Författare: gendertruce

Finns det en definierbar ”svenskhet”?

Jag noterar att den evighetslånga diskussionen om vad som egentligen kan sägas utgöra ”svenskhet” i dagarna har blossat upp igen, och att attribut som etnicitet och kultur verkar utgöra fyrtorn i debattens stormiga hav.

Egentligen ser jag diskussionen som både vansklig och politiskt tämligen meningslös. Vansklig därför att det knappast finns ett entydigt och ”sant” svar, och politiskt meningslös eftersom innevånarnas rättigheter och skyldigheter utgår från medborgarskap och/eller uppehållstillstånd, och då är övriga definitioner av svenskhet egentligen överflödiga. Trots det är ämnet inte helt ointressant. Går det ens att definiera en svenskhet som inte blir antingen för exkluderande eller för vag för att äga någon relevans? Jag frestas att försöka.

Först och främst: Den enklaste och tydligaste skiljelinjen är så klart den juridiska. Har du ett svenskt medborgarskap är du per definition svensk, oavsett övriga omständigheter.

För de ändå verkar ha ett behov av att ta detta vidare, brukar etnicitet sättas i spel. Här blir det dock omgående problematiskt. Folk längst söderut i Sverige har genetiskt mer gemensamt med folk på brittiska öarna än med folk längst norrut i Sverige, medan folk längst norrut i Sverige har mer genetiskt gemensamt med finnar och ryssar än med folk längst söderut i Sverige. Genetisk etnicitet är alltså en i princip helt obrukbar variabel när svenskhet skall definieras…

Kulturell samhörighet, då? Även det är ett vanskligt rättesnöre, för hur många ens sedan länge ”infödda” svenskar har samma värderingar som sina grannar avseende t.ex. politik, religion, sexualitet, nationalekonomi eller vad som gör en person till en bra människa? Om jag nu ändå skall försöka mig på att definiera svenskhet utöver det juridiska, är det här jag väljer att sätta in mitt försök.

Att hitta ställningstaganden och värderingar som alla kan skriva under på är antagligen omöjligt, men nedanstående punkter kan med viss rimlighet ses som vitala delar i den svenska samhällsgemenskapen. Enligt mig är någon som skriver under på dessa punkter ofrånkomligen att se som kulturellt svensk, oavsett vad man har för hudfärg, vad man äter, hur man klär sig, vilka högtider man firar eller vilka högre makter man säger sig tro på.

Here goes:

Sverige skall vara en sekulär stat. Vi har religionsfrihet, och det innebär att man får tro på vilken/vilka gudar som helst utan att diskrimineras för detta. Sverige är dock en sekulär nation, utan statskyrka. Det innebär att religiöst grundad särlagstiftning aldrig bör ses som befogad, och att något som anses som bristande hyfs från en ateist är så även från en troende.

Yttrandefriheten skall vara oantastlig. Visst, vi har reservationer för olaga hot och genuint uppviglande till våld, då sådana saker kan få reella, fysiska konsekvenser för medborgares hälsa och säkerhet. I övrigt är ordet fritt, och känslor har inget skydd i lagen. Om någon blir kränkt för att dennes åsikter, trossatser eller yttranden kritiseras, så är det den kränktes problem.

Sverige skall vara en rättsstat. Här gäller likhet inför lagen, oskyldighetsprincipen och sekulära bedömningsgrunder. Undantag godtages ej.

Solidaritet och egenansvar skall bägge ses som dygder. Alla kan behöva hjälp ibland, och samhällelig solidaritet med behövande bör vara en given del av det svenska. Samtidigt har alla också en skyldighet att försöka bidra till samhället efter (ens egen) bästa förmåga. Att ta eget ansvar för sitt liv, och inte förvänta sig att andra skall hålla en under armarna oavsett vad, bör vara en grundförutsättning för att erhålla samhällets solidaritet.

Kvinnor och män skall vara jämställda. Denna strävan bör gälla såväl formellt (likhet inför lagen) som informellt (samma sociala friheter och skyldigheter). Denna jämställdhet skall dock inte förstås som att exakt lika utfall i livsval i samtliga avseenden är ett måste.

Folks sexualitet skall vara deras ensak. Så länge alla inblandade i en sexuell akt är samtyckande vuxna människor, spelar det ingen som helst roll vilket kön de har, hur många de är, eller vilka tillbehör de nyttjar. Att folk har olika preferenser är något som bör respekteras.

Barn skall skyddas från våld och övergrepp, oavsett form. Man skall inte slå barn, punkt. Även våld i  ”uppfostrande” syfte är förkastligt. Könsstympning skall inte heller accepteras, oavsett kön eller bevekelsegrunder.

Svenska flaggan skall inte ses som rasistisk. Den är förvisso inte helig heller, och bör inte vara det. Vill någon låta bli att hedra flaggan, eller till och med skända den, var så goda, det är en tygbit. Samtidigt är det också en tygbit som symboliserar Sverige som nation, dess historia, och det samhällskontrakt som dess medborgare (förhoppningsvis) enas kring. Därmed är det orimligt att se det som fult eller rasistiskt att hissa/hedra den svenska flaggan.

Det var det hela. Någon som skriver under på samtliga ovanstående punkter är inte bara fullt kompatibel med det svenska samhället, utan ta mig tusan en klockren mönstersvensk och det oavsett sedvänjor i övrigt! (Det skulle möjligen gå att hitta någon vinkel kring det svenska språket, men helt ärligt ser jag det som av mindre betydelse. Värderingar är viktigare än ordförråd.)

Men, som sagt, egentligen är den här övningen av akademisk betydelse. Oavsett om den person som står framför dig kan anses som ”svensk” eller ej, är det likafullt en medmänniska. Därmed har du vissa grundläggande skyldigheter att behandla denne på ett anständigt och humant sätt, precis som den personen har samma skyldigheter gentemot dig. Det är egentligen det viktiga här.

Om du inte håller med mig om min definition av svenskhet, är det alltså helt i sin ordning. Man får nämligen tycka olika…

…i det här jävla landet!

Annonser

Han betalar, hon släpper till?

Läste för en tid sedan på Twitter följande kommentar:

I andra länder bjuder män med jobb och eget bankkort när de delar affärsfrukost/lunch med en kvinna. I Sverige drar de inte ens ut stolen. Är det jämställdhetspolitikens fel att män slutat visa kvinnor uppskattning eller är det bara brist på vett och etikett?

Min första tanke: ”Borde vi inte kunna förutsätta att även kvinnor som äter affärslunch har jobb och bankkort?”. Eller, för att parafrasera, varför sätts det likhetstecken mellan att betala och visa uppskattning? Det är ju inte som att det är omöjligt att vara trevlig, väluppfostrad och till och med chevaleresk utan att ta hela notan.

Missförstå mig rätt, här. Givetvis får man bjuda någon på mat om man på det viset vill visa uppskattning eller omtanke. Det behöver heller inte vara helt orimligt att ena parten i ett romantiskt upplägg står för större delen av umgängets utgifter, om det är så att parternas ekonomiska situation skiljer sig markant åt. Om hon tjänar 54’000 i månaden på sitt advokatkontor och han 17’000 i månaden som vårdbiträde, till exempel, kanske det är rimligt att hon tar hela notan emellanåt.

(Ovanstående är dock egentligen ett dåligt exempel. Sannolikheten att en kvinna, särskilt en högavlönad, någonsin skulle dejta en man med den inkomsten är högst begränsad.)

Det jag är ute efter är alltså inte ett slaviskt splittande av alla notor, utan det orimliga i en ensidig förväntan på ekonomiska ”perks” baserat på kön. Varför? För att det i så fall är viktigt att förstå reciprocitetsprincipen, och dess ursprung i det evolutionära urvalet.

Visst har mänskligheten till synes kommit ganska långt sedan vi klättrade ner ur träden, men vår omvärld har förändrats snabbare än vår biologi. I mångt och mycket är våra hjärnor fortfarande aphjärnor, och våra primala instinkter baserade på de hundratusentals år vi levt under helt andra förutsättningar än idag. Under lång tid var det så att en kvinna under tiden hon var gravid och tiden direkt efter förlossningen var högst beroende av partnern/fadern för sin försörjning. Utan en vettig försörjare riskerade hon att både hon och barnet skulle svälta.

I skenet av detta är det givetvis en fördel i partnervalet för mannen att visa att han har resurser för försörjning, samt att han är villig att dela med sig av dem. Detta lever kvar idag, även om vi till vardags kanske inte ser parallellen mellan stenålderslivet och krogsvängen i innerstaden.

Nyckelordet här är ”partnervalet”. Förväntningen på mannen att ta notan bottnar i att han skall visa sig vara en värdig partner, i bemärkelsen sexuell partner. Det är något att hålla i åtanke om man som kvinna är tydlig med förväntningar på att mannen skall betala. Det skickar ju trots allt en signal om att det man är inbegripna i är en del av det evolutionära spelet, och att det finns en potentiell sexuell upplösning att hämta längre fram.

Nu misstänker jag att resonemanget börjar skava lite hos vissa av er, så för säkerhets skull kommer här några brasklappar:

  • Nej, att mannen tar notan innebär inte att han har rätt att förvänta sig sex som ”gentjänst”.
  • Nej, att mannen tar notan innebär inte att hon har någon skyldighet att ”ställa upp” sexuellt.

Tydligt nog? Bra.

Dock kvarstår faktum: bara för att en uttalad förväntan på honom att ta notan inte säger någon om rättigheter/skyldigheter på det sexuella planet, kommer vi fortfarande inte ifrån att det kan skapa förväntningar på reciprocitet. Om man inte vill skicka de signalerna, och man är ekonomiskt kapabel, kanske man för enkelhetens skull kan ta sin halva av notan? För om man inte har något sexuellt intresse, men ändå väljer att agera på ett sätt som signalerar intresse, är man faktiskt bedräglig.

…och det kanske vi kan vara eniga om, att bedräglighet inte heller är särskilt trevligt och väluppfostrat?

Stockholm 2017-04-07

”Det har varit något slags kollision precis här utanför, vid Åhléns. Tydligen två lastbilar som har krockat eller något liknande. Folk har sprungit därifrån i vad som verkar vara panik, så vi vill bara veta att alla är okej.”

Den kvinnliga HR-kollega som samlat alla runt sig på kontoret låter aningen skärrad, och ser ut att kämpa med självbehärskningen. Vi befinner oss ett halvt kvarter bort från korsningen Drottninggatan/Mäster Samuelsgatan, kanske 100 meter eller så från den plats där gårdagens vansinnesfärd med lastbil fick sitt slut. Så här precis i början inser vi inte vidden av vad som just har hänt, utan tänker nog de flesta av oss att det handlar om en tragisk olycka. Ganska snabbt inser vi dock att det är större, och värre, än så.

Inom några minuter ser vi två polisbilar på gatan nedanför, och poliser med dragna vapen som springande förflyttar sig till fots. En uppenbart chockad kvinna får hjälp av förbipasserande liggande på trottoaren tvärsöver gatan nedanför våra fönster. Strax därefter får vi beskedet om att en lastbil har kört på folk på Drottninggatan, och att det kan vara frågan om mer än en olycka. Sedan dröjer det inte många minuter innan vi även får veta att dörrarna till våra kontorslokaler är låsta, och att polisen har förbjudit oss att lämna byggnaden. Vi uppmanas att hålla oss borta från de låsta ytterdörrarna, samt från alla fönster. I takt med att nyhetsrapporterna börjar strömma in (i princip alla på kontoret dammsuger etern efter information) läggs pusselbitarna ihop till att vi befinner oss tämligen mitt i vad som faktiskt verkar vara ett terrorattentat.

FOTO: Paul Wallander / Aftonbladet

Stämningen är överlag ändå ganska lugn och samlad, även om man ser en och annan kollega som gråter lite tyst och några som kramar varandra. De första exemplen på humor som försvarsmekanisk dyker upp tämligen omgående, och det går faktiskt att höra en del skratt runt om i lokalen. Enda gången det blir en aning skärrat i leden är när lukten av brandrök börjar göra sig påtagligt påmind, och faktiskt orsaka vissa stickningar i både ögon och hals. ”Tänk om det är en del av angreppet, tänk om det är giftigt?”, frågar sig några, och ett sorl om eventuell evakuering börjar sprida sig. Ganska snabbt samlas vi dock på nytt, och ges information som förmedlats från ordningsmakten om att det är rök från en brand som uppstod när lastbilen kraschade, att den branden nu är under kontroll, och att röken inte kommer att nå någon skadlig omfattning. Lugnet återkommer.

Vi fortsätter dammsuga mediekanalerna, och det är slående hur snabbt obekräftade uppgifter börjar spridas. Vi läser om påstådd skottlossning vid Fridhemsplan, Hötorget och Globen, uppgifter som senare samtliga visar sig falska. Vissa oroas av framställningen av Stockholm som i kaos, en framställning som så här i efterhand framstår som klart överdriven. Där ordningsmakt och civilsamhälle verkar ha hanterat situationen väldigt bra, verkar det samma inte kunna sägas om våra större mediekanaler.

Jag meddelar så många som möjligt att jag är okej, och är tacksam för den teknik som gör det möjligt. När barnen en stund efter att jag kontaktat deras mamma skickar varsitt ”Älskar dig, pappa <3” till min mobil får jag kämpa med gråten, annars känner jag mig faktiskt aldrig rädd eller ur balans för egen del. Några timmar passerar, och sedan ges vi information om att vi kommer att få lämna byggnaden bakvägen, norrut, och ingen ensam utan bara i grupp. En slags ”samåkningsgrupper” organiseras för de som inte har gångavstånd, och folk delas in i Västerort, Norrort, Söderort och så vidare, för att säkerställa att alla lyckas ta sig hem och helst då göra så med sällskap så stor del av vägen som möjligt. Jag hamnar i Norrorts-gruppen, och där är det en kollega som har bil parkerad vid Tekniska Högskolan som kommer att köra oss dit vi skall.

Vi går genom Stockholm. Det som slår mig tydligast är lugnet hos de poliser och Säpo-män (och -kvinnor) som bevakar respektive avspärrning, och hur de vänligt och tillmötesgående pratar med folk. Då vår tänkta gångväg flera gånger hejdas av avspärrningar, frågar vi till slut en polis om hur vi kan gå? Han närmast ursäktar sig när han talar om att han vet att vissa avspärrningar söderöver har börjat hävas, men att han inte vet exakt vilka. Han föreslår att vi tar den lite längre omvägen norrut eftersom vi då garanterat kommer runt det avspärrade området inom vad som ändå är rimligt gångavstånd. ”Det är liksom rätt mycket som händer nu, så jag kan mest fokusera på min egen uppgift, att bevaka den här avspärrningen”, förklarar han urskuldande. Som om hans kärnuppgift vore att leka stadsguide mitt under en pågående terror-situation, vilket givetvis ingen av oss förväntar sig.

Medan vi vandrar först norrut, och sedan österut längst med Odengatan, slås jag av hur livet går vidare redan här och nu. Folk är i rörelse, aktar artigt på sig för barnvagnar på trottoarerna, dricker öl på uteserveringar (trots att det börjar bli lite kyligt) och kysser varandra på gathörnen. Visst kan man se en annorlunda närvaro i mångas blickar, men känslan är snarare ett tyst samförstånd än en skeptisk vaksamhet. Stockholm är inte en stad i skräck.

När jag senare på kvällen, och idag så här dagen efter, tar del av rapportering från dådet och dess efterspel, både i form av etablerade medier och via enskilda medborgare på Twitter, så är det även just det jag slås av: Samförstånd.

Visst, det finns naturligtvis de asgamar som inte kan hålla sig från att försöka plocka politiska poänger på tragedin. Jag läser både vissa som försöker relativisera dådets (sannolikt) islamistiska botten, och vissa som nästan verkar glada över att detta har hänt eftersom ”Sverige nu skall tvingas vakna upp och bemöta hotet från islamiseringen”. En person på Twitter skriver att 87% i förra valet röstade för den här händelsen, en uppenbar referens till att alla som inte röstade på SD skulle ha skuld i detta. Jag ber honom dra åt helvete. Dessa fläckar av mänskligt mörker förmår ändå inte skymma allt det bra och medmänskliga som också visat sig som en följd av tragedin.

Stockholmarna öppnar varandras dörrar och hjärtan för varandra. Folk erbjuder mat och husrum till de som inte kan ta sig hem, även rena främlingar. Andra organiserar samordnade skjuts-aktiviteter för att köra hem de som faktiskt kan köras hem. Hotell erbjuder gratisrum till strandade resenärer, och folk anmäler sig frivilliga för att rycka in som ”dagispersonal” som kan täcka upp tills föräldrar kommer åt att hämta sina barn. Poliser ges massor med uppskattning och stöttning, vilket bevisas av alla bilder som idag cirkulerar där polisbilar dekorerats i massiva mängder blommor.

FOTO: Roger Sahlström

Framför allt, livet går vidare. Idag ser jag på sociala medier hur mina vänner i Stockholm idrottar, tar barn till frisören, dricker öl i solen och tacklar sitt arbete, precis som de gjorde igår fram till de där ödesdigra minuterna kring tre på eftermiddagen. De gånger jag under dagen idag gråter (och det har blivit ett par) är det inte lika mycket i sorg över gårdagens ondska, som det är av rörelse över gårdagens och dagens godhet och medmänsklighet.

Vad är det egentligen jag vill ha sagt med detta? Egentligen handlar det nog mest om att jag behövde skriva av mig, det har varit ett intensivt dygn. Jag är givetvis högst medveten om att min ”prövning” är jävligt futtig jämfört med de som drabbats på riktigt, och mina tankar är lika givetvis med dem. Samtidigt kan jag inte skriva om deras upplevelse, utan bara om min egen…

Så, om jag ändå skall lägga fram en poäng att ta med sig från detta, får det bli denna: När vi människor står tillsammans, och visar solidaritet och omtanke med varandra, då är vi jävligt starka. Då går det inte att kuva och splittra oss, trots illasinnade hugg av ondska, våld och lidande. Då lever vårt sekulära, fria samhälle vidare med huvudet högt och med blicken stadig. Låt oss se till att behålla den gemenskapen, den styrkan,  även när vi prövas av extremister, populister och domedagsprofeter, och oavsett vilket läger de kommer ifrån.

Ta hand om er. Kram.