Föräldraskap

Goda råd är dyra – men SvD:s är gratis!

Till och med annars ganska sansade SvD har i dagarna hoppat på folkbildningståget, och vill fostra Svea rikes män till goda, feministiska medborgare. De gör så genom ”10 enkla råd”.

Det skulle naturligtvis vara möjligt att ifrågasätta artikelns förnumstiga och von oben-aktiga ton, eller hur ansvaret för rollfördelning inom en relation som vanligt helt verkar tillskrivas män, som om kvinnor inte har möjlighet/förmåga att föra sin egen talan. Men för all del, varför inte ge ”lektionen” en ärlig chans? Dock på villkor att jag, trots att artikelns inledning förmanar mig att låta bli, får dela med mig av några speglade råd riktade till kvinnor. Det måste ju ändå vara det mest jämställda, eller?

Ergo: dags för lite självrannsakan, både för män och kvinnor!

Råd 1: Köp kläder till kidsen

Kan du bli stridspilot bör du även ha förmåga att notera detaljer som att ungen behöver nya vinterskor eller att det gått hål på galonisarna. Registrera och gå sedan, utan påtryckning, till affären.

Rådets rimlighet: Det går väl att diskutera hur många män som faktiskt kan bli stridspiloter, och om den färdighetsnivån verkligen krävs för att hålla koll på skoslitage, men fair enough. Rådet är inte orimligt, då en snabb empirisk omvärldskontroll gör gällande att det i många förhållanden fortfarande är mammorna som förväntas ha bäst koll.

Alternativt råd till dig som kvinna: Köp prylar till underhåll av hus/bil. Kan din karl förväntas klara av att synka familjekalender och barngarderober, kan du säkert ha koll på om verktygslådan är komplett, ifall bilen saknar glödlampor i reserv, eller om det finns motorolja till gräsklipparen i garaget.

Råd 2: Läs böcker av kvinnliga författare

Att läsa är att resa sägs det. Varannan damernas är ett enkelt rättesnöre att hålla sig till om du vill komma längre än till husknuten. Gäller för övrigt alla kulturyttringar.

Rådets rimlighet: Nu är ju det här Sverige, och inte Nordkorea. Följaktligen står det folk fritt att konsumera vilken kultur de vill, utan påbud. (Kan någon påvisa att kvinnliga författare i utgivnings-stadiet diskrimineras av bokförlag är det en annan femma, men vad folk sedan väljer att läsa är faktiskt upp till dem.)

Alternativt råd till dig som kvinna: Inget. Kvinnor får nämligen också konsumera exakt vilken kultur de vill, 100% kvinnligt skapad om de så önskar.

Råd 3: Undvik könade aktiviteter

Om du nu nödvändigtvis vill kolla på herrfotboll så ta med din dotter till Manchester och inte bara din son. Och engagera dig i damidrottens orättvisa förutsättningar alldeles oavsett kön på dina ungar.

Rådets rimlighet: Första halvan är absolut rimlig. Det verkar dumt att förutsätta vad ens barn har för intressen utifrån deras kön – bättre att fråga dem. Andra halvan skulle gå att diskutera i ett helt eget inlägg, men lite kort: Ja, det finns orättvisor kring fördelning av träningstider i t.ex. ishallar. Nej, det är inte orättvist att damfotbollsspelare tjänar mindre än herr-dito. När 95 000 kvinnor fyller läktarna (och tiotals miljoner kvinnor fyller TV-sofforna) när Real Madrids och FC Barcelonas damlag spelar El Clásico, då löser sig det problemet av sig själv…

Alternativt råd till dig som kvinna: Lär dina barn (särskilt dina döttrar, om du har några) att tävlan och prestation är något positivt, och att det är okej att ha vinnarskalle. Det är inte bara mäns ansvar att uppfostra barnen till handlingskraftiga, driftiga vuxna.

Råd 4: Är du rasist är du inte feminist

Använd inte feminism som ett slagträ i ett rasistiskt resonemang. Rannsaka dig själv, har du aldrig lyft ett finger för ökad jämställdhet så inbilla dig inte att du är bättre än ”andra kulturer”.

Rådets rimlighet: Jag tror nog ändå att de flesta saudiska kvinnor skulle anse att en måttligt engagerad svensk man har en snäppet bättre kvinnosyn än en måttligt engagerad saudisk man, men det kanske bara är jag…? Dessutom är det nu en gång för alla inte ”rasism” att påpeka att hederskulturen är starkare i vissa andra länder än här, och att stark hederskultur är av ondo.

Alternativt råd till dig som kvinna: Avfärda inte män som försöker prata om sina känslor och upplevelser som kränkta. Detta gäller särskilt om du kallar dig feminist, och säger att feminismen vill göra gott för bägge könen. Män äger nämligen sin livsupplevelse lika mycket som kvinnor äger sin. Är du för jämställdhet är du alltså inte förtjust i uttrycket ”vita, kränkta män”!

Råd 5: Sätt dig i passagerarsätet

Lämna över ratten till oss, i åtta av tio fall är det mannen som kör bilen i heteroförhållanden trots att ni i högre utsträckning överskattar er körförmåga, tar risker och orsakar bilolyckor.

Rådets rimlighet: Det är helt riktigt att män är överrepresenterade i olycksstatistiken. Konstigt nog verkar många kvinnor ändå rätt nöjda med att lämna över körningen (särskilt långa, tröttsamma sådana) till sina manliga partners.

Alternativt råd till dig som kvinna: ”Jag kör, älskling. Det är bara 45 mil, så unna dig du en skön tupplur någon timme!” (Du behöver inte ens tala om för honom att det egentligen är för att slippa oroa dig för hans riskbenägenhet bakom ratten.)

Råd 6: Gratulationer undanbedes vänligt men bestämt

Gratulera inte din mamma/dotter/fru/flickvän/sambo/väninna med blommor på internationella kvinnodagen.

Rådets rimlighet: Okej då. Visst, kvinnor i Sverige har bättre hälsa, lever längre, skattar sin egen livslycka högre än vad män gör, har till skillnad från män ett positivt skattenetto, blir klart mer sällan hemlösa eller en siffra i självmordsstatistiken, samt råkar ut för betydligt färre dödliga eller svåra arbetsplatsolyckor, så en gratulation i sig kanske inte är helt orimlig…? Dock är blomstergåvor på ett givet datum bara för att det förväntas vara så enligt mig en sjukt oromantisk företeelse, vilken med fördel kan hoppas över.

Alternativt råd till dig som kvinna: Vet du, det där med att ”alla andra dagar är mansdagar” börjar bli sjukt gammalt… Förhållandena jag nämnde i förra stycket stämmer ju faktiskt 365 dagar om året. En ganska tveksam räkmacka här i livet för män, alltså, så du kanske kan bespara dig den kommentaren?

Råd 7: Bli en Hem & Skola-förälder

Ta chansen, bli den första mannen i världshistorien som sköter insamlingen och införskaffandet av presenter till skol- och förskolepersonal. Och se på samma gång till att anmäla dig till föräldrarådet (när du går på mötena undvik att sola dig i din egen glans som enda man i sällskapet).

Rådets rimlighet: Rimligt – om man utgår från att män i samma utsträckning som kvinnor anser att det behöver fixas med insamlingar och presenter. Om inte handlar det ju faktiskt om att kvinnor får ta ansvar för en kvinnlig prioritering, inte om ett gemensamt ansvar för en gemensam prioritering.

Sedan kan ett vänskapligt tips vara att inte förutsätta att män som engagerar sig gör det för att ”se bra ut”. Dels finns det faktiskt pappor som har ett genuint intresse i sina barn, även om jag förstår att detta kan vara svårt att ta in för folkbildande feminister. Dels tenderar låga förväntningar tyvärr att ofta vara självuppfyllande.

Alternativt råd till dig som kvinna: Det är ofta så att den förälder som tillbringar mest tid hemma också är den som har/får bäst koll på familjevardagen. Kanske skulle du alltså inte göra lika stora anspråk på föräldraledighet och deltidsmöjligheter som tidigare, utan släppa mer av denna tid till din man? Istället kan du ta lite större ansvar för familjeförsörjningen, så slipper han känna att han bär det ansvaret själv. Han hade antagligen uppskattat det.

Råd 8: Sno ihop en håruppsättning

Lär dig fläta hår.

Rådets rimlighet: Absolut rimligt. Om barnen vill få hjälp med en fläta är det bra ifall bägge föräldrarna vet hur man gör.

Alternativt råd till dig som kvinna: Lär dig skruva in en frispark i bortre burgaveln, göra trick med en mountain-bike, eller bygga ihop den där Lego-borgen. Om barnen vill ha hjälp/delaktighet i någon av dessa sysslor är det bra ifall bägge föräldrarna vet hur man gör.

Råd 9: Grina

Prata om känslor. Gråt när du är ledsen. Krama också dina manliga bekanta om du gör det med dina kvinnliga.

Rådets rimlighet: Absolut rimligt. Män likaväl som kvinnor borde ge (och tillåtas ge) utlopp för sina känslor.

Alternativt råd till dig som kvinna: Lär inte dina barn (särskilt inte dina döttrar) att flickor och kvinnor behöver särskilda hänsyn, som vore de bräckligare och mindre kapabla individer än män. Lär dem att ta en motgång, att fightas för sig själva, och att inte förutsätta att världen är ohjälpligt tweakad till deras nackdel.

Oh, and one more: Ligg med de där männen som gråter, så att de egenskaperna faktiskt blir premierade på riktigt. Att berömma manlig mjukhet, men välja sexparters med mer traditionell manlig framtoning, är en papperstiger. Men det visste du väl redan?

Råd 10: Dra inte ”Inte alla män!”-kortet

Bli inte kränkt efter att du läst detta.

Rådets rimlighet: Amen, sister! Folk borde verkligen lära sig att inte vara så lättkränkta.

Det är lite som när Patrick Swayzes karaktär i ”Road House” uppmanar sina utkastare att alltid låta ord rinna av dem, och någon frågar ”men om de kallar min mamma för en hora, då?”. Swayze svarar kolugnt med motfrågan ”tja, är hon det då?”. Poängen är att antingen så finns det skäl att ta åt sig (inte för att horor är mindre värda, det var bara ett exempel) eller så gör det inte det. Om det inte finns skäl att ta åt sig – låt bli.

”Road House”, alltså… Livsvisdom, rundsparkar OCH Jeff Healey i samma rulle. Finkultur FTW!

Alternativt råd till dig som kvinna: Mina alternativa råd till kvinnor har överlag varit skrivna i samma anda som originalen till män, dvs. förnumstigt och åtminstone delvis utifrån kollektiviserande, könsstereotypa antaganden. Eftersom du säkert håller med mig både om att folk borde vara mindre lättkränkta, och om att en konstruktiv jämställdhetssträvan inkluderar även mäns perspektiv, blir du så klart inte kränkt av detta. Istället inser du rimligheten i att om män förväntas vara lyhörda inför vad som kan uppfattas som ”pekpinnar” bör detsamma så klart även gälla kvinnor.

*   *   *   *   *   *   *   *   *   *

Som ni har märkt var jag ovanligt raljant och lättsam idag. Ta därför inlägget för vad det är: Delvis en lättsam drift med SvD:s tämligen fåniga artikel, delvis en genuint menad påminnelse om att mynt tenderar att ha två sidor, och att detta är klokt att minnas.

Som ett PS gör jag bedömningen att jag för egen del får ”godkänt” på 7-8 av punkterna, lite beroende på hur man räknar. Jag kan inte göra flätor, okej? Det är ett odiskutabelt poängtapp. Vidare har jag nog aldrig hållit i någon presentinsamling till pedagogerna, även om jag förvisso sprungit på en lång rad föräldraråd, informationsmöten, föräldramöten och utvecklingssamtal. Kanske ett halvt rätt på den, då?

En halv poäng skulle jag ha kunnat tappa på bokläsandet. Den facklitteratur jag läser är väldigt jämnt könsfördelad, enligt en snabb okulär besiktning av bokhyllan därhemma, men mina skönlitterära favoriter är dock nästan samtliga män. Men, eftersom detta som sagt är ett land inräknat i den fria världen, och inte en totalitär stat, så får jag läsa vad fanken jag vill. Inget poängavdrag där, alltså…

Till sist brukar jag i ärlighetens namn dra ”inte alla män”-kortet ganska frekvent. Mest för att samtliga påståenden som kan inledas med ”alla män” är precis lika korkade som alla som kan inledas med ”alla kvinnor”. (Jag är lite allergisk mot dumhet, förstår ni.)

I övrigt kan jag bocka av kryssrutorna, så säg 7/10 strängt räknat. Jag tänker att den feminist som vill kritisera mig för detta utfall i så fall själv bör kunna leva upp till av minst lika många av mina råd. Allting annat vore att kasta sten i glashus, och en så pass destruktiv syssla måste ju rimligen osa av ”toxic masculinity”…?

 

Annonser

”Ta lite jävla ansvar”

Häromdagen fortsatte LUF sin aktuella ambition att lägga motioner som upprör. Denna gång inte genom något riktigt lika magstarkt som att föreslå legaliserad nekrofili, utan genom att föreslå införandet av juridisk abort för män. Marcus Nilsen, LUF Väst:

”Motionen kom från en grupp tjejer och LUF Väst har ställt sig bakom förslaget. Det är viktigt att diskutera mannens roll vid graviditeter.” Enligt Marcus Nilsen finns det i dag män som inte vågar säga att de inte vill ha barn, eller inte vill vara delaktiga i föräldraskapet, när deras partner blir gravid. ”Det finns typexempel på att man tar det lite för lättsamt och inte är så tydlig med hur engagerad man vill vara. Det är viktigt att män är ärliga med sina intentioner. Med det här förslaget finns det ett tydligt juridiskt beslut.”

Det finns naturligtvis ett antal aspekter av konceptet juridisk abort, som tål att fundera på. Skall det vara möjligt både i och utanför ”fasta” relationer? Bör det vara helt omöjligt att ångra sig? Vad blir konsekvensen för de barn som får höra att deras biologiska far inte ville vara med i deras liv?

Med detta sagt är idén ändå inte särskilt ologisk eller långsökt. Kvinnor har genom aborträtten full kontroll över om de vill vara förälder eller inte. Ensamstående kvinnor har även möjlighet att lämna bort ett fött barn till adoption.

För män finns inte motsvarande möjlighet. Ett one night stand som slutar med en graviditet lämnar kvinnan med makt att avgöra mannens livsöde. Hon har rätt att kräva faderskapstest som om det utfaller positivt gör honom underhållsskyldig, trots att det inte ger honom automatisk rätt till vårdnad. Mannen kan heller inte begära faderskapstest just i syfte att vinna vårdnad.

Detta skickar onekligen en ganska tydlig signal om att kvinnor av vårt samhälle anses vara den primära föräldern. Jag kan ha synpunkter på det, men förstår att både A) hur samhället historiskt har sett ut, samt B) att det nu faktiskt är kvinnor som bär barnet i sin kropp 9 månader, bägge påverkar vad som faktiskt är juridiskt rimligt.

Även om jag anser att det finns mycket som kan bli bättre avseende underhållsskyldighet och vårdnad, är jag alltså öppen för att juridisk abort kanske inte bör vara lika enkelt/självklart som fysisk abort. (Jag är som bekant helt för en stark, kvinnlig aborträtt.)

Med det sagt blir jag ganska ledsen när jag läser en reaktion likt denna:

Har man varit med och skapat ett barn tar man ansvar för det barnet. [—] Det finns nämligen ett mycket enkelt sätt att undvika faderskap om man absolut inte vill ha det. Man kan låta bli att ha penetrerande, oskyddat sex.

För någonstans så är det lite vad det handlar om. Mäns rätt till penetrerande sex utan ansvar. Igen. Och jag är ledsen om det nu är jag som låter gnällig istället, men just det där är jag i ärlighetens namn rätt trött på att se som argument.

Den man som inte vill bli förälder får se till att skydda sig. Ta lite jävla ansvar.

En inställning likt denna – som knappast är ovanlig från feministiskt håll – är problematisk av flera anledningar. Kanske främst för att det bygger på en väldigt trist syn på kvinnlig och manlig sexualitet, då det framstår som att det är männen som eftersträvar/vill ha sex, och kvinnor som tillhandahåller det. Det är väl inte som att inte även kvinnor uppskattar ”penetrerande sex” vid tillfälle?

Sedan erbjuder förhållningssättet mer tråkig kvinnosyn, i det att de verkar förutsättas vara mindre kapabla att ta ansvar för sina egna val. Om en man och en kvinna, bägge kapabla, självbestämmande vuxna, frivilligt har oskyddat sex med varandra, varför är det då bara mannen som förväntas ta ansvar för att undvika föräldraskap?

Det går ju faktiskt alldeles utmärkt att undvika mödraskap också, inte bara faderskap, genom att på olika sätt skydda sig (eller kräva att motparten gör det, om preventivmedlet i fråga är kondom). Grejen är ju bara den att kvinnor inte behöver ta samma ansvar, eftersom de har aborträtt.

(…vilket de som sagt skall ha. Vidare kan jag väl understryka att nej, jag tror inte att abort är något kvinnor gör lättvindigt eller tycker är kul, eller att de flesta kvinnor faktiskt inte tar det där ansvaret. Precis som de flesta män gör.)

Det är ändå en rätt tvivelaktig pekpinne att avkräva det manliga könet ett ansvarstagande man som kvinna inte vill/behöver ta. Om villkoren vore helt lika rent principiellt, utan biologiska hänsyn kring graviditeten som sådan, vore den approachen en utmärkt slippery slope ledande till besvärande vassa argument mot just kvinnlig aborträtt. Antingen har bägge könen en skyldighet att ta ansvar för att undvika föräldraskap, eller så får bägge könen stå sitt kast…

För att knyta ihop säcken: Det är inte självklart att juridisk abort är en praktiskt genomförbar (eller ens etiskt självklar) idé. Innan man sågar idén med hänvisning till att män helt enkelt får ”ta lite jävla ansvar”, bör man dock fundera på vilken effekt det har.

Vi män kanske är trögtänkta grottmänniskor i många feministers ögon, men vi kan känna igen dubbla standards när vi ser dem. Att utmåla kvinnor som mindre kapabla och/eller mindre avkrävda att ta ansvar, och ändå anse att biologin kring graviditeter skall ge kvinnor juridisk gräddfil avseende föräldraskap, är ett dubbelfel som knappast lär vinna många fäders hjärtan.

PS. Här skiljer vi på sak och person. Jag har som synes definitivt synpunkter på Charlottes ”ta lite jävla ansvar”-inlägg, men förväntar mig att hon möts med respektfull och saklig ton i eventuella kommentarer. Hon har (utan att det skall förstås som en förutsättning för artigt bemötande) för övrigt även skrivit texter jag har tyckt varit mycket bra ur mans-perspektiv.

Falskt värnande om kvinnors autonomi

Igår kom utlåtandet från regeringens utredare, lagman Eva Wendel Rosberg, där det klargjordes att hon inte anser att altruistiskt surrogatmödraskap bör vara lagligt i Sverige. Trots att det nya utlåtandet går emot den tidigare rekommendationen från Statens Medicinsk-Etiska Råd, som anser att altruistiskt surrogatmödraskap är en etiskt acceptabel praktik, har det på många håll lyfts fram som en ”feministisk seger”. Detta är för mig en logisk baklänges-kullerbytta, vilket jag vill påvisa genom att dissekera några av argumenten.

Först ut är Hanna Cederin, förbundsordförande för Ung Vänster, som igår i Metro bland annat skrev att altruism låter vackert, men att vara gravid inte är något man gör på en kafferast och därtill förknippat med fysiska risker. Min motfråga är givetvis varför hon tror att de kvinnor som frivilligt väljer att ställa upp som surrogatmoder inte vet och förstår detta? Menar hon månne att kvinnor inte vet sitt eget bästa?

Cederin följer upp detta med halmgubben att till och med Europaparlamentet har tagit ställning mot surrogatmödraskap, eftersom de menar att surrogathandel handlar om utnyttjande av kvinnor och deras kroppar. Nyckelordet här är givetvis ”handel”, som i kommersiellt surrogatmödraskap. Det som föreslagits i Sverige är som sagt altruistiskt surrogatmödraskap, dvs. på obetald frivilligbasis. En analogi vore att förbjuda altruistiskt sex för att man motsätter sig prostitution. (Nej, riskerna och ”insatsen” är inte samma, men principen är det.)

Som en parentes: att Ung Vänster anammar detta synsätt förvånar egentligen inte. Om kvinnor inte längre kan ses som ett kollektiv av ”offer”, utan istället som kapabla, handlingskraftiga och autonoma individer, faller en av de bärande pelarna för hela vänsterns identitetspolitik. Och så kan vi ju inte ha det, eller hur?

Vad säger då utredaren själv, Eva Wendel Rosberg? ”Det viktigaste skälet till att vi inte vill tillåta surrogatmödraskap i Sverige är risken för att kvinnor utsätts för påtryckningar att bli surrogatmödrar. Det är ett stort åtagande och det innebär risker att genomgå en graviditet och en förlossning. Vi tror att även med en ordentlig prövning och ett starkt stöd till kvinnor så kan det aldrig uteslutas att det har föregåtts av ett tvång.”

Återigen hänvisningen till det stora åtagandet och riskerna. Mig veterligen är det få som försöker avråda män från riskabla och/eller tunga arbeten utifrån samma premisser, antagligen för att de anses kapabla att fatta egna beslut och äga konsekvenserna av dem. Varför skulle samma tilltro inte tillmätas kvinnor – är de verkligen så veka och lättpåverkade att stora/svåra beslut kring deras liv bäst överlåts åt staten?

Angående det där med att tvång aldrig kan uteslutas, så skulle det tänkandet (om man anser att det är en rimlig vinkel) kunna tillämpas på allt som är farligt eller utmanande. Vi kan till exempel inte vara 100% säkra på att brandsoldater och räddningsdykare inte känner sig tvingade av samhället runt dem att riskera sina liv för andra, varför sådana yrken väl borde förbjudas i lag? Ja, det låter fånigt, jag vet – vilket är själva poängen.

Sveriges Kvinnolobby sällar sig till hyllningskören, och kallar utlåtandet en ”seger för kvinnors rättigheter”. Exakt hur frånvaron av fullt självbestämmande över sin kropp är en seger för ens autonomi undflyr mig, men visst, vi säger väl det… Även här pekar man på riskfaktorn som central: ”En surrogatmoder utsätter sig för medicinska risker som beställarna slipper. De är acceptabla om en väntar sitt eget barn men är oetiska att kräva av någon annan.”

SurrogatmödraskapHär undrar jag lite över ordvalet ”kräver”, då jag har lite svårt att se den diskussionen framför mig. ”Du, syrran, jag KRÄVER att du bär mitt barn åt mig, annars blir du inte bjuden på julmiddagen i år!”. Jag vet inte vilken nivå av tilltro till svenska kvinnor Sveriges Kvinnolobby har, men jag tror nog att de som kan tänka sig att ställa upp som altruistiska surrogatmödrar har bättre skäl (grundade i väl övervägda beslut) än så.

Nej, att detta skulle vara en seger för kvinnors rätt till sin egen kropp är dumheter. Rätten att själv få fatta alla typer av beslut kring sin kropp, även de som har påtagliga implikationer och kräver rejäl eftertanke, utgör genuin kroppslig autonomi. Förmynderi – oavsett med hur mycket välmening det sker – är det inte. Mats Skogkär på Sydsvenskan, en uppfriskande röst mot strömmen, sammanfattar det hela väl: ”Kvinnors rätt att bestämma över sin kropp – i andra sammanhang en viktig princip – upphävs när det kommer till surrogatmoderskap. Då anses kvinnor inte längre förmögna att avgöra sitt eget bästa.”

Med det sagt finns det andra omständigheter kring altruistiskt surrogatmödraskap som är värda att diskutera, men gör i så fall det, istället för att låtsas att det handlar om kvinnligt självbestämmande. Ja, juridiken är komplicerad. Ja, det finns en tänkbar risk att tillgång till ett lagligt, altruistiskt alternativ även ökar efterfrågan på kommersiella dito i fattiga länder. Faktum är dock att även dessa argument har åtminstone vissa svårigheter att hålla vatten.

När det gäller juridiken pekar utredningen på den svenska regeln att den kvinna som bär och föder ett barn också blir dess rättsliga mor.  Wendel Rosberg menar att respekten för surrogatmoders rätt till självbestämmande kräver att hon måste kunna få ändra sig och till exempel göra en abort eller välja att behålla barnet när det är fött. ”Är det då de tilltänkta föräldrarnas genetiska barn så är det klart att det kan bli väldigt tragiskt för dem”, menar hon.

Den avslutande kommentaren handlar återigen renodlat om förmynderi, och bottnar i uppfattningen att folk inte själva klarar av att ta ställning till risker. Det är klart att det säkert vore en stor sorg om surrogatmamman ändrar sig och vill behålla barnet, men om det är en tydligt klargjord spelregel så är det väl upp till det barnlösa paret att avgöra om de vill ta risken? Som ni märker ansluter jag mig här till uppfattningen att den gravida kvinnan bör ha bestämmanderätt över fostret/barnet så länge graviditeten fortgår, grundat på samma principer som aborträtten. Förvisso bägge två områden med svåra gränsdragningar, men precis som i abortfrågan är det fullt möjligt att göra en avvägd bedömning och landa i ett fungerande regelverk.

Som en parentes kan här nämnas att ingen verkar bekymra sig nämnvärt om vare sig rättigheter eller känslor för spermadonatorer. Även om insatsen [insert joke of choice here] snarare handlar om 9 minuter än 9 månader, kan många av principerna egentligen appliceras där med. (Vad händer om han ångrar sig och vill ha del i barnets liv? Skall män verkligen reduceras till vandrande spermabehållare?) Skulle hanteringen av den frågan se likadan ut, skulle altruistisk spermadonation rimligen förbjudas ”av omtanke för männens bästa”…

Hur är det då med risken att efterfrågan på kommersiellt surrogatmödraskap (primärt då tillhandahållet av kvinnor i fattiga länder, som de facto kan anses ”tvingade” i viss mån i brist på andra fullgoda inkomstkällor) skulle öka om altruistiskt surrogatmödraskap tilläts? Hanna Cederin (V) pekar till exempel på att denna efterfrågan gått upp i UK efter att det altruistiska alternativet tilläts.

Detta argument är inte orimligt, utan värt att ta i beaktande. Om sambandet kan bevisas vara ett orsakssamband (vilket ännu verkar vara oklart) bör det vägas in. Samtidigt verkar den svenska utredningen inte kunna luta sig mot detta, varför dess slutsats snarare bygger på (den felaktiga) premissen om att ett förbud skulle gynna kvinnors rätt till kroppslig autonomi.

På frågan om det inte vore bättre att tillåta altruistiska surrogatarrangemang i Sverige, så att barnen kommer till under ordnade former och utan att fattiga kvinnor utnyttjas utomlands, svarar Wendel Rosberg: ”Altruistiska surrogatarrangemang i Sverige skulle kunna innebära fördelar, som att det är tryggare för de inblandade och barnen skulle få rätt till information om sitt genetiska ursprung. Men bara för att en sak är dålig utomlands och kanske skulle vara något mindre dålig här, är det inte skäl att införa det.” Enda problemet med det resonemanget är antagandet att det överhuvudtaget vore dåligt här i Sverige, då detta inte kan beläggas.

Men barnen då, vem tänker på barnen…? Den klassikern tas också upp av Wendel Rosberg, som menar att det i dagsläget finns för lite kunskap om de långsiktiga konsekvenserna för de barn som fötts efter ett surrogatarrangemang: ”Den forskning som finns omfattar få barn och få familjer och man har inte följt barnen upp i de övre tonåren och i vuxen ålder. Så vi vet inte hur de här barnen kommer att må på sikt. Vi menar att man inte kan säga att det här är förenligt med principen om barnens bästa och då tycker vi att man ska säga nej.”

Intressant, givet att både adoption och spermadonation tydligen går bra. Varför skulle detta vara någon skillnad? Om man nu anser att denna teoretiska risk (notera att det inte pekas på något konkret här) skulle utgöra grund för att förbjuda surrogatmödraskap, ger man även ett rejält köttben till de som vill förbjuda homosexuella att adoptera. Intressant val av sängkamrater, särskilt för de som säger sig värna utsatta gruppers väl…

Nej, jag tror inte jag är överdrivet konspirationsteoretisk när jag misstänker att den huvudsakliga anledningen till att så många avråder från att tillåta altruistiskt surrogatmödraskap, är att det frigör kvinnan från rollen som utsatt offer. Denna offerroll är central hos den identitetspolitiska vänstern, feministiska lobbyorganisationer och statliga tillsynsmyndigheter, och ett tillåtet altruistiskt surrogatmödraskap skulle helt enkelt skada den egna saken för mycket. Att då undergräva (istället för att främja) kvinnlig autonomi är tydligen ett överkomligt pris att betala för att upprätthålla den önskade bilden.

De kallar det ”omtanke”. Jag kallar det illiberal, bakåtsträvande misogyni.

Läs även Fnordspotting, som också skrivit bra (och betydligt mer koncist) om detta!