Författare: gendertruce

Brev till en 13-åring

Till mitt älskade barn

Hej, mitt älskade barn! Eller ja, ”barn” och ”barn”, du är väl egentligen inte ett barn längre, utan med rask fart på väg in i vuxenvärlden. Men du är ändå alltid mitt barn, och därför vill jag börja med det viktigaste – jag älskar dig!

Av allt det jag vill och försöker förmedla med det jag skriver i den här texten, är det överlägset det viktigaste. Ibland kommer du att göra fel, ibland kommer jag att göra fel, och ibland kommer vi att vara riktigt jävla arga på varandra, men den omständigheten kommer aldrig att ändras. Vad som än händer, så förblir du min älskade son, och jag är tacksam över att jag får vara din pappa. Jag skall göra mitt bästa för att du aldrig skall kunna glömma det.

Att jag skriver detta till dig är för att det finns så mycket att prata om, så mycket jag vill att du skall veta, framför allt för din egen skull och för att ditt liv skall bli lite lättare, men även för att det som förälder är min uppgift att – tillsammans med din mamma – försöka uppfostra en bra och godhjärtad människa. (Hittills kan jag ärligt säga att jag tycker vi har lyckats väldigt bra!)

Vissa saker är dock svåra, obekväma och ibland pinsamma att prata om, särskilt som ung med sina föräldrar. Då tänkte jag att det kanske är lättare för dig att läsa vad jag vill ha sagt, så väljer du själv sedan vad du faktiskt pratar vidare med mig om. Men läsa detta skall du, noga och med eftertanke, så du faktiskt funderar kring det du läser. Och minst två gånger, okej? Tack!

Att vara tonåring

Nu är du tonåring. Om man frågar vuxna så kommer de allra flesta att instämma i att just de år du nu skall möta, högstadieåldern, är de på många sätt mest förvirrade, svåra och ångestladdade, men även de mest fantastiskt spännande som man någonsin går igenom.

Kroppen växer och förändras, rösten åker (som du märkt) hiss ett tag innan man hittar sin ”vuxenröst”. Du kommer att märka att man som tonåring ibland är löjligt trött, och att humöret åker berg-och-dalbana med oväntade utbrott av ilska. Det är även nu man upptäcker sin sexualitet, formar en del livslånga vänskaper, samt får utökade friheter men också avkrävs ett större ansvar.

Man börjar helt enkelt bli vuxen.

Mobbing

Under den här tiden upptäcker man (tyvärr) även på ett helt annat sätt än tidigare precis hur jävliga osäkra och små människor kan vara. Högstadiet är förmodligen den period där det förekommer allra mest mobbing och hackordningar.

Det du behöver komma ihåg här är att om någon hackar på dig, så beror det med all säkerhet på att den som gör det själv egentligen är liten och rädd inuti, och behöver trycka ner andra för att kunna känna att de själva duger och har en plats i tillvaron. Den vetskapen gör så klart inte att det gör mindre ont om och när någon är elak mot dig, men det är ändå viktigt att minnas. Du skall inte låta dig själv tro att det är dig det är fel på, du duger alldeles precis som du är.

Det är givetvis viktigt att du även kommer ihåg att själv vara en sådan kompis som du vill att andra är mot dig. Du kommer ju också att ibland känna dig osäker, rädd och vilsen, men det är aldrig en ursäkt för att behandla andra illa. Precis som du har ett värde som person även om andra trycker till dig, har du ett värde utan att trycka till andra. Var snäll mot människorna omkring dig, inte bara för att det lönar sig i längden, utan för att det är det rätta att göra.

Grupptryck

Särskilt under tonåren är grupptryck väldigt vanligt, det vill säga när delar av ett kompisgäng försöker förmå någon att göra något denne egentligen inte vill, ofta med motiveringar av typen ”vadå, törs du inte?”. Ibland (eller ofta) kan det vara svårt att stå emot, för man vill ju få andras uppskattning samt slippa framstå som en ”fegis”. Samtidigt är det varken modigt eller tufft att göra något man egentligen inte vill, eller vet att man inte borde, bara för att andra utmanar en till det. Då är det i så fall betydligt tuffare att våga säga ”men tror du verkligen att jag är så osäker att jag gör saker bara för att du försöker hetsa mig?” och låta bli att nappa på betet.

Jag säger inte att du aldrig kan eller får utmana dina gränser, men då skall det vara för att det är något som du vill göra, inte för att andra försöker övertala dig. Som när du vågade slå framåtvolt från 4-metersavsatsen i badhuset. Det var lite läskigt, inte helt riskfritt, men du vågade och det kändes (trots den blödande läppen) nog ganska bra efteråt – för att du vågade göra något som du ville, trots att det var läskigt. Men att hoppa för att någon annan säger att du inte vågar, det vore ju bara dumt, eller hur?

Prata med någon

Att vara tonåring är som sagt inte alltid enkelt. (Jag önskar att jag kunde säga att livet slutar att ibland vara svårt när man blir vuxen, men så är det tyvärr inte. Dock blir det åtminstone lite mindre förvirrande med tiden, jag lovar.) När saker känns förvirrande och svåra är det viktigt att kunna prata med någon om det man tänker på och kanske grubblar över. Jag hoppas och tror att du vet att jag och din mamma alltid finns här, och att du kan prata med oss om vad det än gäller. Vissa saker kan som sagt kännas svåra eller pinsamma att prata med oss om, men vi tycker inte att det är jobbigt, utan blir bara glada om du vågar öppna dig för oss.

Det viktigaste är dock att du pratar med någon, inte nödvändigtvis med just mig eller mamma. Ibland är det faktiskt enklare att prata med någon ”utomstående” vuxen. Var i så fall inte rädd för att vända dig till andra släktingar eller vuxna du litar på. Din farmor, till exempel, är en oerhört klok kvinna som är bra på att lyssna, ställa kloka frågor som får dig att själv hitta lösningar och vägar framåt, och som aldrig dömer dig för hur du tänker eller fungerar.

Sen finns det även ett antal telefonlinjer och webbsidor specifikt för unga, som kan hjälpa till om man behöver prata om t.ex. mobbing, sexualitet, otrygghet eller något annat som får en att inte må bra. Återigen är det viktigaste att om du känner att du behöver prata med någon – gör det. Håll inte jobbiga tankar och funderingar inom dig, för de är lite som de där klassiska sagotrollen. De växer och frodas i ensamhet och mörker, men tar man ut dem i solen så spricker de. Det hjälper att få sätta ord på vad man känner.

Att göra fel

Att växa upp är ett lärande, och det finns inget lärande som sker utan att man ibland gör misstag, utan att det blir fel. Under dina tonår kommer du garanterat att göra fel ibland, kanske i form av att bete dig respektlöst mot mig eller mamma, vara taskig mot en kompis, pröva alkohol eller droger som du inte borde, inte höra av dig eller komma hem i tid, eller på något annat sätt. Det enda vi kan vara säkra på är att du någon gång kommer att klanta till det – precis som jag, mamma och alla andra har gjort under våra tonår…

Här finns det tre saker som är jätteviktiga.

ETT: Även när du gör fel så kommer jag och din mamma att älska dig. Vi kanske kommer att vara arga, men vi kommer fortfarande att älska dig. Alltid.

TVÅ: Om du har ställt till det för dig på riktigt, och är i knipa, be oss om hjälp. Vad det än är du har gjort, så kommer vi fortfarande att vilja det bästa för dig och att du landar på fötterna. Även om du gjort något du skäms över, så skall du be oss om hjälp när det behövs. Att veta att du litar på oss tillräckligt mycket för att göra det är det viktigaste för oss, mycket viktigare än att försöka få dig att aldrig göra fel. (Det kommer du, precis som vi, att göra ändå.) Fråga mig gärna om exempel på när jag har gjort fel, och vad som har hänt när jag vågat respektive inte vågat be om hjälp, så kan jag berätta.

TRE: Gör man fel står man för vad man gjort, och ber om ursäkt. Ibland är det jobbigt och pinsamt, men det känns garanterat bättre efteråt, och det är oavsett det rätta att göra. Fråga mig gärna om exempel på när jag har fått skämmas men ändå bett om ursäkt, så kan jag berätta.

Att bli man

Det finns nog ingen riktig ”åldersgräns” för när någon blir man. Det har funnits 16-åringar som slagits och dött i krigets skyttegravar, men också 30-åringar som fortfarande bor hemma och aldrig har tagit ansvar för någonting i hela sina liv. Men som tonåring är du ändå på väg mot att bli man, med allt vad det innebär.

Du kommer under ditt liv att mötas av många förväntningar kring vad det innebär att vara man, vissa av dem smickrande, andra förolämpande eller begränsande. Du har säkert redan stött på flera tidningsartiklar av typen ”alla män är si eller så”, ofta med en negativ ton och med en uppmaning till dig och andra killar att ta ansvar för vad rötägg gör, eller med pekpinnar om hur män borde vara.

Det som är viktigt att komma ihåg är att det finns något i stil med 2,5 miljarder vuxna män på planeten, och därmed också 2,5 miljarder olika sätt att vara man på. Vi är alla individer, och du är du, inte bara en representant för ditt kön. Du väljer faktiskt själv vilken slags man och människa du skall vara, och den enda vars handlingar och värderingar du har fullt ansvar för är dig själv. Att vissa andra killar och män beter sig illa innebär inte att du skall skämmas över att du är kille.

Att vara en bra människa

Det handlar mycket om just det, att vara en bra människa. Män och kvinnor är olika, och könen kommer nog aldrig att göra exakt samma livsval och uppvisa exakt samma beteenden, men det finns inga – exakt noll – karaktärsdrag eller egenskaper som är exklusivt ”manliga” eller ”kvinnliga”. Fler män än kvinnor kommer att vara starka nog att bli brandsoldater, men en tillräckligt stark kvinna är en precis lika bra och berättigad brandsoldat som en man. Fler kvinnor än män kommer att vara intresserade av människor snarare än ting nog för att vilja jobba inom t.ex. vård eller förskola, men en omhändertagande man är en precis lika bra och berättigad omsorgsgivare som en kvinna.

Sen finns det så klart en rad egenskaper som är av godo, som man bör sträva efter att ha och uppvisa, men som gäller oavsett kön:

Är man en genuint bra människa står man för sina ord och sina handlingar, och ber om ursäkt när man gjort fel. Man håller fast vid sina principer, och gör det man vet att är rätt även när det är jobbigt eller svårt. Man bemöter folk som de unika individer de är, och dömer ingen utifrån hudfärg, kön, sexuell läggning eller liknande, utan respekterar allas människovärde lika. Man förstår att folk kan och får tycka olika om saker, och att folk som inte tycker som man själv gör inte behöver vara korkade eller okunniga för det. Man tar hand om sina nära och kära, och är hjälpsam, generös och omtänksam. Man gör rätt för sig, och försöker inte åka snålskjuts på andras prestationer eller pengar. Och så vidare…

Jag är ganska trygg i förvissningen om att du redan vet en hel del om hur man är en vettig människa, och kommer att växa upp till en bra person. Dock vill jag påpeka att även om man egentligen vet hur man borde bete sig, är det inte alltid så lätt i varje given situation. Självreflektion, att aktivt fundera över hur man agerar, vem man är och vem man vill vara, är klokt. En bra vana att lägga sig till med, helt enkelt.

Som en avslutande kommentar borde jag kanske säga att även om det står dig fritt att vara precis som du vill, är man tyvärr aldrig fri från andras förväntningar. Många tjejer/kvinnor föredrar fortfarande en fysiskt stark, trygg, ansvarstagande kille/man som visar drivkraft, och som står stadigt i tillvaron även när det stormar lite. Det innebär inte att man måste rätta sig efter de förväntningarna, eller att ingen skulle bli kär i en om man inte är exakt på det viset. Är man en bra människa kommer det att märkas och uppskattas ändå. Men det kan vara bra att veta att de förväntningarna ibland finns där, så du kan göra medvetna val kring vilket slags man du vill vara.

Våga visa känslor

Jag måste också kommentera det där med att vara ”trygg” och ”tålig”, två egenskaper som ofta förknippas med manlighet. Gör inte misstaget att tro att detta innebär att du inte får visa känslor, att du inte får vara sårbar, att du inte får vara ledsen eller rädd. Det är inte bara tillåtet att visa sådana känslor, det är tvärt om nödvändigt för att må bra, och det är ju faktiskt fullt möjligt att känna sig liten och rädd men ändå ta tag i det man behöver lösa, eller hur? Det är bara när man är rädd som man kan vara modig.

Att stänga inne jobbig skit är bara dumt, och leder garanterat bara till att man mår sämre och/eller fattar dumma beslut. Idéer om att män bara skall tåla och svälja allt är en stor bidragande orsak till att väldigt många fler män än kvinnor begår självmord eller blir alkoholister – får man inte släppa ut känslorna måste man försöka döva eller tysta dem på andra sätt.

Så våga vara känslosam och ledsen, och som sagt, prata med någon om och när det behövs. Skulle några vara så korkade att de inte tycker lika bra om dig på grund av det är det deras förlust, och ett tecken på deras omogenhet. Du finns inte till för att vara dem till lags, du finns till för dig. Dessutom finns det faktiskt också gott om tjejer/kvinnor som har vett att uppskatta en kille/man som är trygg nog i sig själv för att våga visa sina känslor.

Manlighet och våld

Det där med våld, och att vara ”bra på att slåss”, kan nog ofta kännas motsägelsefullt som ung man. Å ena sidan lär man sig att det är fult att slåss, och får höra att killar/män är korkade som slåss. Å andra sidan går nästan varenda actionfilm ut på att det är killen som är bäst på att slåss som är hjälten, och som får den snygga tjejen. Så vad är det som gäller egentligen, kan man undra?

Det viktigaste först: Att slå någon eller på annat sätt använda våld mot någon i vilket annat syfte som helst annat än absolut nödvändigt självförsvar, som en sista utväg för att försvara sig själv eller någon man tycker om, är inte okej. Punkt. Det spelar ingen roll om man är arg, eller om den andra personen varit elak eller muckat gräl – man angriper inte någon fysiskt.

Sen får man givetvis försvara sig, men det är alltid en sista utväg. En annan sak du behöver veta är nämligen att alla de där action-filmerna är just det, påhittade filmer. Där tål folk hur mycket stryk som helst, men så funkar det inte i verkligheten. Det kan mycket väl räcka med ett slag mot någons huvud, så trillar den baklänges och slår i bakhuvudet och dör. Då har någon plötsligt förlorat sitt liv, och någon annan kommer att sitta i fängelse för dråp, kanske hela sitt liv. Det kan räcka med ett slag som träffar någons öga för att den personen skall förlora synen, ett slag mot munnen för att den personen skall behöva flera operationer för att laga en bruten käke och utslagna tänder, en spark mot skrevet för att den killen aldrig skall kunna bli pappa. Tro inte att jag överdriver, det kan faktiskt gå precis så här illa precis så lätt.

Så använd inte våld om du inte verkligen, verkligen måste, och verkligen är säker på att personen du försvarar dig mot annars kommer att göra dig fysiskt illa. Men om du någon gång måste ta till våld för att försvara dig, skall du absolut slåss för att vinna – det är bättre än att förlora…

Inte ens i självförsvar skall du dock använda mer våld än vad nöden absolut kräver, för även om det är självförsvar så får du leva med följderna av det våld du delar ut. Det är ingen slump att soldater som varit i krig och tvingats göra hemska saker ofta lider av psykologiska men resten av sina liv.

En sista kommentar om varför våldsamma män ofta idoliseras på film: Det är för att samhället på olika sätt alltid varit beroende av att män tar till våld när de måste, i defensivt syfte. Till exempel då i form av soldater, poliser, säkerhetsvakter och så vidare. Samhället är för sin trygghet beroende av att (nästan bara) män är villiga att ta till våld, och är tillräckligt bra på det, när nöden kräver det. Även på ett individuellt plan vill många tjejer/kvinnor ha en manlig partner som är stor, stark och ”farlig” nog för att kunna försvara dem i händelse av att någon vill dem illa.

Dock måste man alltid komma ihåg att det är en enorm och helt avgörande skillnad på att vara tillräckligt bra på att bruka våld som självförsvar när nöden kräver det, och på att utsätta andra för ”offensivt” våld. Det senare är alltid strikt förkastligt, och det oavsett kön, storlek och beteende på den som utsätts. Var fredlig mot folk, det är det rätta att göra och minskar dessutom risken att du själv far illa.

Vänskap och relationer

Vårda dina vänner

Jag nämnde tidigare att män och kvinnor är olika. Ett väldigt typiskt sätt som de skiljer sig åt är att killar/män oftast är sämre på att aktivt vårda sina vänskaps- och släktband. Vi verkar liksom räkna med att våra vänner finns där ändå, utan att vi behöver anstränga oss för det. Ibland är det helt okej, vissa vänner finns där när man behöver dem även om man bara pratar flera månader isär. Men ibland leder det beteendet också till att vänskaper rinner ut i sanden. Alla tycker om att bli uppmärksammade och känna att de spelar roll, så glöm inte att höra av dig till dina vänner regelbundet. Att bara fråga hur läget är och snacka skit i fem minuter räcker långt.

Lite samma är det med att se till att du och dina vänner gör saker ihop. Det är nog inte så många som alltid vill vara den som måste styra upp saker för att något skall hända, så se till att du inte lägger över det ansvaret helt på dina vänner. Hör av dig och föreslå att ni hittar på något lite nu och då, det behöver inte vara något märkvärdigt. Käka middag ihop, ta en kaffe, gå på en fotbollsmatch, lira TV-spel en kväll, gå på bio etcetera.

Sedan måste du komma ihåg att det är skillnad på att dela ansvaret och på att bära hela ansvaret. Precis som du inte skall lägga över på dina vänner att de måste vara de som alltid ser till att ni hörs och ses, skall du heller inte känna att du alltid måste ha hela ansvaret för detsamma. Är det vänner som bryr sig om dig på riktigt kommer de också att höra av sig, åtminstone någon gång ibland. Bra vänner får dig att vilja ställa upp för dem när de behöver hjälp, men ställer också upp för dig när du behöver det. En bra vänskap är win-win, och ger bägge partnerna mer energi än den kostar. Att umgås med sina vänner skall kännas som att ladda batterierna, inte som att dra ur dem.

Att vara ihop

Allt det jag skrev ovan om vänskap gäller på samma sätt även när man är ihop med någon. En bra ”vara ihop”-relation är också ett delat ansvar, där bägge behöver bidra till att man har det bra ihop. Det kan man så klart göra på många olika sätt, men att tala om för den man tycker om att man gör det, att kramas mycket, att ställa upp med praktiska insatser när det behövs, samt att fråga vad den andra behöver för att må bra, är alla bra sätt att hålla kärleken frisk och stark. Det är också viktigt att man gör kul saker ihop, och att man visar att man vill göra saker ihop och inte bara tar för givet att den andra finns där.

Apropå delat ansvar så behöver jag nog egentligen inte påpeka att det inte finns några saker som ”bara män” eller ”bara kvinnor” kan eller bör göra om man är ihop. Killar kan laga mat, tvätta, handla kläder till barnen eller sy trasiga gosedjur precis lika väl som att tjejer kan det, och tjejer kan fylla på luft i bildäcken, högtryckstvätta altanen eller rensa avloppet precis lika väl som att killar kan det. Ta aldrig för givet att en tjej eller kille du är ihop med är okej med att de förväntas göra en viss syssla på grund av sitt kön. Försök prata med varandra, ta reda på vad ni har för förväntningar på varandra, och lägg upp en gemensam plan för vem som gör vad. (Det mesta av det här blir inte lika aktuellt förrän du bor ihop med någon, och det kommer antagligen att dröja ganska många år, men det är ändå en bra inställning att ha med sig – kommunikation är viktigt för en bra relation, oavsett vad det är för relation.)

Precis som med vänskap gäller även för ”vara ihop”-relationer att det skall vara win-win. Precis som det skall märkas på dig att du tycker om den du är ihop med, så skall det märkas på den personen att hen tycker om dig. Var bara ihop med någon som är snäll mot dig, respekterar dig och visar att de tycker om att få vara tillsammans med just dig, och som du har kul med och mår bättre av att få tillbringa tid med. Det finns aldrig någon bra anledning att nöja sig med mindre än det.

Att göra slut

Förr eller senare kommer du antagligen att uppleva att någon du tycker om gör slut med dig. Det kommer antagligen att göra ont inuti, kanske ont som fan. Här är det viktigt att komma ihåg att inga människor kan klandras för hur de känner eller inte känner, det är inget man väljer själv. Om någon inte är kär i dig längre kan de ju faktiskt inte vara ihop med dig längre, och det är inte rättvist att ta ut eventuell ledsenhet genom att vara arg eller otrevlig mot den personen. Dessutom vill du ju faktiskt inte vara ihop med någon som inte tycker om dig på riktigt, eller hur?

Så om och när det händer, försök att behandla den andra personen väl, och kom ihåg att du fortfarande är precis lika bra och värdefull även om just den personen inte är kär i dig längre. Och, precis som jag har skrivit tidigare, om det känns riktigt jobbigt och jävligt – prata med någon!

Alkohol och droger

Ibland kan det säkert låta på vuxna som att alkohol och droger är det värsta som finns, och något ungdomar borde undvika till varje pris. Samtidigt ser ju du och andra att vi vuxna dricker alkohol själva, så det framstår säkert som lite hyckleri.

Jag tänker inte försöka tuta i dig att alla njutningsmedel är livsfarliga eller bör undvikas. Precis som jag sagt tidigare så är åtminstone alkohol något som (i måttliga mängder) absolut kan tillföra livskvalité. Det kan vara riktigt gott med en bra öl eller ett fint vin, och sen är det en behaglig känsla att vara en liten aning påverkad. De flesta känner sig då lite mer avslappnade, gladare, mindre blyga och mer sociala.

Sen är det en stor och viktig skillnad på att vara lite påverkad och på att vara jättefull. När man är jättefull har man varken roligare eller mår bättre. Däremot ökar alla möjliga slags risker då, t.ex. för att snubbla/falla och skada sig själv, att bli utsatt för våld från andra, att själv ta till våld mot andra, att fatta dåliga beslut kring sex och relationer, att göra bort sig inför folk man bryr sig om, och så vidare. Riskerna är särskilt stora när man är ung och saknar erfarenhet av alkoholens verkningar.

Det är inget fel på att ta en öl (eller två) till maten, eller ett glas whisky i soffan, bara för att det är gott, eller på att ta ett par drinkar ute på krogen med sina vänner. Men att dricka sju eller åtta öl eller drinkar kommer inte att fylla någon annan funktion än möjligen att orsaka pinsamhetsångest, huvudvärk och eventuellt nerspydda kläder och möbler att handskas med nästa morgon. Dricker man mycket alkohol ofta finns det också en risk att bli beroende, vilket både är jättedåligt för hälsan och ofta innebär att man sabbar för sig själv avseende jobb, relationer, vänner och eventuella barn. Så när du har åldern inne, njut gärna av alkohol (det gör jag) och gör det med gott samvete – men även med måtta.

Skillnaden på alkohol och droger

Den uppenbara skillnaden på alkohol och andra droger är så klart att alkohol är lagligt (när man är över 18 år). Alla andra former av droger är olagliga. Om man blir tagen av polisen med droger i blodet eller i byxfickan kan man bli dömd i domstol för det, vilket i så fall gör det svårare att få körkort, jobb och bostad. Det är inte värt den risken, så det enklaste och bästa är så klart att aldrig pröva överhuvudtaget.

Sen är det även så med tyngre droger som heroin, hasch, amfetamin, kokain, GHB och andra liknande substanser att risken för överdos är påtaglig. Tar man ens lite för mycket av någon av de drogerna så kan man faktiskt dö, oavsett hur frisk, ung och stark man är i övrigt. De drogerna är det också mycket lättare att bli beroende av, och de som är beroende av sådana droger förstör ofta sina liv i jakten på att fixa nästa dos.

Den enda av de olagliga drogerna som inte är så farlig är marijuana, det som ibland brukar kallas ”gräs”. Marijuana är på sätt och vis mindre illa än alkohol, eftersom många blir arga och våldsamma när de dricker för mycket alkohol, vilket inte alls är lika vanligt hos de som röker marijuana. Sen är även den drogen fortfarande både olaglig (även om den egentligen kanske inte skulle behöva vara det) och i viss mån beroendeframkallande, så det bästa är så klart att låta bli helt även där.

Sexualitet

Att vara mogen för sex

I Sverige är åldern från vilken det är ”tillåtet” att ha sex 15 år. Egentligen är det inte förbjudet för två 14-åringar att ha sex, bara för någon som är 15 eller äldre att ha det med någon som är under 15. Dock är det faktiskt en klok rekommendation att inte ha sex med någon när man är alltför ung, det vill säga under 15, eftersom man faktiskt inte är fysiskt och mentalt redo än. Sex är någonting för relativt vuxna personer, inte något för barn, därav åldersgränsen. Man måste vara vuxen nog för att kunna ta ansvar för sig själv och sin hälsa, för andra och deras välmående, samt – som ett åtminstone tänkbart scenario – ett eventuellt barn som blir till, innan man har sex.

Jag har varit tonåring själv, och vet att hela grejen med sex är så sjukt spännande och lockande då. Tanken på att låta bli om man nu skulle kunna ha sex framstår som helt galen! Men det är trots det faktiskt helt okej att vänta. En genomsnittlig människa har sex över tvåtusen gånger under sitt liv, så du kommer att hinna uppleva mycket även om du börjar som 19-åring och inte som 14-åring.

Sen kan det också vara bra att veta att även om det snackas mycket om sex i tonåren, är det fler än de flesta i den åldern tror som inte har sex första gången förrän de är 18 år eller äldre. Särskilt bland killar är det väldigt få som har haft sex redan på högstadiet, så känn ingen press eller stress, och tro inte att du är onormal om du inte varit med någon förrän långt senare. Jag var själv 18 när jag förlorade oskulden, om du undrar.

När man faktiskt är mogen är så klart individuellt. Det viktigaste är att du aldrig gör något mot vare sig din eller din partners vilja, och att allt som ni gör är genuint lustfyllt, skönt och sker av helt fri vilja. Min personliga erfarenhet är också att sex är mycket bättre med någon som man genuint tycker om, så det finns kärlek med i bilden också och inte bara kåthet.

Sen finns det så klart inga ”regler” för det, man får både som kille och som tjej ha sex med vem man vill och av vilken anledning man vill, utan att någon har rätt att döma en för det, så länge som alla inblandande är frivilliga och över 15. Även om sex brukar vara bättre med känslor inblandade är det okej att ha sex bara för att det är skönt. Vissa tycker fortfarande, trots att det är 2018, att det inte är lika okej för tjejer som för killar att ha sex bara för att det är skönt. Det är faktiskt en riktigt korkad åsikt, alla har lika mycket rätt till sin sexualitet oavsett kön och läggning, så var inte en av dessa.

Ett nej är alltid ett nej

Ett nej är alltid ett nej. Det är nog det allra viktigaste jag kan tala om för dig när det gäller sex. Detta gäller oavsett om nejet kommer från någon annan eller från dig. Säger någon att den inte vill ha sex så innebär det att man lägger ner och backar bort. Detta gäller oavsett hur personen ifråga är klädd, oavsett hur nykter personen är, och oavsett vad ni tidigare har pratat om att ni vill göra. Om en tjej eller kille har klätt av sig naken tillsammans med dig, och kanske till och med börjat ha sex med dig, och sedan säger ”nej, nu vill jag inte mer”, så gäller detta nej. Utan undantag. Och glöm som sagt inte att detta även gäller dig själv – du har oavsett omständigheter aldrig någon skyldighet att ha sex med någon om du inte verkligen vill.

Hela inställningen ”nej betyder nej” innebär också att man aldrig någonsin får förutsätta att frånvaron av ett nej betyder ja. Tänk till exempel att du och en partner precis skall börja ha sex, men så kanske hen är jättetrött och somnar. I det här läget kan du anta att hen egentligen ville ha sex med dig, och hen har ju inte sagt nej. Men när hen sover finns inte längre möjligheten att säga nej, eller visa om hen ändrar eller ångrar sig. Då skall du respektera den personen nog mycket för att lämna personen ifred, och inte röra hen på något sexuellt vis överhuvudtaget – precis som du själv nog skulle vilja bli respekterad om rollerna vore omvända, eller hur?

Att inte ta frånvaron av ett nej som ett automatiskt ”ja” innebär så klart också att du aldrig skall ta på någon på ett sexuellt vis (till exempel genom att klappa på rumpan eller ”råka” röra vid ett bröst) utan att ha fått en väldigt tydlig indikation på att personen ifråga verkligen vill det och skulle tycka om ifall du gjorde det.

Det här är så klart ganska lätt i teorin, men svårare i verkligheten. Hur vet man egentligen om någon verkligen vill? Det är ju inte som om folk efter att ha hånglat en stund uttryckligen brukar säga ”nu vill jag ha sex med dig”. Visst, det kan hända, men oftast inte. Det viktigaste är väl att aldrig ta något för givet, att aktivt försöka känna av vad den andra personen verkar vilja, och vid minsta osäkerhet antingen faktiskt fråga (”är det okej om jag gör så här?”) eller backa bort och lägga ner. Har man hånglat i en halvtimme är det rimligen okej att försiktigt pröva att smeka lite över ett bröst eller rumpan och se vilket gensvar man får. Om personen du är med då drar sig undan, flyttar din hand, eller på minsta lilla annat vis verkar obekväm, så slutar du och gör inte om det mer vid det tillfället.

I verkligheten är det inte ens så här ”lätt”. Jag nämnde tidigare att det finns vissa som menar att tjejer som gillar sex och tar för sig av det är sämre än de tjejer som avstår, trots att tjejer så klart får gilla sex precis lika mycket som killar. De här dumheterna gör att tjejer ibland vill verka som att de inte vill ha sex, för att de skall framstå som ”ordentliga” tjejer, fast de egentligen vill. Då kan en tjej lite halvhjärtat säga nej för syns skull, men om killen hon är med fortsätter försöka övertala henne till sex så kan hon ha det utan att hon behöver framstå som en ”dålig” tjej. Då är det ju han som har fått henne till att ha sex…

Det här innebär att killar som är påstridiga och inte alltid respekterar ett första nej faktiskt kommer att få ha sex oftare än killar som beter sig schysst och respektfullt. Att som en av de bra killarna se detta kan så klart kännas jävligt surt och orättvist, och kanske även fresta till att bete sig lika illa själv. Gör inte det. Kom ihåg att det aldrig är rätt att vara en skitstövel och behandla andra människor illa, än mindre så av rent själviska skäl. Eftersom du faktiskt inte kan avgöra vilken tjej som spelar svårflirtad och vilken tjej som verkligen inte vill, har du ingen rätt att pusha på om och när du får ett nej. Och kom ihåg att även om de påstridiga killarna kanske får ligga mer, är det också de som får vissa tjejer att hata killar och män, och de som hamnar inför domstol anklagade för sexuella övergrepp.

Det är dock sekundärt, den enda anledning du behöver till att alltid respektera ett nej är att det är det rätta att göra. Tänk extra mycket på det särskilt om du har druckit alkohol, för då är man som regel sämre på att kontrollera och behärska sina impulser. Tänk också på att inte tycka illa om de tjejer som uppvisar det här beteendet, det är ju faktiskt mest synd om dem som inte får leva ut sin sexualitet som de vill utan att få skit för det.

En sista kommentar är att om och när du väl har sex med en samtyckande, frivillig partner, innebär det faktum att du skall vara lyhörd och alltid respektera ett ”nej” eller ett ”jag vill inte det där” inte att du måste vara fullständigt passiv. Du får visa vad du vill, och vad du tycker om, och pröva dig fram kring vad den andra personen tycker om. Det är få som uppskattar sex med någon som verkar rädd för att röra vid dem.

Balansen mellan att vara en engagerad och aktiv sexpartner och samtidigt i alla lägen respektfull kan helt ärligt vara svår, särskilt som alla människor har olika sexualitet med olika gränser och olika saker de tycker om. Men det är alltid bättre att vara för försiktig än inte tillräckligt försiktig, och så länge du kommer ihåg det och faktiskt pratar med din partner om vad ni bägge vill och tycker om, så kommer det att ordna sig.

Därför skall du skydda dig

Det där med kondom kan kanske kännas lite pinsamt och knöligt, men det spelar ingen roll. Du ska använda kondom när du är med någon, särskilt om det är någon du inte är ihop med och känner väl. Det finns två anledningar till det. Den ena är att det tyvärr finns ett antal sjukdomar som kan smitta via sex, och det går väldigt sällan att se vem som är smittad. Flera av dessa sjukdomar är väldigt obehagliga (du kan ju bildgoogla ”könsherpes” om du vill…) och vissa av dem går heller inte att bota. Ett exempel är just herpes, som man i så fall kommer att få utbrott av till och från under resten av sitt liv. Även HIV är sexuellt överförbart, och även om den sjukdomen är ganska ovanlig och det finns bra bromsmediciner mot den, så kan man faktiskt dö av den.

Så för din egen och andras hälsas skull – ha kondom. De går att köpa på vilket apotek som helst, och i kassan eller vid hygienartiklarna på de allra flesta större mataffärer. Det är ingen som kommer att tycka att du är konstig eller pinsam om du köper kondomer, så var inte rädd för att göra det. Det är trots allt ditt ansvar att se till att du har kondomer, inte din partners.

En annan anledning är att det utan kondom faktiskt finns en risk att en tjej du är med blir gravid. Det är fysiskt fullt möjligt för två 13-åringar att råka orsaka en graviditet. Om det händer, kommer ni att behöva välja mellan att avsluta vad som annars skulle ha blivit ett liv, vad som skulle ha blivit ditt barn, eller mellan att bli föräldrar väldigt, väldigt tidigt.

När man är ung är det meningen att man skall upptäcka världen, ta för sig av livet, kanske resa, jobba eller plugga utomlands, dra iväg på äventyr med kompisar och så vidare. Även om föräldrar älskar sina barn, och inte någonsin ”ångrar” dem, så behöver du ändå vara medveten om att allt det där man annars kan (och brukar vilja) göra som ung är väldigt, väldigt svårt om man har ansvaret för ett litet barn.

Sen behöver du också vara medveten om att eftersom det är tjejer/kvinnor som är gravida, har de hela beslutsmakten kring vad som händer. Blir en tjej gravid när ni har sex, och du inte vill behålla barnet, spelar det ingen roll. Bestämmer hon sig för att behålla barnet så blir du pappa vare sig du känner dig redo eller ej. På samma sätt är det om du faktiskt skulle vilja behålla ett barn som blir till på det viset, men inte hon. Då får hon göra abort vare sig du vill eller inte. Ytterligare ett skäl till att inte ta några onödiga risker, så använd kondom.

Du kanske kommer att höra någon töntig kille i din närhet säga något om att det inte skulle vara lika skönt med kondom, kanske något om att ”det är som att äta kolan med pappret på”. Tro inte på det, skillnaden är så marginell att det inte spelar någon roll. Och om du faktiskt får ligga med någon du tycker om och är attraherad av, kommer det garanterat att vara mer än tillräckligt skönt alldeles oavsett. Så oroa dig inte för det.

Din sexualitet är också viktig och okej

Särskilt om man läser tidningar eller vissa bloggar på nätet, kan det framstå som att manlig sexualitet enbart är något dåligt. Det är män som våldtar, tafsar och lurar sig till sex, brukar det heta. Delvis är det så klart sant, det är mestadels män som uppvisar de beteendena. Samtidigt är de flesta män så klart inte alls sexualförbrytare, utan alldeles vanliga, hyggliga killar med en lika legitim och naturlig sexualitet som den genomsnittliga kvinnan.

Att män och kvinnors sexualitet skiljer sig åt betyder inte att mäns sexualitet är sämre, bara att den är annorlunda. Där kvinnor ofta behöver ha mycket känslomässig närhet innan de vill ha sex, använder män ofta sex som ett sätt att visa just känslomässig närhet. Det brukar ibland beskrivas som att ”killar bara bryr sig om sex”, vilket inte är riktigt rättvist. Kom ihåg att det inte är fult att vilja ha sex, så länge som man respekterar ett nej och inte försöker övertala någon att göra något de faktiskt inte verkar intresserade av.

Män är också i genomsnitt mer visuellt styrda, och tycker oftare om att se vad man gör tillsammans. Det brukar ibland beskrivas som att män är enkelspåriga och fantasilösa, vilket inte heller det är särskilt rättvist. Det är inte fel att vilja se personen man tänder på och njuter tillsammans med.

Jag kunde ge fler exempel, men det är egentligen inte de specifika exemplen som är det viktiga här. Alla har som sagt en individuell sexualitet, och du behöver ju inte alls vara en ”typisk” kille/man i det avseendet. Det som är viktigt är att hur din sexualitet än ser ut, så skall du inte skämmas för den eller tro att den inte är ”fin” nog. Den är garanterat naturlig, och det är inget konstigt med att du vill få utlopp för den på ett sätt som du njuter av. Var tillsammans med någon som vill att du har det skönt, det är du värd.

Men igen, kom ihåg att vad du än gillar och vad du än gör, så skall det ske under former där alla inblandade är vuxna (i det här sammanhanget alltså över 15) och frivilliga, och respekterar varandras behov och rätt att säga nej.

Porr

Det är inte fel eller fult att vilja titta på porr, eller att bli upphetsad av det. Nästan alla människor tittar faktiskt på porr, både män och kvinnor, och även sådana som du kanske inte tror att gör det. Din lärare, din tränare, din mamma, dina kompisars föräldrar… Så om du tycker det är spännande och upphetsande behöver du inte skämmas över det.

Men det du verkligen måste komma ihåg är att precis som actionfilm bara är på låtsas, så är porr också bara på låtsas. Visst finns det saker som kan likna riktigt sex, men det är också mycket som skiljer. För det första så finns det verkligen alla sorters porr, med saker som väldigt få tänder på i verkligheten, men som man kanske kan tro att är normalt när man ser det på nätet.

För visst, det finns faktiskt folk som tycker det är upphetsande att bli talade till på ett argsint sätt, bundna, smiskade och till och med kissade på. Inget av det är heller fel eller fult, så länge som alla inblandade är frivilliga vuxna. Dock är det inte särskilt vanligt att folk tycker om de sakerna, och du kan och ska inte förutsätta att de beteenden du kan se i porr är något som en verklig tjej eller kille du är med gillar. Även om det till exempel finns tjejer som gillar när killen kommer i hennes ansikte, så finns det minst lika många som tycker att det är en aning äckligt och inte alls vill det. Du behöver komma ihåg att de som medverkar i porr i de allra flesta fall är betalda skådespelare, som kan låtsas tycka om saker fast de egentligen inte gör det.

I verkliga livet vill de allra flesta ha alldeles vanligt sex, med snälla ord och snälla smekningar, mycket kramar och kyssar och med känslomässig närhet som en viktig del. Precis som med det mesta annat som har med relationer och sex att göra, så är det viktigaste att prata med varandra. Det kanske kan kännas lite nervöst eller pinsamt att berätta vad man själv tycker om och vill, eller att fråga vad hen tycker om och vill, men det är värt det. De flesta tycker om att ha en partner som bryr sig tillräckligt mycket om dem för att fråga, och man har så klart skönare tillsammans om bägge vet vad den andre tycker om.

Precis som jag tidigare skrev att det nog är klokt att inte ha sex innan man är åtminstone 15 år, är det egentligen inte en så dum idé att vänta även med porr till dess. Då är man lite mer mogen och kan lättare förstå skillnaden mellan verkligt och påhittat. Men om du tar del av porr innan dess, kom ihåg att det är på låtsas, och inte en särskilt bra avbildning av riktigt sex och vad riktiga människor tycker om.

Onani

Det finns absolut inget skamligt, fult eller otillåtet med att onanera. Det är fullständigt naturligt, och ett bra sätt att komma på vad man tycker är skönt. I princip alla tonåringar, både killar och tjejer, onanerar ärligt talat mest hela tiden, och det är fullständigt okej.

Det enda man behöver komma ihåg är att onani, precis som all annan sexualitet, är något som ingen skall behöva ”utsättas” för mot sin vilja. Så när du onanerar, se till att du kan få vara ifred, så att ingen behöver råka promenera in mitt i det hela. Förutom att du antagligen hade tyckt att det kändes pinsamt, så kan det faktiskt vara jobbigt för den som promenerar in.

Sen är det också så att om du inte redan har fått sädesvätska så kommer du snart att få det, vilket innebär att det finns ett ”städbehov” när du onanerar. Det är inte särskilt roligt (för till exempel din mamma eller jag) att ta hand om fläckiga sängkläder, kläder eller papperstussar efter någon annans onani, så lös det på ett snyggt och sanitärt sätt, och visa att du tar ansvar för dig själv. Ett annat konkret tips: Om du onanerar ofta på ditt eget rum, glöm inte att vädra emellanåt, för annars så känns det faktiskt på lukten.

Nu blev det kanske lite av ett förmaningstal här, men det viktigaste är ändå att så länge andra inte behöver påverkas av ditt onanerande är det bara att ge sig hän, helt utan skam eller skuld.

Att komma för snabbt

Det är inte helt ovanligt för killar att ha problemet att det ibland går för dem snabbare än de vill när de har sex med någon. Det kan bero på en mängd olika orsaker, där nervositet kanske är den allra vanligaste, och är helt naturligt. Det är kanske inte så många som alltid har det problemet, men det har nog hänt alla killar åtminstone vid något tillfälle.

Om och när det händer, gör inte en onödigt stor grej av det. Det är ingen katastrof, inte slutet på världen. Dessutom kan det (om det händer) vara bra att komma ihåg att samlag verkligen inte är det enda sättet man kan ha sex på, eller göra det skönt för varandra på. Vill du kunna göra det skönt för den du är med även om det råkat gå för dig fortare än du tänkte dig, går det att använda både händer och mun till det. Den typen av omtänksamhet är dessutom oftast väldigt uppskattad.

Om man vill, så går det att träna på att undvika att det händer. Till exempel när man onanerar, genom att försöka vara nära (men utan att faktiskt komma) så länge som möjligt. Samtidigt är den allra bästa lösningen på ett sådant problem att ha sex under trygga och avslappnade former tillsammans med någon man litar på, tycker om och känner sig accepterad och omtyckt av. Då brukar det som regel vara lättare att ha bra sex på alla möjliga vis, inte bara för att det blir lättare att kontrollera eventuell nervositet.

Att inte kunna få stånd

Ett annat faktiskt ganska vanligt problem är att inte kunna få stånd alls. (Jag inser att det som 13-åring, när man annars har stånd mest hela tiden vare sig man vill eller inte, kan låta verklighetsfrämmande, men det är faktiskt sant.) Samma sak här, i princip alla killar har upplevt detta vid något eller några tillfällen, och oftast är nervositet eller prestationsångest orsaken.

Man kan kanske få uppfattningen att det här inte är ett vanligt problem. Detta då det i media ofta framställs som att ”killar alltid är redo”, och många killar dessutom tycker det är pinsamt att prata om och därför inte vill erkänna att det hänt dem. Jag kan dock lova dig att det är vanligare än du tror.

Samma gäller här som för om det råkar gå för dig för snabbt: Det är ingen katastrof, inte slutet på världen. Ta det med en klackspark och gå vidare, din partner kommer i så fall sannolikt uppskatta att du är trygg i dig själv nog att inte bli nojig över det. Och återigen finns det ju andra sätt man kan göra det skönt för sin partner på, om man vill. Kom bara ihåg att om du faktiskt inte vill ha sex, och det är därför du inte får stånd, har du aldrig en skyldighet att ”ställa upp”.

…och avslutningsvis: Det allra bästa och enklaste sättet att slippa även detta problem, är så klart att ha sex under trygga och avslappnade former tillsammans med någon du litar på, tycker om och känner dig accepterad och omtyckt av.

Det är ditt liv – lev det väl!

Det finns säkert hundra saker till jag kunde eller borde berätta, men nu har jag fått med lite av det viktigaste, i alla fall.

Att jag har skrivit alla de här sakerna till dig är för att jag verkligen tror på att det är bra saker för dig att veta. Jag har naturligtvis minst lika många fel och brister som alla andra, och har så klart inte lyckats följa alla dessa råd i varje enskilt ögonblick av mitt liv. Men jag tror verkligen att om du lyckas ta till dig det jag här har skrivit, så kommer du framför allt att trivas bättre med ditt liv men även upptäcka att andra trivs bättre med dig, både som vän och som partner.

Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att dessa ord är bara just det, ”råd”. Ännu i några år står du under min och min mammas översyn, och får finna dig att du ibland faktiskt måste göra som vi säger. Men du är snart vuxen fullt ut, och då bestämmer du över dig själv. Det innebär att ditt liv är just det, ditt liv, att leva som du vill och önskar utifrån eget huvud.

Följaktligen väljer du själv hur mycket av det jag har skrivit som du låter påverka dina val och dina beteenden, och det finns inte så mycket jag eller någon annan kan säga om det. Jag vill förvisso att du försöker vara en anständig, snäll och respektfull människa, men hur du väljer att försöka vara det är upp till dig.

Oavsett vad du tar till dig, finns det en sista sak jag behöver säga som är minst lika viktig som allt det andra, om inte mer:

Lev väl, och lev mycket! Njut av livet, utforska, upptäck och var nyfiken. Lär dig saker, upplev saker, lär känna människor. Fundera över hur världen funkar, och varför, och gör samma sak med dig själv. Ta reda på vad du tycker om och brinner för, och gör mycket av de sakerna. Utveckla dina styrkor som person, och var medveten om dina svagheter. Tillåt dig att älska och att skratta, och var inte rädd för att få ett blåmärke eller två, varken på utsidan eller insidan – de läker faktiskt allihop med tiden…

Livet kan ibland vara svårt eller ledsamt, men det kan också vara alldeles fantastiskt och underbart, och det är i stor utsträckning faktiskt du själv som väljer hur det blir. Så gå in för att leva livet fullt ut, och se glädjen i det, för det är du värd!

Älskar dig,
Pappa

 

*   *   *   *   *

Det här blir med all sannolikhet det sista inlägget på den här bloggen. Dels känner jag att jag på generell nivå nog har sagt det mesta jag har att säga rörande könen och deras interaktioner, dels har jag inte längre riktigt energin som krävs för formatet.

Jag tycker att det här inlägget fungerar fint som slutpunkt, givet att det på många sätt ganska väl sammanfattar hur jag ser på vad manlighet är och bör vara.

Tack för att ni har läst. Lev väl!

Annonser

Om det här med ansvar och skuld

Igår deltog jag i Twitter-diskussioner rörande problematik med sexuella övergrepp, samt om hashtaggarna #metoo och #ihave.

Kort, för er som inte är bekanta med dem: Under #metoo berättar kvinnor om otillbörligt beteende och/eller faktiska övergrepp de själva utsatts för. Syftet är att tydliggöra hur stor andel av alla kvinnor som någon gång hamnat i denna utsatta position. Under #ihave träder män fram och erkänner att de har gjort ett eller flera övertramp, t.ex. genom att ha tafsat på kvinnor eller tjatat sig till sex.

Under diskussionens gång blev det uppenbart att ett antal personer ansåg att jag relativiserade kvinnors utsatthet, primärt genom att jag bestred påståendet om att den förgripande mannen skulle vara i majoritet, eller att tyst acceptans av övergrepp mot kvinnor skulle vara manlig norm. Likaså ansågs mitt vurmande för säkrare stadsmiljö och större polisresurser som ett kosmetiskt förslag, i själva verket syftande till att flytta fokus och ansvar från det stora problemet: mäns beteende.

Detta föranledde mina kritiker att säga att jag är en del av problemet – det är, enligt dem, män som jag som ligger bakom ”våldtäktskulturen”. Även om jag tycker att det påståendet i sig är helt befängt, kan jag så här i efterhand ändå förstå hur min ansats kunde hamna lite snett. Därför tänkte jag ta tillfället i akt att här, med mer än 140 tecken i stöten att tillgå, försöka förtydliga var jag står, och vad mina egentliga poänger i gårdagens infekterade diskussion var.

Låt oss börja med några korta punkter kring vilka jag tror att jag och gårdagens motdebattörer är överens:

  1. Inga övergrepp är ursäktbara, och ett övergrepp är ett för mycket. Alldeles för många kvinnor utsätts.
  2. En överväldigande majoritet av förövarna av sexuella övergrepp är män.
  3. Ja, det finns sannolikt ett större mörkertal för manliga offer än för kvinnliga, men det ändrar inte på föregående punkt.
  4. Att kvinnor kan känna rädsla för ”alla män”, givet svårigheterna att veta vilka äpplen som är ruttna, är förståeligt. Denna rädsla är värd att erkännas och respekteras, alldeles oavsett vad det finns för möjligheter att helt förebygga anledningarna till den.
  5. Att det utan tvivel även finns hyggliga män, som faktiskt aldrig skulle tafsa, är inget bra skäl till att inte diskutera de som nu gör det, hur många de är, och vad man kan göra för att motverka problemet.
  6. Alla har ett ansvar för att uppvisa civilkurage, och säga ifrån och/eller ingripa om man bevittnar faktiska förekomster av övergrepp eller grav sexism. Detta gäller, avseende just den här diskussionen, rimligen primärt män. Könen tenderar att värdera input från det egna könet högre än från det motsatta, så de män som agerar i gråzonerna för vad som är acceptabelt har större sannolikhet att lyssna och korrigera sig själva om det är andra män som försöker styra upp dem.
  7. Kommentarer av typen ”men den här andra typen av problem existerar ju också” tillför egentligen inget till den aktuella diskussionen. Andra problem kan absolut vara värda att lyfta, de med, men det kan finnas mer eller mindre lämpliga tillfällen och forum.

Om detta tvista alltså inte de lärde. Men, kanske någon undrar nu, om du nu håller med om ovanstående, vad finns det då för anledning att yttra sig överhuvudtaget? Varför inte bara tiga still, och låta de som skriver under #metoo göra det utan kommentarer som ens riskerar att upplevas som relativisering?

Tja, så här i efterhand kan man kanske tycka att det är en befogad fråga. Jag kan själv känna att jag borde ha parkerat diskussionen långt tidigare, och inte tagit fighten så långt. Men jag råkar nu vara en tämligen principfast person, och det finns faktiskt saker här jag tycker det är värda att faktiskt diskutera, även om det riskerar att framställa mig i dålig dager:

  • Kollektivt skuldbeläggande är aldrig en konstruktiv väg framåt.
  • Två fel gör inte ett rätt – förbättra det som förbättras kan.
  • Vad man gör är viktigare än vad man säger.

Låt mig beta av dem i tur och ordning:

Kollektivt skuldbeläggande är aldrig en konstruktiv väg framåt. Jag har alltid haft principiellt svårt för svartvita världsbilder, världen är som regel komplex. Kollektiv skuld- eller skambeläggning är inte bara en sådan fördummande förenkling, det är även en orättfärdig sådan. Det gäller oavsett om påståendet är ”alla muslimer är terror-ivrare”, ”alla kvinnor är känslostyrda” eller ”alla män är sexuella rovdjur”, och det gäller oavsett om uttalandet skulle råka vara sant för en större kvot av den utpekade gruppen än för någon annan grupp. (Observera att jag inte säger att det behöver vara fallet avseende något av exemplen jag gav.)

Att jag anser att detta har bäring på just den här diskussionen är för att det verkar finnas många som har svårt att skilja på ”ansvar” och ”skuld”. Det verkar som att många anser att män (både som grupp och som individer) inte kan ta ansvar utan att känna skuld, dvs. att om jag som man inte känner mig delskyldig till att övergrepp existerar så kan jag heller inte vara kapabel att ta mitt ansvar för att försöka förebygga dem. Detta är ett logiskt felslut, och logiska felslut förtjänar att pekas ut även om det handlar om ett så känsloladdat och respektkrävande ämne som detta.

Jag förstår att det kan uppfattas som relativisering att ta den här fighten, givet punkt 4 i min lista över självklarheter tidigare i detta inlägg. Samtidigt måste man kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Även om kvinnors svårighet att på förhand kunna skilja bra män från dåliga måste förstås och respekteras, är detta ingen bra ursäkt för kollektiv skuldbeläggning (och notera som sagt att just ordet ”skuld” är av vikt). Följaktligen hoppas jag att jag även framgent kommer att protestera om och när jag ser folk försöka tillskriva hela grupper skuld och/eller dåliga egenskaper utifrån medfödda egenskaper så som etnicitet, kön eller sexuell läggning.

Två fel gör inte ett rätt – förbättra det som förbättras kan. Tror jag verkligen att saker som en säkrare stadsmiljö, med bättre belysning och mer centralt dragna gångstråk, utbyggd kollektivtrafik och större polisiära resurser kan ta bort övergreppsproblematiken? Givetvis inte, jag är inte korkad. Överfallsvåldtäkter är fortfarande en relativt liten del av problemet, de flesta övergrepp sker i helt andra sammanhang där det tyvärr är mycket svårare att bygga bort riskerna. Inte ens alla gatlyktor i världen kan förebygga en date rape på den alkoholstinna efterfesten med ett fåtal personer i en stor bostad.

Men, och det finns ett men, två fel gör inte ett rätt. Även om de insatser jag förespråkar nu bara löser en del av problemet, är de väl ändå av godo? Visst måste väl ändå 90 våldtäkter vara mindre illa än 100? Och visst måste väl 10 polisutredningar som leder till fällande domar vara bättre än 9, alldeles oavsett hur mycket högre vi skulle önska att just de siffrorna vore?

Vad mina kritiker antingen missar eller väljer att bortse ifrån är att jag inte säger att vi skall vidta dessa åtgärder istället för att diskutera värderingar och civilkurage, utan därtill.

Vad man gör är viktigare än vad man säger. Det här var egentligen den punkt som föranledde att jag över huvud taget gav mig in i diskussionen igår. Under hashtaggen #ihave träder en rad män fram och berättar om hur de varit precis sådana respektlösa, gränsöverträdande svin som #metoo handlar om. Vad händer? De får beröm! De får ryggdunkar, stöttning och utmålas som killar som verkligen har fattat grejen, som verkligen tar ansvar. Anmärkningsvärt är även att de som står för denna reaktion primärt är kvinnor, sekundärt självutnämnt feministiska män.

Här måste jag erkänna att jag blir perplex. Hur är det möjligt att man ses som mer av ett manligt föredöme om man erkänner att man betett sig som ett svin, än om man säger att man faktiskt inte känner igen sig i nidbilden av ”alla män” som sådana svin?

En parentes kring detta, innan jag utvecklar vidare. Jag fick igår feedback på att den här diskussionen faktiskt inte handlar om mig, och att det lätt blir att se ut som att jag bara vill framhäva mig själv som en ”hygglig kille” när jag lackar på detta. Jag skulle faktiskt ge de rösterna ett halvt rätt. Det är inte helt oviktigt för mig att särskilja mig från ”dåliga män”. Detta bottnar i det jag tidigare har berättat om rörande min far, som med visst fog bör räknas in i denna kategori. Reflexen att tydligt visa att jag inte är som honom leder ibland till att jag ger mig in i vissa diskussioner lite snett. Samtidigt fortfarande bara ett halvt rätt, för alldeles oavsett min personliga historik finns det objektiva skäl för kritik mot #ihave-fenomenet.

Män som erkänner att de är svin verkar alltså ses som bättre allierade med utsatta kvinnor, och som mer en del av lösningen än en del av problemet, än vad de män som inte (er)känner sig träffade av ”män är svin”-retoriken gör. Jag kommer spontant på två tänkbara anledningar till detta:

ETT: En i grunden väldigt misandrisk inställning till män. Visst, om man verkligen anser att bokstavligen alla män är latenta sexualförbrytare, som nog minsann visst antingen har tafsat eller skulle förgripa sig på kvinnor bara de visste att de kom undan med det, är det klart att protester om att svin-retoriken inte gäller just en själv framstår som ursäkter och försök att smita undan den skuld man i så fall verkligen delar med alla män. Personligen ser jag en sådan manssyn som förkastlig, obefogad och orimlig.

TVÅ: Det viktiga är inte att faktiskt motverka övergrepp, utan att vårda narrativet med kvinnor som det ständigt utsatta och förtryckta könet. Ja, jag är medveten om att detta låter oerhört cyniskt, men det är en logiskt hållbar tanke. Om berättelsen ”alla män är förövare, alla kvinnor offer” är det centrala, är det klart att en man som säger ”japp, alla män är svin, jag med!” gör mer nytta för kampen än en som säger ”nej, det där stämmer verkligen inte på alla av oss”.

Om det man vill däremot är att så få kvinnor som möjligt utsätts för övergrepp, kan man annars tycka att män som inte har övergrepp eller övertramp på sitt samvete borde vara att föredra som bundsförvanter… Åtminstone enligt mig är det viktigare med vad man faktiskt gör än vad man säger, och att online prata om vikten av att ”ta ansvar”, samtidigt som man uppenbarligen beter sig illa i verkliga livet, borde verkligen inte vara en gräddfil till ryggdunkar och social status. Det står jag för att jag tycker.

Min personliga reflektion kring #ihave i övrigt? Du, om du har ett övergrepp/övertramp att erkänna, kokettera inte med detta erkännande på sociala medier. Om du tror att det kan röra sig om en brottslig handling, gå till polisen och erkänn, ta ditt straff. Och be ditt offer om ursäkt, inte dina Facebook-vänner. Ditt jävla spån.

*   *   *   *   *   *   *   *   *   *

Dags att summera denna långa (och antagligen aningen planlösa) text. Jag gör det med en kommentar direkt riktad till de kvinnor som någon gång utsatts för övergrepp, vare sig i stor eller liten skala:

Jag beklagar det du har gått igenom, och önskar att varken du eller någon annan skulle behöva drabbas. Jag tänker dock inte känna skuld för de illgärningar som har begåtts mot dig, för jag har inte begått dem (eller några liknande dem). Jag tänker inte skämmas över att vara man, för mitt sätt att vara man är inte samma som din illgärningsmans.

Med det sagt kommer jag heller aldrig att ha för avsikt att förminska eller nedvärdera dina upplevelser, eller dina känslor och tankar kring dessa upplevelser. Jag kommer aldrig att ha för avsikt att relativisera det du har varit med om. Skulle du uppleva att utfallet ändå fallerar, hoppas jag att du ger mig förtroendet att säga det direkt till mig, så jag får chansen att förtydliga mig.

Vidare kommer du aldrig att få en läpparnas bekännelse från mig, bara för att det finns något jag förväntas säga för att framstå som en bra man och/eller bundsförvant. Du kommer dock att få mitt civilkurage om och när du behöver det – oavsett vad du tror om mig. Likaså har du min garanti för att jag kommer att försöka fostra mina söner till respektfulla män med självkontroll och empati.

Med detta så kan jag se mig själv i spegeln utan att skämmas, och ärligt talat räcker det för mig. Din dom får du fälla som du behagar. Tack för ordet.

Finns det en definierbar ”svenskhet”?

Jag noterar att den evighetslånga diskussionen om vad som egentligen kan sägas utgöra ”svenskhet” i dagarna har blossat upp igen, och att attribut som etnicitet och kultur verkar utgöra fyrtorn i debattens stormiga hav.

Egentligen ser jag diskussionen som både vansklig och politiskt tämligen meningslös. Vansklig därför att det knappast finns ett entydigt och ”sant” svar, och politiskt meningslös eftersom innevånarnas rättigheter och skyldigheter utgår från medborgarskap och/eller uppehållstillstånd, och då är övriga definitioner av svenskhet egentligen överflödiga. Trots det är ämnet inte helt ointressant. Går det ens att definiera en svenskhet som inte blir antingen för exkluderande eller för vag för att äga någon relevans? Jag frestas att försöka.

Först och främst: Den enklaste och tydligaste skiljelinjen är så klart den juridiska. Har du ett svenskt medborgarskap är du per definition svensk, oavsett övriga omständigheter.

För de ändå verkar ha ett behov av att ta detta vidare, brukar etnicitet sättas i spel. Här blir det dock omgående problematiskt. Folk längst söderut i Sverige har genetiskt mer gemensamt med folk på brittiska öarna än med folk längst norrut i Sverige, medan folk längst norrut i Sverige har mer genetiskt gemensamt med finnar och ryssar än med folk längst söderut i Sverige. Genetisk etnicitet är alltså en i princip helt obrukbar variabel när svenskhet skall definieras…

Kulturell samhörighet, då? Även det är ett vanskligt rättesnöre, för hur många ens sedan länge ”infödda” svenskar har samma värderingar som sina grannar avseende t.ex. politik, religion, sexualitet, nationalekonomi eller vad som gör en person till en bra människa? Om jag nu ändå skall försöka mig på att definiera svenskhet utöver det juridiska, är det här jag väljer att sätta in mitt försök.

Att hitta ställningstaganden och värderingar som alla kan skriva under på är antagligen omöjligt, men nedanstående punkter kan med viss rimlighet ses som vitala delar i den svenska samhällsgemenskapen. Enligt mig är någon som skriver under på dessa punkter ofrånkomligen att se som kulturellt svensk, oavsett vad man har för hudfärg, vad man äter, hur man klär sig, vilka högtider man firar eller vilka högre makter man säger sig tro på.

Here goes:

Sverige skall vara en sekulär stat. Vi har religionsfrihet, och det innebär att man får tro på vilken/vilka gudar som helst utan att diskrimineras för detta. Sverige är dock en sekulär nation, utan statskyrka. Det innebär att religiöst grundad särlagstiftning aldrig bör ses som befogad, och att något som anses som bristande hyfs från en ateist är så även från en troende.

Yttrandefriheten skall vara oantastlig. Visst, vi har reservationer för olaga hot och genuint uppviglande till våld, då sådana saker kan få reella, fysiska konsekvenser för medborgares hälsa och säkerhet. I övrigt är ordet fritt, och känslor har inget skydd i lagen. Om någon blir kränkt för att dennes åsikter, trossatser eller yttranden kritiseras, så är det den kränktes problem.

Sverige skall vara en rättsstat. Här gäller likhet inför lagen, oskyldighetsprincipen och sekulära bedömningsgrunder. Undantag godtages ej.

Solidaritet och egenansvar skall bägge ses som dygder. Alla kan behöva hjälp ibland, och samhällelig solidaritet med behövande bör vara en given del av det svenska. Samtidigt har alla också en skyldighet att försöka bidra till samhället efter (ens egen) bästa förmåga. Att ta eget ansvar för sitt liv, och inte förvänta sig att andra skall hålla en under armarna oavsett vad, bör vara en grundförutsättning för att erhålla samhällets solidaritet.

Kvinnor och män skall vara jämställda. Denna strävan bör gälla såväl formellt (likhet inför lagen) som informellt (samma sociala friheter och skyldigheter). Denna jämställdhet skall dock inte förstås som att exakt lika utfall i livsval i samtliga avseenden är ett måste.

Folks sexualitet skall vara deras ensak. Så länge alla inblandade i en sexuell akt är samtyckande vuxna människor, spelar det ingen som helst roll vilket kön de har, hur många de är, eller vilka tillbehör de nyttjar. Att folk har olika preferenser är något som bör respekteras.

Barn skall skyddas från våld och övergrepp, oavsett form. Man skall inte slå barn, punkt. Även våld i  ”uppfostrande” syfte är förkastligt. Könsstympning skall inte heller accepteras, oavsett kön eller bevekelsegrunder.

Svenska flaggan skall inte ses som rasistisk. Den är förvisso inte helig heller, och bör inte vara det. Vill någon låta bli att hedra flaggan, eller till och med skända den, var så goda, det är en tygbit. Samtidigt är det också en tygbit som symboliserar Sverige som nation, dess historia, och det samhällskontrakt som dess medborgare (förhoppningsvis) enas kring. Därmed är det orimligt att se det som fult eller rasistiskt att hissa/hedra den svenska flaggan.

Det var det hela. Någon som skriver under på samtliga ovanstående punkter är inte bara fullt kompatibel med det svenska samhället, utan ta mig tusan en klockren mönstersvensk och det oavsett sedvänjor i övrigt! (Det skulle möjligen gå att hitta någon vinkel kring det svenska språket, men helt ärligt ser jag det som av mindre betydelse. Värderingar är viktigare än ordförråd.)

Men, som sagt, egentligen är den här övningen av akademisk betydelse. Oavsett om den person som står framför dig kan anses som ”svensk” eller ej, är det likafullt en medmänniska. Därmed har du vissa grundläggande skyldigheter att behandla denne på ett anständigt och humant sätt, precis som den personen har samma skyldigheter gentemot dig. Det är egentligen det viktiga här.

Om du inte håller med mig om min definition av svenskhet, är det alltså helt i sin ordning. Man får nämligen tycka olika…

…i det här jävla landet!