kultur

Finns det en definierbar ”svenskhet”?

Jag noterar att den evighetslånga diskussionen om vad som egentligen kan sägas utgöra ”svenskhet” i dagarna har blossat upp igen, och att attribut som etnicitet och kultur verkar utgöra fyrtorn i debattens stormiga hav.

Egentligen ser jag diskussionen som både vansklig och politiskt tämligen meningslös. Vansklig därför att det knappast finns ett entydigt och ”sant” svar, och politiskt meningslös eftersom innevånarnas rättigheter och skyldigheter utgår från medborgarskap och/eller uppehållstillstånd, och då är övriga definitioner av svenskhet egentligen överflödiga. Trots det är ämnet inte helt ointressant. Går det ens att definiera en svenskhet som inte blir antingen för exkluderande eller för vag för att äga någon relevans? Jag frestas att försöka.

Först och främst: Den enklaste och tydligaste skiljelinjen är så klart den juridiska. Har du ett svenskt medborgarskap är du per definition svensk, oavsett övriga omständigheter.

För de ändå verkar ha ett behov av att ta detta vidare, brukar etnicitet sättas i spel. Här blir det dock omgående problematiskt. Folk längst söderut i Sverige har genetiskt mer gemensamt med folk på brittiska öarna än med folk längst norrut i Sverige, medan folk längst norrut i Sverige har mer genetiskt gemensamt med finnar och ryssar än med folk längst söderut i Sverige. Genetisk etnicitet är alltså en i princip helt obrukbar variabel när svenskhet skall definieras…

Kulturell samhörighet, då? Även det är ett vanskligt rättesnöre, för hur många ens sedan länge ”infödda” svenskar har samma värderingar som sina grannar avseende t.ex. politik, religion, sexualitet, nationalekonomi eller vad som gör en person till en bra människa? Om jag nu ändå skall försöka mig på att definiera svenskhet utöver det juridiska, är det här jag väljer att sätta in mitt försök.

Att hitta ställningstaganden och värderingar som alla kan skriva under på är antagligen omöjligt, men nedanstående punkter kan med viss rimlighet ses som vitala delar i den svenska samhällsgemenskapen. Enligt mig är någon som skriver under på dessa punkter ofrånkomligen att se som kulturellt svensk, oavsett vad man har för hudfärg, vad man äter, hur man klär sig, vilka högtider man firar eller vilka högre makter man säger sig tro på.

Here goes:

Sverige skall vara en sekulär stat. Vi har religionsfrihet, och det innebär att man får tro på vilken/vilka gudar som helst utan att diskrimineras för detta. Sverige är dock en sekulär nation, utan statskyrka. Det innebär att religiöst grundad särlagstiftning aldrig bör ses som befogad, och att något som anses som bristande hyfs från en ateist är så även från en troende.

Yttrandefriheten skall vara oantastlig. Visst, vi har reservationer för olaga hot och genuint uppviglande till våld, då sådana saker kan få reella, fysiska konsekvenser för medborgares hälsa och säkerhet. I övrigt är ordet fritt, och känslor har inget skydd i lagen. Om någon blir kränkt för att dennes åsikter, trossatser eller yttranden kritiseras, så är det den kränktes problem.

Sverige skall vara en rättsstat. Här gäller likhet inför lagen, oskyldighetsprincipen och sekulära bedömningsgrunder. Undantag godtages ej.

Solidaritet och egenansvar skall bägge ses som dygder. Alla kan behöva hjälp ibland, och samhällelig solidaritet med behövande bör vara en given del av det svenska. Samtidigt har alla också en skyldighet att försöka bidra till samhället efter (ens egen) bästa förmåga. Att ta eget ansvar för sitt liv, och inte förvänta sig att andra skall hålla en under armarna oavsett vad, bör vara en grundförutsättning för att erhålla samhällets solidaritet.

Kvinnor och män skall vara jämställda. Denna strävan bör gälla såväl formellt (likhet inför lagen) som informellt (samma sociala friheter och skyldigheter). Denna jämställdhet skall dock inte förstås som att exakt lika utfall i livsval i samtliga avseenden är ett måste.

Folks sexualitet skall vara deras ensak. Så länge alla inblandade i en sexuell akt är samtyckande vuxna människor, spelar det ingen som helst roll vilket kön de har, hur många de är, eller vilka tillbehör de nyttjar. Att folk har olika preferenser är något som bör respekteras.

Barn skall skyddas från våld och övergrepp, oavsett form. Man skall inte slå barn, punkt. Även våld i  ”uppfostrande” syfte är förkastligt. Könsstympning skall inte heller accepteras, oavsett kön eller bevekelsegrunder.

Svenska flaggan skall inte ses som rasistisk. Den är förvisso inte helig heller, och bör inte vara det. Vill någon låta bli att hedra flaggan, eller till och med skända den, var så goda, det är en tygbit. Samtidigt är det också en tygbit som symboliserar Sverige som nation, dess historia, och det samhällskontrakt som dess medborgare (förhoppningsvis) enas kring. Därmed är det orimligt att se det som fult eller rasistiskt att hissa/hedra den svenska flaggan.

Det var det hela. Någon som skriver under på samtliga ovanstående punkter är inte bara fullt kompatibel med det svenska samhället, utan ta mig tusan en klockren mönstersvensk och det oavsett sedvänjor i övrigt! (Det skulle möjligen gå att hitta någon vinkel kring det svenska språket, men helt ärligt ser jag det som av mindre betydelse. Värderingar är viktigare än ordförråd.)

Men, som sagt, egentligen är den här övningen av akademisk betydelse. Oavsett om den person som står framför dig kan anses som ”svensk” eller ej, är det likafullt en medmänniska. Därmed har du vissa grundläggande skyldigheter att behandla denne på ett anständigt och humant sätt, precis som den personen har samma skyldigheter gentemot dig. Det är egentligen det viktiga här.

Om du inte håller med mig om min definition av svenskhet, är det alltså helt i sin ordning. Man får nämligen tycka olika…

…i det här jävla landet!