Falskt värnande om kvinnors autonomi

Igår kom utlåtandet från regeringens utredare, lagman Eva Wendel Rosberg, där det klargjordes att hon inte anser att altruistiskt surrogatmödraskap bör vara lagligt i Sverige. Trots att det nya utlåtandet går emot den tidigare rekommendationen från Statens Medicinsk-Etiska Råd, som anser att altruistiskt surrogatmödraskap är en etiskt acceptabel praktik, har det på många håll lyfts fram som en ”feministisk seger”. Detta är för mig en logisk baklänges-kullerbytta, vilket jag vill påvisa genom att dissekera några av argumenten.

Först ut är Hanna Cederin, förbundsordförande för Ung Vänster, som igår i Metro bland annat skrev att altruism låter vackert, men att vara gravid inte är något man gör på en kafferast och därtill förknippat med fysiska risker. Min motfråga är givetvis varför hon tror att de kvinnor som frivilligt väljer att ställa upp som surrogatmoder inte vet och förstår detta? Menar hon månne att kvinnor inte vet sitt eget bästa?

Cederin följer upp detta med halmgubben att till och med Europaparlamentet har tagit ställning mot surrogatmödraskap, eftersom de menar att surrogathandel handlar om utnyttjande av kvinnor och deras kroppar. Nyckelordet här är givetvis ”handel”, som i kommersiellt surrogatmödraskap. Det som föreslagits i Sverige är som sagt altruistiskt surrogatmödraskap, dvs. på obetald frivilligbasis. En analogi vore att förbjuda altruistiskt sex för att man motsätter sig prostitution. (Nej, riskerna och ”insatsen” är inte samma, men principen är det.)

Som en parentes: att Ung Vänster anammar detta synsätt förvånar egentligen inte. Om kvinnor inte längre kan ses som ett kollektiv av ”offer”, utan istället som kapabla, handlingskraftiga och autonoma individer, faller en av de bärande pelarna för hela vänsterns identitetspolitik. Och så kan vi ju inte ha det, eller hur?

Vad säger då utredaren själv, Eva Wendel Rosberg? ”Det viktigaste skälet till att vi inte vill tillåta surrogatmödraskap i Sverige är risken för att kvinnor utsätts för påtryckningar att bli surrogatmödrar. Det är ett stort åtagande och det innebär risker att genomgå en graviditet och en förlossning. Vi tror att även med en ordentlig prövning och ett starkt stöd till kvinnor så kan det aldrig uteslutas att det har föregåtts av ett tvång.”

Återigen hänvisningen till det stora åtagandet och riskerna. Mig veterligen är det få som försöker avråda män från riskabla och/eller tunga arbeten utifrån samma premisser, antagligen för att de anses kapabla att fatta egna beslut och äga konsekvenserna av dem. Varför skulle samma tilltro inte tillmätas kvinnor – är de verkligen så veka och lättpåverkade att stora/svåra beslut kring deras liv bäst överlåts åt staten?

Angående det där med att tvång aldrig kan uteslutas, så skulle det tänkandet (om man anser att det är en rimlig vinkel) kunna tillämpas på allt som är farligt eller utmanande. Vi kan till exempel inte vara 100% säkra på att brandsoldater och räddningsdykare inte känner sig tvingade av samhället runt dem att riskera sina liv för andra, varför sådana yrken väl borde förbjudas i lag? Ja, det låter fånigt, jag vet – vilket är själva poängen.

Sveriges Kvinnolobby sällar sig till hyllningskören, och kallar utlåtandet en ”seger för kvinnors rättigheter”. Exakt hur frånvaron av fullt självbestämmande över sin kropp är en seger för ens autonomi undflyr mig, men visst, vi säger väl det… Även här pekar man på riskfaktorn som central: ”En surrogatmoder utsätter sig för medicinska risker som beställarna slipper. De är acceptabla om en väntar sitt eget barn men är oetiska att kräva av någon annan.”

SurrogatmödraskapHär undrar jag lite över ordvalet ”kräver”, då jag har lite svårt att se den diskussionen framför mig. ”Du, syrran, jag KRÄVER att du bär mitt barn åt mig, annars blir du inte bjuden på julmiddagen i år!”. Jag vet inte vilken nivå av tilltro till svenska kvinnor Sveriges Kvinnolobby har, men jag tror nog att de som kan tänka sig att ställa upp som altruistiska surrogatmödrar har bättre skäl (grundade i väl övervägda beslut) än så.

Nej, att detta skulle vara en seger för kvinnors rätt till sin egen kropp är dumheter. Rätten att själv få fatta alla typer av beslut kring sin kropp, även de som har påtagliga implikationer och kräver rejäl eftertanke, utgör genuin kroppslig autonomi. Förmynderi – oavsett med hur mycket välmening det sker – är det inte. Mats Skogkär på Sydsvenskan, en uppfriskande röst mot strömmen, sammanfattar det hela väl: ”Kvinnors rätt att bestämma över sin kropp – i andra sammanhang en viktig princip – upphävs när det kommer till surrogatmoderskap. Då anses kvinnor inte längre förmögna att avgöra sitt eget bästa.”

Med det sagt finns det andra omständigheter kring altruistiskt surrogatmödraskap som är värda att diskutera, men gör i så fall det, istället för att låtsas att det handlar om kvinnligt självbestämmande. Ja, juridiken är komplicerad. Ja, det finns en tänkbar risk att tillgång till ett lagligt, altruistiskt alternativ även ökar efterfrågan på kommersiella dito i fattiga länder. Faktum är dock att även dessa argument har åtminstone vissa svårigheter att hålla vatten.

När det gäller juridiken pekar utredningen på den svenska regeln att den kvinna som bär och föder ett barn också blir dess rättsliga mor.  Wendel Rosberg menar att respekten för surrogatmoders rätt till självbestämmande kräver att hon måste kunna få ändra sig och till exempel göra en abort eller välja att behålla barnet när det är fött. ”Är det då de tilltänkta föräldrarnas genetiska barn så är det klart att det kan bli väldigt tragiskt för dem”, menar hon.

Den avslutande kommentaren handlar återigen renodlat om förmynderi, och bottnar i uppfattningen att folk inte själva klarar av att ta ställning till risker. Det är klart att det säkert vore en stor sorg om surrogatmamman ändrar sig och vill behålla barnet, men om det är en tydligt klargjord spelregel så är det väl upp till det barnlösa paret att avgöra om de vill ta risken? Som ni märker ansluter jag mig här till uppfattningen att den gravida kvinnan bör ha bestämmanderätt över fostret/barnet så länge graviditeten fortgår, grundat på samma principer som aborträtten. Förvisso bägge två områden med svåra gränsdragningar, men precis som i abortfrågan är det fullt möjligt att göra en avvägd bedömning och landa i ett fungerande regelverk.

Som en parentes kan här nämnas att ingen verkar bekymra sig nämnvärt om vare sig rättigheter eller känslor för spermadonatorer. Även om insatsen [insert joke of choice here] snarare handlar om 9 minuter än 9 månader, kan många av principerna egentligen appliceras där med. (Vad händer om han ångrar sig och vill ha del i barnets liv? Skall män verkligen reduceras till vandrande spermabehållare?) Skulle hanteringen av den frågan se likadan ut, skulle altruistisk spermadonation rimligen förbjudas ”av omtanke för männens bästa”…

Hur är det då med risken att efterfrågan på kommersiellt surrogatmödraskap (primärt då tillhandahållet av kvinnor i fattiga länder, som de facto kan anses ”tvingade” i viss mån i brist på andra fullgoda inkomstkällor) skulle öka om altruistiskt surrogatmödraskap tilläts? Hanna Cederin (V) pekar till exempel på att denna efterfrågan gått upp i UK efter att det altruistiska alternativet tilläts.

Detta argument är inte orimligt, utan värt att ta i beaktande. Om sambandet kan bevisas vara ett orsakssamband (vilket ännu verkar vara oklart) bör det vägas in. Samtidigt verkar den svenska utredningen inte kunna luta sig mot detta, varför dess slutsats snarare bygger på (den felaktiga) premissen om att ett förbud skulle gynna kvinnors rätt till kroppslig autonomi.

På frågan om det inte vore bättre att tillåta altruistiska surrogatarrangemang i Sverige, så att barnen kommer till under ordnade former och utan att fattiga kvinnor utnyttjas utomlands, svarar Wendel Rosberg: ”Altruistiska surrogatarrangemang i Sverige skulle kunna innebära fördelar, som att det är tryggare för de inblandade och barnen skulle få rätt till information om sitt genetiska ursprung. Men bara för att en sak är dålig utomlands och kanske skulle vara något mindre dålig här, är det inte skäl att införa det.” Enda problemet med det resonemanget är antagandet att det överhuvudtaget vore dåligt här i Sverige, då detta inte kan beläggas.

Men barnen då, vem tänker på barnen…? Den klassikern tas också upp av Wendel Rosberg, som menar att det i dagsläget finns för lite kunskap om de långsiktiga konsekvenserna för de barn som fötts efter ett surrogatarrangemang: ”Den forskning som finns omfattar få barn och få familjer och man har inte följt barnen upp i de övre tonåren och i vuxen ålder. Så vi vet inte hur de här barnen kommer att må på sikt. Vi menar att man inte kan säga att det här är förenligt med principen om barnens bästa och då tycker vi att man ska säga nej.”

Intressant, givet att både adoption och spermadonation tydligen går bra. Varför skulle detta vara någon skillnad? Om man nu anser att denna teoretiska risk (notera att det inte pekas på något konkret här) skulle utgöra grund för att förbjuda surrogatmödraskap, ger man även ett rejält köttben till de som vill förbjuda homosexuella att adoptera. Intressant val av sängkamrater, särskilt för de som säger sig värna utsatta gruppers väl…

Nej, jag tror inte jag är överdrivet konspirationsteoretisk när jag misstänker att den huvudsakliga anledningen till att så många avråder från att tillåta altruistiskt surrogatmödraskap, är att det frigör kvinnan från rollen som utsatt offer. Denna offerroll är central hos den identitetspolitiska vänstern, feministiska lobbyorganisationer och statliga tillsynsmyndigheter, och ett tillåtet altruistiskt surrogatmödraskap skulle helt enkelt skada den egna saken för mycket. Att då undergräva (istället för att främja) kvinnlig autonomi är tydligen ett överkomligt pris att betala för att upprätthålla den önskade bilden.

De kallar det ”omtanke”. Jag kallar det illiberal, bakåtsträvande misogyni.

Läs även Fnordspotting, som också skrivit bra (och betydligt mer koncist) om detta!

Annonser

3 comments

  1. Tror mer att det rör sig om en ”patriarkal kvarleva”. Kvinnors kroppar, och då särskilt den nedre regionen är helt enkelt fortfarande ”helig”. Detta förklarar nog även de oheliga allianserna.

  2. Hittade precis hit – intressant blogg! Jag har förundrats över surrogatdebatten, inte minst sen jag läste Ekis Ekmans bok om prostitution och surrogatmödraskap, att graviditet och förlossning alltid presenteras enbart som en risk och en börda, och själva föräldraskapet som en eftersträvansvärd lycka och belöning. Själv tyckte jag (mestadels) att graviditeten var en mysig tid, och jag kan känna en viss sorg över att inte få uppleva det igen, eftersom jag inte är särskilt sugen på att genomgå åren med spädbarn ytterligare en gång. Det är såklart en individuell betraktelse, men den kommer aldrig (verkligen aldrig) fram i debatten.

    Med det sagt så ser jag också problem med dagens surrogatbarnshandel, men problemet bottnar väl snarare i den ojämlika fördelningen av resurser i en global värld, och jag kan inte se att inhemska altruistiska surrogatmöjligheter i Sverige skulle göra någon större skillnad där (annat än att det blir lättare för de barnlösa svenskar som vill ha hjälp).

Dela gärna med dig av din åsikt, men tänk på att bemöta andra som du själv skulle önska bli bemött!

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s