Om det här med ansvar och skuld

Igår deltog jag i Twitter-diskussioner rörande problematik med sexuella övergrepp, samt om hashtaggarna #metoo och #ihave.

Kort, för er som inte är bekanta med dem: Under #metoo berättar kvinnor om otillbörligt beteende och/eller faktiska övergrepp de själva utsatts för. Syftet är att tydliggöra hur stor andel av alla kvinnor som någon gång hamnat i denna utsatta position. Under #ihave träder män fram och erkänner att de har gjort ett eller flera övertramp, t.ex. genom att ha tafsat på kvinnor eller tjatat sig till sex.

Under diskussionens gång blev det uppenbart att ett antal personer ansåg att jag relativiserade kvinnors utsatthet, primärt genom att jag bestred påståendet om att den förgripande mannen skulle vara i majoritet, eller att tyst acceptans av övergrepp mot kvinnor skulle vara manlig norm. Likaså ansågs mitt vurmande för säkrare stadsmiljö och större polisresurser som ett kosmetiskt förslag, i själva verket syftande till att flytta fokus och ansvar från det stora problemet: mäns beteende.

Detta föranledde mina kritiker att säga att jag är en del av problemet – det är, enligt dem, män som jag som ligger bakom ”våldtäktskulturen”. Även om jag tycker att det påståendet i sig är helt befängt, kan jag så här i efterhand ändå förstå hur min ansats kunde hamna lite snett. Därför tänkte jag ta tillfället i akt att här, med mer än 140 tecken i stöten att tillgå, försöka förtydliga var jag står, och vad mina egentliga poänger i gårdagens infekterade diskussion var.

Låt oss börja med några korta punkter kring vilka jag tror att jag och gårdagens motdebattörer är överens:

1. Inga övergrepp är ursäktbara, och ett övergrepp är ett för mycket. Alldeles för många kvinnor utsätts.
2. En överväldigande majoritet av förövarna av sexuella övergrepp är män.
3. Ja, det finns sannolikt ett större mörkertal för manliga offer än för kvinnliga, men det ändrar inte på föregående punkt.
4. Att kvinnor kan känna rädsla för ”alla män”, givet svårigheterna att veta vilka äpplen som är ruttna, är förståeligt. Denna rädsla är värd att erkännas och respekteras, alldeles oavsett vad det finns för möjligheter att helt förebygga anledningarna till den.
5. Att det utan tvivel även finns hyggliga män, som faktiskt aldrig skulle tafsa, är inget bra skäl till att inte diskutera de som nu gör det, hur många de är, och vad man kan göra för att motverka problemet.
6. Alla har ett ansvar för att uppvisa civilkurage, och säga ifrån och/eller ingripa om man bevittnar faktiska förekomster av övergrepp eller grav sexism. Detta gäller, avseende just den här diskussionen, rimligen primärt män. Könen tenderar att värdera input från det egna könet högre än från det motsatta, så de män som agerar i gråzonerna för vad som är acceptabelt har större sannolikhet att lyssna och korrigera sig själva om det är andra män som försöker styra upp dem.
7. Kommentarer av typen ”men den här andra typen av problem existerar ju också” tillför egentligen inget till den aktuella diskussionen. Andra problem kan absolut vara värda att lyfta, de med, men det kan finnas mer eller mindre lämpliga tillfällen och forum.

Om detta tvista alltså inte de lärde. Men, kanske någon undrar nu, om du nu håller med om ovanstående, vad finns det då för anledning att yttra sig överhuvudtaget? Varför inte bara tiga still, och låta de som skriver under #metoo göra det utan kommentarer som ens riskerar att upplevas som relativisering?

Tja, så här i efterhand kan man kanske tycka att det är en befogad fråga. Jag kan själv känna att jag borde ha parkerat diskussionen långt tidigare, och inte tagit fighten så långt. Men jag råkar nu vara en tämligen principfast person, och det finns faktiskt saker här jag tycker det är värda att faktiskt diskutera, även om det riskerar att framställa mig i dålig dager:

• Kollektivt skuldbeläggande är aldrig en konstruktiv väg framåt.
• Två fel gör inte ett rätt – förbättra det som förbättras kan.
• Vad man gör är viktigare än vad man säger.

Låt mig beta av dem i tur och ordning:

Kollektivt skuldbeläggande är aldrig en konstruktiv väg framåt. Jag har alltid haft principiellt svårt för svartvita världsbilder, världen är som regel komplex. Kollektiv skuld- eller skambeläggning är inte bara en sådan fördummande förenkling, det är även en orättfärdig sådan. Det gäller oavsett om påståendet är ”alla muslimer är terror-ivrare”, ”alla kvinnor är känslostyrda” eller ”alla män är sexuella rovdjur”, och det gäller oavsett om uttalandet skulle råka vara sant för en större kvot av den utpekade gruppen än för någon annan grupp. (Observera att jag inte säger att det behöver vara fallet avseende något av exemplen jag gav.)

Att jag anser att detta har bäring på just den här diskussionen är för att det verkar finnas många som har svårt att skilja på ”ansvar” och ”skuld”. Det verkar som att många anser att män (både som grupp och som individer) inte kan ta ansvar utan att känna skuld, dvs. att om jag som man inte känner mig delskyldig till att övergrepp existerar så kan jag heller inte vara kapabel att ta mitt ansvar för att försöka förebygga dem. Detta är ett logiskt felslut, och logiska felslut förtjänar att pekas ut även om det handlar om ett så känsloladdat och respektkrävande ämne som detta.

Jag förstår att det kan uppfattas som relativisering att ta den här fighten, givet punkt 4 i min lista över självklarheter tidigare i detta inlägg. Samtidigt måste man kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Även om kvinnors svårighet att på förhand kunna skilja bra män från dåliga måste förstås och respekteras, är detta ingen bra ursäkt för kollektiv skuldbeläggning (och notera som sagt att just ordet ”skuld” är av vikt). Följaktligen hoppas jag att jag även framgent kommer att protestera om och när jag ser folk försöka tillskriva hela grupper skuld och/eller dåliga egenskaper utifrån medfödda egenskaper så som etnicitet, kön eller sexuell läggning.

Två fel gör inte ett rätt – förbättra det som förbättras kan. Tror jag verkligen att saker som en säkrare stadsmiljö, med bättre belysning och mer centralt dragna gångstråk, utbyggd kollektivtrafik och större polisiära resurser kan ta bort övergreppsproblematiken? Givetvis inte, jag är inte korkad. Överfallsvåldtäkter är fortfarande en relativt liten del av problemet, de flesta övergrepp sker i helt andra sammanhang där det tyvärr är mycket svårare att bygga bort riskerna. Inte ens alla gatlyktor i världen kan förebygga en date rape på den alkoholstinna efterfesten med ett fåtal personer i en stor bostad.

Men, och det finns ett men, två fel gör inte ett rätt. Även om de insatser jag förespråkar nu bara löser en del av problemet, är de väl ändå av godo? Visst måste väl ändå 90 våldtäkter vara mindre illa än 100? Och visst måste väl 10 polisutredningar som leder till fällande domar vara bättre än 9, alldeles oavsett hur mycket högre vi skulle önska att just de siffrorna vore?

Vad mina kritiker antingen missar eller väljer att bortse ifrån är att jag inte säger att vi skall vidta dessa åtgärder istället för att diskutera värderingar och civilkurage, utan därtill.

Vad man gör är viktigare än vad man säger. Det här var egentligen den punkt som föranledde att jag över huvud taget gav mig in i diskussionen igår. Under hashtaggen #ihave träder en rad män fram och berättar om hur de varit precis sådana respektlösa, gränsöverträdande svin som #metoo handlar om. Vad händer? De får beröm! De får ryggdunkar, stöttning och utmålas som killar som verkligen har fattat grejen, som verkligen tar ansvar. Anmärkningsvärt är även att de som står för denna reaktion primärt är kvinnor, sekundärt självutnämnt feministiska män.

Här måste jag erkänna att jag blir perplex. Hur är det möjligt att man ses som mer av ett manligt föredöme om man erkänner att man betett sig som ett svin, än om man säger att man faktiskt inte känner igen sig i nidbilden av ”alla män” som sådana svin?

En parentes kring detta, innan jag utvecklar vidare. Jag fick igår feedback på att den här diskussionen faktiskt inte handlar om mig, och att det lätt blir att se ut som att jag bara vill framhäva mig själv som en ”hygglig kille” när jag lackar på detta. Jag skulle faktiskt ge de rösterna ett halvt rätt. Det är inte helt oviktigt för mig att särskilja mig från ”dåliga män”. Detta bottnar i det jag tidigare har berättat om rörande min far, som med visst fog bör räknas in i denna kategori. Reflexen att tydligt visa att jag inte är som honom leder ibland till att jag ger mig in i vissa diskussioner lite snett. Samtidigt fortfarande bara ett halvt rätt, för alldeles oavsett min personliga historik finns det objektiva skäl för kritik mot #ihave-fenomenet.

Män som erkänner att de är svin verkar alltså ses som bättre allierade med utsatta kvinnor, och som mer en del av lösningen än en del av problemet, än vad de män som inte (er)känner sig träffade av ”män är svin”-retoriken gör. Jag kommer spontant på två tänkbara anledningar till detta:

ETT: En i grunden väldigt misandrisk inställning till män. Visst, om man verkligen anser att bokstavligen alla män är latenta sexualförbrytare, som nog minsann visst antingen har tafsat eller skulle förgripa sig på kvinnor bara de visste att de kom undan med det, är det klart att protester om att svin-retoriken inte gäller just en själv framstår som ursäkter och försök att smita undan den skuld man i så fall verkligen delar med alla män. Personligen ser jag en sådan manssyn som förkastlig, obefogad och orimlig.

TVÅ: Det viktiga är inte att faktiskt motverka övergrepp, utan att vårda narrativet med kvinnor som det ständigt utsatta och förtryckta könet. Ja, jag är medveten om att detta låter oerhört cyniskt, men det är en logiskt hållbar tanke. Om berättelsen ”alla män är förövare, alla kvinnor offer” är det centrala, är det klart att en man som säger ”japp, alla män är svin, jag med!” gör mer nytta för kampen än en som säger ”nej, det där stämmer verkligen inte på alla av oss”.

Om det man vill däremot är att så få kvinnor som möjligt utsätts för övergrepp, kan man annars tycka att män som inte har övergrepp eller övertramp på sitt samvete borde vara att föredra som bundsförvanter… Åtminstone enligt mig är det viktigare med vad man faktiskt gör än vad man säger, och att online prata om vikten av att ”ta ansvar”, samtidigt som man uppenbarligen beter sig illa i verkliga livet, borde verkligen inte vara en gräddfil till ryggdunkar och social status. Det står jag för att jag tycker.

Min personliga reflektion kring #ihave i övrigt? Du, om du har ett övergrepp/övertramp att erkänna, kokettera inte med detta erkännande på sociala medier. Om du tror att det kan röra sig om en brottslig handling, gå till polisen och erkänn, ta ditt straff. Och be ditt offer om ursäkt, inte dina Facebook-vänner. Ditt jävla spån.

*   *   *   *   *   *   *   *   *   *

Dags att summera denna långa (och antagligen aningen planlösa) text. Jag gör det med en kommentar direkt riktad till de kvinnor som någon gång utsatts för övergrepp, vare sig i stor eller liten skala:

Jag beklagar det du har gått igenom, och önskar att varken du eller någon annan skulle behöva drabbas. Jag tänker dock inte känna skuld för de illgärningar som har begåtts mot dig, för jag har inte begått dem (eller några liknande dem). Jag tänker inte skämmas över att vara man, för mitt sätt att vara man är inte samma som din illgärningsmans.

Med det sagt kommer jag heller aldrig att ha för avsikt att förminska eller nedvärdera dina upplevelser, eller dina känslor och tankar kring dessa upplevelser. Jag kommer aldrig att ha för avsikt att relativisera det du har varit med om. Skulle du uppleva att utfallet ändå fallerar, hoppas jag att du ger mig förtroendet att säga det direkt till mig, så jag får chansen att förtydliga mig.

Vidare kommer du aldrig att få en läpparnas bekännelse från mig, bara för att det finns något jag förväntas säga för att framstå som en bra man och/eller bundsförvant. Du kommer dock att få mitt civilkurage om och när du behöver det – oavsett vad du tror om mig. Likaså har du min garanti för att jag kommer att försöka fostra mina söner till respektfulla män med självkontroll och empati.

Med detta så kan jag se mig själv i spegeln utan att skämmas, och ärligt talat räcker det för mig. Din dom får du fälla som du behagar. Tack för ordet.