Konsten att laga bucklor med rivningskula

När jag kommer hem efter en veckas utlandsvistelse och läser ikapp lite kring vad som händer och sker i Svea rike, snubblar jag över en Aftonbladet-artikel med titeln ”Män står inte upp mot kvinnovåldet”. Läser, ruskar på huvudet och suckar. När skall vi äntligen komma förbi steget med planlös, meningslös och misandrisk kollektiv skuldbeläggning, och faktiskt försöka lösa några problem?

Artikels grundläggande teser är att män är för dåliga på att engagera sig i kampen mot våld mot kvinnor, samt att den våldsamme mannen länge åsidosatts inom maskulinitets-forskning. Anrättningen toppas med att Haga-mannen därmed behövs som utlopp för mäns dåliga samvete, då vi egentligen vet att vi är medskyldiga till våldet mot kvinnor:

Män står generellt inte upp för våldtagna kvinnor. Tvärtom finns ett starkt motstånd mot att ”klumpas ihop” och kollektivt ”skuldbeläggas” när det strukturella problemet mäns våld lyfts fram. Det vetenskapliga begreppet mäns våld mot kvinnor misstolkas envist (och högljutt) som en anklagelse om att alla män utövar våld mot kvinnor.

Politiska initiativ som riktar sig mot våldsutövaren, inte som vanligen är fallet mot den våldsutsatta, kritiseras för att bli verkningslösa då de enbart frammanar känslor av skuld och skam.

För att slippa klumpas samman, skuldbeläggas eller falskeligen anklagas (läs: ta kollektivt ansvar för mäns våld) är det praktiskt att ha en Haga-man att tillgå. Vi behöver honom för vårt samvetes skull. Det är så vi bör förstå hatet mot Haga-mannen.

Avslutningsvis hävdar artikelförfattarna att den färska statliga utredning som säger att fokus borde placeras tydligare på våldsverkarna saknar konkreta förslag. ”Sten i glashus?”, tänker jag när jag läser detta, för var finns de konkreta förslagen i artikelförfattarnas egen text? Svaret är ingenstans, då sådana helt saknas. Istället är texten endast ännu en meningslös uppvisning i nonchalant misandri. (Läs gärna och bilda er en egen uppfattning.)

Att män inte skulle stå upp mot våld som riktas mot kvinnor? Säg mig, med vilken entitet börjar allt ansvarstagande? Precis – individen. Varje människa bär i första hand (och i viss utsträckning endast) ansvar för sina egna handlingar, eller brist på densamma. Möjligen kan vi även sägas bära visst ansvar för handlingar vi kunde ha försökt avstyra, men låtit bli. Poängen är att vårt ansvarstagande primärt visas genom hur vi väljer att agera för egen del.

Det är ett fåtal procent av alla män som någonsin nyttjar våld mot kvinnor över huvud taget, än mindre det sexuella våld artikeln lägger visst fokus på. ”Man slår inte en tjej” är inte bara en av de starkaste normerna som formar mansrollen, det är även en av de som inympas tidigast och följs upp med mest eftertryck.

Kvinnomisshandlare och våldtäktsmän har låg status på kriminalanstalter, inte hög. Det är Haga-mannen som misshandlats, medan utövaren av detta våld mot honom knappast löper samma risk att utsättas för ännu en hämnare…

Visst, jag tror det är ett rimligt antagande att de som verkligen hatar Haga-mannen nog för att vilja utöva fysiskt våld mot honom sannolikt är könsrollskonservativa själva, med en egen syn på kvinnor som bräckliga och i behov av manliga förkämpar, och att de möjligen ligger mer i riskzonen för att nyttja våld mot kvinnor än vad medelmannen gör.

Det är fortfarande inte huvudanledningen till att den stora massan män ser ner på Haga-mannen. Det är istället att han begått ett av de störta övertrampen mot konventionell manlighet som går att göra, nämligen att utöva våld mot en kvinna.

Arrested manHär börjar vi närma oss pudelns kärna, vilket är just denna omständighet: Väldigt få män utövar våld mot kvinnor, och de som gör det är inte genomsnittliga män, särskilt inte om våldet är grovt.

De män som mördar sina partners har ofta psykisk ohälsa, missbruk och/eller social marginalisering som kännetecken. Grovt partnervåld har ofta föregåtts av lindrigare våld eller hot om våld, och överträdelser mot besöksförbud är en stark riskindikator. Seriemördare och serievåldtäktsmän lider som regel av psykopatiska empati-störningar, vilket rent neurologiskt är klart vanligare hos män, men det innebär inte att den genomsnittlige mannen är en psykiskt sjuk, kvinnohatande brottsling.

Det är enkelt. Det är ”även en måttligt begåvad 8-åring kan utan problem följa med i resonemanget”-enkelt. Ändå envisas radikalfeministiska krönikörer och debattörer att älta ramsan om den kollektiva manliga skulden. Till vilken nytta? Ingen – åtminstone inte om målsättningen är att förebygga det våld som kritiseras.

För det första: att hela tiden buntas ihop med de värsta nidbilderna av manlighet lär näppeligen göra män mer benägna att visa empati och engagemang. För det andra: det är endast när vi släpper bilden av alla män som lika stora riskfaktorer som vi verkligen kan fokusera på det artikelförfattarna påstår sig vilja göra – våldsverkarna.

Vi kan väl börja där? Det finns förvisso redan en hel del forskning som pekar på de riskfaktorer jag nämnde ovan, men det går säkert att lära sig ännu mer, skaffa ännu bättre analysmodeller som kan hjälpa till att förebygga våld. Att nöja sig med att peka med fingret på alla män och säga ”ni är problemet” är inte bara intellektuell lathet, det är även lite som att försöka hamra ut en buckla på framskärmen med en rivningskula – precisionen är kanske inte direkt den nödvändiga…

Som steg två kanske vi sedan kan strypa en del av de statliga anslag som idag går till radikalfeministiska institutioner och deras misandriska propaganda, och istället lägga dessa resurser på polisväsendet? Tillsätta mer resurser till att se till att besöksförbud efterlevs, och/eller utreda våldtäktsanmälningar med avancerade verktyg för att säkra teknisk bevisning som kan bidra till (korrekta) fällande domar?

Förvisso är det säkert svårt för den individuelle svenske mannen att personligen bidra nämnvärt just på ovanstående vis, men jag tror att få män skulle motsäga sig att deras skattekronor går till dylika ändamål.

För i ärlighetens namn, hur är det annars tänkt att män skall engagera sig mera än idag? Genom att volontärjobba på kvinnojourer? Ett bra förslag, förutsatt att tillräckligt många av de våldsutsatta kvinnor som kommer dit är bekväma med att mötas av manlig personal. Själv hyser jag vissa tvivel.

Skall man tro artikelförfattarna verkar det som om konkreta förbättringar skulle inträda automagiskt, så fort alla män föll på knä och ångerfullt proklamerade sin personliga skuld för andras illgärningar: ”Ja, jag är man, och därmed av princip även våldtäktsman, vidrig, ond och förkastlig. Hata mig, ty jag förtjänar det!”.

Själv tror jag mer på handling än på läpparnas bekännelse, och mer på forskning än på ideologi. Och ja, jag kommer konsekvent att slå ifrån mig anklagelser om kollektiv skuld. Så hata mig då – jag kommer ändå inte att slå dig för det…

*     *     *     *     *

För den vetgirige finns det gott om länkar till den forskning jag nämner ovan i mitt ”bibliotek”. Några uppenbara tips är min egen PDF-sammanställning kring partnervåld samt de källor som däri återfinns listade, Simon Baron-Cohens bok ”Science of Evil – On Empathy and the Origins of Cruelty” (ISBN: 9780465023530) samt Neil Boyds bok ”The Beast Within: Why Men Are Violent” (ISBN: 9781550548778).

Annonser

Dela gärna med dig av din åsikt, men tänk på att bemöta andra som du själv skulle önska bli bemött!

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s