medmänsklighet

Stockholm 2017-04-07

”Det har varit något slags kollision precis här utanför, vid Åhléns. Tydligen två lastbilar som har krockat eller något liknande. Folk har sprungit därifrån i vad som verkar vara panik, så vi vill bara veta att alla är okej.”

Den kvinnliga HR-kollega som samlat alla runt sig på kontoret låter aningen skärrad, och ser ut att kämpa med självbehärskningen. Vi befinner oss ett halvt kvarter bort från korsningen Drottninggatan/Mäster Samuelsgatan, kanske 100 meter eller så från den plats där gårdagens vansinnesfärd med lastbil fick sitt slut. Så här precis i början inser vi inte vidden av vad som just har hänt, utan tänker nog de flesta av oss att det handlar om en tragisk olycka. Ganska snabbt inser vi dock att det är större, och värre, än så.

Inom några minuter ser vi två polisbilar på gatan nedanför, och poliser med dragna vapen som springande förflyttar sig till fots. En uppenbart chockad kvinna får hjälp av förbipasserande liggande på trottoaren tvärsöver gatan nedanför våra fönster. Strax därefter får vi beskedet om att en lastbil har kört på folk på Drottninggatan, och att det kan vara frågan om mer än en olycka. Sedan dröjer det inte många minuter innan vi även får veta att dörrarna till våra kontorslokaler är låsta, och att polisen har förbjudit oss att lämna byggnaden. Vi uppmanas att hålla oss borta från de låsta ytterdörrarna, samt från alla fönster. I takt med att nyhetsrapporterna börjar strömma in (i princip alla på kontoret dammsuger etern efter information) läggs pusselbitarna ihop till att vi befinner oss tämligen mitt i vad som faktiskt verkar vara ett terrorattentat.

FOTO: Paul Wallander / Aftonbladet

Stämningen är överlag ändå ganska lugn och samlad, även om man ser en och annan kollega som gråter lite tyst och några som kramar varandra. De första exemplen på humor som försvarsmekanisk dyker upp tämligen omgående, och det går faktiskt att höra en del skratt runt om i lokalen. Enda gången det blir en aning skärrat i leden är när lukten av brandrök börjar göra sig påtagligt påmind, och faktiskt orsaka vissa stickningar i både ögon och hals. ”Tänk om det är en del av angreppet, tänk om det är giftigt?”, frågar sig några, och ett sorl om eventuell evakuering börjar sprida sig. Ganska snabbt samlas vi dock på nytt, och ges information som förmedlats från ordningsmakten om att det är rök från en brand som uppstod när lastbilen kraschade, att den branden nu är under kontroll, och att röken inte kommer att nå någon skadlig omfattning. Lugnet återkommer.

Vi fortsätter dammsuga mediekanalerna, och det är slående hur snabbt obekräftade uppgifter börjar spridas. Vi läser om påstådd skottlossning vid Fridhemsplan, Hötorget och Globen, uppgifter som senare samtliga visar sig falska. Vissa oroas av framställningen av Stockholm som i kaos, en framställning som så här i efterhand framstår som klart överdriven. Där ordningsmakt och civilsamhälle verkar ha hanterat situationen väldigt bra, verkar det samma inte kunna sägas om våra större mediekanaler.

Jag meddelar så många som möjligt att jag är okej, och är tacksam för den teknik som gör det möjligt. När barnen en stund efter att jag kontaktat deras mamma skickar varsitt ”Älskar dig, pappa <3” till min mobil får jag kämpa med gråten, annars känner jag mig faktiskt aldrig rädd eller ur balans för egen del. Några timmar passerar, och sedan ges vi information om att vi kommer att få lämna byggnaden bakvägen, norrut, och ingen ensam utan bara i grupp. En slags ”samåkningsgrupper” organiseras för de som inte har gångavstånd, och folk delas in i Västerort, Norrort, Söderort och så vidare, för att säkerställa att alla lyckas ta sig hem och helst då göra så med sällskap så stor del av vägen som möjligt. Jag hamnar i Norrorts-gruppen, och där är det en kollega som har bil parkerad vid Tekniska Högskolan som kommer att köra oss dit vi skall.

Vi går genom Stockholm. Det som slår mig tydligast är lugnet hos de poliser och Säpo-män (och -kvinnor) som bevakar respektive avspärrning, och hur de vänligt och tillmötesgående pratar med folk. Då vår tänkta gångväg flera gånger hejdas av avspärrningar, frågar vi till slut en polis om hur vi kan gå? Han närmast ursäktar sig när han talar om att han vet att vissa avspärrningar söderöver har börjat hävas, men att han inte vet exakt vilka. Han föreslår att vi tar den lite längre omvägen norrut eftersom vi då garanterat kommer runt det avspärrade området inom vad som ändå är rimligt gångavstånd. ”Det är liksom rätt mycket som händer nu, så jag kan mest fokusera på min egen uppgift, att bevaka den här avspärrningen”, förklarar han urskuldande. Som om hans kärnuppgift vore att leka stadsguide mitt under en pågående terror-situation, vilket givetvis ingen av oss förväntar sig.

Medan vi vandrar först norrut, och sedan österut längst med Odengatan, slås jag av hur livet går vidare redan här och nu. Folk är i rörelse, aktar artigt på sig för barnvagnar på trottoarerna, dricker öl på uteserveringar (trots att det börjar bli lite kyligt) och kysser varandra på gathörnen. Visst kan man se en annorlunda närvaro i mångas blickar, men känslan är snarare ett tyst samförstånd än en skeptisk vaksamhet. Stockholm är inte en stad i skräck.

När jag senare på kvällen, och idag så här dagen efter, tar del av rapportering från dådet och dess efterspel, både i form av etablerade medier och via enskilda medborgare på Twitter, så är det även just det jag slås av: Samförstånd.

Visst, det finns naturligtvis de asgamar som inte kan hålla sig från att försöka plocka politiska poänger på tragedin. Jag läser både vissa som försöker relativisera dådets (sannolikt) islamistiska botten, och vissa som nästan verkar glada över att detta har hänt eftersom ”Sverige nu skall tvingas vakna upp och bemöta hotet från islamiseringen”. En person på Twitter skriver att 87% i förra valet röstade för den här händelsen, en uppenbar referens till att alla som inte röstade på SD skulle ha skuld i detta. Jag ber honom dra åt helvete. Dessa fläckar av mänskligt mörker förmår ändå inte skymma allt det bra och medmänskliga som också visat sig som en följd av tragedin.

Stockholmarna öppnar varandras dörrar och hjärtan för varandra. Folk erbjuder mat och husrum till de som inte kan ta sig hem, även rena främlingar. Andra organiserar samordnade skjuts-aktiviteter för att köra hem de som faktiskt kan köras hem. Hotell erbjuder gratisrum till strandade resenärer, och folk anmäler sig frivilliga för att rycka in som ”dagispersonal” som kan täcka upp tills föräldrar kommer åt att hämta sina barn. Poliser ges massor med uppskattning och stöttning, vilket bevisas av alla bilder som idag cirkulerar där polisbilar dekorerats i massiva mängder blommor.

FOTO: Roger Sahlström

Framför allt, livet går vidare. Idag ser jag på sociala medier hur mina vänner i Stockholm idrottar, tar barn till frisören, dricker öl i solen och tacklar sitt arbete, precis som de gjorde igår fram till de där ödesdigra minuterna kring tre på eftermiddagen. De gånger jag under dagen idag gråter (och det har blivit ett par) är det inte lika mycket i sorg över gårdagens ondska, som det är av rörelse över gårdagens och dagens godhet och medmänsklighet.

Vad är det egentligen jag vill ha sagt med detta? Egentligen handlar det nog mest om att jag behövde skriva av mig, det har varit ett intensivt dygn. Jag är givetvis högst medveten om att min ”prövning” är jävligt futtig jämfört med de som drabbats på riktigt, och mina tankar är lika givetvis med dem. Samtidigt kan jag inte skriva om deras upplevelse, utan bara om min egen…

Så, om jag ändå skall lägga fram en poäng att ta med sig från detta, får det bli denna: När vi människor står tillsammans, och visar solidaritet och omtanke med varandra, då är vi jävligt starka. Då går det inte att kuva och splittra oss, trots illasinnade hugg av ondska, våld och lidande. Då lever vårt sekulära, fria samhälle vidare med huvudet högt och med blicken stadig. Låt oss se till att behålla den gemenskapen, den styrkan,  även när vi prövas av extremister, populister och domedagsprofeter, och oavsett vilket läger de kommer ifrån.

Ta hand om er. Kram.

Annonser