Skillnaden mellan otrevligt och odemokratiskt

Detta inlägg kommer (sett till bloggens huvudsakliga inriktning) att vara off-topic, men icke desto mindre känner jag att det är ett inlägg jag vill och behöver skriva. Upprinnelsen är att Ivar Arpi, skribent på Svenska Dagbladet och Magasinet Neo, hamnade i blåsväder på Twitter idag. Arpi, som i min bok annars gjort sig känd som en bitvis tuff, men alltid intellektuellt hederlig högerdebattör, skrev en tweet med följande ordalydelse:

”Att regeringen kallar SD för ett odemokratiskt parti men vill samarbeta med Vänsterpartiet. Det är bortom ironi.”

Ivar Arpi

I den känsloladdade diskussion som följde (där många mer eller mindre öppet kallade honom för rasist) påpekade Arpi vidare att SD näppeligen kan sägas vara ett odemokratiskt parti, och att det till och med är tveksamt ifall partiet (nuförtiden) kan sägas vara rasistiskt. Att detta sticker i ögonen på många kan jag förstå, och jag kan bitvis instämma i kritiken då det senare påpekandet definitivt kan ifrågasättas ur vissa vinklar.

Dessutom är jämförelsen inte helt rättvis. Även om V har sina rötter i en politisk ideologi (kommunismen) som de facto har skördat fler människoliv till och med än nazismen, är det ur ett historiskt perspektiv betydligt längre sedan V var nära sammankopplade med moderideologin än vad fallet är för SD.

Arpi försökte förtydliga vad han menade, att det faktiskt är en fråga om hur termer skall definieras, och inte ett försvar av vare sig SD i smått eller fascism i stort. Twitter-mobben verkade dock bry sig föga. Givetvis tog vissa tillfället i akt att även dela ut en generell känga till liberaler i stort, till exempel i form av att fråga var alla antirasistiska liberaler nu höll hus, när ”en av deras egna sprider skit om att SD inte är rasister”.

Here’s one.

Jag har verkligen inget till övers för SD, och har på tidigare hemvister både bemött deras missriktade nationalism, deras överdrivna rädsla för muslimer, samt deras ovana att försöka avfärda meningsmotståndare som produkter av ”skyddad verkstad”. Inte desto mindre har Arpi en poäng när han hävdar att partiet inte är odemokratiskt per se. Det går att göra flera tolkningar av vad som skulle kunna utgöra ett ”odemokratiskt” parti, men faktum är att SD (hur osympatisk deras människosyn i vissa avseenden än kan sägas vara) inte motsvarar någon av dem. Ett parti kan sägas vara odemokratiskt om det motsvarar något av följande kriterier:

1. Partiet försöker tillskansa sig makt på andra sätt än genom demokratiska val, till exempel genom militärkupp, terrorism eller väpnad revolution.

2. Partiet tillskansar sig makt på demokratisk väg, men bedriver sedan en politik som syftar till att avverka själva det demokratiska statsskick som gav dem makten.

3. Partiet bedriver en politik som står i tydlig konflikt mot de åsikter och värderingar som uppbärs av de som röstat på dem, och sätter partitopparnas egna intressen framför väljarnas.

Den tredje punkten är en ganska generös tolkning av begreppet ”odemokratisk”, men inte ens den stämmer egentligen in på SD. Ordet ”demokrati” betyder som bekant ”folkstyre”, och handlar om rätten till politiskt representation och inom befolkningen likvärdigt inflytande över hur denna representation skall fördelas.

Oavsett vad man tycker om SD, dess politik eller dess företrädare, så är det vanskligt att då kalla dem odemokratiska. De har fått den makt de besitter genom demokratiska val, och de har under den tid de varit aktuella – eller på väg in – i riksdagen inte agerat utomparlamentariskt. Inte heller kan SD sägas ha brustit avseende att representera sina väljare. Detta eftersom folk inte röstar på SD trots att partiets människosyn är tveksam, utan just för att den är det.

Detta för oss omedelbart till fråga två – är SD ett rasistiskt parti?

Jag skulle säga att det är en tolkningsfråga. Förvisso menar jag bestämt att många av de som röstar på SD är rasister, åtminstone i den folkliga tolkningen av ordet där ”det svenska” värderas högre än det icke-svenska. (Därav att partiet inte kan sägas ha brustit avseende att representera sina väljare.) Likaså verkar det uppenbart att flertalet av partiets företrädare, även ganska högt upp i hierarkin, hyser rasistiska värderingar.

En underhållande parentes här: Det är uppenbart att SD åtminstone har ett öppet rasistiskt förflutet, sprunget ur den svenska nynazismen som det är. Detta obekväma faktum brukar av många SD-anhängare viftas bort med att partiet nu har förnyat sig, och gjort upp med sitt mörka förflutna. ”Jaha”, brukar jag fråga, ”skedde detta enligt dig kanske där under 90-talet, när partiet sparkade ut flertalet öppna nazister ur leden?”. Svaret brukar bli ett lättat ”ja, precis!”. Då följer jag upp med att undra ”men du, hur förklarar du då att flera personer ur dagens partitopp, däribland Jimmie Åkesson, gick med i partiet innan den utrensningen ägde rum? Vad hos partiet tror du det var som lockade dem då?”. Ungefär där brukar diskussionen abrupt ta slut…

Låt oss återgå till ämnet. Det är alltså ganska uppenbart att SD är ett parti för och av rasister – men detta behöver, hur långsökt det än kan låta, inte innebära att partiets politik är rasistisk. Det mest framträdande draget i SD:s politik är invandringskritik, och en önskan om att minska densamma. Även om man naturligtvis kan misstänka att detta bottnar i en rasistisk människosyn, är den föreslagna åtgärden (att minska invandringen) inte rasistisk i sig. Socialdemokraterna har vid tillfälle stramat åt invandringen, utan att någon för den skulle har kommit på tanken att kalla S för ett rasistiskt parti.

Om SD hade lämnat in partisanktionerade motioner som de facto syftade till någon form av ”apartheid”, där svenska medborgare skulle tilldelas olika medborgerliga rättigheter baserat på etnicitet, hade partiet med rätta (och utifrån alla infallsvinklar) kunnat kallas rasistiskt. Som det nu är hamnar vi i den där tolkningsfrågan kring vad som är en rasistisk värdegrund och vad som är en rasistisk politik? Det var detta som Arpi försökte förtydliga.

Personligen kan jag utifrån ovanstående resonemang köpa bägge tolkningarna (ja, partiet är rasistiskt, eller nej, partiet är inte rasistiskt). Dock tycker jag att frågan är av underordnad betydelse, då partiets synbarligen tveksamma värdegrund räcker för att jag skall anse dem värda att förkasta och bekämpa. I sak, märk väl, med ord istället för med våld, och hellre genom vassa repliker än genom pekande fingrar.

Därför kände jag mig manad att skriva detta inlägg, i visst avseende till Arpis försvar (även om jag bedömer honom fullt kapabel att reda sig själv). Inte så att jag helt vill avskriva all kritik mot honom. Även om jag tycker att hans poänger kring semantik – definitionerna av när ett parti kan sägas vara odemokratiskt eller dess politik rasistisk – är giltiga och av viss relevans, kan jag förstå de som givet SD:s värdegrund anser det onödigt att driva dem så hårt.

Trots detta kan jag – funtad som jag är – inte låta bli att mena att nyter saklighet är av godo, och att det är fullt möjligt att bekämpa SD:s politiska gärning utan att behöva missbruka termer som ”odemokratisk”. Arpi har (tillsammans med statsvetaren Andreas Johansson Heinö) förstått det bättre än hans angripare idag, vilket snarare skall hållas honom till godo än läggas honom till last.

Annonser

9 comments

  1. ”Om SD hade lämnat in partisanktionerade motioner som de facto syftade till någon form av ”apartheid”, där svenska medborgare skulle tilldelas olika medborgerliga rättigheter baserat på etnicitet, hade partiet med rätta (och utifrån alla infallsvinklar) kunnat kallas rasistiskt.”

    Det har ju faktiskt S och alliansen gjort genom att införa terroristlagar (allt en terrorist kan tänkas göra är förbjudet i andra lagar). De är givetvis hudfärgsneutralt skrivna, men verkställandet av dem är det inte. Då kvalar de in som rasistiska partier.

    Att SD är emot invandrare gör dem inte till rasister, men de är inte emot alla invandrare. Du och jag är så välkomna så. Det är de där lite mörkare konstiga längre bortifrån som inte ska få komma in. Där i ligger rasismen.

    1. Din sista kommentar är onekligen av vikt. Förhoppningsvis framgår det också väl av min text att jag verkligen inte gillar SD, deras politik eller värdegrund. Det texten har som syfte är alltså inte att ”försvara” SD – ju färre som röstar på dem, desto bättre, enligt mig.

      Det jag vänder mig emot är den (i mitt tycke) orättmätiga stormen mot Arpi. Han försvara i egentlig mening inte heller SD, utan är bara noga med definitionerna. Det är viktigt att vi inte låter termer som ”odemokratisk” och ”rasistisk” urvattnas, för då kommer de dels att tappa sin tyngd, dels riskerar de att nyttjas på skadliga sätt. (Ett jämförande exempel är ju hur Maria Sveland med flera på allvar föreslår att det skall falla under ”högerextremt näthat” att vara uttalad icke-radikalfeminist…)

      När Arpi då konstaterar att ”odemokratiskt” de facto är ett ohållbart epitet på SD, oavsett vad man tycker om dem i övrigt, och att även ”rasistiskt” i ordets sanna mening åtminstone kan diskuteras (beroende på om man dömer partiet efter dess medlemmar eller dess motioner/partiprogam) så ställer sig 100 personer i led för att få kleta rasist- och fasciststämpeln på honom. Det är orättvist.

      Jag säger (som jag skrev) inte att viss kritik inte är befogad. Huruvida partiet kan sägas vara rasistiskt eller inte är av underordnad betydelse, givet att deras politik brister i medmänsklighet och är dåligt hemräknad rent budgetmässigt, samt att flertalet av partiets företrädare i sina privata värderingar och handlingar uppenbart är rasistiska (oavsett om partiet som entitet kan sägas vara det). Arpi kunde (och borde, rimligen) ha varit tydligare med detta när upprördheten började ta fyr.

    1. Tja, jo, identitetspolitik seglar förvisso oftast under vänsterflagg. Dock finner jag ändå den jämförelsen lite överflödig i just det här sammanhanget. Romson må vara både populistisk och värd kritik i sitt sätt att yttra sig om (vita) män, men jag är ändå rätt trygg i min uppfattning att det förekommer mer ”genuin” rasism hos SD-företrädare än hos MP-diton.

  2. Angående din poäng att flera ur SDs partitopp gick med innan utrensningen av nazister tog fart:

    Samma sak kan sägas om V, många i partitoppen är såpass gamla att de gick med när partiet hette VPK. Vilket då skulle göra V till ett kommunistiskt parti än idag. Det tycker jag är en lite hård dom. (För övrigt har Ung Vänster ännu kommunismen inskriven i sitt program!)

    I min ungdom hade jag vänner som blev medlemmar i VPK, och var aktiva i lokalföreningen. När jag som politiskt intresserad ungmoderat försökte prata om arbetarklassens diktatur och sånt, så fattade de inte vad jag menade. De hade inte läst en rad Marx. De var inte kommunister, de var vänster. De gillade bara att VPK satsade mer pengar på dagis, skola och åldringsvård än S. Samtidigt satt höjdare i deras parti och tog emot pengar från Sovjet. Så människor kan gå med i vidriga partier utan att själva vara vidriga.

    Sen, för att argumentera emot mig själv: det är stor skillnad på ett par grabbar som knappt klarade av grundskolan och herr Åkesson, som väl anses vara en av de vassare politikerna i landet. Att Åkesson inte visste vilket parti han gick med i är väl lika sannolikt som att Gudrun Schyman gick med i en kommunistsekt för att hänga med pojkvännen.

    1. ”Att Åkesson inte visste vilket parti han gick med i är väl lika sannolikt som att Gudrun Schyman gick med i en kommunistsekt för att hänga med pojkvännen.”

      Touché. 🙂

Dela gärna med dig av din åsikt, men tänk på att bemöta andra som du själv skulle önska bli bemött!

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s