våldtäkt

Om det här med ansvar och skuld

Igår deltog jag i Twitter-diskussioner rörande problematik med sexuella övergrepp, samt om hashtaggarna #metoo och #ihave.

Kort, för er som inte är bekanta med dem: Under #metoo berättar kvinnor om otillbörligt beteende och/eller faktiska övergrepp de själva utsatts för. Syftet är att tydliggöra hur stor andel av alla kvinnor som någon gång hamnat i denna utsatta position. Under #ihave träder män fram och erkänner att de har gjort ett eller flera övertramp, t.ex. genom att ha tafsat på kvinnor eller tjatat sig till sex.

Under diskussionens gång blev det uppenbart att ett antal personer ansåg att jag relativiserade kvinnors utsatthet, primärt genom att jag bestred påståendet om att den förgripande mannen skulle vara i majoritet, eller att tyst acceptans av övergrepp mot kvinnor skulle vara manlig norm. Likaså ansågs mitt vurmande för säkrare stadsmiljö och större polisresurser som ett kosmetiskt förslag, i själva verket syftande till att flytta fokus och ansvar från det stora problemet: mäns beteende.

Detta föranledde mina kritiker att säga att jag är en del av problemet – det är, enligt dem, män som jag som ligger bakom ”våldtäktskulturen”. Även om jag tycker att det påståendet i sig är helt befängt, kan jag så här i efterhand ändå förstå hur min ansats kunde hamna lite snett. Därför tänkte jag ta tillfället i akt att här, med mer än 140 tecken i stöten att tillgå, försöka förtydliga var jag står, och vad mina egentliga poänger i gårdagens infekterade diskussion var.

Låt oss börja med några korta punkter kring vilka jag tror att jag och gårdagens motdebattörer är överens:

  1. Inga övergrepp är ursäktbara, och ett övergrepp är ett för mycket. Alldeles för många kvinnor utsätts.
  2. En överväldigande majoritet av förövarna av sexuella övergrepp är män.
  3. Ja, det finns sannolikt ett större mörkertal för manliga offer än för kvinnliga, men det ändrar inte på föregående punkt.
  4. Att kvinnor kan känna rädsla för ”alla män”, givet svårigheterna att veta vilka äpplen som är ruttna, är förståeligt. Denna rädsla är värd att erkännas och respekteras, alldeles oavsett vad det finns för möjligheter att helt förebygga anledningarna till den.
  5. Att det utan tvivel även finns hyggliga män, som faktiskt aldrig skulle tafsa, är inget bra skäl till att inte diskutera de som nu gör det, hur många de är, och vad man kan göra för att motverka problemet.
  6. Alla har ett ansvar för att uppvisa civilkurage, och säga ifrån och/eller ingripa om man bevittnar faktiska förekomster av övergrepp eller grav sexism. Detta gäller, avseende just den här diskussionen, rimligen primärt män. Könen tenderar att värdera input från det egna könet högre än från det motsatta, så de män som agerar i gråzonerna för vad som är acceptabelt har större sannolikhet att lyssna och korrigera sig själva om det är andra män som försöker styra upp dem.
  7. Kommentarer av typen ”men den här andra typen av problem existerar ju också” tillför egentligen inget till den aktuella diskussionen. Andra problem kan absolut vara värda att lyfta, de med, men det kan finnas mer eller mindre lämpliga tillfällen och forum.

Om detta tvista alltså inte de lärde. Men, kanske någon undrar nu, om du nu håller med om ovanstående, vad finns det då för anledning att yttra sig överhuvudtaget? Varför inte bara tiga still, och låta de som skriver under #metoo göra det utan kommentarer som ens riskerar att upplevas som relativisering?

Tja, så här i efterhand kan man kanske tycka att det är en befogad fråga. Jag kan själv känna att jag borde ha parkerat diskussionen långt tidigare, och inte tagit fighten så långt. Men jag råkar nu vara en tämligen principfast person, och det finns faktiskt saker här jag tycker det är värda att faktiskt diskutera, även om det riskerar att framställa mig i dålig dager:

  • Kollektivt skuldbeläggande är aldrig en konstruktiv väg framåt.
  • Två fel gör inte ett rätt – förbättra det som förbättras kan.
  • Vad man gör är viktigare än vad man säger.

Låt mig beta av dem i tur och ordning:

Kollektivt skuldbeläggande är aldrig en konstruktiv väg framåt. Jag har alltid haft principiellt svårt för svartvita världsbilder, världen är som regel komplex. Kollektiv skuld- eller skambeläggning är inte bara en sådan fördummande förenkling, det är även en orättfärdig sådan. Det gäller oavsett om påståendet är ”alla muslimer är terror-ivrare”, ”alla kvinnor är känslostyrda” eller ”alla män är sexuella rovdjur”, och det gäller oavsett om uttalandet skulle råka vara sant för en större kvot av den utpekade gruppen än för någon annan grupp. (Observera att jag inte säger att det behöver vara fallet avseende något av exemplen jag gav.)

Att jag anser att detta har bäring på just den här diskussionen är för att det verkar finnas många som har svårt att skilja på ”ansvar” och ”skuld”. Det verkar som att många anser att män (både som grupp och som individer) inte kan ta ansvar utan att känna skuld, dvs. att om jag som man inte känner mig delskyldig till att övergrepp existerar så kan jag heller inte vara kapabel att ta mitt ansvar för att försöka förebygga dem. Detta är ett logiskt felslut, och logiska felslut förtjänar att pekas ut även om det handlar om ett så känsloladdat och respektkrävande ämne som detta.

Jag förstår att det kan uppfattas som relativisering att ta den här fighten, givet punkt 4 i min lista över självklarheter tidigare i detta inlägg. Samtidigt måste man kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Även om kvinnors svårighet att på förhand kunna skilja bra män från dåliga måste förstås och respekteras, är detta ingen bra ursäkt för kollektiv skuldbeläggning (och notera som sagt att just ordet ”skuld” är av vikt). Följaktligen hoppas jag att jag även framgent kommer att protestera om och när jag ser folk försöka tillskriva hela grupper skuld och/eller dåliga egenskaper utifrån medfödda egenskaper så som etnicitet, kön eller sexuell läggning.

Två fel gör inte ett rätt – förbättra det som förbättras kan. Tror jag verkligen att saker som en säkrare stadsmiljö, med bättre belysning och mer centralt dragna gångstråk, utbyggd kollektivtrafik och större polisiära resurser kan ta bort övergreppsproblematiken? Givetvis inte, jag är inte korkad. Överfallsvåldtäkter är fortfarande en relativt liten del av problemet, de flesta övergrepp sker i helt andra sammanhang där det tyvärr är mycket svårare att bygga bort riskerna. Inte ens alla gatlyktor i världen kan förebygga en date rape på den alkoholstinna efterfesten med ett fåtal personer i en stor bostad.

Men, och det finns ett men, två fel gör inte ett rätt. Även om de insatser jag förespråkar nu bara löser en del av problemet, är de väl ändå av godo? Visst måste väl ändå 90 våldtäkter vara mindre illa än 100? Och visst måste väl 10 polisutredningar som leder till fällande domar vara bättre än 9, alldeles oavsett hur mycket högre vi skulle önska att just de siffrorna vore?

Vad mina kritiker antingen missar eller väljer att bortse ifrån är att jag inte säger att vi skall vidta dessa åtgärder istället för att diskutera värderingar och civilkurage, utan därtill.

Vad man gör är viktigare än vad man säger. Det här var egentligen den punkt som föranledde att jag över huvud taget gav mig in i diskussionen igår. Under hashtaggen #ihave träder en rad män fram och berättar om hur de varit precis sådana respektlösa, gränsöverträdande svin som #metoo handlar om. Vad händer? De får beröm! De får ryggdunkar, stöttning och utmålas som killar som verkligen har fattat grejen, som verkligen tar ansvar. Anmärkningsvärt är även att de som står för denna reaktion primärt är kvinnor, sekundärt självutnämnt feministiska män.

Här måste jag erkänna att jag blir perplex. Hur är det möjligt att man ses som mer av ett manligt föredöme om man erkänner att man betett sig som ett svin, än om man säger att man faktiskt inte känner igen sig i nidbilden av ”alla män” som sådana svin?

En parentes kring detta, innan jag utvecklar vidare. Jag fick igår feedback på att den här diskussionen faktiskt inte handlar om mig, och att det lätt blir att se ut som att jag bara vill framhäva mig själv som en ”hygglig kille” när jag lackar på detta. Jag skulle faktiskt ge de rösterna ett halvt rätt. Det är inte helt oviktigt för mig att särskilja mig från ”dåliga män”. Detta bottnar i det jag tidigare har berättat om rörande min far, som med visst fog bör räknas in i denna kategori. Reflexen att tydligt visa att jag inte är som honom leder ibland till att jag ger mig in i vissa diskussioner lite snett. Samtidigt fortfarande bara ett halvt rätt, för alldeles oavsett min personliga historik finns det objektiva skäl för kritik mot #ihave-fenomenet.

Män som erkänner att de är svin verkar alltså ses som bättre allierade med utsatta kvinnor, och som mer en del av lösningen än en del av problemet, än vad de män som inte (er)känner sig träffade av ”män är svin”-retoriken gör. Jag kommer spontant på två tänkbara anledningar till detta:

ETT: En i grunden väldigt misandrisk inställning till män. Visst, om man verkligen anser att bokstavligen alla män är latenta sexualförbrytare, som nog minsann visst antingen har tafsat eller skulle förgripa sig på kvinnor bara de visste att de kom undan med det, är det klart att protester om att svin-retoriken inte gäller just en själv framstår som ursäkter och försök att smita undan den skuld man i så fall verkligen delar med alla män. Personligen ser jag en sådan manssyn som förkastlig, obefogad och orimlig.

TVÅ: Det viktiga är inte att faktiskt motverka övergrepp, utan att vårda narrativet med kvinnor som det ständigt utsatta och förtryckta könet. Ja, jag är medveten om att detta låter oerhört cyniskt, men det är en logiskt hållbar tanke. Om berättelsen ”alla män är förövare, alla kvinnor offer” är det centrala, är det klart att en man som säger ”japp, alla män är svin, jag med!” gör mer nytta för kampen än en som säger ”nej, det där stämmer verkligen inte på alla av oss”.

Om det man vill däremot är att så få kvinnor som möjligt utsätts för övergrepp, kan man annars tycka att män som inte har övergrepp eller övertramp på sitt samvete borde vara att föredra som bundsförvanter… Åtminstone enligt mig är det viktigare med vad man faktiskt gör än vad man säger, och att online prata om vikten av att ”ta ansvar”, samtidigt som man uppenbarligen beter sig illa i verkliga livet, borde verkligen inte vara en gräddfil till ryggdunkar och social status. Det står jag för att jag tycker.

Min personliga reflektion kring #ihave i övrigt? Du, om du har ett övergrepp/övertramp att erkänna, kokettera inte med detta erkännande på sociala medier. Om du tror att det kan röra sig om en brottslig handling, gå till polisen och erkänn, ta ditt straff. Och be ditt offer om ursäkt, inte dina Facebook-vänner. Ditt jävla spån.

*   *   *   *   *   *   *   *   *   *

Dags att summera denna långa (och antagligen aningen planlösa) text. Jag gör det med en kommentar direkt riktad till de kvinnor som någon gång utsatts för övergrepp, vare sig i stor eller liten skala:

Jag beklagar det du har gått igenom, och önskar att varken du eller någon annan skulle behöva drabbas. Jag tänker dock inte känna skuld för de illgärningar som har begåtts mot dig, för jag har inte begått dem (eller några liknande dem). Jag tänker inte skämmas över att vara man, för mitt sätt att vara man är inte samma som din illgärningsmans.

Med det sagt kommer jag heller aldrig att ha för avsikt att förminska eller nedvärdera dina upplevelser, eller dina känslor och tankar kring dessa upplevelser. Jag kommer aldrig att ha för avsikt att relativisera det du har varit med om. Skulle du uppleva att utfallet ändå fallerar, hoppas jag att du ger mig förtroendet att säga det direkt till mig, så jag får chansen att förtydliga mig.

Vidare kommer du aldrig att få en läpparnas bekännelse från mig, bara för att det finns något jag förväntas säga för att framstå som en bra man och/eller bundsförvant. Du kommer dock att få mitt civilkurage om och när du behöver det – oavsett vad du tror om mig. Likaså har du min garanti för att jag kommer att försöka fostra mina söner till respektfulla män med självkontroll och empati.

Med detta så kan jag se mig själv i spegeln utan att skämmas, och ärligt talat räcker det för mig. Din dom får du fälla som du behagar. Tack för ordet.

Annonser

Det du skall ge henne är en god förebild

Jag noterar att relativt nyblivna pappan Gustav Fridolin (MP) på Aftonbladet publicerar en debattartikel betitlad ”Vilka svar skall jag ge till min dotter?”. Temat tycks vara att världen är orättvis, eftersom dottern kan komma att bli rädd om hon i vuxen ålder hör manliga steg bakom sig när hon går hem sent om kvällen.

Jag kan förvisso förstå hans oro å hennes vägnar, för vilken förälder oroar sig inte för sina barns välfärd? Sedan vore det kanske på sin plats att påpeka att hans barn hade löpt större risk (och haft större anledning att känna oro) vid de där stegen bakom sig, om barnet varit en son. Det är ju trots allt fortfarande betydligt fler män än kvinnor som drabbas av våld i det offentliga rummet.

Jag kan även hålla med om hans slutkläm: ”Men ett jämställt samhälle där min dotter har samma chans som killarna hon växer upp med, där alla barn får växa till att bli dem de vill vara – det kan vi bara bygga tillsammans”. Visst är det så. Ett tolerant samhälle med breda könsroller kan bara skapas tillsammans, med en gemensam strävan som inte baseras på polemik. Det är därför jag inte håller med om Fridolins allra sista mening, den om att det är därför han är (underförstått: ”därför det är viktigt att vara”) feminist.

Att vara för lika rättigheter och skyldigheter mellan könen (eller för den delen mellan etniska grupper och/eller sexuella läggningar) är en självklarhet för alla med ett humanistiskt förhållningssätt till världen, men det finns inget som säger att det självpåtagna epitetet ”feminist” ger ensamrätt till det förhållningssättet. Det finns tvärtom exempel på hur det där epitetet istället fungerar som ett carte blanche för att inte behöva göra några konkreta ansträngningar – man är ju ändå ”god” per definition

Gustav Fridolin

Bild från Hemmets Journal

En konkret ansträngning Fridolin kunde göra, när hans dotter växer upp, är att undvika att tuta i henne att hon är ett offer. För det första för att det i Sverige av idag inte med någon rimlighet kan sägas stämma, för det andra för att den typen av indoktrinering förmodligen gör kvinnor mer skada än nytta.

Sedan är det även värt att kommentera passagen där Fridolin skriver att det ”är milsvid skillnad mellan att vara den vars liv begränsas av en påtvingad rädsla, och att vara den som framkallar rädslan”. Här undrar jag vilket av följande två som stämmer?

A) Fridolin anser att den genomsnittlige mannen står under honom själv i hederlighet och respekt för kvinnor, vilket måste vara fallet om han inte anser sig vara en sådan man som ”framkallar rädslan”. I så fall undrar jag med vilken rätt / vilka belägg han anser sig vara bättre än oss övriga?

B) Fridolin ser verkligen sig själv som en sådan man som ”framkallar rädslan”, det vill säga att hans agerande ger kvinnor anledning att frukta män. Detta innebär väl i så fall att han knappast borde yttra sig om jämställdhet överhuvudtaget?

Faktum är ju trots allt att den genomsnittlige mannen sällan nyttjar våld överhuvudtaget, särskilt då sexuellt våld, utan att det istället (trots inslag av våldsberedskap) är ett markant inslag i den normativa mansrollen att fördöma våld mot svagare part, särskilt då sexuellt våld mot kvinnor och barn. Påståendet om att vi lever i en våldtäktskultur vittrar betänkligt vid närmare granskning.

Eftersom Fridolins artikel inte innehåller några konkreta förslag på åtgärder, vare sig politiska eller i fråga om individuellt ansvar, kan man fråga sig vad syftet med artikeln är? Handlar det om att i politiskt syfte cementera den radikalfeministiska världsbilden med kvinnor som offer och män som förövare, eller vill Fridolin bara utmåla sig som en ”hygglig kille”? Det vet väl bara han själv, men det som oavsett vilket står klart är att inlagor av denna typ varken minskar den reella risken för överfallsvåldtäkter, minskar kvinnors rädsla i det offentliga rummet, eller bidrar till den där andan av en gemensam jämställdhetssträvan han säger sig vara ute efter.

Jag förutsätter att Fridolin tar ansvar för sig själv, och undviker både faktiska övergrepp på kvinnor såväl som ursäktande av otillbörliga attityder till kvinnors sexualitet och fenomenet våldtäkt. Jag förutsätter att han säger ifrån i det privata, om/när någon i hans bekantskapskrets hemfaller till slut shaming, och att han ingriper om han tror sig bevittna någon fara illa. Detta bör gälla oss alla, inte bara män utan även kvinnor, och oavsett om den som ser ut att fara illa är kvinna eller man.

Det är jämställt. Det är att ta personligt ansvar, och att visa civilkurage. Det är vad som kan begäras av oss alla, ifall vi skall ha rätten att se oss själva som genuint goda medmänniskor. Att skriva floskeltunga insändare som bidrar till obefogad polemik mellan könen, däremot, har ett högst begränsat (och sannolikt negativt) värde. Och, för att till sist nå pudelns kärna: bägge dessa observationer är precis lika sanna, oavsett om personen under luppen kallar sig ”feminist” eller ej!

Det jag därför föreslår att Fridolin ger sin dotter är en god manlig förebild. En som inte ger kvinnor anledning att frukta män, och en som inte heller (genom demoraliserande och dessutom felaktiga ”svar”) låser fast henne i en improduktiv offerroll. Ge henne goda anledningar att uppskatta män – det bör väl inte vara så svårt för en hygglig kille som honom…?