Off topic

Stockholm 2017-04-07

”Det har varit något slags kollision precis här utanför, vid Åhléns. Tydligen två lastbilar som har krockat eller något liknande. Folk har sprungit därifrån i vad som verkar vara panik, så vi vill bara veta att alla är okej.”

Den kvinnliga HR-kollega som samlat alla runt sig på kontoret låter aningen skärrad, och ser ut att kämpa med självbehärskningen. Vi befinner oss ett halvt kvarter bort från korsningen Drottninggatan/Mäster Samuelsgatan, kanske 100 meter eller så från den plats där gårdagens vansinnesfärd med lastbil fick sitt slut. Så här precis i början inser vi inte vidden av vad som just har hänt, utan tänker nog de flesta av oss att det handlar om en tragisk olycka. Ganska snabbt inser vi dock att det är större, och värre, än så.

Inom några minuter ser vi två polisbilar på gatan nedanför, och poliser med dragna vapen som springande förflyttar sig till fots. En uppenbart chockad kvinna får hjälp av förbipasserande liggande på trottoaren tvärsöver gatan nedanför våra fönster. Strax därefter får vi beskedet om att en lastbil har kört på folk på Drottninggatan, och att det kan vara frågan om mer än en olycka. Sedan dröjer det inte många minuter innan vi även får veta att dörrarna till våra kontorslokaler är låsta, och att polisen har förbjudit oss att lämna byggnaden. Vi uppmanas att hålla oss borta från de låsta ytterdörrarna, samt från alla fönster. I takt med att nyhetsrapporterna börjar strömma in (i princip alla på kontoret dammsuger etern efter information) läggs pusselbitarna ihop till att vi befinner oss tämligen mitt i vad som faktiskt verkar vara ett terrorattentat.

FOTO: Paul Wallander / Aftonbladet

Stämningen är överlag ändå ganska lugn och samlad, även om man ser en och annan kollega som gråter lite tyst och några som kramar varandra. De första exemplen på humor som försvarsmekanisk dyker upp tämligen omgående, och det går faktiskt att höra en del skratt runt om i lokalen. Enda gången det blir en aning skärrat i leden är när lukten av brandrök börjar göra sig påtagligt påmind, och faktiskt orsaka vissa stickningar i både ögon och hals. ”Tänk om det är en del av angreppet, tänk om det är giftigt?”, frågar sig några, och ett sorl om eventuell evakuering börjar sprida sig. Ganska snabbt samlas vi dock på nytt, och ges information som förmedlats från ordningsmakten om att det är rök från en brand som uppstod när lastbilen kraschade, att den branden nu är under kontroll, och att röken inte kommer att nå någon skadlig omfattning. Lugnet återkommer.

Vi fortsätter dammsuga mediekanalerna, och det är slående hur snabbt obekräftade uppgifter börjar spridas. Vi läser om påstådd skottlossning vid Fridhemsplan, Hötorget och Globen, uppgifter som senare samtliga visar sig falska. Vissa oroas av framställningen av Stockholm som i kaos, en framställning som så här i efterhand framstår som klart överdriven. Där ordningsmakt och civilsamhälle verkar ha hanterat situationen väldigt bra, verkar det samma inte kunna sägas om våra större mediekanaler.

Jag meddelar så många som möjligt att jag är okej, och är tacksam för den teknik som gör det möjligt. När barnen en stund efter att jag kontaktat deras mamma skickar varsitt ”Älskar dig, pappa <3” till min mobil får jag kämpa med gråten, annars känner jag mig faktiskt aldrig rädd eller ur balans för egen del. Några timmar passerar, och sedan ges vi information om att vi kommer att få lämna byggnaden bakvägen, norrut, och ingen ensam utan bara i grupp. En slags ”samåkningsgrupper” organiseras för de som inte har gångavstånd, och folk delas in i Västerort, Norrort, Söderort och så vidare, för att säkerställa att alla lyckas ta sig hem och helst då göra så med sällskap så stor del av vägen som möjligt. Jag hamnar i Norrorts-gruppen, och där är det en kollega som har bil parkerad vid Tekniska Högskolan som kommer att köra oss dit vi skall.

Vi går genom Stockholm. Det som slår mig tydligast är lugnet hos de poliser och Säpo-män (och -kvinnor) som bevakar respektive avspärrning, och hur de vänligt och tillmötesgående pratar med folk. Då vår tänkta gångväg flera gånger hejdas av avspärrningar, frågar vi till slut en polis om hur vi kan gå? Han närmast ursäktar sig när han talar om att han vet att vissa avspärrningar söderöver har börjat hävas, men att han inte vet exakt vilka. Han föreslår att vi tar den lite längre omvägen norrut eftersom vi då garanterat kommer runt det avspärrade området inom vad som ändå är rimligt gångavstånd. ”Det är liksom rätt mycket som händer nu, så jag kan mest fokusera på min egen uppgift, att bevaka den här avspärrningen”, förklarar han urskuldande. Som om hans kärnuppgift vore att leka stadsguide mitt under en pågående terror-situation, vilket givetvis ingen av oss förväntar sig.

Medan vi vandrar först norrut, och sedan österut längst med Odengatan, slås jag av hur livet går vidare redan här och nu. Folk är i rörelse, aktar artigt på sig för barnvagnar på trottoarerna, dricker öl på uteserveringar (trots att det börjar bli lite kyligt) och kysser varandra på gathörnen. Visst kan man se en annorlunda närvaro i mångas blickar, men känslan är snarare ett tyst samförstånd än en skeptisk vaksamhet. Stockholm är inte en stad i skräck.

När jag senare på kvällen, och idag så här dagen efter, tar del av rapportering från dådet och dess efterspel, både i form av etablerade medier och via enskilda medborgare på Twitter, så är det även just det jag slås av: Samförstånd.

Visst, det finns naturligtvis de asgamar som inte kan hålla sig från att försöka plocka politiska poänger på tragedin. Jag läser både vissa som försöker relativisera dådets (sannolikt) islamistiska botten, och vissa som nästan verkar glada över att detta har hänt eftersom ”Sverige nu skall tvingas vakna upp och bemöta hotet från islamiseringen”. En person på Twitter skriver att 87% i förra valet röstade för den här händelsen, en uppenbar referens till att alla som inte röstade på SD skulle ha skuld i detta. Jag ber honom dra åt helvete. Dessa fläckar av mänskligt mörker förmår ändå inte skymma allt det bra och medmänskliga som också visat sig som en följd av tragedin.

Stockholmarna öppnar varandras dörrar och hjärtan för varandra. Folk erbjuder mat och husrum till de som inte kan ta sig hem, även rena främlingar. Andra organiserar samordnade skjuts-aktiviteter för att köra hem de som faktiskt kan köras hem. Hotell erbjuder gratisrum till strandade resenärer, och folk anmäler sig frivilliga för att rycka in som ”dagispersonal” som kan täcka upp tills föräldrar kommer åt att hämta sina barn. Poliser ges massor med uppskattning och stöttning, vilket bevisas av alla bilder som idag cirkulerar där polisbilar dekorerats i massiva mängder blommor.

FOTO: Roger Sahlström

Framför allt, livet går vidare. Idag ser jag på sociala medier hur mina vänner i Stockholm idrottar, tar barn till frisören, dricker öl i solen och tacklar sitt arbete, precis som de gjorde igår fram till de där ödesdigra minuterna kring tre på eftermiddagen. De gånger jag under dagen idag gråter (och det har blivit ett par) är det inte lika mycket i sorg över gårdagens ondska, som det är av rörelse över gårdagens och dagens godhet och medmänsklighet.

Vad är det egentligen jag vill ha sagt med detta? Egentligen handlar det nog mest om att jag behövde skriva av mig, det har varit ett intensivt dygn. Jag är givetvis högst medveten om att min ”prövning” är jävligt futtig jämfört med de som drabbats på riktigt, och mina tankar är lika givetvis med dem. Samtidigt kan jag inte skriva om deras upplevelse, utan bara om min egen…

Så, om jag ändå skall lägga fram en poäng att ta med sig från detta, får det bli denna: När vi människor står tillsammans, och visar solidaritet och omtanke med varandra, då är vi jävligt starka. Då går det inte att kuva och splittra oss, trots illasinnade hugg av ondska, våld och lidande. Då lever vårt sekulära, fria samhälle vidare med huvudet högt och med blicken stadig. Låt oss se till att behålla den gemenskapen, den styrkan,  även när vi prövas av extremister, populister och domedagsprofeter, och oavsett vilket läger de kommer ifrån.

Ta hand om er. Kram.

Goda råd är dyra – men SvD:s är gratis!

Till och med annars ganska sansade SvD har i dagarna hoppat på folkbildningståget, och vill fostra Svea rikes män till goda, feministiska medborgare. De gör så genom ”10 enkla råd”.

Det skulle naturligtvis vara möjligt att ifrågasätta artikelns förnumstiga och von oben-aktiga ton, eller hur ansvaret för rollfördelning inom en relation som vanligt helt verkar tillskrivas män, som om kvinnor inte har möjlighet/förmåga att föra sin egen talan. Men för all del, varför inte ge ”lektionen” en ärlig chans? Dock på villkor att jag, trots att artikelns inledning förmanar mig att låta bli, får dela med mig av några speglade råd riktade till kvinnor. Det måste ju ändå vara det mest jämställda, eller?

Ergo: dags för lite självrannsakan, både för män och kvinnor!

Råd 1: Köp kläder till kidsen

Kan du bli stridspilot bör du även ha förmåga att notera detaljer som att ungen behöver nya vinterskor eller att det gått hål på galonisarna. Registrera och gå sedan, utan påtryckning, till affären.

Rådets rimlighet: Det går väl att diskutera hur många män som faktiskt kan bli stridspiloter, och om den färdighetsnivån verkligen krävs för att hålla koll på skoslitage, men fair enough. Rådet är inte orimligt, då en snabb empirisk omvärldskontroll gör gällande att det i många förhållanden fortfarande är mammorna som förväntas ha bäst koll.

Alternativt råd till dig som kvinna: Köp prylar till underhåll av hus/bil. Kan din karl förväntas klara av att synka familjekalender och barngarderober, kan du säkert ha koll på om verktygslådan är komplett, ifall bilen saknar glödlampor i reserv, eller om det finns motorolja till gräsklipparen i garaget.

Råd 2: Läs böcker av kvinnliga författare

Att läsa är att resa sägs det. Varannan damernas är ett enkelt rättesnöre att hålla sig till om du vill komma längre än till husknuten. Gäller för övrigt alla kulturyttringar.

Rådets rimlighet: Nu är ju det här Sverige, och inte Nordkorea. Följaktligen står det folk fritt att konsumera vilken kultur de vill, utan påbud. (Kan någon påvisa att kvinnliga författare i utgivnings-stadiet diskrimineras av bokförlag är det en annan femma, men vad folk sedan väljer att läsa är faktiskt upp till dem.)

Alternativt råd till dig som kvinna: Inget. Kvinnor får nämligen också konsumera exakt vilken kultur de vill, 100% kvinnligt skapad om de så önskar.

Råd 3: Undvik könade aktiviteter

Om du nu nödvändigtvis vill kolla på herrfotboll så ta med din dotter till Manchester och inte bara din son. Och engagera dig i damidrottens orättvisa förutsättningar alldeles oavsett kön på dina ungar.

Rådets rimlighet: Första halvan är absolut rimlig. Det verkar dumt att förutsätta vad ens barn har för intressen utifrån deras kön – bättre att fråga dem. Andra halvan skulle gå att diskutera i ett helt eget inlägg, men lite kort: Ja, det finns orättvisor kring fördelning av träningstider i t.ex. ishallar. Nej, det är inte orättvist att damfotbollsspelare tjänar mindre än herr-dito. När 95 000 kvinnor fyller läktarna (och tiotals miljoner kvinnor fyller TV-sofforna) när Real Madrids och FC Barcelonas damlag spelar El Clásico, då löser sig det problemet av sig själv…

Alternativt råd till dig som kvinna: Lär dina barn (särskilt dina döttrar, om du har några) att tävlan och prestation är något positivt, och att det är okej att ha vinnarskalle. Det är inte bara mäns ansvar att uppfostra barnen till handlingskraftiga, driftiga vuxna.

Råd 4: Är du rasist är du inte feminist

Använd inte feminism som ett slagträ i ett rasistiskt resonemang. Rannsaka dig själv, har du aldrig lyft ett finger för ökad jämställdhet så inbilla dig inte att du är bättre än ”andra kulturer”.

Rådets rimlighet: Jag tror nog ändå att de flesta saudiska kvinnor skulle anse att en måttligt engagerad svensk man har en snäppet bättre kvinnosyn än en måttligt engagerad saudisk man, men det kanske bara är jag…? Dessutom är det nu en gång för alla inte ”rasism” att påpeka att hederskulturen är starkare i vissa andra länder än här, och att stark hederskultur är av ondo.

Alternativt råd till dig som kvinna: Avfärda inte män som försöker prata om sina känslor och upplevelser som kränkta. Detta gäller särskilt om du kallar dig feminist, och säger att feminismen vill göra gott för bägge könen. Män äger nämligen sin livsupplevelse lika mycket som kvinnor äger sin. Är du för jämställdhet är du alltså inte förtjust i uttrycket ”vita, kränkta män”!

Råd 5: Sätt dig i passagerarsätet

Lämna över ratten till oss, i åtta av tio fall är det mannen som kör bilen i heteroförhållanden trots att ni i högre utsträckning överskattar er körförmåga, tar risker och orsakar bilolyckor.

Rådets rimlighet: Det är helt riktigt att män är överrepresenterade i olycksstatistiken. Konstigt nog verkar många kvinnor ändå rätt nöjda med att lämna över körningen (särskilt långa, tröttsamma sådana) till sina manliga partners.

Alternativt råd till dig som kvinna: ”Jag kör, älskling. Det är bara 45 mil, så unna dig du en skön tupplur någon timme!” (Du behöver inte ens tala om för honom att det egentligen är för att slippa oroa dig för hans riskbenägenhet bakom ratten.)

Råd 6: Gratulationer undanbedes vänligt men bestämt

Gratulera inte din mamma/dotter/fru/flickvän/sambo/väninna med blommor på internationella kvinnodagen.

Rådets rimlighet: Okej då. Visst, kvinnor i Sverige har bättre hälsa, lever längre, skattar sin egen livslycka högre än vad män gör, har till skillnad från män ett positivt skattenetto, blir klart mer sällan hemlösa eller en siffra i självmordsstatistiken, samt råkar ut för betydligt färre dödliga eller svåra arbetsplatsolyckor, så en gratulation i sig kanske inte är helt orimlig…? Dock är blomstergåvor på ett givet datum bara för att det förväntas vara så enligt mig en sjukt oromantisk företeelse, vilken med fördel kan hoppas över.

Alternativt råd till dig som kvinna: Vet du, det där med att ”alla andra dagar är mansdagar” börjar bli sjukt gammalt… Förhållandena jag nämnde i förra stycket stämmer ju faktiskt 365 dagar om året. En ganska tveksam räkmacka här i livet för män, alltså, så du kanske kan bespara dig den kommentaren?

Råd 7: Bli en Hem & Skola-förälder

Ta chansen, bli den första mannen i världshistorien som sköter insamlingen och införskaffandet av presenter till skol- och förskolepersonal. Och se på samma gång till att anmäla dig till föräldrarådet (när du går på mötena undvik att sola dig i din egen glans som enda man i sällskapet).

Rådets rimlighet: Rimligt – om man utgår från att män i samma utsträckning som kvinnor anser att det behöver fixas med insamlingar och presenter. Om inte handlar det ju faktiskt om att kvinnor får ta ansvar för en kvinnlig prioritering, inte om ett gemensamt ansvar för en gemensam prioritering.

Sedan kan ett vänskapligt tips vara att inte förutsätta att män som engagerar sig gör det för att ”se bra ut”. Dels finns det faktiskt pappor som har ett genuint intresse i sina barn, även om jag förstår att detta kan vara svårt att ta in för folkbildande feminister. Dels tenderar låga förväntningar tyvärr att ofta vara självuppfyllande.

Alternativt råd till dig som kvinna: Det är ofta så att den förälder som tillbringar mest tid hemma också är den som har/får bäst koll på familjevardagen. Kanske skulle du alltså inte göra lika stora anspråk på föräldraledighet och deltidsmöjligheter som tidigare, utan släppa mer av denna tid till din man? Istället kan du ta lite större ansvar för familjeförsörjningen, så slipper han känna att han bär det ansvaret själv. Han hade antagligen uppskattat det.

Råd 8: Sno ihop en håruppsättning

Lär dig fläta hår.

Rådets rimlighet: Absolut rimligt. Om barnen vill få hjälp med en fläta är det bra ifall bägge föräldrarna vet hur man gör.

Alternativt råd till dig som kvinna: Lär dig skruva in en frispark i bortre burgaveln, göra trick med en mountain-bike, eller bygga ihop den där Lego-borgen. Om barnen vill ha hjälp/delaktighet i någon av dessa sysslor är det bra ifall bägge föräldrarna vet hur man gör.

Råd 9: Grina

Prata om känslor. Gråt när du är ledsen. Krama också dina manliga bekanta om du gör det med dina kvinnliga.

Rådets rimlighet: Absolut rimligt. Män likaväl som kvinnor borde ge (och tillåtas ge) utlopp för sina känslor.

Alternativt råd till dig som kvinna: Lär inte dina barn (särskilt inte dina döttrar) att flickor och kvinnor behöver särskilda hänsyn, som vore de bräckligare och mindre kapabla individer än män. Lär dem att ta en motgång, att fightas för sig själva, och att inte förutsätta att världen är ohjälpligt tweakad till deras nackdel.

Oh, and one more: Ligg med de där männen som gråter, så att de egenskaperna faktiskt blir premierade på riktigt. Att berömma manlig mjukhet, men välja sexparters med mer traditionell manlig framtoning, är en papperstiger. Men det visste du väl redan?

Råd 10: Dra inte ”Inte alla män!”-kortet

Bli inte kränkt efter att du läst detta.

Rådets rimlighet: Amen, sister! Folk borde verkligen lära sig att inte vara så lättkränkta.

Det är lite som när Patrick Swayzes karaktär i ”Road House” uppmanar sina utkastare att alltid låta ord rinna av dem, och någon frågar ”men om de kallar min mamma för en hora, då?”. Swayze svarar kolugnt med motfrågan ”tja, är hon det då?”. Poängen är att antingen så finns det skäl att ta åt sig (inte för att horor är mindre värda, det var bara ett exempel) eller så gör det inte det. Om det inte finns skäl att ta åt sig – låt bli.

”Road House”, alltså… Livsvisdom, rundsparkar OCH Jeff Healey i samma rulle. Finkultur FTW!

Alternativt råd till dig som kvinna: Mina alternativa råd till kvinnor har överlag varit skrivna i samma anda som originalen till män, dvs. förnumstigt och åtminstone delvis utifrån kollektiviserande, könsstereotypa antaganden. Eftersom du säkert håller med mig både om att folk borde vara mindre lättkränkta, och om att en konstruktiv jämställdhetssträvan inkluderar även mäns perspektiv, blir du så klart inte kränkt av detta. Istället inser du rimligheten i att om män förväntas vara lyhörda inför vad som kan uppfattas som ”pekpinnar” bör detsamma så klart även gälla kvinnor.

*   *   *   *   *   *   *   *   *   *

Som ni har märkt var jag ovanligt raljant och lättsam idag. Ta därför inlägget för vad det är: Delvis en lättsam drift med SvD:s tämligen fåniga artikel, delvis en genuint menad påminnelse om att mynt tenderar att ha två sidor, och att detta är klokt att minnas.

Som ett PS gör jag bedömningen att jag för egen del får ”godkänt” på 7-8 av punkterna, lite beroende på hur man räknar. Jag kan inte göra flätor, okej? Det är ett odiskutabelt poängtapp. Vidare har jag nog aldrig hållit i någon presentinsamling till pedagogerna, även om jag förvisso sprungit på en lång rad föräldraråd, informationsmöten, föräldramöten och utvecklingssamtal. Kanske ett halvt rätt på den, då?

En halv poäng skulle jag ha kunnat tappa på bokläsandet. Den facklitteratur jag läser är väldigt jämnt könsfördelad, enligt en snabb okulär besiktning av bokhyllan därhemma, men mina skönlitterära favoriter är dock nästan samtliga män. Men, eftersom detta som sagt är ett land inräknat i den fria världen, och inte en totalitär stat, så får jag läsa vad fanken jag vill. Inget poängavdrag där, alltså…

Till sist brukar jag i ärlighetens namn dra ”inte alla män”-kortet ganska frekvent. Mest för att samtliga påståenden som kan inledas med ”alla män” är precis lika korkade som alla som kan inledas med ”alla kvinnor”. (Jag är lite allergisk mot dumhet, förstår ni.)

I övrigt kan jag bocka av kryssrutorna, så säg 7/10 strängt räknat. Jag tänker att den feminist som vill kritisera mig för detta utfall i så fall själv bör kunna leva upp till av minst lika många av mina råd. Allting annat vore att kasta sten i glashus, och en så pass destruktiv syssla måste ju rimligen osa av ”toxic masculinity”…?

 

Värdegrunden och identitetspolitiken

Ett av den svenska samtidens uppenbara modeord är ”värdegrund”, ett begrepp som inte förekommer i samma utsträckning utanför rikets gränser. Enkelt uttryckt kan ordet sägas beteckna den inom en institution gemensamma uppsättningen normer som styr vad som anses utgöra ett korrekt/eftersträvansvärt beteende gentemot ens medmänniskor. Ofta kopplas ordet ihop med fraser och företeelser som ”allas lika värde”, ”antirasism” och ”acceptans inför olikheter”.

I teorin är allting alltså frid och fröjd. Det är rimligt att samhället försöker fostra sina medborgare till ett inkluderande, humanistiskt beteende.

I praktiken har arbetet med att inympa värdegrund dock visat sig förknippat med vissa svårigheter. Problematiken beror åtminstone delvis på att stora delar av ”värdegrunds”-konceptet kidnappats av identitetsvänstern. När vem man är blir minst lika viktigt – eller till och med viktigare – än hur man handlar, blir det svårt att hantera motsägande värderingar. Ett exempel är när personlig frihet som värdering skall samsas med multikulturalism*, det senare ett fenomen typiskt för ID-vänstern.

* Icke att förväxla med en kulturell smältdegel, vilket som regel är ett både hälsosamt och trivsamt inslag i en levande, framåtsträvande nation.

När en viss man (vit, ateist, född i Sverige) försöker kontrollera en kvinnas sexualitet ses det – med rätta – som en förbrytelse mot hennes rätt till självbestämmande, men när en annan (salafist, född i Afghanistan) gör detsamma är det plötsligt knivigare. Att inte tillåta salafisten religiöst grundad särbehandling vore ju enligt ID-vänstern ett utslag av imperialistisk, västerländsk kulturrasism. Häri ligger problemet med multikulturalismens relativisering av individbaserade frihetliga rättigheter: Åsiktsströmningar kan bara kritiseras eller fördömas om de går att härledas till den normativa majoriteten, allting annat blir samtidigt en ”förbrytelse” mot bärarna av den minoritetssyn som kritiseras.

Detta gör arbetet med att förankra en genomsyrande värdegrund i det svenska samhället till en tandlös papperstiger. Det som nu är etablerat som ”korrekt” värdegrund (”…för du är väl inte rasist, va?”) är att i alla lägen ge folk rätt till sin egen syn på mänskliga rättigheter. Det som borde eftersträvas är istället en gemensam miniminivå för individuella, negativa friheter, där alla brott mot överenskommelsen fördöms oavsett om det är Erik, Mustafa, Susanne eller Juanita som står för överträdelsen…

*     *     *     *     *

Eftersom jag nu råkar vara en sådan där mansplainande, vit snubbe, kan jag naturligtvis inte låta bli att formulera min alldeles egna, personliga värdegrund. Mina ”10 budord för att vara en vettig medmänniska och medborgare”, om man vill skoja till det lite, givet min ateistiska läggning. (Notera att uppräkningen avser beteenden JAG uppskattar, inte ”facit” för hur andra måste se på saken.)

Utan inbördes viktning:

1. Döm folk utifrån deras handlingar, inte deras genetik. Inga är automatiskt sexualförbrytare för att de är födda med penis, terrorister för att de härstammar från Mellanöstern, ologiska och känslostyrda för att de är födda med vagina, eller omoraliska för att de blir kära i folk av samma kön. Ibland kan sannolikheten möjligen korrelera med attributet (så som att en större andel män än kvinnor begår sexualbrott) men det säger fortfarande exakt ingenting om individen som står framför dig.

2. Låt varje individ äga sin egen sexualitet. Samtyckande, vuxna människor får ligga med vem de vill, och hur mycket/ofta de vill. Detta gäller oavsett kön, läggning, antal inblandade och eventuella böjelser. Detta innebär även att folk får ha preferenser, utan att någon för den skull blir förtryckt. Gillar Eva stora biceps, och Adam breda höfter? Helt ok. Gillar Anna stora bröst, och Erik när Johan binder honom? Fortfarande helt ok.

3. Respektera yttrandefriheten. Det finns lagar mot yttranden som innebär en konkret förbrytelse mot dina negativa friheter, så som olaga hot eller uppmaning till brott mot din person. I övrigt innebär det här med yttrandefrihet faktiskt att även åsikter du finner direkt osmakliga får yttras.

Svenne får säga att judar är giriga kroknäsor, Youssuf får hävda att homosexualitet är en sjukdom, och Sara får säga att hon hatar alla män. Vill de genom sina yttranden framställa sig som osympatiska, obehagliga individer är det faktiskt helt upp till dem.

4. Inse att folk inte behöver hålla med dig. Detta anknyter till föregående punkt. Du må ha rätt att yttra (nästan) vad som helst, men det innebär inte att att du har rätten att slippa mothugg. Om du är Svenne, Youssuf eller Sara i exemplen ovan, lär du märka att folk inte tigande kommer att svälja det du har att säga. Deal with it.

Som en parentes till detta: Din yttrandefrihet innebär inte att du har rätt till valfri plattform för dina åsikter, bara att du har rätt att slippa repressalier/diskriminering på grund av dem. Privata aktörer har ingen som helst skyldighet att släppa upp dig på deras scen för att tala. Återigen, deal with it.

5. Ta ansvar för dig själv. Ser tillvaron inte riktigt ut som du hade tänkt dig? Som första punkt, knyckla ihop frågan ”Vad kan någon annan göra för att lösa mina problem?” och släng den i papperskorgen. Ställ istället frågan ”Vad kan JAG göra för att förbättra läget för mig själv?”, formulera ett svar, kavla upp ärmarna och sätt igång.

Ett exempel: Om du tycker att ämne XYZ, som är frivilligt att konsumera, är dåligt, ropar du inte på lagstiftning som förbjuder det för alla. Du låter istället helt enkelt bli att konsumera XYZ för egen del, eftersom du är en kapabel vuxen som kan fatta egna livsbeslut.

6. Visa solidaritet, men våga ställ krav. Ibland gör vi alla fel, och hamnar lite snett. Ingen av oss går genom livet utan att vid något tillfälle behöva hjälp från andra. Kom ihåg detta, och försök erbjuda folk en hjälpande hand när de behöver det.

Kom också ihåg att ”visa solidaritet” inte är en synonym för ”agera dörrmatta”. Det är okej att ställa motkrav på folk som erhåller din hjälp, särskilt om de anser sig ha rätten att förvänta sig den. En enkel tumregel: folk bör leva upp till punkt 5 innan de kan göra anspråk på första halvan av punkt 6.

7. Kom ihåg att din tro är just det, din tro. Du får hemskt gärna tro på Jehova, Allah, Buddha, det flygande spaghetti-monstret eller Tom Cruise om du så önskar, men blanda för fan inte in oss andra i det! Om du får för dig att skriva en bok med regler för hur man enligt din tro bör leva, och sedan försöka få andra att rätta sig efter det – tänk om. Genast, innan mördandet börjar…

8. Respektera andras egna livsval. Det bästa exemplet på vad jag menar? ”If you don’t like gay marriages, well, then don’t get one.” Bara för att du kanske inte gillar fotboll, BDSM, Let’s Dance, menskonst eller obskyr mangaporr, betyder inte det att andra inte får ha dessa intressen. Andras livsval påverkar ju faktiskt inte din tillvaro, så släpp det och skaffa ett eget liv istället.

9. Var nyfiken på andras perspektiv. Det är frestande att tro att man sitter på alla svaren, och alltid vet bäst. Å andra sidan, om du aldrig hade fått ta del av andras erfarenheter och kunskaper, hade du fortfarande inte kunnat vare sig läsa eller skriva, och möjligen haft vissa svårigheter att knyta skorna själv. Inte för att du är korkad, utan för att vissa saker är svåra att verkligen förstå och behärska utan input från andra. Ibland är det alltså klokt att ställa frågor, och inte bara leverera svar.

10. Sluta vara så jävla lättkränkt! Att vara kränkt är ett val, som kan och bör undvikas då det bara får dig att blöda energi. Använd din kraft till något vettigare istället; ta en promenad, onanera, skriv en låt, prata med en hemlös, baka en paj. Gärna en kolapaj med flingsalt, och jag föredrar mitt kaffe svart, passar det på söndag klockan två…?