Feminism

Goda råd är dyra – men SvD:s är gratis!

Till och med annars ganska sansade SvD har i dagarna hoppat på folkbildningståget, och vill fostra Svea rikes män till goda, feministiska medborgare. De gör så genom ”10 enkla råd”.

Det skulle naturligtvis vara möjligt att ifrågasätta artikelns förnumstiga och von oben-aktiga ton, eller hur ansvaret för rollfördelning inom en relation som vanligt helt verkar tillskrivas män, som om kvinnor inte har möjlighet/förmåga att föra sin egen talan. Men för all del, varför inte ge ”lektionen” en ärlig chans? Dock på villkor att jag, trots att artikelns inledning förmanar mig att låta bli, får dela med mig av några speglade råd riktade till kvinnor. Det måste ju ändå vara det mest jämställda, eller?

Ergo: dags för lite självrannsakan, både för män och kvinnor!

Råd 1: Köp kläder till kidsen

Kan du bli stridspilot bör du även ha förmåga att notera detaljer som att ungen behöver nya vinterskor eller att det gått hål på galonisarna. Registrera och gå sedan, utan påtryckning, till affären.

Rådets rimlighet: Det går väl att diskutera hur många män som faktiskt kan bli stridspiloter, och om den färdighetsnivån verkligen krävs för att hålla koll på skoslitage, men fair enough. Rådet är inte orimligt, då en snabb empirisk omvärldskontroll gör gällande att det i många förhållanden fortfarande är mammorna som förväntas ha bäst koll.

Alternativt råd till dig som kvinna: Köp prylar till underhåll av hus/bil. Kan din karl förväntas klara av att synka familjekalender och barngarderober, kan du säkert ha koll på om verktygslådan är komplett, ifall bilen saknar glödlampor i reserv, eller om det finns motorolja till gräsklipparen i garaget.

Råd 2: Läs böcker av kvinnliga författare

Att läsa är att resa sägs det. Varannan damernas är ett enkelt rättesnöre att hålla sig till om du vill komma längre än till husknuten. Gäller för övrigt alla kulturyttringar.

Rådets rimlighet: Nu är ju det här Sverige, och inte Nordkorea. Följaktligen står det folk fritt att konsumera vilken kultur de vill, utan påbud. (Kan någon påvisa att kvinnliga författare i utgivnings-stadiet diskrimineras av bokförlag är det en annan femma, men vad folk sedan väljer att läsa är faktiskt upp till dem.)

Alternativt råd till dig som kvinna: Inget. Kvinnor får nämligen också konsumera exakt vilken kultur de vill, 100% kvinnligt skapad om de så önskar.

Råd 3: Undvik könade aktiviteter

Om du nu nödvändigtvis vill kolla på herrfotboll så ta med din dotter till Manchester och inte bara din son. Och engagera dig i damidrottens orättvisa förutsättningar alldeles oavsett kön på dina ungar.

Rådets rimlighet: Första halvan är absolut rimlig. Det verkar dumt att förutsätta vad ens barn har för intressen utifrån deras kön – bättre att fråga dem. Andra halvan skulle gå att diskutera i ett helt eget inlägg, men lite kort: Ja, det finns orättvisor kring fördelning av träningstider i t.ex. ishallar. Nej, det är inte orättvist att damfotbollsspelare tjänar mindre än herr-dito. När 95 000 kvinnor fyller läktarna (och tiotals miljoner kvinnor fyller TV-sofforna) när Real Madrids och FC Barcelonas damlag spelar El Clásico, då löser sig det problemet av sig själv…

Alternativt råd till dig som kvinna: Lär dina barn (särskilt dina döttrar, om du har några) att tävlan och prestation är något positivt, och att det är okej att ha vinnarskalle. Det är inte bara mäns ansvar att uppfostra barnen till handlingskraftiga, driftiga vuxna.

Råd 4: Är du rasist är du inte feminist

Använd inte feminism som ett slagträ i ett rasistiskt resonemang. Rannsaka dig själv, har du aldrig lyft ett finger för ökad jämställdhet så inbilla dig inte att du är bättre än ”andra kulturer”.

Rådets rimlighet: Jag tror nog ändå att de flesta saudiska kvinnor skulle anse att en måttligt engagerad svensk man har en snäppet bättre kvinnosyn än en måttligt engagerad saudisk man, men det kanske bara är jag…? Dessutom är det nu en gång för alla inte ”rasism” att påpeka att hederskulturen är starkare i vissa andra länder än här, och att stark hederskultur är av ondo.

Alternativt råd till dig som kvinna: Avfärda inte män som försöker prata om sina känslor och upplevelser som kränkta. Detta gäller särskilt om du kallar dig feminist, och säger att feminismen vill göra gott för bägge könen. Män äger nämligen sin livsupplevelse lika mycket som kvinnor äger sin. Är du för jämställdhet är du alltså inte förtjust i uttrycket ”vita, kränkta män”!

Råd 5: Sätt dig i passagerarsätet

Lämna över ratten till oss, i åtta av tio fall är det mannen som kör bilen i heteroförhållanden trots att ni i högre utsträckning överskattar er körförmåga, tar risker och orsakar bilolyckor.

Rådets rimlighet: Det är helt riktigt att män är överrepresenterade i olycksstatistiken. Konstigt nog verkar många kvinnor ändå rätt nöjda med att lämna över körningen (särskilt långa, tröttsamma sådana) till sina manliga partners.

Alternativt råd till dig som kvinna: ”Jag kör, älskling. Det är bara 45 mil, så unna dig du en skön tupplur någon timme!” (Du behöver inte ens tala om för honom att det egentligen är för att slippa oroa dig för hans riskbenägenhet bakom ratten.)

Råd 6: Gratulationer undanbedes vänligt men bestämt

Gratulera inte din mamma/dotter/fru/flickvän/sambo/väninna med blommor på internationella kvinnodagen.

Rådets rimlighet: Okej då. Visst, kvinnor i Sverige har bättre hälsa, lever längre, skattar sin egen livslycka högre än vad män gör, har till skillnad från män ett positivt skattenetto, blir klart mer sällan hemlösa eller en siffra i självmordsstatistiken, samt råkar ut för betydligt färre dödliga eller svåra arbetsplatsolyckor, så en gratulation i sig kanske inte är helt orimlig…? Dock är blomstergåvor på ett givet datum bara för att det förväntas vara så enligt mig en sjukt oromantisk företeelse, vilken med fördel kan hoppas över.

Alternativt råd till dig som kvinna: Vet du, det där med att ”alla andra dagar är mansdagar” börjar bli sjukt gammalt… Förhållandena jag nämnde i förra stycket stämmer ju faktiskt 365 dagar om året. En ganska tveksam räkmacka här i livet för män, alltså, så du kanske kan bespara dig den kommentaren?

Råd 7: Bli en Hem & Skola-förälder

Ta chansen, bli den första mannen i världshistorien som sköter insamlingen och införskaffandet av presenter till skol- och förskolepersonal. Och se på samma gång till att anmäla dig till föräldrarådet (när du går på mötena undvik att sola dig i din egen glans som enda man i sällskapet).

Rådets rimlighet: Rimligt – om man utgår från att män i samma utsträckning som kvinnor anser att det behöver fixas med insamlingar och presenter. Om inte handlar det ju faktiskt om att kvinnor får ta ansvar för en kvinnlig prioritering, inte om ett gemensamt ansvar för en gemensam prioritering.

Sedan kan ett vänskapligt tips vara att inte förutsätta att män som engagerar sig gör det för att ”se bra ut”. Dels finns det faktiskt pappor som har ett genuint intresse i sina barn, även om jag förstår att detta kan vara svårt att ta in för folkbildande feminister. Dels tenderar låga förväntningar tyvärr att ofta vara självuppfyllande.

Alternativt råd till dig som kvinna: Det är ofta så att den förälder som tillbringar mest tid hemma också är den som har/får bäst koll på familjevardagen. Kanske skulle du alltså inte göra lika stora anspråk på föräldraledighet och deltidsmöjligheter som tidigare, utan släppa mer av denna tid till din man? Istället kan du ta lite större ansvar för familjeförsörjningen, så slipper han känna att han bär det ansvaret själv. Han hade antagligen uppskattat det.

Råd 8: Sno ihop en håruppsättning

Lär dig fläta hår.

Rådets rimlighet: Absolut rimligt. Om barnen vill få hjälp med en fläta är det bra ifall bägge föräldrarna vet hur man gör.

Alternativt råd till dig som kvinna: Lär dig skruva in en frispark i bortre burgaveln, göra trick med en mountain-bike, eller bygga ihop den där Lego-borgen. Om barnen vill ha hjälp/delaktighet i någon av dessa sysslor är det bra ifall bägge föräldrarna vet hur man gör.

Råd 9: Grina

Prata om känslor. Gråt när du är ledsen. Krama också dina manliga bekanta om du gör det med dina kvinnliga.

Rådets rimlighet: Absolut rimligt. Män likaväl som kvinnor borde ge (och tillåtas ge) utlopp för sina känslor.

Alternativt råd till dig som kvinna: Lär inte dina barn (särskilt inte dina döttrar) att flickor och kvinnor behöver särskilda hänsyn, som vore de bräckligare och mindre kapabla individer än män. Lär dem att ta en motgång, att fightas för sig själva, och att inte förutsätta att världen är ohjälpligt tweakad till deras nackdel.

Oh, and one more: Ligg med de där männen som gråter, så att de egenskaperna faktiskt blir premierade på riktigt. Att berömma manlig mjukhet, men välja sexparters med mer traditionell manlig framtoning, är en papperstiger. Men det visste du väl redan?

Råd 10: Dra inte ”Inte alla män!”-kortet

Bli inte kränkt efter att du läst detta.

Rådets rimlighet: Amen, sister! Folk borde verkligen lära sig att inte vara så lättkränkta.

Det är lite som när Patrick Swayzes karaktär i ”Road House” uppmanar sina utkastare att alltid låta ord rinna av dem, och någon frågar ”men om de kallar min mamma för en hora, då?”. Swayze svarar kolugnt med motfrågan ”tja, är hon det då?”. Poängen är att antingen så finns det skäl att ta åt sig (inte för att horor är mindre värda, det var bara ett exempel) eller så gör det inte det. Om det inte finns skäl att ta åt sig – låt bli.

”Road House”, alltså… Livsvisdom, rundsparkar OCH Jeff Healey i samma rulle. Finkultur FTW!

Alternativt råd till dig som kvinna: Mina alternativa råd till kvinnor har överlag varit skrivna i samma anda som originalen till män, dvs. förnumstigt och åtminstone delvis utifrån kollektiviserande, könsstereotypa antaganden. Eftersom du säkert håller med mig både om att folk borde vara mindre lättkränkta, och om att en konstruktiv jämställdhetssträvan inkluderar även mäns perspektiv, blir du så klart inte kränkt av detta. Istället inser du rimligheten i att om män förväntas vara lyhörda inför vad som kan uppfattas som ”pekpinnar” bör detsamma så klart även gälla kvinnor.

*   *   *   *   *   *   *   *   *   *

Som ni har märkt var jag ovanligt raljant och lättsam idag. Ta därför inlägget för vad det är: Delvis en lättsam drift med SvD:s tämligen fåniga artikel, delvis en genuint menad påminnelse om att mynt tenderar att ha två sidor, och att detta är klokt att minnas.

Som ett PS gör jag bedömningen att jag för egen del får ”godkänt” på 7-8 av punkterna, lite beroende på hur man räknar. Jag kan inte göra flätor, okej? Det är ett odiskutabelt poängtapp. Vidare har jag nog aldrig hållit i någon presentinsamling till pedagogerna, även om jag förvisso sprungit på en lång rad föräldraråd, informationsmöten, föräldramöten och utvecklingssamtal. Kanske ett halvt rätt på den, då?

En halv poäng skulle jag ha kunnat tappa på bokläsandet. Den facklitteratur jag läser är väldigt jämnt könsfördelad, enligt en snabb okulär besiktning av bokhyllan därhemma, men mina skönlitterära favoriter är dock nästan samtliga män. Men, eftersom detta som sagt är ett land inräknat i den fria världen, och inte en totalitär stat, så får jag läsa vad fanken jag vill. Inget poängavdrag där, alltså…

Till sist brukar jag i ärlighetens namn dra ”inte alla män”-kortet ganska frekvent. Mest för att samtliga påståenden som kan inledas med ”alla män” är precis lika korkade som alla som kan inledas med ”alla kvinnor”. (Jag är lite allergisk mot dumhet, förstår ni.)

I övrigt kan jag bocka av kryssrutorna, så säg 7/10 strängt räknat. Jag tänker att den feminist som vill kritisera mig för detta utfall i så fall själv bör kunna leva upp till av minst lika många av mina råd. Allting annat vore att kasta sten i glashus, och en så pass destruktiv syssla måste ju rimligen osa av ”toxic masculinity”…?

 

Annonser

Hoppas mina barn väljer kärlek, inte separatism

Det här inlägget skrivs mot en fond av ett inlägg Lady Dahmer, en ledande radikalfeministisk opinionsbildare, skrev häromdagen. Jag är sällan överens med henne avseende problemformulering och lösningsanalys, och finner hennes som regel hätska retorik allt annat än konstruktiv.

Samtidigt är det viktigt att skilja på sak och person. Jag har redan tidigare försvarat hennes rätt att slippa personliga påhopp, nedsättande epitet eller rena hot. Det gäller fortfarande (trots att hon av tidigare meningsutbyten att döma inte är villig att återgälda tjänsten) varför jag vänligt men bestämt ber er att inte ta detta inlägg som intäkt för att angripa henne. Det är resonemanget i hennes inlägg och den tillhörande kommentarstråden jag ämnar diskutera, inte hennes person. Respektera det, tack.

*   *   *   *   *   *   *   *   *   *

Jag hoppas, hoppas, hoppas att min dotter väljer ett liv utan män. Blir så jävla äcklad och rädd när jag tänker på att [dotterns namn] kanske är heterosexuell. Jag älskar min dotter, och vill att hon ska må bra. Det kommer hon ej göra om hon har relationer med män.

skriver alltså Lady Dahmer, och jag måste som förälder själv säga att det är ett mycket underligt ställningstagande. En individs sexualitet är inte ett politiskt statement utan en del av ens grundläggande mänsklighet, och som förälder skulle det aldrig falla mig in att ha önskemål kring mina barns läggning. Varför skulle de inte duga som de är, oavsett sexuell preferens? Jag hoppas att mina barn hittar kärleken, att de träffar någon som respekterar dem, ger dem omtanke, stimulans, stöttning, njutning och livsglädje! Sedan vilket kön den personen (eller de personerna) har, det skiter jag fullständigt i. Jag vill att mina barn skall vara lyckliga, och om någon bidrar till det är deras kön av exakt noll betydelse.

Innan jag går vidare, måste jag belysa en annan intressant aspekt av hennes resonemang. Ponera att hon eller någon annan (varför inte en konservativt lagd vit man, bara för att göra exemplet extra övertydligt)  hade presenterat motsatt önskan: ”Jag hoppas, hoppas, hoppas att mitt barn inte blir gay”. Det råder knappast någon tvekan om att de allra flesta hade bedömt detta som homofobiskt, men tydligen skall vi inte se Lady Dahmers uttalande som heterofobiskt?

Nåväl, tillbaka till ämnet. Är Lady Dahmer rätt ute i sak, även om motiven till att överhuvudtaget lägga sig i kan framstå som underliga – skulle ett liv med enbart (biologiskt betingade eller politiskt valda) lesbiska partnerrelationer öka sannolikheten för dotterns lycka? Av allt att döma: nej.

Faktum är att partnervåld är minst lika vanligt inom lesbiska relationer som inom heterorelationer, och att självmordsfrekvensen är högre för HBTQ-personer (särskilt ungdomar) än för samhället i stort. Det senare beror sannolikt klart mer på de fördomar och den illvilja (delar av) samhället riktar mot HBTQ-personer, än på något inneboende hos dessa. Att jag lyfter omständigheten skall alltså inte förstås som någon kritik mot HBTQ-personer, utan bara som ett belysande av att en lesbisk identitet knappast utgör en gräddfil till lycka.

Att det kan vara extra svårt att som lesbisk få gehör för betungande relationsupplevelser framgår faktiskt väldigt tydligt just av kommentarstråden till Lady Dahmers inlägg. När en kvinna skriver om sin upplevelse av utsatthet i en tidigare lesbisk relation, som nu ersatts av en betydligt hälsosammare dito med en godhjärtad man:

Kommentar hos LD, 15-02-28, 13_48

…bemöts hon av ilska och hån, snarare än av förståelse och omtanke:

Respons på kommentaren

Om inte annat säger detta en hel del om de intellektuella skygglappar som stora delar av den radikalfeministiska rörelsen dras med. Att erkänna (den likvärdiga) förekomsten av lesbiskt partnervåld blir en omöjlighet, då det inte passar in i världsbilden med män som ensidiga förövare och kvinnor som ensidiga offer. Att ”offra” en medsyster för sakens skull verkar inte vara något problem.

NOT: Lady Dahmer har efter det inlägg jag primärt berör publicerat ett senare dito, där hon tydliggör att hon avsåg att problematisera heterorelationer snarare än att romantisera homorelationer. Om du frågar mig en ganska halvhjärtad ”dementi”, men det bör i rättvisans namn ändå nämnas.

Jag kan se ytterligare en faktor som talar emot att könsseparatism på relationsfronten skulle vara av godo. Denna faktor är att vi som människor når nya insikter och breddar våra perspektiv genom utbyte med andra. Om man nu – likt Lady Dahmer – anser att män inte förstår kvinnors livsvillkor, och inte tar tillräckligt med ansvar för heterorelationers jämställdhet, borde man väl inte vilja undanhålla män den överlägset bästa källan till ökad förståelse: kvinnor?

Så länge könen inte jobbar tillsammans, talar med varandra och lyssnar på varandra (och detta är inte något som bör gälla ensidigt med män som lyssnare och kvinnor som talare, vilket jag tidigare berört) lär vi knappast göra några nämnvärda framsteg. Visst, det går att se separatism som en lösning. På det viset kommer inga kvinnor att utsättas för dåliga relationer med män. Å andra sidan kommer heller inga kvinnor överhuvudtaget att åtnjuta bra förhållanden med män, än mindre bättre relationer än idag.

Denna ”lösning” är alltså egentligen inte en förbättring, utan att ge upp. Att ge upp allt hopp om att kvinnor och män skall kunna samexistera på ett (generellt) välfungerande sätt. I min värld är detta en synnerligen tröstlös hållning, och dessutom ungefär lika dumt som att hävda att apartheid är en ”lösning” eftersom det förekommer rasism. Integration, utbyte och ökad förståelse kan möjligen leda till en lösning, separatism och hatretorik högst sannolikt aldrig.

En sista kommentar till Lady Dahmers inlägg, som även den belyser den cementerade synen på män som förtryckare snarare än tänkande, kännande människor. Hon skriver:

Heterorelationer är ofta nedbrytande för kvinnor och kvinnor mår ofta bättre när de gör slut eller skiljer sig (män mår sämre dock av detta då heterorelationer för män är välgörande vilket säger ganska mycket.)

Mina egna empiriska observationer ger henne en halv poäng. Det är nog fortfarande vanligare att kvinnan i ett heteropar är familjens ”projektledare” med koll på (och ansvar för) sociala kontakter, bemärkelsedagar och aktivitetskalendrar. Här kan en separation upplevas som att kvinnan i så fall får minskad ansvarsbörda, medan mannen får en ökad dito (särskilt om det finns barn med i bilden).

Det är dock bara en del av bilden, inte hela. Mina empiriska observationer ger även vid handen att de män som möts av denna ökade ansvarsbörda egentligen inte har några problem att hantera den. Om och när män ”tvingas” ha koll på föräldramöten, skostorlekar och barnkalas, så klarar de uppgiften utan magsår, kärlkramp och håravfall. Orsaken till mäns sämre mentala hälsa efter separationer framstår inte primärt som praktisk, utan känslomässig. Det är saknaden av ens nära och kära, ensamheten, som är orsaken till nedstämdheten – inte avsaknaden av någon som styr upp det praktiska.

Sad manLek med följande tanke: Anledningen till att män mår sämre än kvinnor efter en separation, är inte för att de gått miste om sin ”husslav”. Det är för att män behöver kvinnor för att känna sig kompletta som människor i högre utsträckning än vad kvinnor behöver män av samma orsak.

Absurt, eller hur?! Åtminstone vid en första anblick, då det ju helt går emot den gängse synen (åtminstone bland radikalfeminister) på män som empatistörda, känslohämmande och i grunden själviska varelser. Men vad är det egentligen som säger att denna bild inte är lika sann som (eller åtminstone ett relevant komplement till) den praktiska sidan av saken? Ingenting, förutsatt att man bara törs göra tankehoppet att män inte nödvändigtvis är sämre än kvinnor, bara för att de är annorlunda.

Fast det är klart, det är ju svårt att någonsin uppamma förståelse för det andra könet, om man anser att könsseparatism och politiska val av relationspartners är en ”lösning” på något…

Om att inkludera männen

– ”Det är viktigt att inkludera männen i jämställdhetsarbetet.”
– ”Det är bara om vi jobbar tillsammans som vi kan eliminera könsbundna orättvisor.”
– ”Männen har också mycket att vinna på feminism. Det är feminismen som kan befria männen från deras nu skadliga, snäva könsroll.”

Så kan – och brukar – det ganska ofta låta. Ser man till den ytliga innebörden av detta kan jag naturligtvis inte annat än hålla med. Könen borde försöka hitta gemensamma agendor, snarare än att slåss om vem som egentligen är mest offer. Den manliga könsrollen kan onekligen vara snäv ibland, och vissa aspekter av den (”läkarbesök är för mesar!”) kan ibland även vara ohälsosamma för den som har internaliserat den alltför grundligt.

Samtidigt klingar många av dessa yttranden väldigt ihåligt i mina öron. När man skrapar lite på den eleganta fernissan av feministisk omtanke om oss män, framkommer nämligen sakens verkliga natur. ”Det är viktigt att män engagerar sig i jämställdhetskampen…” följs upp med ”…så att viktiga kvinnofrågor adresseras med adekvat snabbhet och eftertryck”.

Att få män engagerade i jämställdhetsdiskussioner är bara önskvärt så länge deras deltagande sker på grundval av feministisk analys och retorik, och primärt syftar till att hjälpa feminismen att driva kvinnofrågor. När män engagerar sig på sina egna villkor, och vill adressera de mansfrågor de själva vill driva, utmålas de ofta som  kvinnofientliga och bakåtsträvande gnällspikar, eller åtminstone som ”inte riktiga män”.

(Ironin i detta, om det nu handlar om att luckra upp och bredda en mansroll som i mångt och mycket går ut på att vara en hjälte för kvinnor, är tämligen uppenbar…)

Det är inte så att jag ser något fel i att män engagerar sig på kvinnors (feministers) villkor. Det finns onekligen oförrätter som drabbar kvinnor, särskilt på global skala, och om fler vill engagera sig för att motverka dessa är det av godo. Det vill säga, åtminstone så länge man inte gör så utifrån antagandet att världens män är ”fienden”, en ond förtryckarkontrahent som måste motarbetas.

Hand in handNu tror jag inte att ens en majoritet av de som kallar sig feminister är genuint fientliga mot män, än mindre alla. Många av de som säger sig vilja inkludera männen i kampen mot könsbundna orättvisor har säkert en i grund och botten positiv ambition med detta. Grejen är bara den att inte ens den bästa ambitionen i världen kommer att räcka, om man inte är beredd att även spotta i nävarna och göra grovjobbet. ”Don’t just talk the talk, walk the walk”, så att säga.

Därför har jag ett antal utmaningar till dig feminist som säger dig vilja inkludera män i en strävan efter jämställdhet mellan könen. Frågan är: vill (och törs) du leverera?

Ge upp tolkningsföreträdet

Så här är det: om du på allvar vill att män skall känna sig inkluderade, och vilja engagera sig, måste du släppa offerrollen. Mer specifikt, du kan inte längre tillskriva männen skurkrollen.

Ja, det finns delar av världen där män uppenbarligen har mer makt (särskilt världslig sådan) än kvinnor, men det innebär inte att alla män är mäktiga. Läs på om The Apex Fallacy. Här i Sverige anno 2015 är det dessutom väldigt vanskligt att hävda att kvinnor som grupp skulle vara underordnade överhuvudtaget.

Ja, de flesta sexualbrottslingar är män, men få män är sexualbrottslingar. Genom att tillskriva oss kollektivt ansvar för vad individuella missdådare gör, talar du om för oss att vi alla i dina ögon har lika lågt värde som dessa. Om det är så du ser på oss, varför skall vi engagera oss för din skull?

Om du menar allvar med att könen skall jobba tillsammans mot en jämställd värld, är det inte konstruktivt att kategoriskt dela upp könen i ”offer” och ”förtryckare”. Det gagnar varken kvinnor eller män.

Lyssna på männen

Apropå det där med ”för din skull”, förresten… Du måste också inse att du (åtminstone i den svenska jämställdhetsdebatten) länge har haft en privilegierad och bortskämd position, där endast dina frågor har drivits med statligt stöd, och endast dina problem har dryftats i publika medier.

Om och när män på allvar ger sig in i jämställdhetsdiskussionen, kommer vi att vilja diskutera det vi ser som våra frågor, inte det du ser som våra frågor. Det kvinnor tycker är dåligt/problematiskt med män/manlighet är inte nödvändigtvis vad män skulle välja att lyfta fram.

Menar du allvar med att vilja inkludera män, i bemärkelsen faktiskt bry dig om hur män känner, tänker och fungerar? Bra. Börja då med lite läsning, till exempel i form av Warren Farrell. (Detta gäller särskilt för alla de som någonsin yttrat frasen ”googla patriarkatet”.) Börja med ”Why Men Are The Way They Are” som är omistlig. Fortsätt gärna med ”The Myth of Male Power” från samme författare.

Vill du göra ett riktigt grundligt jobb klämmer du också in ”Spreading Misandry” av Nathanson & Young, ”The Sexual Paradox” av Susan Pinker samt ”The Evolution of Desire” av David M. Buss. När du ändå har ångan uppe kan du lika gärna även beta av Norah Vincents ”Förklädd till man” eller vår egen Fredrik Backmans ”Saker min son måste veta om världen” (som utan att ta sig själv på särskilt stort allvar är både tänkvärd och – inte minst – jävligt rolig).

När du läser dessa böcker, försök ha ett öppet sinne och verkligen ta till dig det som sägs. Kom ihåg att män är tänkande, kännande varelser, som trots alla våra mer eller mindre opraktiska egenheter är värda precis lika mycket empati som kvinnor.

Var konsekvent, och skyll inte på ”mansrollen”

Om du vill få med rationellt tänkande, kompetenta män på jämställdhetståget (vilket torde vara den typen av bundsförvanter du söker) gäller det att du står för konsekvens, rättvisa och logisk integritet. Eller, för att parafrasera: you need to make sense.

Då duger det inte att i tid och otid spela ”mansrolls-kortet”. När kvinnor gör vissa livsval, och får vissa negativa konsekvenser, sägs det utgöra ett utslag av mansmakt, kvinnoförakt och förtryck. När män gör andra livsval, med andra negativa konsekvenser, är det dock plötsligt ett utslag av deras eget handlande (som kapabla agenter) och något som de själva bär ansvar för. Då är det den ”skadliga mansrollen” som ligger bakom utfallet.

Säg mig, hur ofta säger du att det är den ”skadliga kvinnorollen” som ligger bakom t.ex. sämre pensionsutfall (baserat på längre föräldraledighet) och sämre ekonomi (baserat på deltidsjobb inom offentlig sektor)? Just det.

Det är fullt möjligt att anse att dessa omständigheter bygger på orättvisor, och/eller på rigida könsroller som styr oss mot val som inte är lika ”fria” som de på ytan verkar. Det är okej. Det som inte är okej är att samtidigt avfärda mäns högre förekomst bland socialt utslagna, alkoholister, hemlösa, de med problem i skolan och kriminellt belastade som enbart ett utslag av deras egna val.

Antingen är både den kvinnliga och den manliga könsrollen delskyldiga, eller så är ingen av dem det. Antingen så finns det ”strukturer” eller så finns det fria val. Inkonsekvens på detta område kommer att tala om för män att du inte egentligen är intresserad av att inkludera män i dina jämställdhetssträvanden – du är bara ute efter att få dragdjur till din egen sak.

Slå inte ifrån dig

Det är fullt möjligt att du nu är en aning upprörd. ”Hur  i helvete kan han”, tänker du kanske? ”Det händer att kvinnor stenas till döds för att de har våldtagits, eftersom de haft ‘fräckheten’ att gå hemifrån utan heltäckande kläder och manlig övervakare, och så lallar han om ‘mansproblem’…?”

Tja, vad skall jag säga? Deal with it.

Jag finner naturligtvis exemplet på genuint kvinnoförtryck ovan både hårresande och synnerligen upprörande, precis som vilken annan tänkande, kännande människa som helst. På global skala är det också onekligen så att män i genomsnitt har det bättre än kvinnor, åtminstone på områden som ägande, autonomi och sexuell frihet. (Vi dör å andra sidan tidigare, och oftare av såväl krig som av annat yttre våld och sjukdomar, och har som regel sämre/färre familje- och vänrelationer.)

Samtidigt är det inte alltid nödvändigt att enbart fokusera på det största, enskilda problemet. Om så vore fallet, skulle samtliga svenska feminister omedelbart få lägga ner alla frågor som rör svenska förhållanden, eftersom svenska kvinnors jämställdhetsproblem är så oerhört futtiga i jämförelse med saudiarabiska, indiska och eritreanska kvinnors dito.

Givetvis skall bevisbara missförhållanden för svenska kvinnor adresseras. Att hävda något annat vore lite som att säga att vi bara kan skänka pengar till Barncancerfonden, och inte även till Rosa Bandet – det vill säga dumheter… Dock innebär detta även att oavsett om en nu råkar anse att kvinnoproblemen är fler och större (vilket i Sverige är diskutabelt) måste det vara rimligt att även mansfrågor – och, specifikt, mäns definitioner av och känslor inför dessa – ges plats på agendan.

Så, för att sammanfatta: Om du på allvar vill inkludera män, låt männen specificera villkoren för sin delaktighet. Erkänn att de också har problem som förtjänar uppmärksamhet. Inse att bara för att män inte fungerar likadant som kvinnor, behöver det inte betyda att de är sämre människor.

Jag är kanske något av en romantiker, men jag tror på fullt allvar att män och kvinnor behöver varandra. Och mår bättre av varandra. Därför kommer jag aldrig att driva linjen ”männen är nog de som har det svårast, egentligen”. Jag tror inte att en tävling i offerstatus är konstruktivt, varför jag försöker hålla ett öppet sinne för bägge könens utmaningar och tillkortakommanden.

Det är på tiden att svensk feminism – åtminstone om den på allvar handlar om bägge könens väl och ve, och om sann jämställdhet – visar i handling, och inte bara i ord,  att den har ett lika öppet sinne. Sluta avfärda män som öppnar upp och delar med sig av sina utmaningar och farhågor som ”gnällspikar”. Inse att detta bara är att cementera just den könsroll ni säger er vilja ändra på, genom att tydligt markera att män inte skall vara svaga, bekymrade eller benägna att ta hand om sig själva snarare än kvinnor…

Walk the walk, och inkludera männen på deras egna villkor!