skyddsvåld

Ett litet manlighetsdilemma

Det är inom genusområdet populärt att ”problematisera mansrollen”, och det pratas mycket om en destruktiv, manlig våldsnorm. Diskussionen är förvisso inte helt ute och cyklar, för visst finns det inslag av machismo i mansrollen som ibland leder till olyckliga konsekvenser både för dess bärare och dennes omvärld.

Samtidigt pratas det sällan om den höga grad till vilken samhället förlitar sig på positiv manlig våldsberedskap, t.ex. i egenskap av militär, polis, brandkår eller helt enkelt familjebeskyddare i vardagen. Förvånansvärt ofta verkar samma radikalfeminister som ondgör sig över manlig våldsamhet (utan vidare eftertanke) kräva manlig offervilja till gagn för kvinnors beskydd.

På det temat ställdes jag inför ett delikat dilemma häromdagen, när jag konfronterades med motstridiga riktlinjer för vad som utgör ”korrekt” manligt beteende. Jag är lite nyfiken på hur ni (och då särskilt de av er som sällar sig till den skara som är kritiska mot konventionell manlighet) tänker kring detta dilemma. Läget är följande:

I min äldsta sons klass, Åk 4, finns det en kille som har uppenbara humörproblem, och som förhållandevis ofta är inblandad i fysiska bråk. Vi kan kalla honom ”X”. Det har varit stökigt kring X ända sedan han flyttade till vår ort i början av skolgången, och hjälplärare har periodvis funnits i klassen för att erbjuda specifik stöttning till honom.

Min son, däremot, är en väldigt empatisk varelse som – för att vara ett barn i den åldern – påtagligt sällan är inblandad i någon form av bråk. Häromdagen kom han dock hem och berättade att han blivit slagen i skolan. När vi frågade vad som hänt, berättade han följande:

X och en tjej i klassen – låt oss kalla henne Y – hade under lunchrasten blivit osams i skolmatsalen. X försökte på översittares vis dominera situationen, vilket inte bet på Y som svarade tillbaka med ett visst mått av uppkäftighet. X tappade då humöret, rusar efter Y, och skriker tämligen okontrollerat att han skall ”slita håret av henne”.

Schoolyard fightPrecis när han kom ikapp Y och tog tag i henne, gick min son emellan och knuffade undan honom. X slängde då iväg en knuten näve, vilken som tur är bara träffade min son på överarmen. Ett litet blåmärke blev enda synliga spåret av skärmytslingen. Innan situationen hann förvärras gick sedan en kvinnlig lärare emellan och lugnade ner det hela. Hon tackade min son för att han stått upp för Y.

Här mitt dilemma: hur skall jag som förälder ställa mig till detta beteende, för att i radikalfeministernas ögon stå för ”god” och/eller ”hälsosam” manlighet?

Om min son inte hade gått emellan, eller om jag hade avrått honom från att göra det igen, hade vi i deras ögon representerat en manlighet som ”inte tar ansvar för att förebygga mäns våld mot kvinnor”. När han nu gick emellan, så brukade han ju ett visst mått av våld (när han knuffade undan X). Detta borde då rimligen vara ett beteende som faller under kategorin ”destruktiv, våldsam manlighet”.

Frågorna den beskrivna situationen lämnar mig med är uppenbara: Kan män överhuvudtaget göra rätt i radikalfeministers ögon, eller är vi dömda att vara defekta hur vi än bär oss åt? Vad hade varit ett acceptabelt sätt att ”göra manlighet” i denna situation? Någon?

*   *   *   *   *   *   *   *   *   *

PS. Vad jag faktiskt gjorde? Jag talade om för min son att det var modigt av honom att stå upp för någon som var hotad/i underläge, beklagade att han hade råkat illa ut för egen del, och sade att även om det är bra att han var modig, skall han inte känna att han förväntas vara det i alla lägen.

Inte på något vis tog jag upp kön som en variabel med bäring på diskussionen. Skall min som riskera sin egen hälsa för att stå upp för någon ”svagare”part, skall han i så fall göra det oavsett könet på förövare/offer. Detta är nu förmodligen inte i enlighet med en radikalfeministisk syn på ”god manlighet”, men då det är i enlighet med min syn på äkta jämlikhet, well… Tough luck.

Annonser