Könsroller

Han betalar, hon släpper till?

Läste för en tid sedan på Twitter följande kommentar:

I andra länder bjuder män med jobb och eget bankkort när de delar affärsfrukost/lunch med en kvinna. I Sverige drar de inte ens ut stolen. Är det jämställdhetspolitikens fel att män slutat visa kvinnor uppskattning eller är det bara brist på vett och etikett?

Min första tanke: ”Borde vi inte kunna förutsätta att även kvinnor som äter affärslunch har jobb och bankkort?”. Eller, för att parafrasera, varför sätts det likhetstecken mellan att betala och visa uppskattning? Det är ju inte som att det är omöjligt att vara trevlig, väluppfostrad och till och med chevaleresk utan att ta hela notan.

Missförstå mig rätt, här. Givetvis får man bjuda någon på mat om man på det viset vill visa uppskattning eller omtanke. Det behöver heller inte vara helt orimligt att ena parten i ett romantiskt upplägg står för större delen av umgängets utgifter, om det är så att parternas ekonomiska situation skiljer sig markant åt. Om hon tjänar 54’000 i månaden på sitt advokatkontor och han 17’000 i månaden som vårdbiträde, till exempel, kanske det är rimligt att hon tar hela notan emellanåt.

(Ovanstående är dock egentligen ett dåligt exempel. Sannolikheten att en kvinna, särskilt en högavlönad, någonsin skulle dejta en man med den inkomsten är högst begränsad.)

Det jag är ute efter är alltså inte ett slaviskt splittande av alla notor, utan det orimliga i en ensidig förväntan på ekonomiska ”perks” baserat på kön. Varför? För att det i så fall är viktigt att förstå reciprocitetsprincipen, och dess ursprung i det evolutionära urvalet.

Visst har mänskligheten till synes kommit ganska långt sedan vi klättrade ner ur träden, men vår omvärld har förändrats snabbare än vår biologi. I mångt och mycket är våra hjärnor fortfarande aphjärnor, och våra primala instinkter baserade på de hundratusentals år vi levt under helt andra förutsättningar än idag. Under lång tid var det så att en kvinna under tiden hon var gravid och tiden direkt efter förlossningen var högst beroende av partnern/fadern för sin försörjning. Utan en vettig försörjare riskerade hon att både hon och barnet skulle svälta.

I skenet av detta är det givetvis en fördel i partnervalet för mannen att visa att han har resurser för försörjning, samt att han är villig att dela med sig av dem. Detta lever kvar idag, även om vi till vardags kanske inte ser parallellen mellan stenålderslivet och krogsvängen i innerstaden.

Nyckelordet här är ”partnervalet”. Förväntningen på mannen att ta notan bottnar i att han skall visa sig vara en värdig partner, i bemärkelsen sexuell partner. Det är något att hålla i åtanke om man som kvinna är tydlig med förväntningar på att mannen skall betala. Det skickar ju trots allt en signal om att det man är inbegripna i är en del av det evolutionära spelet, och att det finns en potentiell sexuell upplösning att hämta längre fram.

Nu misstänker jag att resonemanget börjar skava lite hos vissa av er, så för säkerhets skull kommer här några brasklappar:

  • Nej, att mannen tar notan innebär inte att han har rätt att förvänta sig sex som ”gentjänst”.
  • Nej, att mannen tar notan innebär inte att hon har någon skyldighet att ”ställa upp” sexuellt.

Tydligt nog? Bra.

Dock kvarstår faktum: bara för att en uttalad förväntan på honom att ta notan inte säger någon om rättigheter/skyldigheter på det sexuella planet, kommer vi fortfarande inte ifrån att det kan skapa förväntningar på reciprocitet. Om man inte vill skicka de signalerna, och man är ekonomiskt kapabel, kanske man för enkelhetens skull kan ta sin halva av notan? För om man inte har något sexuellt intresse, men ändå väljer att agera på ett sätt som signalerar intresse, är man faktiskt bedräglig.

…och det kanske vi kan vara eniga om, att bedräglighet inte heller är särskilt trevligt och väluppfostrat?

Goda råd är dyra – men SvD:s är gratis!

Till och med annars ganska sansade SvD har i dagarna hoppat på folkbildningståget, och vill fostra Svea rikes män till goda, feministiska medborgare. De gör så genom ”10 enkla råd”.

Det skulle naturligtvis vara möjligt att ifrågasätta artikelns förnumstiga och von oben-aktiga ton, eller hur ansvaret för rollfördelning inom en relation som vanligt helt verkar tillskrivas män, som om kvinnor inte har möjlighet/förmåga att föra sin egen talan. Men för all del, varför inte ge ”lektionen” en ärlig chans? Dock på villkor att jag, trots att artikelns inledning förmanar mig att låta bli, får dela med mig av några speglade råd riktade till kvinnor. Det måste ju ändå vara det mest jämställda, eller?

Ergo: dags för lite självrannsakan, både för män och kvinnor!

Råd 1: Köp kläder till kidsen

Kan du bli stridspilot bör du även ha förmåga att notera detaljer som att ungen behöver nya vinterskor eller att det gått hål på galonisarna. Registrera och gå sedan, utan påtryckning, till affären.

Rådets rimlighet: Det går väl att diskutera hur många män som faktiskt kan bli stridspiloter, och om den färdighetsnivån verkligen krävs för att hålla koll på skoslitage, men fair enough. Rådet är inte orimligt, då en snabb empirisk omvärldskontroll gör gällande att det i många förhållanden fortfarande är mammorna som förväntas ha bäst koll.

Alternativt råd till dig som kvinna: Köp prylar till underhåll av hus/bil. Kan din karl förväntas klara av att synka familjekalender och barngarderober, kan du säkert ha koll på om verktygslådan är komplett, ifall bilen saknar glödlampor i reserv, eller om det finns motorolja till gräsklipparen i garaget.

Råd 2: Läs böcker av kvinnliga författare

Att läsa är att resa sägs det. Varannan damernas är ett enkelt rättesnöre att hålla sig till om du vill komma längre än till husknuten. Gäller för övrigt alla kulturyttringar.

Rådets rimlighet: Nu är ju det här Sverige, och inte Nordkorea. Följaktligen står det folk fritt att konsumera vilken kultur de vill, utan påbud. (Kan någon påvisa att kvinnliga författare i utgivnings-stadiet diskrimineras av bokförlag är det en annan femma, men vad folk sedan väljer att läsa är faktiskt upp till dem.)

Alternativt råd till dig som kvinna: Inget. Kvinnor får nämligen också konsumera exakt vilken kultur de vill, 100% kvinnligt skapad om de så önskar.

Råd 3: Undvik könade aktiviteter

Om du nu nödvändigtvis vill kolla på herrfotboll så ta med din dotter till Manchester och inte bara din son. Och engagera dig i damidrottens orättvisa förutsättningar alldeles oavsett kön på dina ungar.

Rådets rimlighet: Första halvan är absolut rimlig. Det verkar dumt att förutsätta vad ens barn har för intressen utifrån deras kön – bättre att fråga dem. Andra halvan skulle gå att diskutera i ett helt eget inlägg, men lite kort: Ja, det finns orättvisor kring fördelning av träningstider i t.ex. ishallar. Nej, det är inte orättvist att damfotbollsspelare tjänar mindre än herr-dito. När 95 000 kvinnor fyller läktarna (och tiotals miljoner kvinnor fyller TV-sofforna) när Real Madrids och FC Barcelonas damlag spelar El Clásico, då löser sig det problemet av sig själv…

Alternativt råd till dig som kvinna: Lär dina barn (särskilt dina döttrar, om du har några) att tävlan och prestation är något positivt, och att det är okej att ha vinnarskalle. Det är inte bara mäns ansvar att uppfostra barnen till handlingskraftiga, driftiga vuxna.

Råd 4: Är du rasist är du inte feminist

Använd inte feminism som ett slagträ i ett rasistiskt resonemang. Rannsaka dig själv, har du aldrig lyft ett finger för ökad jämställdhet så inbilla dig inte att du är bättre än ”andra kulturer”.

Rådets rimlighet: Jag tror nog ändå att de flesta saudiska kvinnor skulle anse att en måttligt engagerad svensk man har en snäppet bättre kvinnosyn än en måttligt engagerad saudisk man, men det kanske bara är jag…? Dessutom är det nu en gång för alla inte ”rasism” att påpeka att hederskulturen är starkare i vissa andra länder än här, och att stark hederskultur är av ondo.

Alternativt råd till dig som kvinna: Avfärda inte män som försöker prata om sina känslor och upplevelser som kränkta. Detta gäller särskilt om du kallar dig feminist, och säger att feminismen vill göra gott för bägge könen. Män äger nämligen sin livsupplevelse lika mycket som kvinnor äger sin. Är du för jämställdhet är du alltså inte förtjust i uttrycket ”vita, kränkta män”!

Råd 5: Sätt dig i passagerarsätet

Lämna över ratten till oss, i åtta av tio fall är det mannen som kör bilen i heteroförhållanden trots att ni i högre utsträckning överskattar er körförmåga, tar risker och orsakar bilolyckor.

Rådets rimlighet: Det är helt riktigt att män är överrepresenterade i olycksstatistiken. Konstigt nog verkar många kvinnor ändå rätt nöjda med att lämna över körningen (särskilt långa, tröttsamma sådana) till sina manliga partners.

Alternativt råd till dig som kvinna: ”Jag kör, älskling. Det är bara 45 mil, så unna dig du en skön tupplur någon timme!” (Du behöver inte ens tala om för honom att det egentligen är för att slippa oroa dig för hans riskbenägenhet bakom ratten.)

Råd 6: Gratulationer undanbedes vänligt men bestämt

Gratulera inte din mamma/dotter/fru/flickvän/sambo/väninna med blommor på internationella kvinnodagen.

Rådets rimlighet: Okej då. Visst, kvinnor i Sverige har bättre hälsa, lever längre, skattar sin egen livslycka högre än vad män gör, har till skillnad från män ett positivt skattenetto, blir klart mer sällan hemlösa eller en siffra i självmordsstatistiken, samt råkar ut för betydligt färre dödliga eller svåra arbetsplatsolyckor, så en gratulation i sig kanske inte är helt orimlig…? Dock är blomstergåvor på ett givet datum bara för att det förväntas vara så enligt mig en sjukt oromantisk företeelse, vilken med fördel kan hoppas över.

Alternativt råd till dig som kvinna: Vet du, det där med att ”alla andra dagar är mansdagar” börjar bli sjukt gammalt… Förhållandena jag nämnde i förra stycket stämmer ju faktiskt 365 dagar om året. En ganska tveksam räkmacka här i livet för män, alltså, så du kanske kan bespara dig den kommentaren?

Råd 7: Bli en Hem & Skola-förälder

Ta chansen, bli den första mannen i världshistorien som sköter insamlingen och införskaffandet av presenter till skol- och förskolepersonal. Och se på samma gång till att anmäla dig till föräldrarådet (när du går på mötena undvik att sola dig i din egen glans som enda man i sällskapet).

Rådets rimlighet: Rimligt – om man utgår från att män i samma utsträckning som kvinnor anser att det behöver fixas med insamlingar och presenter. Om inte handlar det ju faktiskt om att kvinnor får ta ansvar för en kvinnlig prioritering, inte om ett gemensamt ansvar för en gemensam prioritering.

Sedan kan ett vänskapligt tips vara att inte förutsätta att män som engagerar sig gör det för att ”se bra ut”. Dels finns det faktiskt pappor som har ett genuint intresse i sina barn, även om jag förstår att detta kan vara svårt att ta in för folkbildande feminister. Dels tenderar låga förväntningar tyvärr att ofta vara självuppfyllande.

Alternativt råd till dig som kvinna: Det är ofta så att den förälder som tillbringar mest tid hemma också är den som har/får bäst koll på familjevardagen. Kanske skulle du alltså inte göra lika stora anspråk på föräldraledighet och deltidsmöjligheter som tidigare, utan släppa mer av denna tid till din man? Istället kan du ta lite större ansvar för familjeförsörjningen, så slipper han känna att han bär det ansvaret själv. Han hade antagligen uppskattat det.

Råd 8: Sno ihop en håruppsättning

Lär dig fläta hår.

Rådets rimlighet: Absolut rimligt. Om barnen vill få hjälp med en fläta är det bra ifall bägge föräldrarna vet hur man gör.

Alternativt råd till dig som kvinna: Lär dig skruva in en frispark i bortre burgaveln, göra trick med en mountain-bike, eller bygga ihop den där Lego-borgen. Om barnen vill ha hjälp/delaktighet i någon av dessa sysslor är det bra ifall bägge föräldrarna vet hur man gör.

Råd 9: Grina

Prata om känslor. Gråt när du är ledsen. Krama också dina manliga bekanta om du gör det med dina kvinnliga.

Rådets rimlighet: Absolut rimligt. Män likaväl som kvinnor borde ge (och tillåtas ge) utlopp för sina känslor.

Alternativt råd till dig som kvinna: Lär inte dina barn (särskilt inte dina döttrar) att flickor och kvinnor behöver särskilda hänsyn, som vore de bräckligare och mindre kapabla individer än män. Lär dem att ta en motgång, att fightas för sig själva, och att inte förutsätta att världen är ohjälpligt tweakad till deras nackdel.

Oh, and one more: Ligg med de där männen som gråter, så att de egenskaperna faktiskt blir premierade på riktigt. Att berömma manlig mjukhet, men välja sexparters med mer traditionell manlig framtoning, är en papperstiger. Men det visste du väl redan?

Råd 10: Dra inte ”Inte alla män!”-kortet

Bli inte kränkt efter att du läst detta.

Rådets rimlighet: Amen, sister! Folk borde verkligen lära sig att inte vara så lättkränkta.

Det är lite som när Patrick Swayzes karaktär i ”Road House” uppmanar sina utkastare att alltid låta ord rinna av dem, och någon frågar ”men om de kallar min mamma för en hora, då?”. Swayze svarar kolugnt med motfrågan ”tja, är hon det då?”. Poängen är att antingen så finns det skäl att ta åt sig (inte för att horor är mindre värda, det var bara ett exempel) eller så gör det inte det. Om det inte finns skäl att ta åt sig – låt bli.

”Road House”, alltså… Livsvisdom, rundsparkar OCH Jeff Healey i samma rulle. Finkultur FTW!

Alternativt råd till dig som kvinna: Mina alternativa råd till kvinnor har överlag varit skrivna i samma anda som originalen till män, dvs. förnumstigt och åtminstone delvis utifrån kollektiviserande, könsstereotypa antaganden. Eftersom du säkert håller med mig både om att folk borde vara mindre lättkränkta, och om att en konstruktiv jämställdhetssträvan inkluderar även mäns perspektiv, blir du så klart inte kränkt av detta. Istället inser du rimligheten i att om män förväntas vara lyhörda inför vad som kan uppfattas som ”pekpinnar” bör detsamma så klart även gälla kvinnor.

*   *   *   *   *   *   *   *   *   *

Som ni har märkt var jag ovanligt raljant och lättsam idag. Ta därför inlägget för vad det är: Delvis en lättsam drift med SvD:s tämligen fåniga artikel, delvis en genuint menad påminnelse om att mynt tenderar att ha två sidor, och att detta är klokt att minnas.

Som ett PS gör jag bedömningen att jag för egen del får ”godkänt” på 7-8 av punkterna, lite beroende på hur man räknar. Jag kan inte göra flätor, okej? Det är ett odiskutabelt poängtapp. Vidare har jag nog aldrig hållit i någon presentinsamling till pedagogerna, även om jag förvisso sprungit på en lång rad föräldraråd, informationsmöten, föräldramöten och utvecklingssamtal. Kanske ett halvt rätt på den, då?

En halv poäng skulle jag ha kunnat tappa på bokläsandet. Den facklitteratur jag läser är väldigt jämnt könsfördelad, enligt en snabb okulär besiktning av bokhyllan därhemma, men mina skönlitterära favoriter är dock nästan samtliga män. Men, eftersom detta som sagt är ett land inräknat i den fria världen, och inte en totalitär stat, så får jag läsa vad fanken jag vill. Inget poängavdrag där, alltså…

Till sist brukar jag i ärlighetens namn dra ”inte alla män”-kortet ganska frekvent. Mest för att samtliga påståenden som kan inledas med ”alla män” är precis lika korkade som alla som kan inledas med ”alla kvinnor”. (Jag är lite allergisk mot dumhet, förstår ni.)

I övrigt kan jag bocka av kryssrutorna, så säg 7/10 strängt räknat. Jag tänker att den feminist som vill kritisera mig för detta utfall i så fall själv bör kunna leva upp till av minst lika många av mina råd. Allting annat vore att kasta sten i glashus, och en så pass destruktiv syssla måste ju rimligen osa av ”toxic masculinity”…?

 

Ett litet manlighetsdilemma

Det är inom genusområdet populärt att ”problematisera mansrollen”, och det pratas mycket om en destruktiv, manlig våldsnorm. Diskussionen är förvisso inte helt ute och cyklar, för visst finns det inslag av machismo i mansrollen som ibland leder till olyckliga konsekvenser både för dess bärare och dennes omvärld.

Samtidigt pratas det sällan om den höga grad till vilken samhället förlitar sig på positiv manlig våldsberedskap, t.ex. i egenskap av militär, polis, brandkår eller helt enkelt familjebeskyddare i vardagen. Förvånansvärt ofta verkar samma radikalfeminister som ondgör sig över manlig våldsamhet (utan vidare eftertanke) kräva manlig offervilja till gagn för kvinnors beskydd.

På det temat ställdes jag inför ett delikat dilemma häromdagen, när jag konfronterades med motstridiga riktlinjer för vad som utgör ”korrekt” manligt beteende. Jag är lite nyfiken på hur ni (och då särskilt de av er som sällar sig till den skara som är kritiska mot konventionell manlighet) tänker kring detta dilemma. Läget är följande:

I min äldsta sons klass, Åk 4, finns det en kille som har uppenbara humörproblem, och som förhållandevis ofta är inblandad i fysiska bråk. Vi kan kalla honom ”X”. Det har varit stökigt kring X ända sedan han flyttade till vår ort i början av skolgången, och hjälplärare har periodvis funnits i klassen för att erbjuda specifik stöttning till honom.

Min son, däremot, är en väldigt empatisk varelse som – för att vara ett barn i den åldern – påtagligt sällan är inblandad i någon form av bråk. Häromdagen kom han dock hem och berättade att han blivit slagen i skolan. När vi frågade vad som hänt, berättade han följande:

X och en tjej i klassen – låt oss kalla henne Y – hade under lunchrasten blivit osams i skolmatsalen. X försökte på översittares vis dominera situationen, vilket inte bet på Y som svarade tillbaka med ett visst mått av uppkäftighet. X tappade då humöret, rusar efter Y, och skriker tämligen okontrollerat att han skall ”slita håret av henne”.

Schoolyard fightPrecis när han kom ikapp Y och tog tag i henne, gick min son emellan och knuffade undan honom. X slängde då iväg en knuten näve, vilken som tur är bara träffade min son på överarmen. Ett litet blåmärke blev enda synliga spåret av skärmytslingen. Innan situationen hann förvärras gick sedan en kvinnlig lärare emellan och lugnade ner det hela. Hon tackade min son för att han stått upp för Y.

Här mitt dilemma: hur skall jag som förälder ställa mig till detta beteende, för att i radikalfeministernas ögon stå för ”god” och/eller ”hälsosam” manlighet?

Om min son inte hade gått emellan, eller om jag hade avrått honom från att göra det igen, hade vi i deras ögon representerat en manlighet som ”inte tar ansvar för att förebygga mäns våld mot kvinnor”. När han nu gick emellan, så brukade han ju ett visst mått av våld (när han knuffade undan X). Detta borde då rimligen vara ett beteende som faller under kategorin ”destruktiv, våldsam manlighet”.

Frågorna den beskrivna situationen lämnar mig med är uppenbara: Kan män överhuvudtaget göra rätt i radikalfeministers ögon, eller är vi dömda att vara defekta hur vi än bär oss åt? Vad hade varit ett acceptabelt sätt att ”göra manlighet” i denna situation? Någon?

*   *   *   *   *   *   *   *   *   *

PS. Vad jag faktiskt gjorde? Jag talade om för min son att det var modigt av honom att stå upp för någon som var hotad/i underläge, beklagade att han hade råkat illa ut för egen del, och sade att även om det är bra att han var modig, skall han inte känna att han förväntas vara det i alla lägen.

Inte på något vis tog jag upp kön som en variabel med bäring på diskussionen. Skall min som riskera sin egen hälsa för att stå upp för någon ”svagare”part, skall han i så fall göra det oavsett könet på förövare/offer. Detta är nu förmodligen inte i enlighet med en radikalfeministisk syn på ”god manlighet”, men då det är i enlighet med min syn på äkta jämlikhet, well… Tough luck.