Tankar kring mansrollen

Det har blivit något av en folksport att ”problematisera mansrollen”. Påfallande ofta sägs det som är snett i vårt samhälle bero på mansrollen och skadliga maskulinitetsnormer. Intressant nog gäller detta oavsett om problemet ifråga drabbar män eller kvinnor.

När pojkar har problem i skolan och får lägre betyg än flickor (trots samma kunskaper på nationella prov) beror detta på en ”antipluggkultur” hos pojkarna. När kvinnor sedan inte når lika långt som de önskar i näringslivet, sägs detta knappast bero på en ”antikarriärkultur” hos kvinnor – då är det de skadliga effekterna av manligt ”bastuklubbsbeteende” vi ser. När unga tjejer skär sig i armarna klagas det över den utseendehets det manliga ögat utsätter dem för, men när unga killar framgångsrikt begår självmord är det plötsligt synd att manlighetsnormen hindrar dem från att vara i kontakt med sitt känsloliv. Hur man än vänder och vrider på det är det mansrollens fel, medan det verkar som om ingen skulle komma på tanken att problematisera kvinnorollen…

Observera att jag inte säger att det inte finns aspekter av normativ manlighet som kan vara skadliga för dess bärare. Överdrivet risktagande, ovilja att erkänna sig svag eller i behov av hjälp, negligerande av hälsomässiga varningstecken (”en karl reder sig”) är alla beteenden av den typen. Notera dock att dessa primärt går ut över männen själva.

Daryl Dixon (om än fiktiv) skulle kunna sägas utgöra ETT manligt ideal i mina ögon...

Daryl Dixon skulle (om än varandes fiktiv) kunna sägas utgöra ETT manligt ideal i mina ögon…

Redan här verkar det alltså vanskligt att hålla mansrollen ansvarig för det som är snett i samhället, eftersom de negativa aspekter av den som kan identifieras primärt drabbar männen själva, inte kvinnor. ”Men vänta lite”, säger du kanske nu, ”det är ju män som begår brott, som mördar och våldtar, och som startar krig”. Det må kanske vara sant, om skärningen är ”män eller kvinnor” – men inte om skärningen är ”några få män, eller alla män”. Mansrollen är ingen sublim företeelse som existerar frånkopplat de individuella, fysiskt existerande män som skapar den. Mansrollen utgörs av de beteenden och attityder som uppvisas av majoriteten män, och termen bör naturligtvis avse den skötsamma majoriteten och inte den missanpassade minoriteten – annars faller hela begreppet.

När något i stil med 60% av alla våldsbrott i Sverige utförs av ungefär 1% av befolkningen, och de allra flesta män aldrig kommer att vare sig mörda eller våldta någon, är det synnerligen vanskligt att utmåla sådana beteenden som ”manliga”. En mer rättvisande term hade varit att kort och gott kalla dem ”kriminella”. När det sedan gäller att starta krig visar studier att män och kvinnor brukar vara lika benägna att vara för den egna nationens krigsinsatser, även om man rättfärdigar det något olika. Män ser det som viktigt med vedergällning för begångna orätter, medan kvinnor motiverar sitt stöd med bekämpandet av förtryck.

Om nu mansrollen inte är krigisk och mordisk, vad är det då som kännetecknar den? Tja, det är naturligtvis omöjligt att ge ett objektivt korrekt svar på frågan; jag kan bara ge min syn på saken. Jag tänkte därför lista egenskaper och beteenden jag ser som rimliga att klassificera som stereotypt manliga, men först behöver jag förtydliga ett par saker:

  • Jag diskuterar genomsnitt och generaliseringar. Det är förmodligen långt ifrån alla män som har alla de egenskaper jag listar, och vissa män äger kanske inte ens en enda.
  • Även om jag föreslår dessa egenskaper som typiskt manliga, innebär det inte att bara män kan inneha dem. Självklart kan kvinnor också äga dessa egenskaper, och skillnaderna mellan individer av samma kön är som regel större än de genomsnittliga skillnaderna mellan könen.
  • Vilka aspekter av den manliga könsrollen som är biologi/genetik och vad som är social konstruktion är förmodligen en svår definitionsfråga. Jag ämnar inte här försöka bena ut detta, utan fokuserar enbart på att lista vad som yttras som manlighet.
  • Jag menar inte att framhålla dessa egenskaper som de enda eller bästa sätten att vara man, bara som (nu) tämligen vanliga inslag i mansrollen.
  • Jag tycker inte att män är bättre än kvinnor (eller vice versa, för den delen). Båda könen är lika mycket värda, alldeles oavsett om de delar samma egenskaper eller bär på unika sådana.

Med det klarlagt, anser jag att nedanstående egenskaper betydligt bättre kännetecknar konventionell manlighet än vad krigslust och sexualbrottslighet gör:

Målmedvetenhet. Mäns förmåga att ta sig en an en uppgift, fokusera på målet, och med envetenhet, koncentration och beslutsamhet kämpa för att uppnå detta, är förmodligen något som varit mänskligheten till stor nytta genom historien. När män ger sig fanken på att de skall sätta sin fot på månen, är det i princip bara en tidsfråga innan det sker.

Våldsberedskap. Jag tänker inte förneka att våldsberedskap (vilket alltså inte är samma sak som lust att bruka våld) ingår i den manliga könsrollen, och att denna beredskap ibland även spiller över i faktiskt våldsutövande även gentemot oskyldiga parter. Dock är det värt att notera den nytta det mänskliga samhället (särskilt dess kvinnor) genom historien haft – och har – av den manliga våldsberedskapen. (Du kvinna, i ärlighetens namn: vid nattliga ljud som av inbrottstjuvar på undervåningen – är det du eller din manlige partner som går först nedför trappan…?)

Lojalitet och offervilja. Män har genom historien – och än idag – sällan haft problem med att underordna sig det allmännas bästa, när situationen så krävt. De som villigt tar på sig farliga roller i syfte att skydda eller skona andra (poliser, brandsoldater, räddningsdykare, sanerare vid kärnkraftsolyckor, siste person kvar på den sjunkande båten och så vidare) är allt som oftast män. Den lojalitet män är kapabla att ge sin familj, sina vänner, lokalsamhället eller nationen skall inte underskattas, även om den i sina extremer också kan leda till obehagliga yttringar (fotbollsklubbars ”huliganfirmor” är ett exempel).

Tävlingsinstinkt. Visst kan en fallenhet för tävlan emellanåt få problematiska konsekvenser, till exempel i form av att mindre tävlingsinriktade individer (av bägge könen) körs över. Dock är den manliga tävlingsinstinkten ett drag som också resulterat i en hel del gott. Om inte män genom historien tävlat med varandra om att skapa det snabbast flygplanet, den säkraste bilen, den energisnålaste lampan, den växtkraftigaste grödan eller den bästa rocklåten, var hade mänskligheten stått då…?

Ge och ta direkt feedback. Redan från unga år får pojkar och män lära sig att tåla ett verbalt tjuvnyp. Grabbhäng innebär som regel en konstant  ”herre på täppan”-lek, där stilpoäng utdelas för både skickligt utdelade och stoiskt uthärdade pikar, förödmjukelser och utmaningar. Detta formar en manlig kommunikationsstil som är rak och tydlig, där män som regel inte har problem med att framföra eller ta emot distinkta åsikter direkt till/från den som berörs. Å ena sidan kan detta leda till att man sårar andra, men å andra sidan ger det både tydlighet och härdad hud man har nytta av, till exempel i arbetslivet.

Självsäkerhet. Män formas som regel till att tro på sig själva, eller åtminstone att agera som att de gör det. Inlärd självsäkerhet kan ta sig olyckliga uttryck i form av arrogans och överskattning av den egna förmågan, men är samtidigt en egenskap som säkerligen bidrar till landvinningar både samhälleligt och på individbasis. Skillnaden på att inför en ny utmaning tänka ”det har jag aldrig gjort, det skall bli kul att lära sig behärska!”, eller ”det har jag aldrig gjort, det kommer jag nog inte att klara” torde vara uppenbar. Ibland leder det till fatala misstag, men oftare är det istället en framgångsfaktor.

Trygghet. Det finns studier som påvisar att männen i heterosexuella förhållanden som regel vet mer om kvinnans problem och orosmoln än tvärtom, och att det är vanligt att män undertrycker sina egna bekymmer i syfte att skona sina kvinnliga partners. Nackdelen med detta drag är att det kan riskera männens egna psykiska hälsa, då det rimligen är slitsamt att oftare vara stöttepelaren än att ha en att själv luta sig emot. Motsvarande fördel ligger på det evolutionära planet, då många kvinnor verkar föredra klassiskt ”tysta och stabila” män framför sådana som gärna diskuterar sina egna problem, farhågor och tillkortakommanden.

...men å andra sidan är Eddie Izzard definitivt ett annat!

…men å andra sidan återfinns Eddie Izzard definitivt också på den listan!

Så, för att summera: de individuella skillnaderna mellan enskilda män är naturligtvis stora, men de personlighetsdrag som är tillräckligt vanliga för att klassificeras som ”typiskt manliga” är knappast ensidigt destruktiva. Konventionell manlighet är vare sig ond eller god, utan innefattar egenskaper som faller olika väl ut i olika sammanhang. Om någon säger sig anse att ”mansrollen behöver problematiseras eftersom den är destruktiv”, är det därför samma sak som att säga en majoritet av de beteenden och attityder som uppvisas av en majoritet av männen är mer av ondo än av godo. Detta är naturligtvis ett tillåtet synsätt, men knappast ett verklighetsförankrat eller konstruktivt…

Kanske skall jag avsluta med att poängtera att ovanstående inte innebär att man inte får (och ibland bör) kritisera vissa specifika konsekvenser av mansrollen, eller specifika beteenden som kanske råkar vara vanligare hos män än hos kvinnor – något som naturligtvis gäller även för typiskt ”kvinnliga” fenomen. Även om varken den traditionella mans- eller kvinnorollen är att se som av ondo, finns det ändå poänger med att bredda dem båda, så att fler beteenden och individer får plats inom vad som anses socialt accepterat.

2 comments

  1. Jag tror att du överdriver skillnaden mellan män och kvinnor!

    Janet Shibley Hyde beskriver i sin artikel ”The Gender Similarities Hypthesis” från 2005 en metaanalys som undersöker ett stort antal personliga egenskaper hos kvinnor respektive män
    och drar slutsatsen att skillnaderna är mycket små på de allra flesta områden.
    Hyde delar in de studerade parametrarna i sex perspektiv:
    – Kognitiva variabler, som färdigheter
    – Verbal och ickeverbal kommunikation
    – Social‐ och personlighetsegenskaper, såsom aggression och ledarskap
    – Psykologiskt välbefinnande, t.ex. självsäkerhet
    – Muskelbaserade parametrar
    – Övrigt, t.ex. moralresonemang

    Hon listar 128 parametrar och finner att av dessa är i 30 % skillnaderna mycket nära
    noll och 48 % skillnaderna är mycket små, och alltså endast 22 % stora nog att vara
    signifikanta (mina ord). Den enda av de sex perspektiven där vi hittar stora
    skillnader är de muskelbaserade parametrar, t.ex. hur långt man kan kasta en boll!

    Artikeln finns att läsa i sin helhet på webben.

    1. Hej Pär! Beklagar sent svar.

      Intressant artikel, tack för tipset. Som du kanske såg i texten du kommenterar är jag noga med att påpeka att skillnaderna mellan individer (oavsett kön) ofta är större än den genomsnittliga skillnaden mellan grupperna män och kvinnor. Likaså poängterar jag att de egenskaper jag listar som ”manliga” givetvis varken är givna hos eller förbehållna män.

      En bra grundregel är att bemöta individen som står framför dig, snarare än dennes kön. Samtidigt är det också ett vetenskapligt faktum att det existerar vissa genomsnittliga skillnader mellan könen, och det vore naivt att tro att detta helt skulle sakna påverkan på könens genomsnittliga livsval.

Dela gärna med dig av din åsikt, men tänk på att bemöta andra som du själv skulle önska bli bemött!

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s