Värdegrunden och identitetspolitiken

Ett av den svenska samtidens uppenbara modeord är ”värdegrund”, ett begrepp som inte förekommer i samma utsträckning utanför rikets gränser. Enkelt uttryckt kan ordet sägas beteckna den inom en institution gemensamma uppsättningen normer som styr vad som anses utgöra ett korrekt/eftersträvansvärt beteende gentemot ens medmänniskor. Ofta kopplas ordet ihop med fraser och företeelser som ”allas lika värde”, ”antirasism” och ”acceptans inför olikheter”.

I teorin är allting alltså frid och fröjd. Det är rimligt att samhället försöker fostra sina medborgare till ett inkluderande, humanistiskt beteende.

I praktiken har arbetet med att inympa värdegrund dock visat sig förknippat med vissa svårigheter. Problematiken beror åtminstone delvis på att stora delar av ”värdegrunds”-konceptet kidnappats av identitetsvänstern. När vem man är blir minst lika viktigt – eller till och med viktigare – än hur man handlar, blir det svårt att hantera motsägande värderingar. Ett exempel är när personlig frihet som värdering skall samsas med multikulturalism*, det senare ett fenomen typiskt för ID-vänstern.

* Icke att förväxla med en kulturell smältdegel, vilket som regel är ett både hälsosamt och trivsamt inslag i en levande, framåtsträvande nation.

När en viss man (vit, ateist, född i Sverige) försöker kontrollera en kvinnas sexualitet ses det – med rätta – som en förbrytelse mot hennes rätt till självbestämmande, men när en annan (salafist, född i Afghanistan) gör detsamma är det plötsligt knivigare. Att inte tillåta salafisten religiöst grundad särbehandling vore ju enligt ID-vänstern ett utslag av imperialistisk, västerländsk kulturrasism. Häri ligger problemet med multikulturalismens relativisering av individbaserade frihetliga rättigheter: Åsiktsströmningar kan bara kritiseras eller fördömas om de går att härledas till den normativa majoriteten, allting annat blir samtidigt en ”förbrytelse” mot bärarna av den minoritetssyn som kritiseras.

Detta gör arbetet med att förankra en genomsyrande värdegrund i det svenska samhället till en tandlös papperstiger. Det som nu är etablerat som ”korrekt” värdegrund (”…för du är väl inte rasist, va?”) är att i alla lägen ge folk rätt till sin egen syn på mänskliga rättigheter. Det som borde eftersträvas är istället en gemensam miniminivå för individuella, negativa friheter, där alla brott mot överenskommelsen fördöms oavsett om det är Erik, Mustafa, Susanne eller Juanita som står för överträdelsen…

*     *     *     *     *

Eftersom jag nu råkar vara en sådan där mansplainande, vit snubbe, kan jag naturligtvis inte låta bli att formulera min alldeles egna, personliga värdegrund. Mina ”10 budord för att vara en vettig medmänniska och medborgare”, om man vill skoja till det lite, givet min ateistiska läggning. (Notera att uppräkningen avser beteenden JAG uppskattar, inte ”facit” för hur andra måste se på saken.)

Utan inbördes viktning:

1. Döm folk utifrån deras handlingar, inte deras genetik. Inga är automatiskt sexualförbrytare för att de är födda med penis, terrorister för att de härstammar från Mellanöstern, ologiska och känslostyrda för att de är födda med vagina, eller omoraliska för att de blir kära i folk av samma kön. Ibland kan sannolikheten möjligen korrelera med attributet (så som att en större andel män än kvinnor begår sexualbrott) men det säger fortfarande exakt ingenting om individen som står framför dig.

2. Låt varje individ äga sin egen sexualitet. Samtyckande, vuxna människor får ligga med vem de vill, och hur mycket/ofta de vill. Detta gäller oavsett kön, läggning, antal inblandade och eventuella böjelser. Detta innebär även att folk får ha preferenser, utan att någon för den skull blir förtryckt. Gillar Eva stora biceps, och Adam breda höfter? Helt ok. Gillar Anna stora bröst, och Erik när Johan binder honom? Fortfarande helt ok.

3. Respektera yttrandefriheten. Det finns lagar mot yttranden som innebär en konkret förbrytelse mot dina negativa friheter, så som olaga hot eller uppmaning till brott mot din person. I övrigt innebär det här med yttrandefrihet faktiskt att även åsikter du finner direkt osmakliga får yttras.

Svenne får säga att judar är giriga kroknäsor, Youssuf får hävda att homosexualitet är en sjukdom, och Sara får säga att hon hatar alla män. Vill de genom sina yttranden framställa sig som osympatiska, obehagliga individer är det faktiskt helt upp till dem.

4. Inse att folk inte behöver hålla med dig. Detta anknyter till föregående punkt. Du må ha rätt att yttra (nästan) vad som helst, men det innebär inte att att du har rätten att slippa mothugg. Om du är Svenne, Youssuf eller Sara i exemplen ovan, lär du märka att folk inte tigande kommer att svälja det du har att säga. Deal with it.

Som en parentes till detta: Din yttrandefrihet innebär inte att du har rätt till valfri plattform för dina åsikter, bara att du har rätt att slippa repressalier/diskriminering på grund av dem. Privata aktörer har ingen som helst skyldighet att släppa upp dig på deras scen för att tala. Återigen, deal with it.

5. Ta ansvar för dig själv. Ser tillvaron inte riktigt ut som du hade tänkt dig? Som första punkt, knyckla ihop frågan ”Vad kan någon annan göra för att lösa mina problem?” och släng den i papperskorgen. Ställ istället frågan ”Vad kan JAG göra för att förbättra läget för mig själv?”, formulera ett svar, kavla upp ärmarna och sätt igång.

Ett exempel: Om du tycker att ämne XYZ, som är frivilligt att konsumera, är dåligt, ropar du inte på lagstiftning som förbjuder det för alla. Du låter istället helt enkelt bli att konsumera XYZ för egen del, eftersom du är en kapabel vuxen som kan fatta egna livsbeslut.

6. Visa solidaritet, men våga ställ krav. Ibland gör vi alla fel, och hamnar lite snett. Ingen av oss går genom livet utan att vid något tillfälle behöva hjälp från andra. Kom ihåg detta, och försök erbjuda folk en hjälpande hand när de behöver det.

Kom också ihåg att ”visa solidaritet” inte är en synonym för ”agera dörrmatta”. Det är okej att ställa motkrav på folk som erhåller din hjälp, särskilt om de anser sig ha rätten att förvänta sig den. En enkel tumregel: folk bör leva upp till punkt 5 innan de kan göra anspråk på första halvan av punkt 6.

7. Kom ihåg att din tro är just det, din tro. Du får hemskt gärna tro på Jehova, Allah, Buddha, det flygande spaghetti-monstret eller Tom Cruise om du så önskar, men blanda för fan inte in oss andra i det! Om du får för dig att skriva en bok med regler för hur man enligt din tro bör leva, och sedan försöka få andra att rätta sig efter det – tänk om. Genast, innan mördandet börjar…

8. Respektera andras egna livsval. Det bästa exemplet på vad jag menar? ”If you don’t like gay marriages, well, then don’t get one.” Bara för att du kanske inte gillar fotboll, BDSM, Let’s Dance, menskonst eller obskyr mangaporr, betyder inte det att andra inte får ha dessa intressen. Andras livsval påverkar ju faktiskt inte din tillvaro, så släpp det och skaffa ett eget liv istället.

9. Var nyfiken på andras perspektiv. Det är frestande att tro att man sitter på alla svaren, och alltid vet bäst. Å andra sidan, om du aldrig hade fått ta del av andras erfarenheter och kunskaper, hade du fortfarande inte kunnat vare sig läsa eller skriva, och möjligen haft vissa svårigheter att knyta skorna själv. Inte för att du är korkad, utan för att vissa saker är svåra att verkligen förstå och behärska utan input från andra. Ibland är det alltså klokt att ställa frågor, och inte bara leverera svar.

10. Sluta vara så jävla lättkränkt! Att vara kränkt är ett val, som kan och bör undvikas då det bara får dig att blöda energi. Använd din kraft till något vettigare istället; ta en promenad, onanera, skriv en låt, prata med en hemlös, baka en paj. Gärna en kolapaj med flingsalt, och jag föredrar mitt kaffe svart, passar det på söndag klockan två…?

Annonser

4 comments

  1. Fick ett email från Tommy, som inte hade tekniken på sin sida när han ville posta sin kommentar på detta inlägg. Därför lägger jag in hans kommentar på det här viset istället:

    En mycket välformulerad lista som jag själv skriver under på. (Kan förstås bero på att jag också är en svenskfödd, vit, manlig ateist.)

    Det enda jag hakade upp mig lite på var påståendet i #1 om att män begår fler sexualbrott än kvinnor. Det kan vara så, men jag tror att skillnader i könsnormer gör att män är klart mindre anmälningsbenägna än kvinnor när det gäller sådana brott. Det finns dessutom mycket som tyder på att domstolarna ofta friar kvinnor för gärningar som en man skulle ha dömts för. Jag skulle ha formulerat det som att ”en större andel män än kvinnor DÖMS för sexualbrott”.

    Angående #3 och #4: ja, alla ska ha rätt att uttrycka sin åsikt (med de undantag du nämner om hot och liknande). Men med rättigheter följer vanligen skyldigheter, och jag anser att skyldigheten här är att stå för det man säger. Det är ungefär samma som din #4, men med lite andra ord. Skriker man ut att man hatar män får man vara beredd på att få en del hatiska svar (från män).

    Jag uppskattar verkligen din blogg, särskilt för att du kan vara lite provocerande utan att vara konfronterande. Fortsätt så! 🙂

    Med vänlig hälsning
    Tommy

    1. Hej Tommy, och tack för din kommentar!

      Jag håller med dig om flera av observationerna du gör, men drar ändå en något annan slutsats. Jag menar precis som du att anmälningsbenägenheten för sexualbrott är lägre hos män, och mörkertalet därmed större. Dessutom är det bevisat att kvinnor åtalas och döms mer sällan än män, för samma typ av brott och vid liknande bevisläge.

      Trots det anser jag ändå att det är ganska tryggt att konstatera att män begår fler sexualbrott, givet den stora övervikten i befintlig statistik (även om denna alltså antagligen är något skev). Detta vore även logiskt av flera anledningar. Dels för att män har mer än kvinnor att ”vinna” på att våldta, ur ett evolutionärt perspektiv, givet att kvinnor är mer kräsna i sina partnerval. Dessutom har män helt enkelt större möjligheter att förgripa sig på kvinnor än tvärtom, givet skillnader i muskelmassa.

      (En intressant observation på det senare temat är att när den ”maktskillnaden” försvinner verkar även skillnaden i brottsbenägenhet minska. När US Dept. of Justice kartlade övergrepp från personal inom ungdoms-fångvården, visade sig kvinnor överrepresenterade som förövare. Här är fångarna i underläge på ett sätt som tar bort mycket av det övertag större muskelmassa annars innebär.)

      När det gäller diskussionen kring punkt 4 i listan, så ja, häver man ur sig dumheter får man räkna med att folk lär påpeka detta. Sedan är det värt att minnas att två fel inte gör ett rätt, och att bemöta hatiska attityder med mer hat kommer antagligen knappast att förbättra något. (”Principfast, intellektuellt motstånd”, däremot, är som regel en bra hållning.)

      Tack för berömmet, och trevlig helg!

  2. Hej och tack för en bra blogg! Jag tror inte jag kommenterat förut och det beror på att jag hittills inte haft något att invända eller tillföra. Dock känner jag nu att jag måste kommentera när du skriver:

    ”Privata aktörer har ingen som helst skyldighet att släppa upp dig på deras scen för att tala. Återigen, deal with it.”

    I juridisk mening har du förstås helt rätt. Likaså kan ingen kräva att få skriva på någon annans blogg eller facebooksida. Inte heller har en lokaltidning något plikt att låta vem som helst skriva vad som helst på deras insändarsida. Men det brukar räknas som kutym att en tidning publicerar svar på andras debattartiklar och även invändningar mot ledartexter. Inom vissa ramar brukar nog detta anses vara god publicistisk sed. Om privata aktörer med så dominerande ställning som Facebook eller Google skulle censurera vissa typer av innehåll (Facebook gör det ju redan när det gäller bilder på nakna människor) skulle jag nog tycka att det var ganska problematiskt. Jag vill hävda att med en dominerande ställning följer visst moralsikt ansvar för yttrandefriheten även för privata aktörer.

    1. Hej Magnus!

      Kul att du hittat hit, och tack för både positiv feedback och din kommentar.

      Du har helt rätt i att de aktörer inom dagspressen som vill framstå som seriösa har att vinna på att framstå som nyanserade. Då är det klokt att låta svar och mothugg på (särskilt debatt-) artiklar publiceras i tidningen.

      Sedan har naturligtvis även pressen rätt att ha en agenda, och vinkla sitt innehåll. Det är till exempel föga lönt att höja på ögonbrynen om tidningen Dagen inte publicerar glödande försvar för ateism, eller tidningen Flamman inte talar sig varma för kapitalismens fördelar.

      Jag håller med dig om att det inte är helt oproblematiskt om t.ex. Facebook bedriver politik och väljer att ”censurera” vissa åsikter. Samtidigt är de fortfarande en privat aktör, som det är frivilligt att nyttja. Det går bra att stänga ned sitt FB-konto om man inte kan acceptera deras policies och värderingar.

      ”Tough love” från min sida? Ja, absolut. Samtidigt ofrånkomligt om jag skall vara konsekvent och intellektuellt hederlig. 🙂

Dela gärna med dig av din åsikt, men tänk på att bemöta andra som du själv skulle önska bli bemött!

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s