Två tankar i huvudet

Här i helgen hade jag en utdragen Twitter-match mot ett konto vid namn Revoluanders, där vi diskuterade könsmaktordningens vara eller icke vara. Det blev i den diskussionen plågsamt uppenbart att ideologer har svårt att hålla två olika tankar samtidigt i huvudet.

Som sidospår bör det kanske nämnas att jag för första gången under min tid på Twitter lät mig trollas till att tappa humöret, och bad honom fara åt helvete. Säkringen gick när Revoluanders, trots att jag upplyste honom om att min mor utsatts för partnervåld, fortfarande hävdade att jag tar lätt på kvinnomisshandel. Jag bad senare om ursäkt för språkbruket, även om kritiken mot den respektlösa halmgubbe-retoriken som sådan kvarstår.

Two thoughts at onceVad är det då jag menar med det där om svårighet att hålla två olika tankar i huvudet samtidigt? Jo, tydligen är det svårt för olika grenar av identitetsvänstern att förstå att bara för att någon är oense med dem om magnituden av ett problem, behöver det inte innebära att denne helt förnekar att det existerar en problematik. Likaså behöver ett förnekande av att problematik överhuvudtaget föreligger inte innebära att den önskade målbilden skiljer sig åt.

Några förtydligande exempel:

Det är möjligt att anse att svenska kvinnor som grupp inte är förtryckta, och ändå erkänna förekomsten av kvinnoförtryck på många håll i världen. (Här brukar man då ofta anklagas för att vara rasist, vilket jag antar i så fall innebär att de som yttrar anklagelsen själva inte har några problem med t.ex. saudiarabisk eller indisk kvinnosyn?)

Det är möjligt att anse att inkomstgapet mellan könen på 15% till stor del kommer sig av fria val och olika preferenser kring arbetssektor, tjänstegrad och livsprioriteter (läs sektionen om lönegap HÄR) utan att för den skull utesluta att viss diskriminering förekommer, eller överse med den om så kan bevisas vara fallet.

Det är möjligt att påpeka att andelen kvinnliga förövare/manliga offer för partnervåld är högre än vad många tror och vad media normalt förkunnar, utan att därmed varken se könen som lika utsatta eller ursäkta minsta lilla förekomst av partnervåld.

Det är möjligt att vilja behålla principen om ”oskyldig till motsatsen har bevisats” och inte godta ord mot ord i sexualbrottsmål som t.ex. våldtäkt, utan att för den skull finna våldtäktsproblematiken acceptabel eller ta lätt på de verkliga offrens situation.

Det är möjligt att anse att det är ett problem att den radikalfeministiska ideologin fått ett sådant påtagligt tolkningsföreträde avseende vad ”jämställdhet” innebär, och att manshat faktiskt är ett problem för både män och kvinnor, och ändå anse det som en självklarhet att kvinnor skall ha samma rättigheter (och skyldigheter) som män.

Det är möjligt att driva mansfrågor (och kanske till och med ifrågasätta ifall män ibland inte prioriteras ner till förmån för kvinnor) och vilja ge mäns perspektiv större utrymme i jämställdhetsdiskussioner, men ändå erkänna de uppförsbackar som kvinnor står inför, samt värna om deras livskvalité och självbestämmande.

Det är, för att komma med en summerande parafras, alltså möjligt att vara oense med identitetsvänstern om såväl detaljfrågor som övergripande analys, utan att för den skull vara en ondskefull högerextremist, reaktionär eller kvinnofientlig…

…vilket alltså tydligen är svårt att greppa för vissa. När jag nu i helgen påtalade för Revoluanders att den oförklarade löneskillnad som skulle kunna bero på diskriminering är 0-6% i privat sektor och 0-2% i offentlig sektor anklagade han lustigt nog mig och den här bloggen för att vara ”sverigedemokratiska”.

Politisk inriktning

Jag påpekade då att de källor jag använder för att belägga mina påståenden i jämställdhetsfrågor som denna primärt är sådana som JämO, Medlingsinstitutet, SCB, Socialstyrelsen, Försäkringskassan och Skatteverket, och undrade om han månne anser att även dessa institutioner är ”sverigedemokratiska”…?

Då blev jag ”hotad” (åh, förlusten!) med block. Schack matt.

Poängen här är inte så mycket att Revoluanders har otur när han tänker (även om det onekligen framstår som det i det här specifika fallet) utan att förmågan att kunna hålla två olika tankar i huvudet samtidigt är viktig. När ideologisk övertygelse tillåts att färga bärarens värld svartvit, och bidrar till att föda polemik (”vi mot dem”) för dess egen skull, dödar vi den dialog som faktiskt har chans att föra samhället framåt.

Jag är varken postmodernist eller kulturrelativist, och allas tolkning av vad som är ”rätt” bör inte tillmätas lika stort värde. (Ställ till exempel värderingarna inom sekulär humanism mot IS eller nazisternas dito, så förstår ni vad jag menar.) Vad jag säger är att det som regel ändå är klokt att fråga sig vad en meningsmotståndare egentligen menar, och varför denne hyser åsikten ifråga? Att förutsätta illvilja (vare sig det är från invandrare, muslimer, män, kvinnor, borgare, eller folk som håller på Bayern München) leder sällan till en meningsfull dialog.

Utan dialog återstår bara att diskutera med nävarna. Ibland, som fallet t.ex. var under WWII, finns det faktiskt inga andra hållbara alternativ. I den svenska samhällsdebatten 2015 måste det finnas det – och det börjar bli dags för identitetsvänstern att komma till den insikten!

Annonser

2 comments

  1. Ja ja så ”de” spräckte nollan, ändå Könsfreden vs Nättrollen 711 – 1 😉

    Och förhållningssättet brukar jag kalla ”är du inte med oss är du MOT oss”

Dela gärna med dig av din åsikt, men tänk på att bemöta andra som du själv skulle önska bli bemött!

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s