Den rosa lagboken?

Oisin Cantwell skrev i gårdagens Aftonbladet en krönika med titeln ”Det är hög tid att slänga ut den rosa lagboken”. Den något träiga titeln till trots var den innehållsmässigt vettig, då den pekade på det faktum att män av rättsväsendet döms hårdare (och oftare) än kvinnor vid likvärdiga omständigheter, och att denna diskrepans borde åtgärdas.

Inga konstigheter, kan tyckas, då likhet inför lagen borde vara en självklarhet om jämställdhet är målet. Cantwell stötte dock på patrull i sociala medier i form av Huskurage-grundaren Peter Svensson:

”Bra krönika idag”, sa Hakelius. ”Din om tafsande va oxå bra”, sa Cantwell.

Syftet här verkar vara att likställa Cantwells text om juridisk skevhet med den (onekligen inte helt lyckade) text i vilken Hakelius för någon vecka sedan relativiserade sexuella ofredanden. Kanske är det meningen att vi skall se bägge hållningarna som i grunden misogyna?

Jag höll inte med, då samma bedömningskriterier naturligtvis bör råda för bägge könen. Svenssons motdrag var att peka på ett antal (tillsynes) tveksamma friande domar, till exempel dessa omnämnda i Aftonbladet och på SVT, och utifrån detta hävda att det i själva verket är MÄN som är privilegierade inför rättsväsendet.

För tydlighets skull: Visst finns det aspekter av den bedömning polis, jurister och domare gör avseende kvinnliga sexualbrottsoffers trovärdighet som kan ifrågasättas och kritiseras, och visst går det att hitta friande domar som känns tämligen orimliga (åtminstone för en lekman).

Victim blaming och slut shaming förekommer, och är ett problem, inte bara i samhället i stort utan även inom rättsväsendet specifikt. Detta är ett problem att adressera och åtgärda, och är en orättvisa som primärt drabbar kvinnor.

…men innebär detta att det verkligen är män som är privilegierade i dessa sammanhang?

Det enda rimliga svaret är NEJ, och innan du bränner en säkring, kom ihåg att vi här inte pratar om ”privilegier” avseende utsatthet för sexualbrott. Det råder inget tvivel om att det begås fler sexualbrott med manlig förövare och kvinnligt offer än tvärtom. Diskussionen här handlar dock inte om detta, utan om privilegier avseende hur bedömningen från domstolar och rättsväsende påverkas av den svarandes kön.

Det finns gott om solida belägg för att rättsväsendet vid likvärdiga omständigheter dömer män både oftare och hårdare än det gör kvinnor. Förutom ovan nämnda bok (från två kvinnliga författare, om någon nu tycker det är viktigt) går det t.ex. att läsa Journalist’s Resource, Michigan Law, Sentencing Advisory Council samt Huffington Post på temat.

Human hand stretch out from prison bars

Förutom detta bör även den relativa trovärdigheten hos könen tas med i beräkningen. Ja, det är för jävligt att kvinnor som anmäler brott mot sin person kan ifrågasättas på grunder som klädsel, onykterhet, tidigare avsikter eller möjligt provokativt beteende. Men säg mig, om jag och en kvinnlig vän skulle gå in på en polisstation och var för sig anmäla att vi blivit utsatta för ett sexuellt övergrepp – vem av oss tror ni hade fått mest/bäst gehör, och störst chans att se sitt fall gå till åtal…?

Även här är fakta ganska entydiga. Även om män jämfört med kvinnor är något mindre utsatta för partnervåld, och klart mindre utsatta för sexualbrott, är möjligheterna att få gehör från rättsväsendet betydligt sämre som man.

BRÅ, till exempel, är väldigt tydliga på den här punkten. Det är relativt sett betydligt färre instanser av ”manligt offer, kvinnlig förövare” som leder till rättslig påföljd än för ”kvinnligt offer, manlig förövare”. BRÅ lägger till att mörkertalet bedöms vara klart högre för manliga offer, sannolikt mycket på grund av just bristen på gehör om anmälan faktiskt görs. Flertalet andra instanser, så som brittiska Teesside University, svenska RFSU samt flera andra svenska sakkunniga, har även de fastslagit att män har dåligt gehör att vänta om de anmäler brott mot sin person av intim natur.

Som en sista pusselbit bör nämnas att åtgärder som syftar till att stötta föräldrar som sitter i fängelse generellt är fokuserade på kvinnors/mammors förutsättningar. (Läs även mer om detta i boken ”Gärningsmannen är en kvinna”.)

Låt oss då summera hur rättsläget ser ut:

MANLIGT PRIVILEGIUM:
– Utsätts (sannolikt) för mindre victim blaming vid anmälan om sexualbrottmål.
– Kan ibland frias på tveksamma grunder i sexualbrottmål, beroende på tveksam kvinnosyn hos vissa inom rättsväsendet.

MANLIGT ICKE-PRIVILEGIUM:
– Bemöts med sämre tilltro och gehör från polis och rättsväsende när de anmäler sexualbrott eller partnervåld.
– Har lägre chans att nå åtal och/eller dom mot förövare vid sexualbrott mot den egna personen.
– Blir vid likvärdiga omständigheter både åtalade och dömda oftare än kvinnor, och de domar som fälls är i genomsnitt även hårdare. Detta gäller alla typer av brott, inte bara sexualbrott.
– Dömda pappor får inte samma stöttning i sina förälder/barn-relationer som dömda mammor.

You tell me – vilket kön (om något) tycker du kan ses som privilegierat inför rättsväsendet…?

Värdegrunden och identitetspolitiken

Ett av den svenska samtidens uppenbara modeord är ”värdegrund”, ett begrepp som inte förekommer i samma utsträckning utanför rikets gränser. Enkelt uttryckt kan ordet sägas beteckna den inom en institution gemensamma uppsättningen normer som styr vad som anses utgöra ett korrekt/eftersträvansvärt beteende gentemot ens medmänniskor. Ofta kopplas ordet ihop med fraser och företeelser som ”allas lika värde”, ”antirasism” och ”acceptans inför olikheter”.

I teorin är allting alltså frid och fröjd. Det är rimligt att samhället försöker fostra sina medborgare till ett inkluderande, humanistiskt beteende.

I praktiken har arbetet med att inympa värdegrund dock visat sig förknippat med vissa svårigheter. Problematiken beror åtminstone delvis på att stora delar av ”värdegrunds”-konceptet kidnappats av identitetsvänstern. När vem man är blir minst lika viktigt – eller till och med viktigare – än hur man handlar, blir det svårt att hantera motsägande värderingar. Ett exempel är när personlig frihet som värdering skall samsas med multikulturalism*, det senare ett fenomen typiskt för ID-vänstern.

* Icke att förväxla med en kulturell smältdegel, vilket som regel är ett både hälsosamt och trivsamt inslag i en levande, framåtsträvande nation.

När en viss man (vit, ateist, född i Sverige) försöker kontrollera en kvinnas sexualitet ses det – med rätta – som en förbrytelse mot hennes rätt till självbestämmande, men när en annan (salafist, född i Afghanistan) gör detsamma är det plötsligt knivigare. Att inte tillåta salafisten religiöst grundad särbehandling vore ju enligt ID-vänstern ett utslag av imperialistisk, västerländsk kulturrasism. Häri ligger problemet med multikulturalismens relativisering av individbaserade frihetliga rättigheter: Åsiktsströmningar kan bara kritiseras eller fördömas om de går att härledas till den normativa majoriteten, allting annat blir samtidigt en ”förbrytelse” mot bärarna av den minoritetssyn som kritiseras.

Detta gör arbetet med att förankra en genomsyrande värdegrund i det svenska samhället till en tandlös papperstiger. Det som nu är etablerat som ”korrekt” värdegrund (”…för du är väl inte rasist, va?”) är att i alla lägen ge folk rätt till sin egen syn på mänskliga rättigheter. Det som borde eftersträvas är istället en gemensam miniminivå för individuella, negativa friheter, där alla brott mot överenskommelsen fördöms oavsett om det är Erik, Mustafa, Susanne eller Juanita som står för överträdelsen…

*     *     *     *     *

Eftersom jag nu råkar vara en sådan där mansplainande, vit snubbe, kan jag naturligtvis inte låta bli att formulera min alldeles egna, personliga värdegrund. Mina ”10 budord för att vara en vettig medmänniska och medborgare”, om man vill skoja till det lite, givet min ateistiska läggning. (Notera att uppräkningen avser beteenden JAG uppskattar, inte ”facit” för hur andra måste se på saken.)

Utan inbördes viktning:

1. Döm folk utifrån deras handlingar, inte deras genetik. Inga är automatiskt sexualförbrytare för att de är födda med penis, terrorister för att de härstammar från Mellanöstern, ologiska och känslostyrda för att de är födda med vagina, eller omoraliska för att de blir kära i folk av samma kön. Ibland kan sannolikheten möjligen korrelera med attributet (så som att en större andel män än kvinnor begår sexualbrott) men det säger fortfarande exakt ingenting om individen som står framför dig.

2. Låt varje individ äga sin egen sexualitet. Samtyckande, vuxna människor får ligga med vem de vill, och hur mycket/ofta de vill. Detta gäller oavsett kön, läggning, antal inblandade och eventuella böjelser. Detta innebär även att folk får ha preferenser, utan att någon för den skull blir förtryckt. Gillar Eva stora biceps, och Adam breda höfter? Helt ok. Gillar Anna stora bröst, och Erik när Johan binder honom? Fortfarande helt ok.

3. Respektera yttrandefriheten. Det finns lagar mot yttranden som innebär en konkret förbrytelse mot dina negativa friheter, så som olaga hot eller uppmaning till brott mot din person. I övrigt innebär det här med yttrandefrihet faktiskt att även åsikter du finner direkt osmakliga får yttras.

Svenne får säga att judar är giriga kroknäsor, Youssuf får hävda att homosexualitet är en sjukdom, och Sara får säga att hon hatar alla män. Vill de genom sina yttranden framställa sig som osympatiska, obehagliga individer är det faktiskt helt upp till dem.

4. Inse att folk inte behöver hålla med dig. Detta anknyter till föregående punkt. Du må ha rätt att yttra (nästan) vad som helst, men det innebär inte att att du har rätten att slippa mothugg. Om du är Svenne, Youssuf eller Sara i exemplen ovan, lär du märka att folk inte tigande kommer att svälja det du har att säga. Deal with it.

Som en parentes till detta: Din yttrandefrihet innebär inte att du har rätt till valfri plattform för dina åsikter, bara att du har rätt att slippa repressalier/diskriminering på grund av dem. Privata aktörer har ingen som helst skyldighet att släppa upp dig på deras scen för att tala. Återigen, deal with it.

5. Ta ansvar för dig själv. Ser tillvaron inte riktigt ut som du hade tänkt dig? Som första punkt, knyckla ihop frågan ”Vad kan någon annan göra för att lösa mina problem?” och släng den i papperskorgen. Ställ istället frågan ”Vad kan JAG göra för att förbättra läget för mig själv?”, formulera ett svar, kavla upp ärmarna och sätt igång.

Ett exempel: Om du tycker att ämne XYZ, som är frivilligt att konsumera, är dåligt, ropar du inte på lagstiftning som förbjuder det för alla. Du låter istället helt enkelt bli att konsumera XYZ för egen del, eftersom du är en kapabel vuxen som kan fatta egna livsbeslut.

6. Visa solidaritet, men våga ställ krav. Ibland gör vi alla fel, och hamnar lite snett. Ingen av oss går genom livet utan att vid något tillfälle behöva hjälp från andra. Kom ihåg detta, och försök erbjuda folk en hjälpande hand när de behöver det.

Kom också ihåg att ”visa solidaritet” inte är en synonym för ”agera dörrmatta”. Det är okej att ställa motkrav på folk som erhåller din hjälp, särskilt om de anser sig ha rätten att förvänta sig den. En enkel tumregel: folk bör leva upp till punkt 5 innan de kan göra anspråk på första halvan av punkt 6.

7. Kom ihåg att din tro är just det, din tro. Du får hemskt gärna tro på Jehova, Allah, Buddha, det flygande spaghetti-monstret eller Tom Cruise om du så önskar, men blanda för fan inte in oss andra i det! Om du får för dig att skriva en bok med regler för hur man enligt din tro bör leva, och sedan försöka få andra att rätta sig efter det – tänk om. Genast, innan mördandet börjar…

8. Respektera andras egna livsval. Det bästa exemplet på vad jag menar? ”If you don’t like gay marriages, well, then don’t get one.” Bara för att du kanske inte gillar fotboll, BDSM, Let’s Dance, menskonst eller obskyr mangaporr, betyder inte det att andra inte får ha dessa intressen. Andras livsval påverkar ju faktiskt inte din tillvaro, så släpp det och skaffa ett eget liv istället.

9. Var nyfiken på andras perspektiv. Det är frestande att tro att man sitter på alla svaren, och alltid vet bäst. Å andra sidan, om du aldrig hade fått ta del av andras erfarenheter och kunskaper, hade du fortfarande inte kunnat vare sig läsa eller skriva, och möjligen haft vissa svårigheter att knyta skorna själv. Inte för att du är korkad, utan för att vissa saker är svåra att verkligen förstå och behärska utan input från andra. Ibland är det alltså klokt att ställa frågor, och inte bara leverera svar.

10. Sluta vara så jävla lättkränkt! Att vara kränkt är ett val, som kan och bör undvikas då det bara får dig att blöda energi. Använd din kraft till något vettigare istället; ta en promenad, onanera, skriv en låt, prata med en hemlös, baka en paj. Gärna en kolapaj med flingsalt, och jag föredrar mitt kaffe svart, passar det på söndag klockan två…?

Akillesjouren & ett steg i rätt riktning

Jag fick ett email i söndags som gjorde mig väldigt glad. Det var Ann-Karin Sundén, brottsförebyggare på Sollentuna Kommun och en av initiativtagarna bakom en av Sveriges mycket få jourmottagningar för partnervåldsutsatta män, Akillesjouren, som hörde av sig.

Hon hade hittat min skrivelse Den slående mannen – Myten om mäns våld mot kvinnor (PDF-länk) och sade sig glad över mitt perspektiv kring dessa frågor. Då hon nu på måndag 4:e juli skall tala i Almedalen om utsatta män, ville hon bolla lite tankar inför sitt anförande.

Om hon blev glad över att hitta mig, var det inget mot vad jag blev när jag läste hennes email. Det är sällsynt nog med någon som överhuvud taget vill beröra frågan om partnervåld som en tvåvägsföreteelse. Här var det någon som inte bara engagerar sig i frågan, utan gör så i egenskap av myndighetsutövare, och som därtill varit med och vidtagit konkreta steg för att förbättra läget för utsatta män!

Akillesjouren

Självklart ville jag få chansen att prata med en sådan person, och tidigare idag hade jag en trevlig pratstund över telefon med Anna-Karin. Vi var rörande överens om många saker, så som att:

  • Det finns en samhällelig blindhet inför problematiken.
  • Kvinnor fortfarande är en mer utsatt grupp för partnervåld, men att två fel inte gör ett rätt.
  • Det är fullt möjligt att ge utsatta män mer uppmärksamhet och resurser, utan att för den skull bry sig mindre om utsatta kvinnor.
  • Det behövs mer forskning kring kvinnliga utövare av partnervåld. Är det samma riskfaktorer och drivkrafter för kvinnliga som manliga förövare? Hur kan kunskap hjälpa oss att förebygga allt våld?
  • Det finns ett visst motstånd mot att överhuvudtaget lufta den här typen av tankar, ibland säkerligen ideologiskt grundat. Detta motstånd måste brytas, så att utsatta män kan få adekvat stöd.

Återigen, jag kan inte nog uttrycka min uppskattning för Anna-Karin Sundén och för övriga bakom Akillesjouren. Det faktum att en offentlig tjänsteman öppet törs ta ställning på detta vis (jag har givetvis stämt av med henne att det är okej att jag använder hennes namn i detta inlägg) ger mig hopp för framtida förbättringar, både avseende samhällets syn på män och på resursallokering för att bekämpa allt partnervåld.

Än så länge är t.ex. Akillesjouren helt ideellt driven, utan något stöd från stat eller skattefinansiering, men kanske kommer det en dag när det ändras. Tills dess önskar jag Anna-Karin all lycka till i Almedalen, och hoppas att ni som läser hjälper mig att sprida informationen om Akillesjouren!

AKILLESJOUREN

Telefontid torsdagar kl 18.00 – 20.00
Telefon 08-29 63 99 alternativt SMS 0723 31 63 99

Övrig tid svarar vi om vi har möjlighet. Det går även bra att lämna meddelande med telefonnummer så ringer ringer vi upp.

Du kan också nå oss via Messenger på vår Facebook-sida eller via email info@akillesjouren.se.