Förringa inte pappors betydelse!

Imorgon, söndag, är det Fars Dag. Förvisso mest ett försäljningsjippo från handeln, men ändå en anledning så god som någon att uppmärksamma betydelsen för barns välmående av att ha närvarande fäder.

Inte så att jag tror att allt blir ”automagiskt” bra bara för att en pappa finns med i bilden. Det finns naturligtvis fäder (likaväl som mödrar) som missbrukar alkohol eller droger, misshandlar och förgriper sig på barn, vilket givetvis inte kan sägas ligga i barnets intresse. Inte heller tror jag att barn som växer upp utan en biologisk pappa (till exempel i en familj med två lesbiska föräldrar) nödvändigtvis måste vara dömda till ett sämre liv – även om det verkar rimligt att de i så fall behöver andra goda, manliga förebilder.

Med dessa reservationer avklarade, är det ett obestridligt faktum att närvaron av en pappa är av påtaglig vikt för barns utveckling och välmående. Det gäller även om pappan i fråga är en alldeles normal man, och inte en superpappa. En om vartannat kärleksfull, grinig, social, klumpig, pedagogisk, trygg, rädd, målfokuserad och glömsk människa, helt enkelt…

Alla håller förvisso inte med. Häromdagen läste jag en diskussion på Twitter mellan två kvinnor som (aningen skämtsamt, för all del) konstaterade ungefär att ”fan vet om det där med pappor verkligen är något att ha?”. En av dem konstaterade att det inte är konstigt om kvinnor får ”daddy issues” om de måste dras med fäder. Verkligheten ser dock annorlunda ut, vilket gott om forskning visar, och ger tack och lov inte fog för en sådan misandrisk inställning. Här är nämligen några av konsekvenserna av att växa upp utan en pappa:

• Ökad risk för alkohol- och drogmissbruk.
• Ökad risk för nedsatt psykisk hälsa.
• (Flickor uppvisar) ökat beroende av manlig bekräftelse och uppmärksamhet.
• Tidigare sexuell debut (särskilt för flickor) och ökad risk för tonårsgraviditet.
• Ökad risk för okontrollerad aggression.
• Ökad risk för självmord.
• Sämre skolresultat (särskilt för pojkar).
• Ökad risk för kriminalitet.
• Ökad risk för hemlöshet (att ”rymma hemifrån”).
• Ökad risk att utsättas för sexuella övergrepp.
• Ökad risk för egna skilsmässor i vuxen ålder.

Visst, ibland kan det måhända vara svårt att dra skiljelinjen mellan korrelation och kausalitet. I vissa av fallen är det säkert så att även andra socioekonomiska omständigheter kan vara en faktor både bakom punkterna i listan ovan och frånvaron av en fader i sig. Dock är sambanden i stort både ganska tydliga och starka – att en engagerad pappa finns närvarande i ett barns liv, är en påtagligt viktig faktor för barnets välmående. Särskilt så när barnet så småningom skall bli en ung vuxen.

Alltså:

Om du vill vara en bra pappa, var närvarande och engagerad. Kvalitetstid kan inte ersätta kvantitetstid, så var där och var delaktig. Bara det faktum att du finns (där) är en av de största välgärningar någon kommer att göra för ditt barn i dennes liv, så var tacksam för möjligheten att få göra den skillnaden. Och kom ihåg att du duger som du är – du är med all sannolikhet den enda pappa de någonsin skulle kunna önska sig.

Om du har en bra pappa, var tacksam för detta. Du behöver inte köpa honom den där slipsen imorgon (sannolikheten är god att han egentligen aldrig riktigt fått kläm på en dubbel windsor ändå, och helst skulle slippa omaket) men ge honom för all del gärna en stor kram. Tala om att du är glad att du haft turen att ha honom som stöttepelare i ditt liv. Även om han tillhör den gamla skolans män, som inte direkt skyltar med sina känslor, så kommer han att värdesätta det mer än du anar.

Om du är mor till barn vars pappa vill vara delaktig, låt honom. Han har säkert fel och brister (kanske till och med ungefär lika många som du själv?) och kanske har ni haft meningsskiljaktigheter modell större. Men om du tänker efter, varför skulle han inte älska sina barn minst lika innerligt och outtömligt som du gör? Var glad för att dina barn har en pappa som vill finnas där, för det är en påtaglig faktor när det gäller ditt barns framtida välmående.

En sista observation, något off topic. Det pratas ofta om den ”destruktiva manligheten”, och hur konventionell manlighet leder till skadeverkningar inte bara för deras omvärld, utan även för männen själva. (Att detta är ett väl magstarkt uttalande har jag redan tidigare påvisat.) Om så nu vore fallet – hur kommer det sig då att män som vuxit upp utan en pappa närvarande uppvisar en större benägenhet för missbruk, antisocialt beteende och brottslighet…?

Precis. Det är inte närvaron av normativ manlighet som är ett problem – det är frånvaron av den.

Källor: American Psychological Association, Psychology Today, US Dept. of Health, National Bureau of Echonomic Research, National Center for Fathering, Daily Mail.