Författare: gendertruce

Om det här med ansvar och skuld

Igår deltog jag i Twitter-diskussioner rörande problematik med sexuella övergrepp, samt om hashtaggarna #metoo och #ihave.

Kort, för er som inte är bekanta med dem: Under #metoo berättar kvinnor om otillbörligt beteende och/eller faktiska övergrepp de själva utsatts för. Syftet är att tydliggöra hur stor andel av alla kvinnor som någon gång hamnat i denna utsatta position. Under #ihave träder män fram och erkänner att de har gjort ett eller flera övertramp, t.ex. genom att ha tafsat på kvinnor eller tjatat sig till sex.

Under diskussionens gång blev det uppenbart att ett antal personer ansåg att jag relativiserade kvinnors utsatthet, primärt genom att jag bestred påståendet om att den förgripande mannen skulle vara i majoritet, eller att tyst acceptans av övergrepp mot kvinnor skulle vara manlig norm. Likaså ansågs mitt vurmande för säkrare stadsmiljö och större polisresurser som ett kosmetiskt förslag, i själva verket syftande till att flytta fokus och ansvar från det stora problemet: mäns beteende.

Detta föranledde mina kritiker att säga att jag är en del av problemet – det är, enligt dem, män som jag som ligger bakom ”våldtäktskulturen”. Även om jag tycker att det påståendet i sig är helt befängt, kan jag så här i efterhand ändå förstå hur min ansats kunde hamna lite snett. Därför tänkte jag ta tillfället i akt att här, med mer än 140 tecken i stöten att tillgå, försöka förtydliga var jag står, och vad mina egentliga poänger i gårdagens infekterade diskussion var.

Låt oss börja med några korta punkter kring vilka jag tror att jag och gårdagens motdebattörer är överens:

  1. Inga övergrepp är ursäktbara, och ett övergrepp är ett för mycket. Alldeles för många kvinnor utsätts.
  2. En överväldigande majoritet av förövarna av sexuella övergrepp är män.
  3. Ja, det finns sannolikt ett större mörkertal för manliga offer än för kvinnliga, men det ändrar inte på föregående punkt.
  4. Att kvinnor kan känna rädsla för ”alla män”, givet svårigheterna att veta vilka äpplen som är ruttna, är förståeligt. Denna rädsla är värd att erkännas och respekteras, alldeles oavsett vad det finns för möjligheter att helt förebygga anledningarna till den.
  5. Att det utan tvivel även finns hyggliga män, som faktiskt aldrig skulle tafsa, är inget bra skäl till att inte diskutera de som nu gör det, hur många de är, och vad man kan göra för att motverka problemet.
  6. Alla har ett ansvar för att uppvisa civilkurage, och säga ifrån och/eller ingripa om man bevittnar faktiska förekomster av övergrepp eller grav sexism. Detta gäller, avseende just den här diskussionen, rimligen primärt män. Könen tenderar att värdera input från det egna könet högre än från det motsatta, så de män som agerar i gråzonerna för vad som är acceptabelt har större sannolikhet att lyssna och korrigera sig själva om det är andra män som försöker styra upp dem.
  7. Kommentarer av typen ”men den här andra typen av problem existerar ju också” tillför egentligen inget till den aktuella diskussionen. Andra problem kan absolut vara värda att lyfta, de med, men det kan finnas mer eller mindre lämpliga tillfällen och forum.

Om detta tvista alltså inte de lärde. Men, kanske någon undrar nu, om du nu håller med om ovanstående, vad finns det då för anledning att yttra sig överhuvudtaget? Varför inte bara tiga still, och låta de som skriver under #metoo göra det utan kommentarer som ens riskerar att upplevas som relativisering?

Tja, så här i efterhand kan man kanske tycka att det är en befogad fråga. Jag kan själv känna att jag borde ha parkerat diskussionen långt tidigare, och inte tagit fighten så långt. Men jag råkar nu vara en tämligen principfast person, och det finns faktiskt saker här jag tycker det är värda att faktiskt diskutera, även om det riskerar att framställa mig i dålig dager:

  • Kollektivt skuldbeläggande är aldrig en konstruktiv väg framåt.
  • Två fel gör inte ett rätt – förbättra det som förbättras kan.
  • Vad man gör är viktigare än vad man säger.

Låt mig beta av dem i tur och ordning:

Kollektivt skuldbeläggande är aldrig en konstruktiv väg framåt. Jag har alltid haft principiellt svårt för svartvita världsbilder, världen är som regel komplex. Kollektiv skuld- eller skambeläggning är inte bara en sådan fördummande förenkling, det är även en orättfärdig sådan. Det gäller oavsett om påståendet är ”alla muslimer är terror-ivrare”, ”alla kvinnor är känslostyrda” eller ”alla män är sexuella rovdjur”, och det gäller oavsett om uttalandet skulle råka vara sant för en större kvot av den utpekade gruppen än för någon annan grupp. (Observera att jag inte säger att det behöver vara fallet avseende något av exemplen jag gav.)

Att jag anser att detta har bäring på just den här diskussionen är för att det verkar finnas många som har svårt att skilja på ”ansvar” och ”skuld”. Det verkar som att många anser att män (både som grupp och som individer) inte kan ta ansvar utan att känna skuld, dvs. att om jag som man inte känner mig delskyldig till att övergrepp existerar så kan jag heller inte vara kapabel att ta mitt ansvar för att försöka förebygga dem. Detta är ett logiskt felslut, och logiska felslut förtjänar att pekas ut även om det handlar om ett så känsloladdat och respektkrävande ämne som detta.

Jag förstår att det kan uppfattas som relativisering att ta den här fighten, givet punkt 4 i min lista över självklarheter tidigare i detta inlägg. Samtidigt måste man kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Även om kvinnors svårighet att på förhand kunna skilja bra män från dåliga måste förstås och respekteras, är detta ingen bra ursäkt för kollektiv skuldbeläggning (och notera som sagt att just ordet ”skuld” är av vikt). Följaktligen hoppas jag att jag även framgent kommer att protestera om och när jag ser folk försöka tillskriva hela grupper skuld och/eller dåliga egenskaper utifrån medfödda egenskaper så som etnicitet, kön eller sexuell läggning.

Två fel gör inte ett rätt – förbättra det som förbättras kan. Tror jag verkligen att saker som en säkrare stadsmiljö, med bättre belysning och mer centralt dragna gångstråk, utbyggd kollektivtrafik och större polisiära resurser kan ta bort övergreppsproblematiken? Givetvis inte, jag är inte korkad. Överfallsvåldtäkter är fortfarande en relativt liten del av problemet, de flesta övergrepp sker i helt andra sammanhang där det tyvärr är mycket svårare att bygga bort riskerna. Inte ens alla gatlyktor i världen kan förebygga en date rape på den alkoholstinna efterfesten med ett fåtal personer i en stor bostad.

Men, och det finns ett men, två fel gör inte ett rätt. Även om de insatser jag förespråkar nu bara löser en del av problemet, är de väl ändå av godo? Visst måste väl ändå 90 våldtäkter vara mindre illa än 100? Och visst måste väl 10 polisutredningar som leder till fällande domar vara bättre än 9, alldeles oavsett hur mycket högre vi skulle önska att just de siffrorna vore?

Vad mina kritiker antingen missar eller väljer att bortse ifrån är att jag inte säger att vi skall vidta dessa åtgärder istället för att diskutera värderingar och civilkurage, utan därtill.

Vad man gör är viktigare än vad man säger. Det här var egentligen den punkt som föranledde att jag över huvud taget gav mig in i diskussionen igår. Under hashtaggen #ihave träder en rad män fram och berättar om hur de varit precis sådana respektlösa, gränsöverträdande svin som #metoo handlar om. Vad händer? De får beröm! De får ryggdunkar, stöttning och utmålas som killar som verkligen har fattat grejen, som verkligen tar ansvar. Anmärkningsvärt är även att de som står för denna reaktion primärt är kvinnor, sekundärt självutnämnt feministiska män.

Här måste jag erkänna att jag blir perplex. Hur är det möjligt att man ses som mer av ett manligt föredöme om man erkänner att man betett sig som ett svin, än om man säger att man faktiskt inte känner igen sig i nidbilden av ”alla män” som sådana svin?

En parentes kring detta, innan jag utvecklar vidare. Jag fick igår feedback på att den här diskussionen faktiskt inte handlar om mig, och att det lätt blir att se ut som att jag bara vill framhäva mig själv som en ”hygglig kille” när jag lackar på detta. Jag skulle faktiskt ge de rösterna ett halvt rätt. Det är inte helt oviktigt för mig att särskilja mig från ”dåliga män”. Detta bottnar i det jag tidigare har berättat om rörande min far, som med visst fog bör räknas in i denna kategori. Reflexen att tydligt visa att jag inte är som honom leder ibland till att jag ger mig in i vissa diskussioner lite snett. Samtidigt fortfarande bara ett halvt rätt, för alldeles oavsett min personliga historik finns det objektiva skäl för kritik mot #ihave-fenomenet.

Män som erkänner att de är svin verkar alltså ses som bättre allierade med utsatta kvinnor, och som mer en del av lösningen än en del av problemet, än vad de män som inte (er)känner sig träffade av ”män är svin”-retoriken gör. Jag kommer spontant på två tänkbara anledningar till detta:

ETT: En i grunden väldigt misandrisk inställning till män. Visst, om man verkligen anser att bokstavligen alla män är latenta sexualförbrytare, som nog minsann visst antingen har tafsat eller skulle förgripa sig på kvinnor bara de visste att de kom undan med det, är det klart att protester om att svin-retoriken inte gäller just en själv framstår som ursäkter och försök att smita undan den skuld man i så fall verkligen delar med alla män. Personligen ser jag en sådan manssyn som förkastlig, obefogad och orimlig.

TVÅ: Det viktiga är inte att faktiskt motverka övergrepp, utan att vårda narrativet med kvinnor som det ständigt utsatta och förtryckta könet. Ja, jag är medveten om att detta låter oerhört cyniskt, men det är en logiskt hållbar tanke. Om berättelsen ”alla män är förövare, alla kvinnor offer” är det centrala, är det klart att en man som säger ”japp, alla män är svin, jag med!” gör mer nytta för kampen än en som säger ”nej, det där stämmer verkligen inte på alla av oss”.

Om det man vill däremot är att så få kvinnor som möjligt utsätts för övergrepp, kan man annars tycka att män som inte har övergrepp eller övertramp på sitt samvete borde vara att föredra som bundsförvanter… Åtminstone enligt mig är det viktigare med vad man faktiskt gör än vad man säger, och att online prata om vikten av att ”ta ansvar”, samtidigt som man uppenbarligen beter sig illa i verkliga livet, borde verkligen inte vara en gräddfil till ryggdunkar och social status. Det står jag för att jag tycker.

Min personliga reflektion kring #ihave i övrigt? Du, om du har ett övergrepp/övertramp att erkänna, kokettera inte med detta erkännande på sociala medier. Om du tror att det kan röra sig om en brottslig handling, gå till polisen och erkänn, ta ditt straff. Och be ditt offer om ursäkt, inte dina Facebook-vänner. Ditt jävla spån.

*   *   *   *   *   *   *   *   *   *

Dags att summera denna långa (och antagligen aningen planlösa) text. Jag gör det med en kommentar direkt riktad till de kvinnor som någon gång utsatts för övergrepp, vare sig i stor eller liten skala:

Jag beklagar det du har gått igenom, och önskar att varken du eller någon annan skulle behöva drabbas. Jag tänker dock inte känna skuld för de illgärningar som har begåtts mot dig, för jag har inte begått dem (eller några liknande dem). Jag tänker inte skämmas över att vara man, för mitt sätt att vara man är inte samma som din illgärningsmans.

Med det sagt kommer jag heller aldrig att ha för avsikt att förminska eller nedvärdera dina upplevelser, eller dina känslor och tankar kring dessa upplevelser. Jag kommer aldrig att ha för avsikt att relativisera det du har varit med om. Skulle du uppleva att utfallet ändå fallerar, hoppas jag att du ger mig förtroendet att säga det direkt till mig, så jag får chansen att förtydliga mig.

Vidare kommer du aldrig att få en läpparnas bekännelse från mig, bara för att det finns något jag förväntas säga för att framstå som en bra man och/eller bundsförvant. Du kommer dock att få mitt civilkurage om och när du behöver det – oavsett vad du tror om mig. Likaså har du min garanti för att jag kommer att försöka fostra mina söner till respektfulla män med självkontroll och empati.

Med detta så kan jag se mig själv i spegeln utan att skämmas, och ärligt talat räcker det för mig. Din dom får du fälla som du behagar. Tack för ordet.

Annonser

Finns det en definierbar ”svenskhet”?

Jag noterar att den evighetslånga diskussionen om vad som egentligen kan sägas utgöra ”svenskhet” i dagarna har blossat upp igen, och att attribut som etnicitet och kultur verkar utgöra fyrtorn i debattens stormiga hav.

Egentligen ser jag diskussionen som både vansklig och politiskt tämligen meningslös. Vansklig därför att det knappast finns ett entydigt och ”sant” svar, och politiskt meningslös eftersom innevånarnas rättigheter och skyldigheter utgår från medborgarskap och/eller uppehållstillstånd, och då är övriga definitioner av svenskhet egentligen överflödiga. Trots det är ämnet inte helt ointressant. Går det ens att definiera en svenskhet som inte blir antingen för exkluderande eller för vag för att äga någon relevans? Jag frestas att försöka.

Först och främst: Den enklaste och tydligaste skiljelinjen är så klart den juridiska. Har du ett svenskt medborgarskap är du per definition svensk, oavsett övriga omständigheter.

För de ändå verkar ha ett behov av att ta detta vidare, brukar etnicitet sättas i spel. Här blir det dock omgående problematiskt. Folk längst söderut i Sverige har genetiskt mer gemensamt med folk på brittiska öarna än med folk längst norrut i Sverige, medan folk längst norrut i Sverige har mer genetiskt gemensamt med finnar och ryssar än med folk längst söderut i Sverige. Genetisk etnicitet är alltså en i princip helt obrukbar variabel när svenskhet skall definieras…

Kulturell samhörighet, då? Även det är ett vanskligt rättesnöre, för hur många ens sedan länge ”infödda” svenskar har samma värderingar som sina grannar avseende t.ex. politik, religion, sexualitet, nationalekonomi eller vad som gör en person till en bra människa? Om jag nu ändå skall försöka mig på att definiera svenskhet utöver det juridiska, är det här jag väljer att sätta in mitt försök.

Att hitta ställningstaganden och värderingar som alla kan skriva under på är antagligen omöjligt, men nedanstående punkter kan med viss rimlighet ses som vitala delar i den svenska samhällsgemenskapen. Enligt mig är någon som skriver under på dessa punkter ofrånkomligen att se som kulturellt svensk, oavsett vad man har för hudfärg, vad man äter, hur man klär sig, vilka högtider man firar eller vilka högre makter man säger sig tro på.

Here goes:

Sverige skall vara en sekulär stat. Vi har religionsfrihet, och det innebär att man får tro på vilken/vilka gudar som helst utan att diskrimineras för detta. Sverige är dock en sekulär nation, utan statskyrka. Det innebär att religiöst grundad särlagstiftning aldrig bör ses som befogad, och att något som anses som bristande hyfs från en ateist är så även från en troende.

Yttrandefriheten skall vara oantastlig. Visst, vi har reservationer för olaga hot och genuint uppviglande till våld, då sådana saker kan få reella, fysiska konsekvenser för medborgares hälsa och säkerhet. I övrigt är ordet fritt, och känslor har inget skydd i lagen. Om någon blir kränkt för att dennes åsikter, trossatser eller yttranden kritiseras, så är det den kränktes problem.

Sverige skall vara en rättsstat. Här gäller likhet inför lagen, oskyldighetsprincipen och sekulära bedömningsgrunder. Undantag godtages ej.

Solidaritet och egenansvar skall bägge ses som dygder. Alla kan behöva hjälp ibland, och samhällelig solidaritet med behövande bör vara en given del av det svenska. Samtidigt har alla också en skyldighet att försöka bidra till samhället efter (ens egen) bästa förmåga. Att ta eget ansvar för sitt liv, och inte förvänta sig att andra skall hålla en under armarna oavsett vad, bör vara en grundförutsättning för att erhålla samhällets solidaritet.

Kvinnor och män skall vara jämställda. Denna strävan bör gälla såväl formellt (likhet inför lagen) som informellt (samma sociala friheter och skyldigheter). Denna jämställdhet skall dock inte förstås som att exakt lika utfall i livsval i samtliga avseenden är ett måste.

Folks sexualitet skall vara deras ensak. Så länge alla inblandade i en sexuell akt är samtyckande vuxna människor, spelar det ingen som helst roll vilket kön de har, hur många de är, eller vilka tillbehör de nyttjar. Att folk har olika preferenser är något som bör respekteras.

Barn skall skyddas från våld och övergrepp, oavsett form. Man skall inte slå barn, punkt. Även våld i  ”uppfostrande” syfte är förkastligt. Könsstympning skall inte heller accepteras, oavsett kön eller bevekelsegrunder.

Svenska flaggan skall inte ses som rasistisk. Den är förvisso inte helig heller, och bör inte vara det. Vill någon låta bli att hedra flaggan, eller till och med skända den, var så goda, det är en tygbit. Samtidigt är det också en tygbit som symboliserar Sverige som nation, dess historia, och det samhällskontrakt som dess medborgare (förhoppningsvis) enas kring. Därmed är det orimligt att se det som fult eller rasistiskt att hissa/hedra den svenska flaggan.

Det var det hela. Någon som skriver under på samtliga ovanstående punkter är inte bara fullt kompatibel med det svenska samhället, utan ta mig tusan en klockren mönstersvensk och det oavsett sedvänjor i övrigt! (Det skulle möjligen gå att hitta någon vinkel kring det svenska språket, men helt ärligt ser jag det som av mindre betydelse. Värderingar är viktigare än ordförråd.)

Men, som sagt, egentligen är den här övningen av akademisk betydelse. Oavsett om den person som står framför dig kan anses som ”svensk” eller ej, är det likafullt en medmänniska. Därmed har du vissa grundläggande skyldigheter att behandla denne på ett anständigt och humant sätt, precis som den personen har samma skyldigheter gentemot dig. Det är egentligen det viktiga här.

Om du inte håller med mig om min definition av svenskhet, är det alltså helt i sin ordning. Man får nämligen tycka olika…

…i det här jävla landet!

Han betalar, hon släpper till?

Läste för en tid sedan på Twitter följande kommentar:

I andra länder bjuder män med jobb och eget bankkort när de delar affärsfrukost/lunch med en kvinna. I Sverige drar de inte ens ut stolen. Är det jämställdhetspolitikens fel att män slutat visa kvinnor uppskattning eller är det bara brist på vett och etikett?

Min första tanke: ”Borde vi inte kunna förutsätta att även kvinnor som äter affärslunch har jobb och bankkort?”. Eller, för att parafrasera, varför sätts det likhetstecken mellan att betala och visa uppskattning? Det är ju inte som att det är omöjligt att vara trevlig, väluppfostrad och till och med chevaleresk utan att ta hela notan.

Missförstå mig rätt, här. Givetvis får man bjuda någon på mat om man på det viset vill visa uppskattning eller omtanke. Det behöver heller inte vara helt orimligt att ena parten i ett romantiskt upplägg står för större delen av umgängets utgifter, om det är så att parternas ekonomiska situation skiljer sig markant åt. Om hon tjänar 54’000 i månaden på sitt advokatkontor och han 17’000 i månaden som vårdbiträde, till exempel, kanske det är rimligt att hon tar hela notan emellanåt.

(Ovanstående är dock egentligen ett dåligt exempel. Sannolikheten att en kvinna, särskilt en högavlönad, någonsin skulle dejta en man med den inkomsten är högst begränsad.)

Det jag är ute efter är alltså inte ett slaviskt splittande av alla notor, utan det orimliga i en ensidig förväntan på ekonomiska ”perks” baserat på kön. Varför? För att det i så fall är viktigt att förstå reciprocitetsprincipen, och dess ursprung i det evolutionära urvalet.

Visst har mänskligheten till synes kommit ganska långt sedan vi klättrade ner ur träden, men vår omvärld har förändrats snabbare än vår biologi. I mångt och mycket är våra hjärnor fortfarande aphjärnor, och våra primala instinkter baserade på de hundratusentals år vi levt under helt andra förutsättningar än idag. Under lång tid var det så att en kvinna under tiden hon var gravid och tiden direkt efter förlossningen var högst beroende av partnern/fadern för sin försörjning. Utan en vettig försörjare riskerade hon att både hon och barnet skulle svälta.

I skenet av detta är det givetvis en fördel i partnervalet för mannen att visa att han har resurser för försörjning, samt att han är villig att dela med sig av dem. Detta lever kvar idag, även om vi till vardags kanske inte ser parallellen mellan stenålderslivet och krogsvängen i innerstaden.

Nyckelordet här är ”partnervalet”. Förväntningen på mannen att ta notan bottnar i att han skall visa sig vara en värdig partner, i bemärkelsen sexuell partner. Det är något att hålla i åtanke om man som kvinna är tydlig med förväntningar på att mannen skall betala. Det skickar ju trots allt en signal om att det man är inbegripna i är en del av det evolutionära spelet, och att det finns en potentiell sexuell upplösning att hämta längre fram.

Nu misstänker jag att resonemanget börjar skava lite hos vissa av er, så för säkerhets skull kommer här några brasklappar:

  • Nej, att mannen tar notan innebär inte att han har rätt att förvänta sig sex som ”gentjänst”.
  • Nej, att mannen tar notan innebär inte att hon har någon skyldighet att ”ställa upp” sexuellt.

Tydligt nog? Bra.

Dock kvarstår faktum: bara för att en uttalad förväntan på honom att ta notan inte säger någon om rättigheter/skyldigheter på det sexuella planet, kommer vi fortfarande inte ifrån att det kan skapa förväntningar på reciprocitet. Om man inte vill skicka de signalerna, och man är ekonomiskt kapabel, kanske man för enkelhetens skull kan ta sin halva av notan? För om man inte har något sexuellt intresse, men ändå väljer att agera på ett sätt som signalerar intresse, är man faktiskt bedräglig.

…och det kanske vi kan vara eniga om, att bedräglighet inte heller är särskilt trevligt och väluppfostrat?