mäns våld mot kvinnor

Alla män?

Härom veckan läste jag ännu en krönika på temat ”alla män är potentiella våldtäktsmän”, allt enligt standardmall A1. Forumet var Nyheter 24, och skribenten Anny Berglin. För några dagar sedan följde Unni Drougge upp med texten ”Döda kvinnor tiger”, där hon för fram tesen att eftersom 25% av alla kvinnor någon gång utsatts för sexualiserat våld (definition och källa saknas) bör det väl gå att anta att 25% av den manliga befolkningen är utövare av sexualiserat våld?

Idag avslutade så Gudrun Schyman kanonaden med artikeln ”Våldets syfte är makt och kontroll över en kvinnas liv”, där hon bland annat påpekar att antalet anmälda misshandelsfall med kvinnliga offer ökade med 5% mellan 2013 och 2014. Gemensamt för alla tre artiklarna är dels att de utmålar män som en kollektivt skyldig grupp, de som ”för krig” mot kvinnor. Dels – och detta är mer av kärnan i budskapet – propagerar texterna för synen att alla män bör ses/bemötas som potentiella våldsverkare.

I sak är detta påstående naturligtvis helt rätt. Alla män är potentiella sexualförbrytare, mördare, och AIK-supportar – precis som alla kvinnor. (Män är av allt att döma dessutom mer sannolika att vara samtliga av dessa, vilket det knappast är lönt att hymla om.)

Trots det känner jag att det finns två viktiga kontrollfrågor att ställa i relation till sådana här påståenden. 1) Vad vinner man på att utdela kollektiv skuld? 2) Hur stor är egentligen risken att som kvinna i Sverige av idag utsättas för manligt våld? Hur rädd behöver man vara?

Svaret på fråga 1 är givetvis ”ingenting”. Att anklaga person A för person B:s beteende baserat enbart på gemensam grupptillhörighet är både orättvist och meningslöst, och ingår dessutom i standardförfarandet för allehanda rasister och sexister. Svaret på fråga 2? Låt oss försöka ta reda på det!

EN FÖRSIKTIG BEDÖMNING. Jag inleder med en försiktig riskbedömning, baserad på faktiskt anmälda brott.

OBS! Två förtydliganden är här på sin plats:

A) Notera att jag inte bryr mig om en eventuellt påföljande dom var friande eller fällande, utan behandlar alla anmälda brott som faktiska brottsförekomster. Även som ”försiktig” kalkyl är den alltså ganska vidlyftig…

B) Jag förutsätter att 1 brott = 1 unik gärningsman. Detta är uppenbarligen inte alls sant, men då ingen skall kunna anklaga mig för att mörka mäns våldsamhet (och den risk det innebär för kvinnor) utgår jag ändå från detta i mina beräkningar.

Enligt BRÅ anmäldes under förra året 28 200 misshandelsbrott mot kvinnor. ”Misshandelsbrott” innefattar här allt från ringa misshandel som knuffar och lätta örfilar till grov misshandel. Andelen misstänkta av manligt kön var 85%, vilket innebär att 23 970 av brottsoffren hade utsatts av en manlig förövare.

Antalet vuxna män i Sverige (åldern 15-79) var förra året 3 817 510 personer. Andelen av dessa som därmed misstänktes för misshandelsbrott mot en kvinna var 23 970 / 3 817 510, vilket är lika med 0,63%. Detta motsvarar 1 av 159 män.

Våldtäkt, då? Enligt BRÅ anmäldes förra året 6 620 våldtäkter, och då 98% av alla misstänkta för sexualbrott är män, motsvarar detta 6 488 kvinnliga offer med manliga förövare. Andelen män i vuxen ålder som misstänktes för detta brott var därmed 6 488 / 3 817 510, vilket är lika med 0,17%. Detta motsvarar 1 av 588 män.

Sannolikt är INGEN av dessa en våldtäktsman...

Sannolikt är INGEN av dessa en våldtäktsman…

WORST CASE SCENARIO. Vän av ordning påpekar att även om jag i beräkningarna ovan godtar enbart misstanken om brott som ett faktiskt brott, tar jag inte hänsyn till mörkertal – alla brott anmäls inte. Detta är en korrekt observation, så låt oss därför se vad som händer om vi istället för BRÅ:s siffror om anmälda brott utgår från Nationella Trygghetsundersökningens (NTU) självrapporterade siffror.

OBS! Notera att de två förtydliganden som gjordes för de tidigare uträkningarna (där jag medvetet överskattar antalet kriminella/våldsamma män) fortfarande gäller.

NTU vänder sig till kvinnor i åldern 16-79. Av dessa uppgav 2,7% att de förra året utsattes för misshandelsbrott. SCB:s befolkningsstatistik uppger antalet kvinnor i åldersspannet 15-79 (jag tog fram statistik för femårsklasser, men det något utökade underlaget kommer att öka på bilden av utsatthet och inte tvärtom, så det bör godtas) till 3 748 404 personer. 2,7% av detta motsvarar 101 207 offer.

Vi minns att 85% av de misstänkta för kvinnomisshandel enligt BRÅ var män, vilket i så fall ger att 86 026 av de kvinnor som rapporterar utsatthet har utsatts av manliga förövare. 86 026 av 3 817 510 (den vuxna, manliga befolkningen) är lika med 2,25%. Detta motsvarar 1 av 44 män.

Vi vänder återigen blicken mot sexuellt våld, och eftersom detta exempel skall utgöra ett ”worst case scenario”, utökar jag underlaget till att inte bara omfatta våldtäkt, utan alla former av sexuellt våld. Detta inkluderar alltså även tafsande och oönskade (verbala) sexuella närmanden.

1,4% av kvinnorna som svarade på NTU angav att de hade utsatts för någon form av sexualbrott. Det motsvarar 52 478 utsatta kvinnor, och om vi fortsatt antar att 98% av förövarna är män ger detta 51 428 manliga förövare. Som andel av den vuxna manliga befolkningen motsvarar detta 51 428 / 3 817 510, vilket är lika med 1,35%. Detta motsvarar 1 av 74 män.

Mord, då? Det faktum att dödligt partnervåld primärt drabbar kvinnor skall inte blundas för, men då (något högt räknat) cirka 20 män årligen bringar sin kvinnliga partner om livet, motsvarar detta förövarantal 0,00052% av den vuxna manliga befolkningen. Det vill säga 1 av 192 308 män

ÅRLIGEN VS ACKUMULERAT. Innan jag summerar vad ovanstående uträkningar säger oss, är det på sin plats att klargöra att såväl BRÅ- som NTU-statistiken handlar om siffror på årsbasis. Om man skulle förutsätta att det varje år är helt nya män som begår vålds- och sexualbrott, skulle den procentuella andelen den manliga befolkningen med våldsbrott mot kvinnor på sitt samvete givetvis öka över tid.

Forskningen är dock ganska tydlig med att överlappningen (förekomsten av samma gärningsman bakom flera brott) är ganska hög. Det är överhuvudtaget få män som är våldsamma; 1% av befolkningen står för 60% av all våldsbrottslighet. De män som misshandlar och mördar kvinnor är därtill påfallande ofta socialt missanpassade, har psykiska diagnoser och/eller missbruksproblem. Om antalet män som under ett givet år har begått våldsbrott mot kvinnor är X, kommer den sammanlagda siffran för två år alltså högst sannolikt att vara betydligt närmare X än 2X.

SUMMERING. Så, vad är det vi egentligen har kommit fram till? Vi har försökt motverka skevhet i bedömningen på grund av mörkertal, och därför utgått från egenrapporterade förekomster av våld. Därtill har vi medvetet överskattat antalet våldsbrottsliga män genom att förutsätta att ”varje brott = 1 unik gärningsman”, Vidare har vi förutsatt att egenrapporterade incidenter verkligen skulle räknas som begångna brott i lagens ögon.

Utifrån denna ”worst case scenario”-approach, syftande till att verkligen undvika alla former av skönmålning, landar vi i följande slutsats:

  • 1 av 44 män kommer årligen att begå någon form av misshandelsbrott mot ett kvinnligt offer.
  • 1 av 74 män kommer årligen att begå någon form av sexualbrott mot ett kvinnligt offer.
  • 1 av 192 308 män kommer årligen att begå mord på en kvinnlig (nuvarande eller före detta) partner.

Skulle vi istället välja en mer försiktig approach, och bara utgå ifrån anmälda brott (men fortfarande anta att ”1 brott = en unik gärningsman” och utgå från att samtliga anmälda brott förtjänar fällande dom) blir bilden istället denna:

  • 1 av 159 män kommer årligen att begå någon form av misshandelsbrott mot ett kvinnligt offer.
  • 1 av 588 män kommer årligen att våldta ett kvinnligt offer.

Det pratas om ”den våldsamma mansnormen”, om ”mäns våld mot kvinnor”, om hur ”patriarkatet använder våldtäkt som maktmedel för att kuva kvinnor”, och om hur det pågår ett ”manligt krig mot kvinnor”. Nu menar jag verkligen inte att förringa något våld, eller på något sätt utsatta kvinnors lidande, men ställ dig själv denna fråga:

Om det synnerligen högt räknat är 1 av 44 män en kvinna möter som utgör någon form av risk för hennes säkerhet överhuvudtaget – är det då verkligen rimligt att se detta beteende som representativt för gruppen män? Vore det inte mer rimligt att istället utgå från de (minst) 43 av 44 män som inte utgör något hot överhuvudtaget?

Kom igen, du VET svaret!

Idealt vore givetvis alla siffror i uppräkningen ovan ”NOLL av [X] män”, och det är berömvärt om polis- och rättsväsende blir bättre på att förebygga alla former av utsatthet för våld. Ta inte detta inlägg som intäkt för att ursäkta eller förminska det våld som förekommer – men ta det gärna som intäkt för att bespara världen den gamla klyschan ”jo, ALLA män!”. Den börjar onekligen kännas tämligen passé…

KÄLLOR:
BRÅ om våld och misshandel
BRÅ om våldtäkt och sexualbrott
NTU 2014
SCB: Dödligt våld mot kvinnor – Inte vilka män som helst
SCB, startsida befolkningsstatistik
SCB, statistikdatabasen

Mördande matematik

Det faktum att ungefär 15-20 kvinnor i Sverige varje år mister livet på grund av dödligt partnervåld är naturligtvis tragiskt. Det är också något som brukar nyttjas som belägg för teorin om könsmaktordningen, dvs. mäns (påstådda) förtryck av kvinnor. För att den aktuella omständigheten skall kunna sägas stödja sagda tes, krävs dock att åtminstone någon av följande två förutsättningar är uppfyllda:

A) Att mäns dödliga våld i högre utsträckning riktar sig mot kvinnor än mot män.
B) Att andelen dödligt våld av typen partnervåld är högre för män än för kvinnor.

Om ingen av ovanstående punkter stämmer, bevisar mäns högre nyttjande av dödligt (partner)våld endast mäns generellt högre våldsbenägenhet, och ingenting om maktutövande mellan könen. Hur ser verkligheten då ut?

Imprisoned manJag utgår från siffror framlagda av kriminologen Mikael Rying, som forskat om dödligt våld i Sverige under över 20 års tid. Han konstaterar att ungefär 100 personer per år tas av daga i Sverige, och att ungefär 1/3 av dessa är kvinnor. Av de kvinnliga offren är i sin tur ungefär hälften offer för dödligt partnervåld, dvs. någonstans kring 16-17 personer.

Detta stämmer ganska bra även med andra siffror kring dödligt partnervåld i Sverige, som brukar ange ungefär 15-20 kvinnliga dödsoffer varje år, och 4-6 manliga. Jag kommer att räkna med 17 kvinnliga offer, och 5 manliga. (Det innebär en könsfördelning med ungefär 77% kvinnliga offer för dödligt partnervåld.)

Rying konstaterar vidare att förövare av dödligt våld rent generellt utgörs av kring 90% män, och 10% kvinnor. För att kunna räkna på ett tydligt och greppbart sätt kommer jag att anta att förhållandet förövare/offer är 1:1, dvs. att varje enskild förövare har ett enskilt offer på sitt samvete. Detta är i strikt mening inte sant, då t.ex. ett fåtal så kallade ”utökade självmord” skevar den bilden något. Denna diskrepans påverkar inte giltigheten i det kommande resonemanget; varför kommer jag att förklara i sinom tid.

Ett sista antagande jag gör, enbart för att ingen skall kunna anklaga mig för att hålla manligheten om ryggen, är att även samtliga kvinnliga offer utöver de som dör som en följd av partnervåld tas av daga av manliga förövare. Detta är sannolikt inte fallet, men om det antagandet ändå görs, har vi gett tesen om mäns dödliga våld som ett uttryck för könsmaktordningen maximal chans att bevisas.

Då så. Vad vi därmed vet som grundförutsättningar kan sägas vara följande:

  • Antalet manliga förövare av dödligt våld, totalt: 90
  • Antalet manliga förövare av dödligt partnervåld: 17
  • Antalet kvinnliga förövare av dödligt våld, totalt: 10
  • Antalet kvinnliga förövare av dödligt partnervåld: 5
  • Antalet kvinnliga dödsoffer, totalt: 33
  • Antalet kvinnliga dödsoffer med manlig förövare: 33
  • Antalet manliga dödsoffer, totalt: 67

Dags att kika på de två angivna förutsättningarna för att dödligt manligt våld skall kunna sägas stödja tesen om könsmaktordningen.

A) Riktar sig mäns (dödliga) våld i högre utsträckning mot kvinnor än mot män?

90 manliga förövare dödar 33 kvinnliga offer, och (följaktligen) 57 manliga offer. Mäns dödliga våld riktar sig alltså primärt mot andra män och inte mot kvinnor, med 63% manliga offer och 37% kvinnliga offer. Svaret på frågan är alltså NEJ.

B) Är andelen dödligt våld av typen partnervåld högre för män än för kvinnor?

För män är andelen av det utövade dödliga våldet som utgörs av partnervåld 17/90, vilket avrundat uppåt blir 19%. För kvinnor är motsvarande siffra 5/10, vilket alltså är 50%. Även här är alltså svaret på frågan NEJ.

Noterbart är även att där mäns dödliga våld i 37% av fallen riktar sig mot kvinnor, riktar sig kvinnors dödliga våld i minst 50% av fallen mot män. Kvinnor är alltså mer benägna att när de dödar ha ett offer av det motsatta könet, än vad män är! (Att jag skriver ”minst” är för att med det dödliga partnervåldet exkluderat, återstår det fortfarande fem kvinnliga årliga förövare av dödligt våld, och könet på deras offer är okänt.)

Vad drar vi då för slutsats av detta? Tja, faktum kvarstår att män är mer våldsbenägna, och står för en stor majoritet av allt dödligt våld. Om detta beror på biologi eller inlärda beteenden, och vilka verktyg som därmed är bäst lämpade för att reducera det dödliga våldet, kan diskuteras. Oavsett vilket är det givetvis önskvärt att motverka allt dödligt våld.

Det på det generella planet. När det gäller den grundläggande frågeställningen i detta inlägg, landar vi dock i en påtagligt tydlig slutsats:

När mäns dödliga våld primärt riktar sig mot andra män (och t.o.m. i lägre grad än kvinnors dödliga våld mot det motsatta könet) och andelen dödligt våld som utgörs av partnervåld därtill är lägre för män än för kvinnor, kan det manliga beteendet avseende dödligt våld inte på något sätt sägas stödja tesen om könsmaktordningen, och/eller sägas utgöra ett uttryck för ett manligt förtryck av kvinnor.

Ytterligare stöd för denna slutsats återfinns i det faktum att kvinnor även utför en större del av sitt totala våldsutövande inom intima relationer, medan det omvända gäller för män. Fakta talar här alltså ett tydligt språk, varför den felaktiga argumentationslinjen bör överges utan vidare dröjsmål!

Fotnot: Jag lovade att kommentera hur frånvaron av ett exakt 1:1-förhållande mellan antalet dödade och antalet förövare inte förverkar min poäng. De flesta massmord och utökade självmord utförs förvisso av män, vilket sannolikt innebär att det verkliga antalet manliga förövare på årsbasis är något lägre än de 90 jag har räknat med.

Notera dock att antalet offer av respektive kön likafullt är korrekt angivna. Dels innebär detta att uträkningarna ovan fortfarande håller, dels lämnar det oss med följande fråga: Om det vore färre män än jag antagit som utövar dödligt våld överhuvudtaget (och därmed även specifikt mot kvinnor) – hur skulle detta kunna sägas stödja bilden av mäns dödliga våld som ett uttryck för kvinnoförtryck?