det förekommer rasism. Integration, utbyte och ökad förståelse kan möjligen leda till en lösning, separatism och hatretorik högst sannolikt aldrig.

En sista kommentar till Lady Dahmers inlägg, som även den belyser den cementerade synen på män som förtryckare snarare än tänkande, kännande människor. Hon skriver:

Heterorelationer är ofta nedbrytande för kvinnor och kvinnor mår ofta bättre när de gör slut eller skiljer sig (män mår sämre dock av detta då heterorelationer för män är välgörande vilket säger ganska mycket.)

Mina egna empiriska observationer ger henne en halv poäng. Det är nog fortfarande vanligare att kvinnan i ett heteropar är familjens ”projektledare” med koll på (och ansvar för) sociala kontakter, bemärkelsedagar och aktivitetskalendrar. Här kan en separation upplevas som att kvinnan i så fall får minskad ansvarsbörda, medan mannen får en ökad dito (särskilt om det finns barn med i bilden).

Det är dock bara en del av bilden, inte hela. Mina empiriska observationer ger även vid handen att de män som möts av denna ökade ansvarsbörda egentligen inte har några problem att hantera den. Om och när män ”tvingas” ha koll på föräldramöten, skostorlekar och barnkalas, så klarar de uppgiften utan magsår, kärlkramp och håravfall. Orsaken till mäns sämre mentala hälsa efter separationer framstår inte primärt som praktisk, utan känslomässig. Det är saknaden av ens nära och kära, ensamheten, som är orsaken till nedstämdheten – inte avsaknaden av någon som styr upp det praktiska.

Lek med följande tanke: Anledningen till att män mår sämre än kvinnor efter en separation, är inte för att de gått miste om sin ”husslav”. Det är för att män behöver kvinnor för att känna sig kompletta som människor i högre utsträckning än vad kvinnor behöver män av samma orsak.

Absurt, eller hur?! Åtminstone vid en första anblick, då det ju helt går emot den gängse synen (åtminstone bland radikalfeminister) på män som empatistörda, känslohämmande och i grunden själviska varelser. Men vad är det egentligen som säger att denna bild inte är lika sann som (eller åtminstone ett relevant komplement till) den praktiska sidan av saken? Ingenting, förutsatt att man bara törs göra tankehoppet att män inte nödvändigtvis är sämre än kvinnor, bara för att de är annorlunda.

Fast det är klart, det är ju svårt att någonsin uppamma förståelse för det andra könet, om man anser att könsseparatism och politiska val av relationspartners är en ”lösning” på något…