Min far

Jag nämnde i förra inlägget att jag nog borde skriva om min far någon gång, och vad vår relation (eller brist på detsamma, det har varierat över tid) har lärt mig om livet i allmänhet och om föräldraskap i synnerhet. Jag tror det är dags nu. Inlägget kommer att bli långt, så anse er tillbörligen varnade.

Mina föräldrar träffades när hon var 16 och han 22. De hade varit tillsammans i ungefär ett halvår när ett p-piller klickade, och min mor blev gravid. Äldre släktingar ansåg att det nog vore bäst om hon åkte iväg och ”tog hand om problemet”, men min mor var en envis och egensinnig människa redan i unga år och vägrade. Istället blev det bröllop, för några oäktingar skulle här åtminstone inte födas!

Min far ville väl någonstans göra det rätta, men bröllopsfotot från den sommaren under sent sjuttiotal är förmodligen ganska talande. Mamma strålar, rosig av glädje och med bebismagen skönjbar under brudklänningen, medan farsan har en vagt plågad min av typen ”vad fanken har jag gett mig in på?”… Några månader senare föds jag, ett stadigt byggt penntroll med tjock, svart kalufs.

Mina föräldrar var bägge unga och omogna, inkastade i ett tidigt föräldraskap. Jag vet inte hur fort saker och ting gick åt helvete, men det tog så vitt jag har förstått det ett par år innan våldsamheter började förekomma. Jag har inte hört alla detaljer (och ingenting från min mor, det jag hört har kommit från andra) men tillräckligt för att inse att min mor gjorde helt rätt som när jag var sex år tog med mig och utan förvarning lämnade.

Skilsmässan var tämligen bitter, med advokater inblandade, men så vitt jag vet blev det aldrig någon påföljd för min far avseende partnervåldet. Han fick umgänge varannan helg, plus att vi ibland sågs även vardagkvällar. Själv fick jag gå några gånger hos barnpsykolog (antagligen för att bearbeta saker jag sett och hört) men jag har ytterst vaga minnen av det. Hon hade en liten sandlåda med western-leksaker inne på sitt mottagningsrum som jag gillade, men vad vi faktiskt pratade om (ifall hon fick något ur mig) har jag ingen aning om.

Intressant är att även om min och farsans relation under den här tiden kanske inte var fullständigt otvungen, var den heller inte dålig. Han hade pengabekymmer (bilmekaniker med kreditskulder) och en inte överdrivet hälsosam livsstil, men när jag var hos honom var det egentligen aldrig några problem – jag stod alltid i centrum.

Hans helger med mig var alltid präglade av att jag skulle ha det bra, och likadant var det de sommarveckor jag tillbringade hos honom under hans semestrar. Han vände på varenda liten slant för att få till utflykter, besök hos släkt och aktiviteter jag skulle tycka om. Inte heller förekom det någon som helst form av våldsamhet, även om han hade ett hetsigt temperament och kunde bli ganska arg.

Ett väldigt tydligt minne, som känns relevant i den här berättelsen, är från något år senare. Min mor har träffat en svensk man, och relationen börjar bli seriös. En helg när min far skall ha mig skall mor åka till Sverige och hälsa på sin nya kärlek, och jag vill följa med (helt av egen kraft, utan påverkan). Vi ringer och talar om att jag inte vill komma denna helg, utan vill få åka med till Sverige. Varken förr eller senare har jag hört min far gråta så oerhört hjärtskärande som han gjorde i telefonen den gången…

Idag, som vuxen och själv förälder, kan jag förstå honom. Hans barn valde att åka till en annan man istället för honom, och det måste ha gjort vansinnigt ont i hjärtat. Även om jag på många sätt har väldigt svårt för min far, känner jag en stor ömhet för honom när jag tänker på hur detta måste ha varit för honom.

I slutet av 80-talet flyttade jag och mamma till Sverige, och hon gifte sig med sin svenska kärlek. Jag åkte över till farsan de flesta lov, och firade varannan jul där. När jag kom upp i tonåren blev de gräl vi hade hetsigare, och som regel funkade det bra att vi var under samma tak i en knapp vecka, sedan smällde det (i bildlig mening). Överlag var relationen fortfarande ändå mer bra än inte, så att säga, och det fanns sidor hos min far både att uppskatta och att beklaga sig över.

Han var (och är) med andra ord människa, precis som resten av oss. Han har hetsigt temperament, en fallenhet för offermentalitet, och är ganska krävande. ”Du fick en 4:a på provet? Bra jobbat! Men nästa gång fixar du en 5:a, eller hur?”, är en fras jag har hört mer än en gång. Å andra sidan är han intelligent, kreativ, snäll mot djur, och påtagligt fördomsfri avseende etnicitet och sexuell läggning. Som försoning med sina f.d. svärföräldrar åker han varje jul ut till dem med en julblomma. Han slutade heller aldrig krama mig när jag blev trulig tonåring som tyckte att det var lite pinsamt.

Father and son

Det var väl ungefär här i livet jag fick reda på de våldsamheter som förekom under hans och mammas förhållande. Det mesta fick jag veta via min mormor. Att det förr eller senare skulle bli en konfrontation var väl ofrånkomligt, och den minan briserade i slutet på tonåren, när jag hörde honom hota sin nya fru med stryk. Jag tror helt ärligt att det egentligen var tomma ord, och inte med någon reell avsikt bakom, men det spelade liksom ingen roll. Jag talade med oväntat lugn om för honom att det räckte med morsan, och att om han någonsin lade hand på sin nya fru skulle jag ta honom av daga…

Han hade – föga förvånande – inte berättat om det som hänt för sin nya fru, varför detta mitt avslöjande tog honom rätt hårt. Även om han reagerade med sammanbiten ilska, var det rätt uppenbart att den egentliga känslomässiga drivkraften var skam. Detta kunde han dock inte hantera särskilt väl, utan höll fast vid tyst fientlighet som front utåt. Följden blev att mitt semesterbesök hos honom avbröts, och att vi för första (men inte sista) gången sade upp bekantskapen.

Den återupptogs någonstans mellan ett halvår och ett år senare. Efter detta har vi sedan haft ytterligare 2-3 uppbrott/avbrott i vår relation, mycket beroende på en tilltagande tendens hos honom att se världen (och alla i den, inklusive jag) som ”emot honom”. Till rätt påtaglig del beror nog hans tilltagande bitterhet på den svåra, kroniska värk ett yrkesliv av 35 år med kalla cementgolv, tryckluftsverktyg, tunga lyft och o-ergonomiska arbetsställningar gett honom i nacke, axlar och rygg. På det viset fångar han verkligen en dualitet av manliga förtecken – å ena sidan en (inte på något vis ursäktad) utövare av partnervåld, men själv ”offer” för ett typiskt manligt, slitsamt yrkesval.

I skrivande stund har min och farsans relation havererat igen, av allt att döma permanent. Det är åtminstone den önskan han har uttryckt… Som förälder själv har jag onekligen svårt att förstå den inställningen. Inte så att jag inbillar mig att det alltid är (eller har varit) lätt att vara min förälder, men tanken att jag inte skulle vilja ha mina barn i mitt liv är så långt bortom absurd att det svindlar.

Jag har svarat honom att jag inte har några problem med hans önskemål, men att jag ser avslutet som strikt gällande honom och mig. Om mina barn vill kontakta sin farfar kommer jag aldrig att hindra dem, och om han vill kontakta dem, så står den dörren också öppen. Inte för att jag nödvändigtvis tycker att han förtjänar det – men för att mina barn gör det.

Tar jag för lättvindigt på avslutet? Sörjer jag inte någonstans förlusten av en far? I respektive ordning: nej, och ja. Det är klart att jag hellre skulle se saker ordna upp sig, men jag orkar helt enkelt inte längre vara den som blöder energi på att försöka styra upp saker, vara den som böjer och fogar sig, vara den känslomässigt vuxne av oss två. Han får helt enkelt inse att hans stoiska bitterhet har en prislapp, och att det från och med nu är han som får betala den.

Sedan är det klart att jag hade önskat att saker vore annorlunda. Jag minns även den pappa som byggde med Lego med mig, lärde mig spela schack, lät mig välja (lite för läskig) film i hyrbutiken, och som vände på slantarna för att ge mig så roliga sommarlov som möjligt. Min far är en i många avseenden liten människa, men han är inte genuint ond. Han må även vara en vandrande härdsmälta avseende förmågan att vårda nära relationer, men det råder heller ingen tvekan om att han (oavsett nuläge) älskade det barn hans son var.

…så vad har jag då lärt mig av allt detta? Vad tar jag med mig för att växa som människa? Två saker. Först en alldeles egen reflektion: hur osams jag och mina söner än kan tänkas bli när de växer upp (och de är intelligenta, vältaliga, kreativa, egensinniga och tjurskalliga varelser, precis som sina föräldrar, så det kan säkert komma att slå ett par gnistor vid tillfälle) så kommer jag aldrig att tillåta mig att sätta personlig prestige framför vår relation. Jag skall ge dem anledning att vilja ha mig i sitt liv, punkt.

Det andra jag tar med mig är ett fruktansvärt ödmjukande exempel på hur man är en god människa, signerat min mor. Aldrig någonsin har hon, ens på minsta lilla sätt, försökt hålla mig och min far ifrån varandra. Aldrig någonsin under min barndom har hon sagt ett ord om de rimligen rätt mörka känslor hon torde hysa för honom, utan gett honom och mig chansen att själva forma vår relation. Av det jag har fått höra om partnervåldet har exakt noll procent kommit från henne.

I (nästan) vuxen ålder fick jag tillfälle att tacka henne för detta. Jag kunde då säga att jag visste vad som hade utspelat sig, och tala om hur vansinnigt stolt jag var över henne för hur hon hanterat situationen. Hon grät, och jag med. Det är högst tveksamt om jag i mitt liv kan lyckas vara en lika stor människa som hon, men om jag misslyckas skall ingen säga att det beror på att jag inte fått en fullgod förebild.

Jag famlar lite efter något vettigt slutord på den här ganska lösryckt framhasplade texten, men känner att jag har svårt att hitta rätt. Kanske borde jag säga något om att jag har täckning för eventuella ”inte alla män”-utspel? Det uppenbara beviset? Jag är inte (som) min far.

En annan möjlighet vore att konstatera att även små män, sådana med uppenbara problem att hantera sina egon, kan vara kapabla till föräldrakärlek. En tredje att understryka det positiva exempel min mor utgör. Fan vet. Det kanske räcker med att konstatera att det är svårt att vara människa, och att vi alla behöver jobba med att vara så bra sådana vi nu kan.

Och du? Har du barn, krama dem en gång extra idag.

Annonser

6 comments

Dela gärna med dig av din åsikt, men tänk på att bemöta andra som du själv skulle önska bli bemött!

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s