Den rosa lagboken?

Oisin Cantwell skrev i gårdagens Aftonbladet en krönika med titeln ”Det är hög tid att slänga ut den rosa lagboken”. Den något träiga titeln till trots var den innehållsmässigt vettig, då den pekade på det faktum att män av rättsväsendet döms hårdare (och oftare) än kvinnor vid likvärdiga omständigheter, och att denna diskrepans borde åtgärdas.

Inga konstigheter, kan tyckas, då likhet inför lagen borde vara en självklarhet om jämställdhet är målet. Cantwell stötte dock på patrull i sociala medier i form av Huskurage-grundaren Peter Svensson:

”Bra krönika idag”, sa Hakelius. ”Din om tafsande va oxå bra”, sa Cantwell.

Syftet här verkar vara att likställa Cantwells text om juridisk skevhet med den (onekligen inte helt lyckade) text i vilken Hakelius för någon vecka sedan relativiserade sexuella ofredanden. Kanske är det meningen att vi skall se bägge hållningarna som i grunden misogyna?

Jag höll inte med, då samma bedömningskriterier naturligtvis bör råda för bägge könen. Svenssons motdrag var att peka på ett antal (tillsynes) tveksamma friande domar, till exempel dessa omnämnda i Aftonbladet och på SVT, och utifrån detta hävda att det i själva verket är MÄN som är privilegierade inför rättsväsendet.

För tydlighets skull: Visst finns det aspekter av den bedömning polis, jurister och domare gör avseende kvinnliga sexualbrottsoffers trovärdighet som kan ifrågasättas och kritiseras, och visst går det att hitta friande domar som känns tämligen orimliga (åtminstone för en lekman).

Victim blaming och slut shaming förekommer, och är ett problem, inte bara i samhället i stort utan även inom rättsväsendet specifikt. Detta är ett problem att adressera och åtgärda, och är en orättvisa som primärt drabbar kvinnor.

…men innebär detta att det verkligen är män som är privilegierade i dessa sammanhang?

Det enda rimliga svaret är NEJ, och innan du bränner en säkring, kom ihåg att vi här inte pratar om ”privilegier” avseende utsatthet för sexualbrott. Det råder inget tvivel om att det begås fler sexualbrott med manlig förövare och kvinnligt offer än tvärtom. Diskussionen här handlar dock inte om detta, utan om privilegier avseende hur bedömningen från domstolar och rättsväsende påverkas av den svarandes kön.

Det finns gott om solida belägg för att rättsväsendet vid likvärdiga omständigheter dömer män både oftare och hårdare än det gör kvinnor. Förutom ovan nämnda bok (från två kvinnliga författare, om någon nu tycker det är viktigt) går det t.ex. att läsa Journalist’s Resource, Michigan Law, Sentencing Advisory Council samt Huffington Post på temat.

Human hand stretch out from prison bars

Förutom detta bör även den relativa trovärdigheten hos könen tas med i beräkningen. Ja, det är för jävligt att kvinnor som anmäler brott mot sin person kan ifrågasättas på grunder som klädsel, onykterhet, tidigare avsikter eller möjligt provokativt beteende. Men säg mig, om jag och en kvinnlig vän skulle gå in på en polisstation och var för sig anmäla att vi blivit utsatta för ett sexuellt övergrepp – vem av oss tror ni hade fått mest/bäst gehör, och störst chans att se sitt fall gå till åtal…?

Även här är fakta ganska entydiga. Även om män jämfört med kvinnor är något mindre utsatta för partnervåld, och klart mindre utsatta för sexualbrott, är möjligheterna att få gehör från rättsväsendet betydligt sämre som man.

BRÅ, till exempel, är väldigt tydliga på den här punkten. Det är relativt sett betydligt färre instanser av ”manligt offer, kvinnlig förövare” som leder till rättslig påföljd än för ”kvinnligt offer, manlig förövare”. BRÅ lägger till att mörkertalet bedöms vara klart högre för manliga offer, sannolikt mycket på grund av just bristen på gehör om anmälan faktiskt görs. Flertalet andra instanser, så som brittiska Teesside University, svenska RFSU samt flera andra svenska sakkunniga, har även de fastslagit att män har dåligt gehör att vänta om de anmäler brott mot sin person av intim natur.

Som en sista pusselbit bör nämnas att åtgärder som syftar till att stötta föräldrar som sitter i fängelse generellt är fokuserade på kvinnors/mammors förutsättningar. (Läs även mer om detta i boken ”Gärningsmannen är en kvinna”.)

Låt oss då summera hur rättsläget ser ut:

MANLIGT PRIVILEGIUM:
– Utsätts (sannolikt) för mindre victim blaming vid anmälan om sexualbrottmål.
– Kan ibland frias på tveksamma grunder i sexualbrottmål, beroende på tveksam kvinnosyn hos vissa inom rättsväsendet.

MANLIGT ICKE-PRIVILEGIUM:
– Bemöts med sämre tilltro och gehör från polis och rättsväsende när de anmäler sexualbrott eller partnervåld.
– Har lägre chans att nå åtal och/eller dom mot förövare vid sexualbrott mot den egna personen.
– Blir vid likvärdiga omständigheter både åtalade och dömda oftare än kvinnor, och de domar som fälls är i genomsnitt även hårdare. Detta gäller alla typer av brott, inte bara sexualbrott.
– Dömda pappor får inte samma stöttning i sina förälder/barn-relationer som dömda mammor.

You tell me – vilket kön (om något) tycker du kan ses som privilegierat inför rättsväsendet…?

Annonser

2 comments

  1. Jag är av uppfattningen att män i högre grad utsätts för victim blaming än kvinnor, själva anledningen till att män möts av lägre tilltro är ju för att män förväntas freda sig själva.

Dela gärna med dig av din åsikt, men tänk på att bemöta andra som du själv skulle önska bli bemött!

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s