En kritisk granskning av könsmaktordningen

Efter empirisk prövning förkastar jag teorierna om en rådande könsmaktordning här i Sverige. Jag förnekar inte att det förekommer kvinnoförtryck runt om i världen (läs även Benson & Stangroom, 2010) och så länge det finns regioner där kvinnor riskerar att stenas till döds för att de har våldtagits, är det uppenbart att det återstår en hel del arbete avseende kvinnors rättigheter på ett globalt plan.

Även här på hemmaplan finns det vissa aspekter av traditionella könsroller och normer som slår hårdast mot kvinnor. Dock ser jag inte att svenska kvinnor som grupp generellt kan sägas vara förtryckt av (eller ens underordnad) gruppen män, och här tänkte jag redogöra för varför.

Rubrikerna för varje sektion kan sägas motsvara det påstående som teorin om könsmaktordningen kommer med. Brödtexten är mitt bemötande av (alternativt medhåll inför) dessa påståenden. Försök ha överseende med att jag håller resonemangen koncisa. Önskar ni läsa på mer i detalj, finner ni ännu fler faktakällor än de jag länkar direkt i texten under ”Bibliotek” i huvudmenyn här ovan.

Livet är allmänt svårare som kvinna

Detta generella påstående brukar ibland framföras i samband med inlägg om hur ”patriarkatet” hämmar kvinnor, och hur livet som kvinna är mycket svårare än som man. Även om det ”globala kriget mot kvinnor” tenderar att överdrivas, finns det onekligen delar av världen där kvinnor möter större svårigheter och begränsningar än vad män gör.

FN menar att kvinnor globalt sett har det 8% sämre än män, om man ser till faktorer som livslängd, utbildning och inkomst. Endast i 16 av 148 undersökta länder anser FN att kvinnor kan sägas ha det bättre än män – och ett av dessa är Sverige.

Vidare brukar Sverige i internationella lyckoundersökningar rankas högt, men det skulle ju teoretiskt kunna bero på att svenska män är jättelyckliga medan svenska kvinnor lider. Tja, varför då inte fråga svenska kvinnor själva?

Det gjorde SOM-institutet 2010. Trots att kvinnor överlag kräver mer än män för att vara nöjda med sitt liv (de tillmäter fler faktorer större vikt) visar det sig att kvinnor trots det är något mer nöjda med sina liv än vad män är! Visst, kvinnor är klart mindre nöjda med sin livssituation avseende utseende (måhända ett resultat av de högre utseendekrav som genom media riktas mot kvinnor) och marginellt mindre nöjda avseende arbete/studier. Å andra sidan är kvinnor mer nöjda än män på samtliga av områdena familjeliv/nära relationer, boende, fritid, socialt umgänge, hälsa och ekonomi.

Det verkar alltså vanskligt att hävda att livet som kvinna i Sverige skulle innebära ett betungande ok av förtryck. Eller tror verkligen någon att det finns situationer där de förtryckta är mer nöjda med livet än sina förtryckare…?

Makteliten består av män

Visst råder det en könsmässig obalans i t.ex. näringslivets, vetenskapens eller politikens toppskikt, med fler män än kvinnor. Å andra sidan råder det en än större obalans i samhällets bottenskikt, där överrepresentationen av män bland hemlösa, fängslade, narkomaner, alkoholister och på annat sätt socialt utslagna är större än i samhällets toppskikt.

Det är vanligt att peka på det första av dessa faktum och hävda manlig överordning, utan att nämna den motsägande andra sidan av myntet. Denna dubbla könsobalans är inget bevis för ”patriarkatet”, utan endast för det biologiska faktum att män som grupp i princip vilket område det än gäller har en bredare normalfördelningskurva än kvinnor. Det är helt enkelt sannolikt att vi kommer att påträffa en större andel män än kvinnor bland såväl de allra mest ambitiösa och högintelligenta, som bland de mest asociala och lågbegåvade.

Dessutom verkar frånvaron av kvinnor inom olika toppskikt till inte oansenlig del bero på egna val (läs även Pinker, 2008).

Sveriges Riksdag är inte jämställd

Ett stycke feministisk kritik mot rådande ordning jag instämmer i, är den att kvinnliga politiker oftare än män förminskas på ett sätt som kan avskräcka från att sikta på en större politisk gärning. Det pratas lite för ofta om ”Mona” (Sahlin) och (Fredrik) ”Reinfeldt” för att det skall kännas rimligt. Förmodligen bottnar detta i kvarlevande, gamla föreställningar om kvinnan som familjeperson och mannen som yrkesperson. Det finns alltså förbättringspotential avseende informella strukturer.

Med det sagt är det viktigt att påpeka att det inte råder någon formell politisk diskriminering av kvinnor i Sverige. Hälften av Sveriges befolkning består av kvinnor, och dessa har full demokratisk rösträtt. Vi har dessutom personval i det här landet, och de flesta av de etablerade partierna brukar ha ungefär hälften kvinnliga kandidater på sina valsedlar. Ifall en majoritet av riksdagsledamöterna är män, beror det alltså på att de har röstats fram av minst lika många självbestämmande kvinnor som män.

Dessutom är representationen av kvinnor bland svenska ministerposter (vilket är en maktnivå högre än riksdagen) nuförtiden god; år 2014 hölls över hälften av Sveriges ministerposter av kvinnor.

Riksdagshuset

Lönegapet mellan könen är stort

Inte alls lika stort som det brukar påstås. När det pratas om en könsbundet gap på ~15% missar man att det då handlar om ett inkomstgap, inte ett lönegap. En överväldigande del av gapet beror på faktorer som att kvinnor i mycket större utsträckning är verksamma inom offentlig sektor, och/eller arbetar deltid. Mäter man könsbunden skillnad i lön för samma typ av arbete, vid samma sysselsättningsgrad, minskar skillnaden (i Sverige) till någonstans kring 5-6% inom privat sektor; i den offentliga sektorn är skillnaden ännu mindre. I den siffran finns det fortfarande inbakat en viss osäkerhet, eftersom hänsyn inte tas till eventuellt chefsskap eller andra förtroenderoller. Den verkliga skillnaden kan alltså – men behöver inte – vara mindre.

Visst kan diskriminering vara en faktor, och bevisad sådan bör straffas kännbart. Dock kan det alltså inte ses som bevisat att skillnaden beror på diskriminering. Eftersom vi faktiskt jämför grupper (könen) här, är det lönt att tala om genomsnittliga skillnader i beteende. Män som grupp är mer riskbenägen, och de individer som löneförhandlar tuffare kan erhålla ett märkbart genomslag på utfallet. Vid samma förhandlingsstil verkar utfallet i löneutveckling dock vara likvärdigt mellan könen.

För att summera: en viss lönediskriminering av kvinnor kan inte helt uteslutas, och kan sådan bevisas bör den naturligtvis beivras med eftertryck. Dock skulle det lilla gap som återstår efter kontroll för alla kända, relevanta variabler även kunna förklaras med skillnader i förhandlingsteknik. Mer utredning fordras.

Ett par inte helt irrelevanta fotnoter:

1) under en livstid kommer en genomsnittlig man att betala in ungefär 1 miljon kronor mer i skatt än han får ut i social/medicinsk omsorg från staten. För kvinnor är förhållandet det omvända. Denna pengatransaktion från män till kvinnor får inte glömmas bort i en diskussion om löner och deras effekt på livskvalité.

2) Kvinnor som lever i parförhållanden med män (vilket trots att är ganska vanligt) kontrollerar ofta hur större delen av de gemensamma tillgångarna spenderas.

3) Enligt SCB är den största riskfaktorn för att föräldrar skall separera låg inkomst hos mannen! Att detta inte skulle påverka mäns benägenhet att sträva efter hög lön (och göra den benägenheten relativt sett högre än kvinnors) verkar osannolikt.

Kvinnor dubbelarbetar

Detta är helt enkelt inte sant. Det är sant att kvinnor lägger mer tid på obetalt arbete än vad män gör, det vill säga sysslor som kan kopplas till hem och familj. Å andra sidan lägger män mer tid på förvärvsarbete. Lägger man ihop tiden för förvärvsarbete med tiden för obetalt arbete, ser man att könen lägger ner nästan exakt lika mycket tid på ”arbete”. Båda könen har dock lika mycket tid över till personliga behov samt ”fritid”. I den senaste stora SCB-undersökningen lade kvinnor ner marginellt mer tid på arbete totalt, medan den föregående istället visade på ett något större manligt överskott i insats. (Det som ändrats är att kvinnors förvärvsarbete ökat mer än mäns obetalda arbete, även om det senare också har ökat.)

Att kvinnor förvärvsarbetar mindre än män, och därmed bland annat får ett sämre (men i strikt mening inte nödvändigtvis orättvist) pensionsutfall, är absolut inte oproblematiskt. Att prata om dubbelarbete är dock direkt missvisande, och den vanliga klyschan om att ”män inte tar tillräckligt med ansvar för hem och familj” kunde lika gärna bytas ut mot ”kvinnor tar inte tillräckligt med ansvar för familjens försörjning”. Det handlar om ett lagarbete, där båda parter bör ta informerade beslut om arbetsfördelning, och vara lika nöjda med utfallet.

Kvinnor utsätts för manligt våld

Män är i genomsnitt onekligen mer våldsbenägna än kvinnor, även om de individuella skillnaderna är påtagliga. Den manliga aggressiviteten har genom historien varit en överlevnadsfaktor för den mänskliga rasen. Eftersom kvinnor funnit hög manlig våldsberedskap attraktivt, har den fortlevt genom naturlig selektion.

Redan där faller egentligen tesen om manligt våld som bevis på förtryck av kvinnor. Det kan ändå vara värt att närmare granska frasen ”mäns våld mot kvinnor” och partnervåld som specifik företeelse, eftersom sådant våld med viss rätt kan sägas handla om utövande av kontroll.

Partnervåld är onekligen ett område där män står för det mesta (samt det grövsta) våldet, om än ej i de proportioner som media vanligen gör gällande.  Det är ungefär lika många kvinnor som män som nyttjar partnervåld, och i de relationer där våldet är ömsesidigt är faktiskt kvinnor något vanligare som första part att eskalera från verbalt till fysiskt våld. Män använder dock oftare upprepat och grovt våld, varför 65-70% av de som skadas fysiskt och 80% av de som dödas av partnervåld är kvinnor.

Detta är ett bevis på mäns högre våldsbenägenhet inom relationer, ja – men fortfarande inte ett bevis på kvinnors generella underordning. Det går att peka på flera anledningar:

  • Det vanligaste våld som kvinnor utsätts för sker enligt BRÅ inom ramarna för deras yrkesutövande, och beror mer på deras yrkesroll än deras kön.
  • Det allra mesta våld som män utövar riktar sig mot andra män.
  • ”Vanliga” män är inte alls särskilt vanliga utövare av partnervåld.
  • Mörkertalet gällande offer för partnervåld som inte vågar anmäla är enligt flera bedömare, däribland BRÅ, högre för män än för kvinnor.
  • När en anmälan faktiskt görs, är det svårare att få gehör och bli betrodd som man än som kvinna.
  • Partnervåld verkar av allt att döma vara lika vanligt i homosexuella förhållanden (även lesbiska sådana) som i heterosexuella.
  • Det finns en särskild brottsrubricering för grov kvinnofridskränkning, vilket rimmar illa med ett samhälle där kvinnors säkerhet ses som mindre viktig.

Om manligt våld i allmänhet, eller ens partnervåld i synnerhet, skulle vara ett bevis på mäns förtryck av kvinnor och/eller de senares underordning, borde få av ovanstående punkter existera. (OBS: på inget vis skall denna observation förringa eller ursäkta några förekomster av partnervåld!)

Våldtäkt, då? Det hävdas ju ibland att vi lever i en ”våldtäktskultur”, där framförallt män som grupp förhåller sig ursäktande till våldtäkt, då det är ett verktyg för kontroll av kvinnor som grupp. Även om varje våldtäkt är en för mycket, och det kan sägas finnas vissa argument för en sådan syn, finns det också (minst lika många) argument emot att våldtäktsproblematiken skulle bottna i en könsmaktordning.

Män köper sex

Det kommer förmodligen alltid att finnas en marknad för försäljning av sexuella tjänster, och sannolikt lär det även fortsättningsvis vara fler män som köper av kvinnor än tvärtom. Om detta kan och får man tycka vad man vill, men det är knappast ett bevis på ”mäns förtryck av kvinnor”. Detta av fler anledningar:

  • Även om trafficking och sexslaveri är horribla företeelser värda allt fördömande, finns det även kvinnor som har valt att sälja sex av egen, fri vilja (Östergren, 2010). Att tro att de som gör så egentligen ändå är styrda till det av ett patriarkalt system, är att underskatta kvinnors förmåga till självständigt handlande.
  • Att se sexköpande män som osympatiska är fullt tillåtet, men dessa är inte representativa för gruppen män i stort. De representerar förvisso alla tänkbara sociala statusklasser, civilstånd och utbildningsnivåer, men (åtminstone här i Sverige) utgör de fortfarande bara en liten minoritet av alla män. Att då påstå att variabeln ”manligt kön” är en starkare gemensam nämnare än just ”sexköpare”, och därmed hävda kollektiv skuld, är lika ovetenskapligt som orättvist.
  • Även om bilden inte är komplett, kan det inte uteslutas att fler män än kvinnor är offer för trafficking, om än för andra ändamål (t.ex. ofrivilligt arbete) än för sexuella.
  • Fler män än kvinnor säljer sina kroppar och liv till farliga/dödliga yrken eller skyddsroller. Trots att kvinnor som grupp här kan sägas vinna något på det män som grupp säljer, är det ingen som ser detta som bevis på mäns underordning.

Gender Gap-undersökningen bevisar könsmaktordningen

Spontant kan det vara svårt att inte hysa stor tilltro till en så distingerad samling upphovsmän och -kvinnor som World Economic Forum (som ligger bakom rapporten) men trots att den har ett gott syfte, brister den i sitt upplägg:

WEF mäter bl.a. andelen yrkesarbetande av respektive kön, lika lön för lika arbete, samt kvinnors inkomster jämfört med mäns. Den första punkten tar inte hänsyn till frivillighet, dvs. ifall fler kvinnor än män väljer att vara ”hemmaförälder”.  Det som borde mätas är hur många som mot sin vilja hindras från yrkesarbete. Lika lön för lika arbete är självklart ett bra mätetal, men samtidigt ett som renderar inkomstjämförelsen överflödig. Att först konstatera att färre kvinnor yrkesarbetar och räkna det som ett minus, och sedan konstatera att kvinnors inkomst är lägre och lägga till det som ytterligare ett minus – utan att se sambandet – överdriver kvinnors ekonomiska underläge.

Gender Gap jämför även genomsnittlig livslängd för könen. Om kvinnor lever kortare ger det en kvot på <1, men lever de längre (vilket är fallet i de allra flesta i-länder) blir kvoten 1:1. Kvinnor kan i undersökningen alltså inte ses som i överläge ens när de uppenbarligen är det, vilket skevar resultatet. Detta gäller även undersökningens resterande variabler, och inte bara livslängd.

Avslutningsvis mäter WEF även kvinnors politiska inflytande. Detta genom att studera andelen kvinnor i landets styrande församling (i Sverige motsvarande Riksdagen), andelen kvinnliga ministrar i regeringen osv. Huruvida kvinnor har full rösträtt, kanske t.o.m. möjligheten att personvalsrösta på andra kvinnor, tar man inte hänsyn till. Det är bara utfallet som granskas, inte möjligheterna till inflytande.

Mönstret är (tyvärr) tydligt: trots sina goda föresatser är rapporten upplagd så att ett (överdrivet) kvinnligt underläge är det enda möjliga utfallet.

Kvinnors sexualitet begränsas

I stor utsträckning ett påstående som kan ses som sant, i varierande grad beroende på del av världen. I länder/regioner där abrahamitiska religioner har stort inflytande är situationen som regel klart värre, men även här i påtagligt sekulariserade Sverige lever rester av gamla, moralistiska värderingar kvar. Slut shaming drabbar som regel klart fler promiskuösa kvinnor än dito män, även om det för all del inte bara är män som står för dömandet.

Slut shaming (hur förkastligt det än må vara, då vuxna människor rimligen bör få äga sin egen sexualitet) är dock inte lika mycket ett bevis på kvinnlig underordning, som det är på förekomsten av evolutionspsykologi (Buss, 1994) och normativa könsroller. Ur ett evolutionärt perspektiv har män haft mer att förlora på kvinnors otrohet än vad kvinnor har haft att förlora på mäns, varför könsnormen här har utformats för att straffa kvinnlig promiskuitet hårdare: normativ kvinnlighet innefattar kyskhet.

Detta kan måhända tyckas utgöra ett gott exempel på underordning, men bara om man ser det som den enda (viktiga) pusselbiten. Här slår normerna hårdast mot kvinnor, men på andra områden slår de hårdare mot män.

På motsvarande vis har kvinnor evolutionärt haft mer att förlora på bristfällig manlig offervilja, än vad män har haft på bristande kvinnlig dito (eftersom mäns större muskelmassa gjort dem bättre lämpade för fysisk strid/prövning). Normativ manlighet innefattar därför oräddhet, riskbenägenhet och offervilja. När mångdubbelt fler män än kvinnor varje år dör i arbetslivsrelaterade olyckor eller våldsamma konflikter är det ingen som ser den isolerade pusselbiten som ett bevis på mäns underordning.

Kvinnor har historiskt sett alltid varit förtryckta

Återigen ett påstående som – beroende på när man drar gränsen mellan ”historien” och ”nutid” – kan sägas vara sant. Kvinnor var under lång tid nekade tillträde till maktsfärer som högre utbildning, vetenskap och politik. Strikt förkastligt, och något vi skall vara glada att vi lyckats förändra i de allra flesta delar av världen.

Dock utgör ”vad som var” inget bra bevis för ”vad som är”. Att kvinnor inte hade full rösträtt förrän 1921 är ett bevis på diskriminering före 1921, men inte ett bevis på diskriminering nu. Dessutom fick män inte full rösträtt före 1922 (innan dess kunde man mista rösträtten om man inte fullgjort sin värnplikt) och historiskt sett har även majoriteten män varit antingen livegna, medellösa, nyttjats som kanonmat eller på annat sätt farit illa i händerna på det fåtal som haft makten.

Sjukvården och den medicinska forskningen förbiser kvinnor

Det brukar påstås att kvinnor får sämre vård än män, särskilt i form av sämre läkemedel (då dessa är framtagna för – och genom tester på – män). Historiskt sett kan det säkert ligga något i åtminstone det senare påståendet. En delförklaring skulle kunna vara att män historiskt haft mer makt att påverka forskningens inriktning, samt mer pengar att lägga på stöd till sådan forskning.

Samtidigt har medicinska tester historiskt utförts på personer som samhället törs ”riskera”; länge användes t.ex. fängelsekunder eller värnpliktiga soldater. Den medicinska världen har i stor utsträckning varit ovillig att utföra potentiellt farliga försök på kvinnor, särskilt med tanke på risken att utsätta någon gravid kvinna för fara. Detta rimmar illa med en kvinnlig underordning.

Oavsett vilket är läget idag distinkt annorlunda, och denna radikalfeministiska myt grundligt söndersmulad:

  • Män dominerar i princip samtliga av de vanligaste orsakerna till för tidig död, däribland cancer. Trots detta kostar kvinnors sjukvård cirka 50 miljarder kr/år (~20%) mer än mäns i dagens Sverige.
  • Betydligt fler män än kvinnor begår självmord på grund av psykisk ohälsa, men det skrivs ut mer antidepressiva läkemedel till kvinnor än till män.
  • Eliten inom svensk hjärtkirurgi (av bägge könen) upprörs över mediebilden att kvinnor skulle få sämre hjärtsjukvård, vilken de menar att är en myt.
  • Läkemedelsverket är glasklara med att kvinnor idag deltar i kliniska tester av läkemedel i precis samma utsträckning som män, och att det till och med är ett direkt regelbrott att godkänna en medicin avsedd för både män och kvinnor som inte också har testats på bägge könen.

Givet ovanstående är det tämligen omöjligt att dra slutsatsen att kvinnor skulle vara förfördelade avseende vård och mediciner.

…och sedan finns ju även andra sidan av myntet

Inte ens om man enbart ser till de områden som könsmaktordningens förespråkare brukar lyfta, finner man alltså goda belägg för kvinnors underordning (i alla fall inte här i Sverige av idag). Märk väl att vi då ändå bara har snuddat vid den andra sidan av myntet. Sidan där…

…ja, ni förstår. När styrkan i argumenten för och emot vägs mot varandra, framstår det som synnerligen tydligt att teorin om en kvinnoförtryckande ”könsmaktordning” helt enkelt inte håller. Inte här i Sverige, inte idag.

Annonser

One comment

Dela gärna med dig av din åsikt, men tänk på att bemöta andra som du själv skulle önska bli bemött!

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s