Liberal humanism

Stockholm 2017-04-07

”Det har varit något slags kollision precis här utanför, vid Åhléns. Tydligen två lastbilar som har krockat eller något liknande. Folk har sprungit därifrån i vad som verkar vara panik, så vi vill bara veta att alla är okej.”

Den kvinnliga HR-kollega som samlat alla runt sig på kontoret låter aningen skärrad, och ser ut att kämpa med självbehärskningen. Vi befinner oss ett halvt kvarter bort från korsningen Drottninggatan/Mäster Samuelsgatan, kanske 100 meter eller så från den plats där gårdagens vansinnesfärd med lastbil fick sitt slut. Så här precis i början inser vi inte vidden av vad som just har hänt, utan tänker nog de flesta av oss att det handlar om en tragisk olycka. Ganska snabbt inser vi dock att det är större, och värre, än så.

Inom några minuter ser vi två polisbilar på gatan nedanför, och poliser med dragna vapen som springande förflyttar sig till fots. En uppenbart chockad kvinna får hjälp av förbipasserande liggande på trottoaren tvärsöver gatan nedanför våra fönster. Strax därefter får vi beskedet om att en lastbil har kört på folk på Drottninggatan, och att det kan vara frågan om mer än en olycka. Sedan dröjer det inte många minuter innan vi även får veta att dörrarna till våra kontorslokaler är låsta, och att polisen har förbjudit oss att lämna byggnaden. Vi uppmanas att hålla oss borta från de låsta ytterdörrarna, samt från alla fönster. I takt med att nyhetsrapporterna börjar strömma in (i princip alla på kontoret dammsuger etern efter information) läggs pusselbitarna ihop till att vi befinner oss tämligen mitt i vad som faktiskt verkar vara ett terrorattentat.

FOTO: Paul Wallander / Aftonbladet

Stämningen är överlag ändå ganska lugn och samlad, även om man ser en och annan kollega som gråter lite tyst och några som kramar varandra. De första exemplen på humor som försvarsmekanisk dyker upp tämligen omgående, och det går faktiskt att höra en del skratt runt om i lokalen. Enda gången det blir en aning skärrat i leden är när lukten av brandrök börjar göra sig påtagligt påmind, och faktiskt orsaka vissa stickningar i både ögon och hals. ”Tänk om det är en del av angreppet, tänk om det är giftigt?”, frågar sig några, och ett sorl om eventuell evakuering börjar sprida sig. Ganska snabbt samlas vi dock på nytt, och ges information som förmedlats från ordningsmakten om att det är rök från en brand som uppstod när lastbilen kraschade, att den branden nu är under kontroll, och att röken inte kommer att nå någon skadlig omfattning. Lugnet återkommer.

Vi fortsätter dammsuga mediekanalerna, och det är slående hur snabbt obekräftade uppgifter börjar spridas. Vi läser om påstådd skottlossning vid Fridhemsplan, Hötorget och Globen, uppgifter som senare samtliga visar sig falska. Vissa oroas av framställningen av Stockholm som i kaos, en framställning som så här i efterhand framstår som klart överdriven. Där ordningsmakt och civilsamhälle verkar ha hanterat situationen väldigt bra, verkar det samma inte kunna sägas om våra större mediekanaler.

Jag meddelar så många som möjligt att jag är okej, och är tacksam för den teknik som gör det möjligt. När barnen en stund efter att jag kontaktat deras mamma skickar varsitt ”Älskar dig, pappa <3” till min mobil får jag kämpa med gråten, annars känner jag mig faktiskt aldrig rädd eller ur balans för egen del. Några timmar passerar, och sedan ges vi information om att vi kommer att få lämna byggnaden bakvägen, norrut, och ingen ensam utan bara i grupp. En slags ”samåkningsgrupper” organiseras för de som inte har gångavstånd, och folk delas in i Västerort, Norrort, Söderort och så vidare, för att säkerställa att alla lyckas ta sig hem och helst då göra så med sällskap så stor del av vägen som möjligt. Jag hamnar i Norrorts-gruppen, och där är det en kollega som har bil parkerad vid Tekniska Högskolan som kommer att köra oss dit vi skall.

Vi går genom Stockholm. Det som slår mig tydligast är lugnet hos de poliser och Säpo-män (och -kvinnor) som bevakar respektive avspärrning, och hur de vänligt och tillmötesgående pratar med folk. Då vår tänkta gångväg flera gånger hejdas av avspärrningar, frågar vi till slut en polis om hur vi kan gå? Han närmast ursäktar sig när han talar om att han vet att vissa avspärrningar söderöver har börjat hävas, men att han inte vet exakt vilka. Han föreslår att vi tar den lite längre omvägen norrut eftersom vi då garanterat kommer runt det avspärrade området inom vad som ändå är rimligt gångavstånd. ”Det är liksom rätt mycket som händer nu, så jag kan mest fokusera på min egen uppgift, att bevaka den här avspärrningen”, förklarar han urskuldande. Som om hans kärnuppgift vore att leka stadsguide mitt under en pågående terror-situation, vilket givetvis ingen av oss förväntar sig.

Medan vi vandrar först norrut, och sedan österut längst med Odengatan, slås jag av hur livet går vidare redan här och nu. Folk är i rörelse, aktar artigt på sig för barnvagnar på trottoarerna, dricker öl på uteserveringar (trots att det börjar bli lite kyligt) och kysser varandra på gathörnen. Visst kan man se en annorlunda närvaro i mångas blickar, men känslan är snarare ett tyst samförstånd än en skeptisk vaksamhet. Stockholm är inte en stad i skräck.

När jag senare på kvällen, och idag så här dagen efter, tar del av rapportering från dådet och dess efterspel, både i form av etablerade medier och via enskilda medborgare på Twitter, så är det även just det jag slås av: Samförstånd.

Visst, det finns naturligtvis de asgamar som inte kan hålla sig från att försöka plocka politiska poänger på tragedin. Jag läser både vissa som försöker relativisera dådets (sannolikt) islamistiska botten, och vissa som nästan verkar glada över att detta har hänt eftersom ”Sverige nu skall tvingas vakna upp och bemöta hotet från islamiseringen”. En person på Twitter skriver att 87% i förra valet röstade för den här händelsen, en uppenbar referens till att alla som inte röstade på SD skulle ha skuld i detta. Jag ber honom dra åt helvete. Dessa fläckar av mänskligt mörker förmår ändå inte skymma allt det bra och medmänskliga som också visat sig som en följd av tragedin.

Stockholmarna öppnar varandras dörrar och hjärtan för varandra. Folk erbjuder mat och husrum till de som inte kan ta sig hem, även rena främlingar. Andra organiserar samordnade skjuts-aktiviteter för att köra hem de som faktiskt kan köras hem. Hotell erbjuder gratisrum till strandade resenärer, och folk anmäler sig frivilliga för att rycka in som ”dagispersonal” som kan täcka upp tills föräldrar kommer åt att hämta sina barn. Poliser ges massor med uppskattning och stöttning, vilket bevisas av alla bilder som idag cirkulerar där polisbilar dekorerats i massiva mängder blommor.

FOTO: Roger Sahlström

Framför allt, livet går vidare. Idag ser jag på sociala medier hur mina vänner i Stockholm idrottar, tar barn till frisören, dricker öl i solen och tacklar sitt arbete, precis som de gjorde igår fram till de där ödesdigra minuterna kring tre på eftermiddagen. De gånger jag under dagen idag gråter (och det har blivit ett par) är det inte lika mycket i sorg över gårdagens ondska, som det är av rörelse över gårdagens och dagens godhet och medmänsklighet.

Vad är det egentligen jag vill ha sagt med detta? Egentligen handlar det nog mest om att jag behövde skriva av mig, det har varit ett intensivt dygn. Jag är givetvis högst medveten om att min ”prövning” är jävligt futtig jämfört med de som drabbats på riktigt, och mina tankar är lika givetvis med dem. Samtidigt kan jag inte skriva om deras upplevelse, utan bara om min egen…

Så, om jag ändå skall lägga fram en poäng att ta med sig från detta, får det bli denna: När vi människor står tillsammans, och visar solidaritet och omtanke med varandra, då är vi jävligt starka. Då går det inte att kuva och splittra oss, trots illasinnade hugg av ondska, våld och lidande. Då lever vårt sekulära, fria samhälle vidare med huvudet högt och med blicken stadig. Låt oss se till att behålla den gemenskapen, den styrkan,  även när vi prövas av extremister, populister och domedagsprofeter, och oavsett vilket läger de kommer ifrån.

Ta hand om er. Kram.

Värdegrunden och identitetspolitiken

Ett av den svenska samtidens uppenbara modeord är ”värdegrund”, ett begrepp som inte förekommer i samma utsträckning utanför rikets gränser. Enkelt uttryckt kan ordet sägas beteckna den inom en institution gemensamma uppsättningen normer som styr vad som anses utgöra ett korrekt/eftersträvansvärt beteende gentemot ens medmänniskor. Ofta kopplas ordet ihop med fraser och företeelser som ”allas lika värde”, ”antirasism” och ”acceptans inför olikheter”.

I teorin är allting alltså frid och fröjd. Det är rimligt att samhället försöker fostra sina medborgare till ett inkluderande, humanistiskt beteende.

I praktiken har arbetet med att inympa värdegrund dock visat sig förknippat med vissa svårigheter. Problematiken beror åtminstone delvis på att stora delar av ”värdegrunds”-konceptet kidnappats av identitetsvänstern. När vem man är blir minst lika viktigt – eller till och med viktigare – än hur man handlar, blir det svårt att hantera motsägande värderingar. Ett exempel är när personlig frihet som värdering skall samsas med multikulturalism*, det senare ett fenomen typiskt för ID-vänstern.

* Icke att förväxla med en kulturell smältdegel, vilket som regel är ett både hälsosamt och trivsamt inslag i en levande, framåtsträvande nation.

När en viss man (vit, ateist, född i Sverige) försöker kontrollera en kvinnas sexualitet ses det – med rätta – som en förbrytelse mot hennes rätt till självbestämmande, men när en annan (salafist, född i Afghanistan) gör detsamma är det plötsligt knivigare. Att inte tillåta salafisten religiöst grundad särbehandling vore ju enligt ID-vänstern ett utslag av imperialistisk, västerländsk kulturrasism. Häri ligger problemet med multikulturalismens relativisering av individbaserade frihetliga rättigheter: Åsiktsströmningar kan bara kritiseras eller fördömas om de går att härledas till den normativa majoriteten, allting annat blir samtidigt en ”förbrytelse” mot bärarna av den minoritetssyn som kritiseras.

Detta gör arbetet med att förankra en genomsyrande värdegrund i det svenska samhället till en tandlös papperstiger. Det som nu är etablerat som ”korrekt” värdegrund (”…för du är väl inte rasist, va?”) är att i alla lägen ge folk rätt till sin egen syn på mänskliga rättigheter. Det som borde eftersträvas är istället en gemensam miniminivå för individuella, negativa friheter, där alla brott mot överenskommelsen fördöms oavsett om det är Erik, Mustafa, Susanne eller Juanita som står för överträdelsen…

*     *     *     *     *

Eftersom jag nu råkar vara en sådan där mansplainande, vit snubbe, kan jag naturligtvis inte låta bli att formulera min alldeles egna, personliga värdegrund. Mina ”10 budord för att vara en vettig medmänniska och medborgare”, om man vill skoja till det lite, givet min ateistiska läggning. (Notera att uppräkningen avser beteenden JAG uppskattar, inte ”facit” för hur andra måste se på saken.)

Utan inbördes viktning:

1. Döm folk utifrån deras handlingar, inte deras genetik. Inga är automatiskt sexualförbrytare för att de är födda med penis, terrorister för att de härstammar från Mellanöstern, ologiska och känslostyrda för att de är födda med vagina, eller omoraliska för att de blir kära i folk av samma kön. Ibland kan sannolikheten möjligen korrelera med attributet (så som att en större andel män än kvinnor begår sexualbrott) men det säger fortfarande exakt ingenting om individen som står framför dig.

2. Låt varje individ äga sin egen sexualitet. Samtyckande, vuxna människor får ligga med vem de vill, och hur mycket/ofta de vill. Detta gäller oavsett kön, läggning, antal inblandade och eventuella böjelser. Detta innebär även att folk får ha preferenser, utan att någon för den skull blir förtryckt. Gillar Eva stora biceps, och Adam breda höfter? Helt ok. Gillar Anna stora bröst, och Erik när Johan binder honom? Fortfarande helt ok.

3. Respektera yttrandefriheten. Det finns lagar mot yttranden som innebär en konkret förbrytelse mot dina negativa friheter, så som olaga hot eller uppmaning till brott mot din person. I övrigt innebär det här med yttrandefrihet faktiskt att även åsikter du finner direkt osmakliga får yttras.

Svenne får säga att judar är giriga kroknäsor, Youssuf får hävda att homosexualitet är en sjukdom, och Sara får säga att hon hatar alla män. Vill de genom sina yttranden framställa sig som osympatiska, obehagliga individer är det faktiskt helt upp till dem.

4. Inse att folk inte behöver hålla med dig. Detta anknyter till föregående punkt. Du må ha rätt att yttra (nästan) vad som helst, men det innebär inte att att du har rätten att slippa mothugg. Om du är Svenne, Youssuf eller Sara i exemplen ovan, lär du märka att folk inte tigande kommer att svälja det du har att säga. Deal with it.

Som en parentes till detta: Din yttrandefrihet innebär inte att du har rätt till valfri plattform för dina åsikter, bara att du har rätt att slippa repressalier/diskriminering på grund av dem. Privata aktörer har ingen som helst skyldighet att släppa upp dig på deras scen för att tala. Återigen, deal with it.

5. Ta ansvar för dig själv. Ser tillvaron inte riktigt ut som du hade tänkt dig? Som första punkt, knyckla ihop frågan ”Vad kan någon annan göra för att lösa mina problem?” och släng den i papperskorgen. Ställ istället frågan ”Vad kan JAG göra för att förbättra läget för mig själv?”, formulera ett svar, kavla upp ärmarna och sätt igång.

Ett exempel: Om du tycker att ämne XYZ, som är frivilligt att konsumera, är dåligt, ropar du inte på lagstiftning som förbjuder det för alla. Du låter istället helt enkelt bli att konsumera XYZ för egen del, eftersom du är en kapabel vuxen som kan fatta egna livsbeslut.

6. Visa solidaritet, men våga ställ krav. Ibland gör vi alla fel, och hamnar lite snett. Ingen av oss går genom livet utan att vid något tillfälle behöva hjälp från andra. Kom ihåg detta, och försök erbjuda folk en hjälpande hand när de behöver det.

Kom också ihåg att ”visa solidaritet” inte är en synonym för ”agera dörrmatta”. Det är okej att ställa motkrav på folk som erhåller din hjälp, särskilt om de anser sig ha rätten att förvänta sig den. En enkel tumregel: folk bör leva upp till punkt 5 innan de kan göra anspråk på första halvan av punkt 6.

7. Kom ihåg att din tro är just det, din tro. Du får hemskt gärna tro på Jehova, Allah, Buddha, det flygande spaghetti-monstret eller Tom Cruise om du så önskar, men blanda för fan inte in oss andra i det! Om du får för dig att skriva en bok med regler för hur man enligt din tro bör leva, och sedan försöka få andra att rätta sig efter det – tänk om. Genast, innan mördandet börjar…

8. Respektera andras egna livsval. Det bästa exemplet på vad jag menar? ”If you don’t like gay marriages, well, then don’t get one.” Bara för att du kanske inte gillar fotboll, BDSM, Let’s Dance, menskonst eller obskyr mangaporr, betyder inte det att andra inte får ha dessa intressen. Andras livsval påverkar ju faktiskt inte din tillvaro, så släpp det och skaffa ett eget liv istället.

9. Var nyfiken på andras perspektiv. Det är frestande att tro att man sitter på alla svaren, och alltid vet bäst. Å andra sidan, om du aldrig hade fått ta del av andras erfarenheter och kunskaper, hade du fortfarande inte kunnat vare sig läsa eller skriva, och möjligen haft vissa svårigheter att knyta skorna själv. Inte för att du är korkad, utan för att vissa saker är svåra att verkligen förstå och behärska utan input från andra. Ibland är det alltså klokt att ställa frågor, och inte bara leverera svar.

10. Sluta vara så jävla lättkränkt! Att vara kränkt är ett val, som kan och bör undvikas då det bara får dig att blöda energi. Använd din kraft till något vettigare istället; ta en promenad, onanera, skriv en låt, prata med en hemlös, baka en paj. Gärna en kolapaj med flingsalt, och jag föredrar mitt kaffe svart, passar det på söndag klockan två…?

Det är inte rasistiskt att…

Av naturliga orsaker är migrationspolitiken synnerligen på tapeten när detta inlägg skrivs. Med den senaste månadens takt av asylsökande som når Sverige, behöver det byggas bostäder motsvarande en stor svensk stad varje år för att möta behovet. Migrationsverket har i dagarna skrivit upp sin kostnadsprognos för perioden 2016-2019 till 270 miljarder kronor.

Samtidigt råder det ingen tvekan om att det nu också är fler människor än på mycket länge som (i Europas närhet) faktiskt behöver fly från umbäranden, och att ett humant Europa nu bör acceptera större insatser och uppoffringar än normalt. IS härjningar och inbördeskriget i Syrien är genuina humanitära katastrofer, och även Nordafrika är instabilt. Många lämnar allt bakom sig, och sätter sig inlåsta under däck med sina småbarn för att (ofta mot saftiga avgifter) transporteras över ett riskfyllt Medelhav. Att tro att en stor andel av dessa gör så främst för att de är sugna på lite svenska bidrag är direkt oförskämt.

Båtflyktingar

Detta är fonden för ett rejält infekterat diskussionsklimat i migrationsfrågan här i Sverige. På ena flanken återfinns en mer hardcore SD-falang, som med varierande framgång försöker dölja en genuint rasistisk agenda bakom fejkad omtanke om redan svenska medborgare. På den andra en identitetsvänster som helt tappat greppet om verkligheten, och menar att alla som ens andas ett ljud om gränser, volymer eller kulturella skillnader är toknazister som förtjänar att hängas ut varhelst möjligt.

I mitten står den stora massan och ruskar rådvillt på huvudet. Här återfinns allt från socialliberala humanister som tänker att lite budgetkontroll kanske inte är så dumt i alla fall, till moderata SD-väljare som mest signalröstar utifrån oro över den förda politikens konsekvenser, utan att egentligen ha issues med invandrare som sådana.

De röster som länge satt (åtminstone den mediala) tonen är de på vänsterkanten. Även om en viss attitydförändring de senaste månaderna har kunnat skönjas, har det i media länge behandlats som ett genuint rasistiskt ställningstagande om någon dristat sig till att ifrågasätta den ändlöst öppna famnens politik. ”Rasist!” är en anklagelse som utsatts för minst sagt galopperande inflation. I syfte att försöka bidra med lite sans i detta infekterade område, tänkte jag försöka förtydliga lite vad som är rasism och inte. Låt oss börja med en något vid, men ändå skapligt duglig definition av rasism:

RASISM: När en person bär på negativa fördomar, sprider negativa schablonbilder, eller uttrycker nedvärderande åsikter om någon annan, grundat på den andres etnicitet, geografiska ursprung eller kulturella tillhörighet.

Hyggligt enkelt att greppa, eller hur? Jag skulle gissa att de flesta av er kan skriva under på den beskrivningen. I så fall är det på sin plats att förtydliga följande: Det är inte rasistiskt att…

Kritisera en religion
I sig en fråga som kanske inte är direkt kopplad till migration, men som ändå är besläktad. Dagens flyktingar härstammar ofta från områden där religion har en större roll i samhället än här, och religionskritik brukar emellanåt utmålas som rasistisk.

Vi har religionsfrihet i Sverige. Det innebär att var och en är fri att tro på vad vilken/vilka gudar de vill, utan att detta skall begränsa deras medborgerliga rättigheter och friheter. Det ändrar dock inte på det faktum att var och en har full frihet att kritisera, ja, till och med spefullt driva med, alla de religioner de så önskar. En kommentar i stil med ”alla manliga muslimer är våldtäktsmän” är rimligen att se som rasistisk, men det är inte rasistiskt att hävda att det finns problem med kvinnosynen inom många grenar av abrahamitisk religion. (Tvärtom, om man menar allvar med sin humanism/feminism är det snarare en skyldighet.)

Sverige skall därtill föreställa en sekulär stat. Det innebär att precis som ens religion inte skall minska ens rättigheter, skall den heller inte minska ens skyldigheter. Det är alltså inte rasistiskt att avkräva samma respekt för grundläggande samhällsvärderingar från alla, oavsett religion. (Religion är ett val, och inte en medfödd egenskap. Jämför med tanken på särlagstiftning för olika politiska åskådningar, så framgår det vilken korkad tanke det är att tillåta religiöst grundad särlagstiftning.)

Diskutera volymer/kostnader för migration
Visst finns det de som gömmer sig bakom ”vi har inte råd, utan måste ta hand om våra egna först”, utan att vare sig ha koll på faktiska kostnader eller ens bry sig nämnvärt om våra egna. (Personligen ser jag t.ex. få så kallade ”Sverigevänner” som arbetar för att förbättra läget för svenska hemlösa/tiggare.)

Detta innebär nu inte att man är rasist bara för att man diskuterar kostnader och/eller volymer. En stat värd att respektera bör givetvis bära sin del av ansvaret för en globalt trygg och human värld, och i nuläget innebär detta att en generös flyktingpolitik bör föras. Samtidigt har en stat primärt ansvar för sina egna medborgare, och hur stora hjärtan dess innevånare än må ha är statens resurser inte obegränsade. En klok och ansvarstagande stat bryr sig om sin ekonomi (hej, Grekland!) och tar inte på sig större åtaganden än man har råd med.

När Migrationsverket talar om 100 000+ asylsökande årligen de kommande åren, och säger sig behöva 270 miljarder under 2016-2019 för att säkra verksamheten, är det inte rasistiskt att diskutera hur detta skall finansieras – det är sunt förnuft. Notera att jag inte säger att det inte går att finansiera, bara att 270 miljarder är mycket pengar. Den posten gör hur man än räknar en rätt tydlig buckla i statsbudgeten, och den bucklan behöver fyllas med pengar från något annat område. Landets innevånare har rätt att veta hur staten har tänkt sig att göra detta.

Jag hade ett kort meningsutbyte på Twitter häromdagen, där en person konstaterade att hen i nuläget ”…inte ens vill diskutera kostnader; de är sekundära, nu är det medmänsklighet som är det viktiga”. Jag frågade då om hen skänkte hela sin egen inkomst till biståndsarbetet kring flyktingkatastrofen, eller om hen behöll någon del för att sörja för den egna familjen? Föga förvånande fick jag inget svar. Diskussionen belyser dock min poäng: en medkännande person skänker i nuläget mer än vanligt till biståndsorganisationer, men det finns fortfarande en budget att förhålla sig till. Om det inte är rasistiskt att bry sig om sin privatbudget – ja, då är det heller inte rasistiskt att bry sig om statsbudgeten.

Förespråka hjälp på plats
Ett av SD:s standardgrepp är att förorda hjälp på plats, som (bättre) alternativ till att ta emot och hjälpa flyktingar här i Sverige. Det går naturligtvis (och i vissa fall antagligen med visst fog) att misstänka att denna inställning har mindre med vad som verkligen är effektivt att göra, än med att man vill slippa ha ”sådana där andra” som kommer hit och stör den ljushyllta hegemonin. Samtidigt behöver detta inte vara den enda anledningen till en preferens av hjälp på plats, och det finns forskare som hävdar att det faktiskt är mer effektivt att hjälpa i närområdet.

Personligen anser jag förvisso att det ena inte behöver utesluta det andra, och att Sverige kan (och bör)  ha en generös asylpolitik för de som ändå tar sig hit, även om vi bistår med finansiering till hjälp i närområdena. Dock är det tillåtet att vara av annan mening, och även om det går att se en ovilja att hjälpa även här på hemmaplan som snål, behöver motivationen bakom en sådan inställning inte bottna i faktisk rasism.

Ta avstånd från identitetspolitik och ”tolkningsföreträde”
Även detta egentligen en punkt utan direkt koppling till migration, men som ändå har beröringsytor.

Framför allt inom den politiska vänstern har identitetspolitiken fått fäste, och människor reduceras till företrädare för ett givet attribut, t.ex. då etnicitet, kön eller religion. Kopplat till detta talas det även om ”tolkningsföreträde”, där endast personer med egen erfarenhet av vad det än må gälla har rätt att yttra sig om ämnet ifråga. Som exempel bör bara troende få yttra sig om rimligheten i religiös särlagstiftning, eller folk av annan etnicitet om vad som egentligen kan sägas utgöra rasism.

Kritiken mot detta synsätt brukar primärt komma från liberalt håll, där man menar att människor bör ses som individer. Alla har vi unika erfarenheter, kunskaper och insikter, oavsett vårt ursprung eller våra yttre attribut, och alla bör ha samma grundläggande rättigheter och skyldigheter. Även om personlig erfarenhet säkerligen kan bidra till en bättre analys, är det ingen garanti för det.

I kollisionen mellan dessa två synsätt brukar det från vänsterhåll med viss regelbundenhet anföras att själva kritiken mot identitetspolitiken är rasistisk, eftersom den underkänner minoriteters rätt till tolkningsföreträde. Att det i själva verket är just identitetspolitiken (med sin reduktion av komplexa individer till symboliska bärare för ett givet yttre attribut) som när en överdriven fokusering på t.ex. etnicitet verkar gå vissa långt över huvudet. Att se människor som komplexa individer är rimligen mindre rasistiskt än att se dem som gruppmedlemmar, inte mer, och att anse att det är vad någon säger som avgör yttrandets värde, inte vem som säger det, borde vara en grundbult i ett fördomsfritt samhälle.

Ställa krav på migranter
När Folkpartiet för något år sedan diskuterade språkkrav som förutsättning för medborgarskap, rörde detta upp en hel del damm – fy, vilket rasistiskt förslag! Vän av ordning undrar vari det rasistiska ligger? Visst, om en flykting har skäl för asyl spelar det givetvis ingen roll om denne behärskar språket eller inte. Asylskäl är asylskäl, punkt. Om någon utan asylskäl däremot önskar få ett svenskt medborgarskap eller ett permanent uppehållstillstånd, vad är det då för konstigt med att ställa vissa krav på denne?

Sverige som stat har en moralisk (och i viss mån legal, utifrån rådande överenskommelser) skyldighet att ge asyl till behövande, och om vi på allvar vill vara en modern, globalt integrerad stat, bör vi även gå i bräschen för fri rörlighet. Vill man bo och/eller jobba här, kör! Sverige som stat har dock ingen som helst skyldighet att försörja andra länders medborgare, annat än under förutsättning att de beviljats asyl här. Om Medel-Schmidt från Hamburg vill flytta hit och arbeta, bör det vara helt okej, precis som för Medel-Suleiman från Irak. Om någon av dem istället vill flytta hit och uppbära bidrag, behöver de ha särskilda skäl till varför detta skulle beviljas.

Eftersom svenska staten inte har denna försörjningsskyldighet, är det heller inte orimligt att avkräva de som vill stanna här permanent vissa prestationer som syftar till att trygga deras självförsörjning. Detta kan vara i form av att ha skaffat ett jobb, eller visa att de lärt sig språket tillräckligt väl för att inom rimlig framtid kunna få ett jobb. Vi ställer liknande krav på redan svenska medborgare, vilka som regel inte heller de får uppbära bidrag under obegränsad tid, och/ eller utan motprestation. Varför skulle det vara mer ”rasistiskt” att ställa krav på folk födda utanför Sverige än på de födda här – båda grupperna bör väl ses som lika kapabla att handskas med krav?

Avrundning
Jag misstänker att några som läser detta (ironiskt nog) kommer att tro att jag skriver detta utifrån något slags rasistisk agenda, och att mitt syfte är att, som det brukar heta, ”normalisera rasismen”. Till er vill jag bara säga: jag beklagar; det måste vara jobbigt att ha så mycket otur när man tänker.

Det är ju liksom det som är själva min poäng – att resonemangen ovan inte kan sägas vara rasistiska. När folk tänder eld på flyktingförläggningar så är de dåden rasistiska. När folk från Mellanöstern på torgmöten skanderar om att knivmörda judar, då är de slagorden också rasistiska. När romer diskrimineras i lägenhetsköer, beror det på rasism. Att diskutera hur mycket den svenska statens flyktingmottagande får kosta, och hur/var pengarna gör mest nytta, är däremot inte ett dugg rasistiskt. (Om det vore det, skulle Sveriges finansminister per definition alltid vara rasist, även om denne så skulle råka vara en transsexuell, afghansk, genuscertifierad Miljöpartist…)

Det finns riktig rasism, som utgör ett riktigt problem. Att konstant skrika ”rasist!” åt folk som inte delar ens syn på statsfinanser, eller ens syn på var gränsen för yttrandefrihet/satir går, är att urvattna begreppet. Vill ni vara goda antirasister? Undvik då att själva bete er rasistiskt mot folk, och säg ifrån om/när ni ser verklig rasism. Det är inte svårare än så. Om ni istället lägger en massa energi på att försöka få andra att framstå som mer rasistiska än ni själva, tja, då handlar det om fåfänga snarare än om medmänsklighet…