Tankar kring våldtäkt

Just våldtäkt är ett brott – och ett ämnesområde – som i hög grad sätter relationen mellan könen på sin spets, och som illustrerar precis hur svårt det kan vara att tillgodose bägge könens behov, farhågor och rädslor i en jämställdhetsdiskussion. Det är sannolikt en av de frågor där könen har allra svårast att verkligen sätta sig in i hur det är att tillhöra det motsatta.

Jag tror inte att män på allvar kan relatera till hur det är att vara kvinna och förhålla sig till våldtäkt; rädslan och maktlösheten inför ett sådant kränkande övergrepp. Visst kan män också känna rädsla och maktlöshet inför hotfulla situationer, och sannolikheten är trots allt mycket större att jag som man utsätts för grov fysisk misshandel på väg hem från krogen, än att en kvinna våldtas under samma förutsättningar. Jag tror ändå inte att det är samma sak, utan misstänker att kränkningen av den personliga integriteten är större om förbrytelsen tar sig uttryck i något så intimt som en sexuell handling.

Å andra sidan tror jag inte att kvinnor på allvar kan relatera till den knut i magen, den panik en man känner, inför utsikten att bli falskt anklagad för detta brott. ”Det är väl oerhört mycket lindrigare att bli felaktigt anklagad för ett brott än att utsättas för det?” kan frågan kanske ställas. Tja, kanske det, och det är inte min avsikt att tävla i utsatthet, men jag hävdar likafullt att kvinnor nog inte förstår hur fruktansvärd den tanken ter sig för många män. Att pekas ut som våldtäktsman, eller ens att genom insinuation pekas ut som en potentiell sådan, är ett socialt stigma av rang.

Det är alltså en fråga där könen gör klokt i att respektera varandras upplevelser, men nog om det. Låt oss istället ta oss an mer konkreta frågeställningar av relevans för en jämställdhetsdiskussion:

  1. Lever vi i en ”våldtäktskultur”?
  2. Har alla män ett delat, kollektivt ansvar för våldtäkter?
  3. Hur säkerställer vi ett rättssystem som med precision hanterar våldtäktsproblematiken?

Som grund att stå på för vidare diskussion kan lite bakgrundsfakta vara nyttiga:

  • Under 2013 anmäldes 17 400 sexualbrott i Sverige, och 5 900 (34%) av dessa var våldtäkter. Tillsammans utgör alla typer av sexualbrott 1,2% av alla anmälda brott.
  • Det har under det senaste decenniet skett en markant ökning av antalet anmälda våldtäkter. Enligt BRÅ beror en överväldigande majoritet av den ökningen på ändringar i lagstiftningen, framförallt utvidgningen av begreppet ”våldtäkt”. Resterande skillnad kan (återigen enligt BRÅ) förklaras med en ökad benägenhet att anmäla. Någon reell ökning av brottet enligt den tidigare definitionen kan inte ses.
  • Andelen kvinnor som sagt att de någon gång under det senaste året blivit utsatta för någon form av sexualbrott, har under det senaste decenniet legat stabilt kring 1,1% (för män är siffran 0,3%, och totalt landar genomsnittet på 0,8%).
  • Av de som säger sig ha blivit utsatta anger 59% av det är en engångsföreteelse, 22% att de utsatts 2-3 gånger, samt resterande 19% att det hänt 4 gånger eller fler.
  • Ungefär 80% av alla i NTU rapporterade incidenter rör en kvinna som utsatts av en man, medan det omvända förhållandet står för 6%. De fall där en man utsatts av en annan man står för 11%, medan kvinna-kvinna står för ungefär 3%.
  • Uppklarningsprocenten för anmälda sexualbrott låg år 2011 på 55%. Med ”uppklarning” avses alla typer av slutförda utredningar, dvs. allt från fällande dom till välgrundad avskrivning av brottsmisstanke.
  • Ungefär 300-400 fällande domar avseende våldtäkt avkunnas varje år, dvs. någonstans mellan 5-7%. Den vanligaste påföljden vid våldtäkt är fängelse (86% av fallen).
  • Andelen falskanmälningar är svår att med precision yttra sig om; det finns undersökningar med utfall varierande från 1% till 45% av alla anmälningar. En realistisk uppfattning verkar vara att 5-15% av alla anmälningar kan ses som genuint falska, dvs. att anmälaren vet att inget brott har förekommit. Sedan tillkommer en svårbedömd (men sannolikt något större) andel, 15-30%, som är att se som ogrundade, dvs. där anmälarens uppsåt inte varit bedrägligt, men där inget brott kan sägas ha förekommit.

Domarklubba

Lever vi i en våldtäktskultur?

Jag kan se argument för både ja- och nej-svar. Vilka argument talar för ett ja?

  • Förekomsten av victim blaming, där det i såväl den allmänna opinionen som inom rättsväsendet fortfarande förekommer att ett offers klädsel, livsstil och tidigare intentioner ifrågasätts. ”Verkar det inte som om hon ville, egentligen, även om hon sade nej just då…?”. Skrämmande dumt, eftersom ett uttalat nej alltid är ett nej, men ändå en inställning som ses även bland de som skall föreställa sakkunniga på området.
  • Få anmälda våldtäkter leder till fällande dom. Om 5-15% av anmälningarna är falska och 15-30% är grundlösa, innebär det att 55-80% av anmälningarna grundar sig i faktiskt begångna brott – men det är fortfarande bara 5-7% av anmälningarna som leder till fällande dom.
  • Förhållandet förövare-offer är tämligen enkelriktat män-kvinnor.

Vilka argument talar för ett nej?

  • Hur kommer det sig att just anklagelsen ”våldtäktsman” har så stor tyngd? Att utpekas som våldtäktsman är ett av de svåraste sociala stigman en man kan bära. Det är väl bara att utpekas som pedofil som är värre; att utmålas som mördare är förmodligen lindrigare. Till och med i våra fängelser står sexualförbrytare längst ner på stegen.
  • Även om varje utförd våldtäkt är en för mycket, finns det ingen ”våldtäktsepidemi” av det slag som det ibland brukar hävdas. Statistiken från BRÅ påvisar ganska tydligt att Sveriges höga siffror inte beror på att våldtäkter vare sig skulle vara fler här än någon annanstans, eller ens i ökande.
  • Den skärpta lagstiftningen på området, och utökandet av våldtäktsbegreppet, rimmar illa med att samhället skulle överse med sexuellt våld.
  • Det är väldigt ovanligt att kvinnor åtalas för falsk tillvitelse, trots att falska våldtäktsanmälningar bevisligen förekommer. I en våldtäktskultur skulle kvinnor som falskanmäler rimligen straffas hårdare/oftare, eftersom det skulle finnas en vilja att motverka anmälningar överhuvudtaget.
  • En mycket klar majoritet av alla män kommer aldrig att begå några sexualbrott överhuvudtaget, särskilt inte grova sådana som våldtäkt.
  • Den påtagliga diskrepansen mellan anmälda (verkliga) våldtäkter och antalet fällande domar beror snarare på en oförmåga att fälla än på en ovilja att göra det. Våldtäkt är tyvärr en brottstyp där det ofta saknas både vittnen och fysisk bevisning. En modern rättsstat som värdesätter rättssäkerhet kan inte – och skall inte – fälla vid enbart ord mot ord, hur olyckligt det än är att många gärningsmän därmed går fria.

Slutsatsen jag drar är att huruvida vi lever i en våldtäktskultur eller ej i mångt och mycket är en tolkningsfråga. Personligen skulle jag säga nej, eftersom det finns alltför många omständigheter som rimmar väldigt illa med att samhället skulle se våldtäkt som ”acceptabelt” eller ursäktat. Däremot skulle jag definitivt säga att vi lever i ett samhälle där våldtäkt är ett problem, i den bemärkelsen att det är ett brott där alltför många gärningsmän går fria.

Har alla män ett delat, kollektivt ansvar för våldtäkter?

Har alla invandrare ett kollektivt ansvar för brott begångna av en invandrad individ? De allra flesta av oss skulle (tack och lov) instinktivt och omedelbart svara nej på den frågan, eftersom vi inser att kollektiv skuldbeläggning inte är en konstruktiv väg att gå. Kollektiv skuldbeläggning av män är precis lika korkad som dito mot valfri annan folkgrupp, så svaret på rubrikens fråga är kort och gott ett entydigt nej. Tillåt mig för övertydlighetens skull förklara varför:

Antag att vi skulle se män som delansvariga för våldtäkter just för att de är män, oavsett hur de agerar som individer. Den delade skulden skulle i så fall gälla även de män som inte begår några sexualbrott, inte utsätter någon för victim blaming eller slut shaming, inte kallar någon hora/bög, och inte skrattar åt misogyna skämt. De är ju fortfarande män, eller hur?

Vid ovanstående synsätt spelar det ingen roll hur vi män agerar; då ses vi som genetiskt defekta och dömda att alltid vara ”det skyldiga könet”. Ett sådant synsätt är därmed inget mer än uppenbar och förkastlig misandri. Har man inte det synsättet, utan medger att skulden i slutänden är individuell och inte kollektiv, kan man heller inte med prata om ”mäns delade skuld för våldtäkter”.

Som individ har jag ett ansvar för mitt eget agerande, inte för någon annans. Visst omfattar ansvaret inte bara mina konkreta handlingar, utan även eventuell underlåtenhet att handla där det hade varit moraliskt riktigt. Om jag inte säger ifrån om jag hör ett våldtäktsoffer utsättas för slut shaming bidrar jag till ett skadligt samhällsklimat. Om jag underlåter att anmäla – eller åtminstone konfrontera – någon som skryter med ett potentiellt sexuellt övergrepp är mitt ansvar än större.

Oavsett vilket är ovanstående exempel på beteenden som individer kan välja att ägna sig åt, alternativt inte ägna sig åt. För det första är det inga beteenden som är naturgivet kopplade till biologiskt kön (det är knappast som om slut shaming är något bara män ägnar sig åt) och för det andra är det inte alla män som ägnar sig åt dessa beteenden. Det existerar inget sådant som ”arvssynd” i verkligheten, och ingen föds med skuld – vare sig på grund av etnicitet eller kön.

Hur säkerställer vi ett rättssystem som med precision hanterar våldtäktsproblematiken?

Som sagt, detta är en svår fråga. Problematiken kring en hållbar juridisk hantering kvarstår, och hur gärna jag än skulle vilja ha en smidig patentlösning går jag bet… Det är otvivelaktigt ett problem att så pass många våldtäktsmän går fria, men det finns goda anledningar till att rättsväsendet är uppbyggt så att ord mot ord aldrig skall räcka för fällande dom. Nyckelbegrepp här är ”oskuldspresumtion” och ”omvänd bevisbörda”. En åtalad skall – oavsett vilket brott misstanken gäller – alltid anses vara oskyldig till dess att motsatsen kan bevisas; allting annat vore ovärdigt en modern rättsstat.

Voltaire quote on justice

Eftersom våldtäkt är ett brott där det ofta saknas vittnen och/eller fysisk bevisning kommer detta att leda till att många skyldiga frias, men det finns (så vitt jag kan se i nuläget) ingen hållbar väg runt detta problem. Att hänfalla till omvänd bevisbörda, där en anklagad måste lyckas bevisa sin oskuld, vore i det närmaste att se som en juridisk fars. Jag förstår att man som kvinna här kan tänka ”men det är inget problem, för jag skulle ju aldrig falskanmäla någon”. Dock är det lika baklänges som ifall en man tänker ”varför oroar sig kvinnor så för våldtäkt, när jag ju aldrig skulle våldta någon?”. Könen behöver ha respekt för varandras olika utgångspunkt, och det ena könets oro kan inte rättfärdiga elimineringen av det andra könets rättssäkerhet.

Kan kanske samtyckeslagstiftning (att begreppet våldtäkt istället för att bygga på handling i närvaro av ett nej, bygger på handling i frånvaro av ett ja) vara en lösning? Det positiva med en sådan lag skulle möjligen vara signalen det sänder ut, att de som engagerar sig i en sexuell handling har ansvaret att försäkra sig om vilja från motparten, istället för att motparten har ansvaret att förmedla ovilja.

I ett reellt juridiskt avseende vore en sådan lagstiftning dock tandlös, eftersom det inte löser ”ord mot ord”-problematiken. Om vittnen saknas, är det precis lika svårt att bevisa frånvaron av ett ja som det är att bevisa förekomsten av ett nej – åtminstone så länge som avsteget från rättssäkerhet, ”omvänd bevisbörda”, inte tillåts. En samtyckeslag blir alltså som bäst ett försök att förändra den mentala inställningen (och jag har inga invändningar mot det) men det är inte en åtgärd som i praktisk mening skulle ändra på rättsläget.

Den obekväma sanningen är att våldtäkt tyvärr lär fortsätta att vara ett brott där det är svårt att fälla alla gärningsmän. Jag hade gärna presenterat en lösning på problemet, men en rimlig sådan är dessvärre bortom min horisont…

One comment

  1. Tycker den här artikeln var extremt bra skriven.

    Jag har själv försökt formulera hur dom olika tankarna kring våldtäkt, samt de olika situationerna som offer ser ut mellan könen, samt hur de påverkar vår värdering kring brottet.

    Som man har man svårt att förstå hur mycket stöd det finns att få för kvinnliga offer,
    men man har lättare att förstå hur extremt en anklagelse påverkar den anklagade.
    Man har också svårt att förstå sexuell skam för att vara för promiskuös.

    Som kvinna har man lättare att förstå stödet man får av samhället,
    samt hur obehagligt det känns att anses vara ”slampig”.
    Man förstår dock inte hur extremt utsatt en våldtäktsanklagad man är.

    Självklart kommer män ha svårt att förstå varför en kvinna skulle ljuga om våldtäkt för att inte anses slampig, och självklart kommer vissa kvinnor inte se ”faran” i att anklaga en man för våldtäkt för att slippa anklagas för att själva initierat samlag som de inte är nöjda eller stolta över.

    Ibland blir empati väldigt missriktad när situationen i samhället skiljer sig, eller individers prioriteringar i livet.

    Jag har haft EN oönskad sexuell förfrågan bland 73 lyckade och säkert 100-tals misslyckade försök till nya sexuella partners(mycket hit-and-miss).
    En genomsnittlig kvinna har säkert motsatta siffrorna.
    Antagligen kommer våra upplevelser vara olika. Fokuset för kvinnor kommer mycket mer att hamna på att undvika oönskat sex, snarare än att få sex till att börja med- medans en sexuell upplevelse måste vara extremt risig och obehaglig för att en man ska uppleva den som våldtäkt.

    Om en man främst har i tankarna att lyckas ha sex, kommer en kvinna hoppas att hon inte gjort ”fel val” samt känna efter om hon fortfarande är attraherad när det kommer till samlag. Hon kommer heller inte vilja verka för ”på” pga rädsla för att anses vara slampig, samt vara dålig på initiativ då det oftast utförts av männen i hennes liv. Att missförstånd kommer uppstå är svårt att undvika- ”empati för någon annorlunda” blir mycket viktigt, snarare än den instinktiva: ”jag antar att den här personen fungerar likadant”.

Dela gärna med dig av din åsikt, men tänk på att bemöta andra som du själv skulle önska bli bemött!

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s