Om att inkludera männen

– ”Det är viktigt att inkludera männen i jämställdhetsarbetet.”
– ”Det är bara om vi jobbar tillsammans som vi kan eliminera könsbundna orättvisor.”
– ”Männen har också mycket att vinna på feminism. Det är feminismen som kan befria männen från deras nu skadliga, snäva könsroll.”

Så kan – och brukar – det ganska ofta låta. Ser man till den ytliga innebörden av detta kan jag naturligtvis inte annat än hålla med. Könen borde försöka hitta gemensamma agendor, snarare än att slåss om vem som egentligen är mest offer. Den manliga könsrollen kan onekligen vara snäv ibland, och vissa aspekter av den (”läkarbesök är för mesar!”) kan ibland även vara ohälsosamma för den som har internaliserat den alltför grundligt.

Samtidigt klingar många av dessa yttranden väldigt ihåligt i mina öron. När man skrapar lite på den eleganta fernissan av feministisk omtanke om oss män, framkommer nämligen sakens verkliga natur. ”Det är viktigt att män engagerar sig i jämställdhetskampen…” följs upp med ”…så att viktiga kvinnofrågor adresseras med adekvat snabbhet och eftertryck”.

Att få män engagerade i jämställdhetsdiskussioner är bara önskvärt så länge deras deltagande sker på grundval av feministisk analys och retorik, och primärt syftar till att hjälpa feminismen att driva kvinnofrågor. När män engagerar sig på sina egna villkor, och vill adressera de mansfrågor de själva vill driva, utmålas de ofta som  kvinnofientliga och bakåtsträvande gnällspikar, eller åtminstone som ”inte riktiga män”.

(Ironin i detta, om det nu handlar om att luckra upp och bredda en mansroll som i mångt och mycket går ut på att vara en hjälte för kvinnor, är tämligen uppenbar…)

Det är inte så att jag ser något fel i att män engagerar sig på kvinnors (feministers) villkor. Det finns onekligen oförrätter som drabbar kvinnor, särskilt på global skala, och om fler vill engagera sig för att motverka dessa är det av godo. Det vill säga, åtminstone så länge man inte gör så utifrån antagandet att världens män är ”fienden”, en ond förtryckarkontrahent som måste motarbetas.

Hand in handNu tror jag inte att ens en majoritet av de som kallar sig feminister är genuint fientliga mot män, än mindre alla. Många av de som säger sig vilja inkludera männen i kampen mot könsbundna orättvisor har säkert en i grund och botten positiv ambition med detta. Grejen är bara den att inte ens den bästa ambitionen i världen kommer att räcka, om man inte är beredd att även spotta i nävarna och göra grovjobbet. ”Don’t just talk the talk, walk the walk”, så att säga.

Därför har jag ett antal utmaningar till dig feminist som säger dig vilja inkludera män i en strävan efter jämställdhet mellan könen. Frågan är: vill (och törs) du leverera?

Ge upp tolkningsföreträdet

Så här är det: om du på allvar vill att män skall känna sig inkluderade, och vilja engagera sig, måste du släppa offerrollen. Mer specifikt, du kan inte längre tillskriva männen skurkrollen.

Ja, det finns delar av världen där män uppenbarligen har mer makt (särskilt världslig sådan) än kvinnor, men det innebär inte att alla män är mäktiga. Läs på om The Apex Fallacy. Här i Sverige anno 2015 är det dessutom väldigt vanskligt att hävda att kvinnor som grupp skulle vara underordnade överhuvudtaget.

Ja, de flesta sexualbrottslingar är män, men få män är sexualbrottslingar. Genom att tillskriva oss kollektivt ansvar för vad individuella missdådare gör, talar du om för oss att vi alla i dina ögon har lika lågt värde som dessa. Om det är så du ser på oss, varför skall vi engagera oss för din skull?

Om du menar allvar med att könen skall jobba tillsammans mot en jämställd värld, är det inte konstruktivt att kategoriskt dela upp könen i ”offer” och ”förtryckare”. Det gagnar varken kvinnor eller män.

Lyssna på männen

Apropå det där med ”för din skull”, förresten… Du måste också inse att du (åtminstone i den svenska jämställdhetsdebatten) länge har haft en privilegierad och bortskämd position, där endast dina frågor har drivits med statligt stöd, och endast dina problem har dryftats i publika medier.

Om och när män på allvar ger sig in i jämställdhetsdiskussionen, kommer vi att vilja diskutera det vi ser som våra frågor, inte det du ser som våra frågor. Det kvinnor tycker är dåligt/problematiskt med män/manlighet är inte nödvändigtvis vad män skulle välja att lyfta fram.

Menar du allvar med att vilja inkludera män, i bemärkelsen faktiskt bry dig om hur män känner, tänker och fungerar? Bra. Börja då med lite läsning, till exempel i form av Warren Farrell. (Detta gäller särskilt för alla de som någonsin yttrat frasen ”googla patriarkatet”.) Börja med ”Why Men Are The Way They Are” som är omistlig. Fortsätt gärna med ”The Myth of Male Power” från samme författare.

Vill du göra ett riktigt grundligt jobb klämmer du också in ”Spreading Misandry” av Nathanson & Young, ”The Sexual Paradox” av Susan Pinker samt ”The Evolution of Desire” av David M. Buss. När du ändå har ångan uppe kan du lika gärna även beta av Norah Vincents ”Förklädd till man” eller vår egen Fredrik Backmans ”Saker min son måste veta om världen” (som utan att ta sig själv på särskilt stort allvar är både tänkvärd och – inte minst – jävligt rolig).

När du läser dessa böcker, försök ha ett öppet sinne och verkligen ta till dig det som sägs. Kom ihåg att män är tänkande, kännande varelser, som trots alla våra mer eller mindre opraktiska egenheter är värda precis lika mycket empati som kvinnor.

Var konsekvent, och skyll inte på ”mansrollen”

Om du vill få med rationellt tänkande, kompetenta män på jämställdhetståget (vilket torde vara den typen av bundsförvanter du söker) gäller det att du står för konsekvens, rättvisa och logisk integritet. Eller, för att parafrasera: you need to make sense.

Då duger det inte att i tid och otid spela ”mansrolls-kortet”. När kvinnor gör vissa livsval, och får vissa negativa konsekvenser, sägs det utgöra ett utslag av mansmakt, kvinnoförakt och förtryck. När män gör andra livsval, med andra negativa konsekvenser, är det dock plötsligt ett utslag av deras eget handlande (som kapabla agenter) och något som de själva bär ansvar för. Då är det den ”skadliga mansrollen” som ligger bakom utfallet.

Säg mig, hur ofta säger du att det är den ”skadliga kvinnorollen” som ligger bakom t.ex. sämre pensionsutfall (baserat på längre föräldraledighet) och sämre ekonomi (baserat på deltidsjobb inom offentlig sektor)? Just det.

Det är fullt möjligt att anse att dessa omständigheter bygger på orättvisor, och/eller på rigida könsroller som styr oss mot val som inte är lika ”fria” som de på ytan verkar. Det är okej. Det som inte är okej är att samtidigt avfärda mäns högre förekomst bland socialt utslagna, alkoholister, hemlösa, de med problem i skolan och kriminellt belastade som enbart ett utslag av deras egna val.

Antingen är både den kvinnliga och den manliga könsrollen delskyldiga, eller så är ingen av dem det. Antingen så finns det ”strukturer” eller så finns det fria val. Inkonsekvens på detta område kommer att tala om för män att du inte egentligen är intresserad av att inkludera män i dina jämställdhetssträvanden – du är bara ute efter att få dragdjur till din egen sak.

Slå inte ifrån dig

Det är fullt möjligt att du nu är en aning upprörd. ”Hur  i helvete kan han”, tänker du kanske? ”Det händer att kvinnor stenas till döds för att de har våldtagits, eftersom de haft ‘fräckheten’ att gå hemifrån utan heltäckande kläder och manlig övervakare, och så lallar han om ‘mansproblem’…?”

Tja, vad skall jag säga? Deal with it.

Jag finner naturligtvis exemplet på genuint kvinnoförtryck ovan både hårresande och synnerligen upprörande, precis som vilken annan tänkande, kännande människa som helst. På global skala är det också onekligen så att män i genomsnitt har det bättre än kvinnor, åtminstone på områden som ägande, autonomi och sexuell frihet. (Vi dör å andra sidan tidigare, och oftare av såväl krig som av annat yttre våld och sjukdomar, och har som regel sämre/färre familje- och vänrelationer.)

Samtidigt är det inte alltid nödvändigt att enbart fokusera på det största, enskilda problemet. Om så vore fallet, skulle samtliga svenska feminister omedelbart få lägga ner alla frågor som rör svenska förhållanden, eftersom svenska kvinnors jämställdhetsproblem är så oerhört futtiga i jämförelse med saudiarabiska, indiska och eritreanska kvinnors dito.

Givetvis skall bevisbara missförhållanden för svenska kvinnor adresseras. Att hävda något annat vore lite som att säga att vi bara kan skänka pengar till Barncancerfonden, och inte även till Rosa Bandet – det vill säga dumheter… Dock innebär detta även att oavsett om en nu råkar anse att kvinnoproblemen är fler och större (vilket i Sverige är diskutabelt) måste det vara rimligt att även mansfrågor – och, specifikt, mäns definitioner av och känslor inför dessa – ges plats på agendan.

Så, för att sammanfatta: Om du på allvar vill inkludera män, låt männen specificera villkoren för sin delaktighet. Erkänn att de också har problem som förtjänar uppmärksamhet. Inse att bara för att män inte fungerar likadant som kvinnor, behöver det inte betyda att de är sämre människor.

Jag är kanske något av en romantiker, men jag tror på fullt allvar att män och kvinnor behöver varandra. Och mår bättre av varandra. Därför kommer jag aldrig att driva linjen ”männen är nog de som har det svårast, egentligen”. Jag tror inte att en tävling i offerstatus är konstruktivt, varför jag försöker hålla ett öppet sinne för bägge könens utmaningar och tillkortakommanden.

Det är på tiden att svensk feminism – åtminstone om den på allvar handlar om bägge könens väl och ve, och om sann jämställdhet – visar i handling, och inte bara i ord,  att den har ett lika öppet sinne. Sluta avfärda män som öppnar upp och delar med sig av sina utmaningar och farhågor som ”gnällspikar”. Inse att detta bara är att cementera just den könsroll ni säger er vilja ändra på, genom att tydligt markera att män inte skall vara svaga, bekymrade eller benägna att ta hand om sig själva snarare än kvinnor…

Walk the walk, och inkludera männen på deras egna villkor!

Annonser

15 comments

  1. Problemet som jag er det är att man blandar ihop feminism (”vägen” till jämställdhet för kvinnor) med jämställdhet (målet, för kvinnor och män). Vissa/många feminister blandar sen även in en massa i feminism (hbtq, ursprung, religion, funktion och nu män) och andra har ”köpt/köper” det.

    Feminism är feminism punkt…eller rättare sagt feminismER är feminismER. T ex representerar inte radikalfeminister mig som kvinna, och definitivt inte när det kommer till hbtq och mansfrågor. Inkluderas gärna under jämställdhetsparaplyet (på egna villkor) men inte under feministparaplyet som sagt.

    1. Jag har egentligen inga problem med en feminism som inte jobbar för män/mansfrågor. Det är helt ok att bara driva kvinnofrågor; bättre det än att inte göra något alls. (Precis som det är bättre att ge pengar till ett välgörande ändamål än att ge till inget bara för att man inte har råd att ge till alla.) Dock har jag – vilket väl framgick av inlägget – issues med de som säger sig vilja inkludera män, men vägrar låta sagda män delta på sina egna villkor. Det är falsk marknadsföring…

      1. Jag har inte bara inte ett problem med det utan menar att feminism bara ska driva och jobba med kvinnofrågor. Och om inte bör man kalla sig något annat. Allt annat är falsk marknadsföring som sagt 😉

        1. Min inställning i frågan är att man inte bör jobba med vare sig kvinnofrågor eller mansfrågor oberoende av den andra. Orsaken är förstås att mans- och kvinnorollen är kommunicerande kärl.

          Lite förenklat kan man kanske säga att vi från båda sidor betraktar (1) ett sakförhållande, (2) hur kvinnor upplever det, (3) hur män upplever det, (4) hur våra upplevelser påverkar sakförhållandet. Om man ignorerar (2) eller (3), eller för all del antar att (2) = (1), kommer man att hamna i en väldigt märklig diskussion.

          Man skulle kunna tänka sig en feminism som huvudsakligen koncentrerar sig på kvinnofrågor, förutsatt att denna feminism inser att ett av de stora problemen att lösa för kvinnor är deras tendens att känna sig mer utsatta och underordnade än de egentligen är. Ett verktyg kan vara att i dialog med mansgrupper diskutera vilka känslor av utsatthet som samma situationer framkallar hos män, samt stämma av att man faktiskt uppfattar verkligheten (dvs (1)) på ungefär samma sätt. Man måste alltså vara medveten om männens perspektiv och om den påtagliga risken för selection bias.

        2. Fullt rimligt Mia. Men problemet då är väl att feminismen inte längre är det Sverige behöver. Det enda sättet vi kan bli ett ännu mera jämställt land är med samarbete, precis av den anledning Ulf T säger, att mans- och kvinnorollen är kommunicerande kärl.

          Men är det svenska feministiska rörelsen beredda att avskaffa sig själva för att bereda väg för en ny jämställdhetsrörelse där alla kan delta på sina egna villkor?

          Det ser ju tyvärr inte ut så för tillfället i alla fall.

  2. Kan inte låta bli …

    Vi dör å andra sidan oftare och tidigare

    ‘Tidigare’ är jag med på, men ‘oftare’? Om vi räknar bort de undantag som förklaras kliniskt döda men ändå lyckas komma tillbaka, så är väl ändå frekvensen rätt lika mellan könen – dvs vi dör alla exakt en gång? 😉

    När jag nu har fått märka ord lite grann – utmärkt artikel!

      1. Om det stämmer att det föds något fler pojkar än flickor, så stämmer det ju ändå på kollektivbasis, att män dör oftare än kvinnor, även om en man inte dör oftare än en kvinna. 🙂

        Apropå det så borde vi ha en dag på året då man firar att ”från och med nu föds det bara pojkar”.

  3. En av dina bästa texter så här långt. Jag skulle lägga till några stycken:

    – Släpp tanken på att kvinnor har högre skyddsvärde än män. Det strider mot principen om ‘människors lika värde’.

    – Börja visa empati för svaga män, för fega män, för gnälliga män. Dessa män bryter mot den mansnorm du säger dig vill luckra upp.

    – Vill du ha hjälp med markservicen när du gör karriär? Gift dig neråt och var beredd på att försörja din man när han sköter hushållet

    1. Tack, Bash.

      Dina tillägg är vettiga punkter allihop, även om jag personligen ser dem mer som ett inslag i ”hur praktiskt verka för sann jämställdhet?” snarare än som nycklar till ”hur få män att känna sig inkluderade i diskussionen?”. Men, som sagt, de är samtliga relevanta i sak.

  4. Din kommentar fick mig att skriva en fråga på genusdebattens facebook-forum. Det skulle även vara intressant att se vad du tycker om detta. Jag skrev följande:

    Detta väckte en fråga jag inte kan minnas att jag funderat speciellt djupt på.

    1 är ganska lik 2. Lika skyddsvärde för könen innebär ju empati för män, även de svaga. Och empati för män innebär lika skyddsvärde: om en kvinna känner och förstår en mans upplevelse så som hon gör en annan kvinna, anser hon att mannens skyddsvärde är som en kvinnas dito.

    Jag skriver ”känner och förstår” istället för ”har empati för” därför att ”empati” är ett något förrädiskt begrepp. Man kan empatisera med en annan människa ”affektivt”, dvs matcha den andres känslor, men man kan även empatisera kognitivt–vara förmögen att intellektuellt förstå den andres upplevelse.

    Extremexemplet av hög/normal kognitiv empati med låg affektiv empati är en sociopat eller extrem narcissist; extremexemplet av hög/normal affektiv empati med låg kogntiv empati är borderline- och bipolär personlighetsstörning.

    Så bara för att man förstår en annan människas upplevelse, betyder det inte att man kan matcha den känslomässigt. Och omvänt, bara för att man kan matcha känslor hos en annan, betyder detta inte att man förstår varför en annan känner som den gör.

    Så kanske bör man fråga sig om manssynen (lågt skyddsvärde, förlorare etc) beror på normal/hög affektiv empati med låg kognitiv empati för män, eller normal/hög kognitivt med låg affektiv empati för dem.

    Är manssynen resultatet av att mäns upplevelser visserligen är förstådda intellektuellt men inte faktiskt kända av kvinnor (generellt, såklart), eller är mäns upplevelser matchade, dvs kända känslomässigt av kvinnor, men ej förstådda intellektuellt av dem, dvs kvinnor förstår *hur* män känner, men inte *varför*?

    Eller båda?

Dela gärna med dig av din åsikt, men tänk på att bemöta andra som du själv skulle önska bli bemött!

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s