Våldet och jag

Fredrik Virtanen skrev igår en ledare på Aftonbladet betitlad ”Männen förstår krig, männen röstar på SD”. Nu vet jag inte om Virtanen själv tillhör den knappa femtedel av landets män som sympatiserar med SD eller inte, eller varför han annars skriver så, men låt gå. (Likaså tänker jag inte gå in överdrivet djupt på den sedvanliga, skamlösa och intellektuellt lata misandri Virtanen ägnar sig åt. Jag nöjer mig med att konstatera att det måste vara betungande att dras med så mycket självförakt.)

Det jag istället tänkte avhandla är Virtanens (och min) inställning till våld. Virtanen antyder (nåja, inte särskilt subtilt) att våld egentligen aldrig är en godtagbar lösning, eftersom det ”bara skjuter problemet framför sig”. Han gör sig i samma veva lustig över de försvarsdebattörer som pekar t.ex. landstigningen i Normandie som exempel på när våld faktiskt kan utgöra en nödvändig och försvarbar väg framåt.

Virtanen

De män som anför att motståndet mot nazismen genom nyttjandet av våld inte var klandervärt, jämförs alltså med ”apberget” på zoo. (Notera att det givetvis bara är män som enligt Virtanen kan hysa ”förkastliga” åsikter. De försvarskunniga kvinnor som också bemötte den DN-artikel han hänvisar till glöms praktiskt nog bort. Anser månne Virtanen inte att kvinnor har nog med agens och självrådighet för att också ställas till svars?)

Jag är förvisso av meningen att våld aldrig är en önskvärd lösning, och sällan en bra. Faktum kvarstår dock att det ibland är en nödvändig lösning. Det innebär inte att vi skall hänfalla till den med lätthet, eller sluta ifrågasätta våldets nödvändighet i den specifika situationen. Samtidigt är det en oerhört bortskämd och arrogant inställning att driva med alla de liv som spilldes i kampen mot nazisterna. Eller är det verkligen någon som tror att Europa av idag hade varit ett bättre ställe om de allierade aldrig hade övergett sin eftergiftspolitik mot Hitler?

Efter att ha läst artikeln påpekade jag på Twitter att våldsutövande ibland tyvärr är nödvändigt för allmänhetens bästa – eller vill Virtanen kanske även avveckla polismakten? I diskussionen som följde (inte med Virtanen själv, han bemöter tydligen aldrig kritik eller ifrågasättande, utan med kontot Huskurage) framställdes det som om jag på något vis ursäktade eller förhärligade våld, bara för att jag inte köpte Virtanens resonemang. Därför tänkte jag här reflektera över min inställning till våld, bara så att det inte råder någon oklarhet kring var jag står.

Ämnet är, som så många andra, ett komplicerat sådant. Jag tänker inte hävda att jag helt står över alla flirtar med våld. Jag tittar med behållning på UFC, då jag uppskattar den ärliga och rena kampen. (Blodet har dock inget egenvärde, om det är något jag imponeras av är det deltagarnas färdighet och inte deras brutalitet.) Som tonåring var jag precis som mina jämnåriga kamrater benägen att efter att ha sett en våldsam actionrulle vilja vara oövervinnelig kampsportshjälte. Inte så konstigt kanske, givet tonårshormonerna – det är ju trots allt sällan den ”mjuke” killen i de filmerna får den vackra tjejen.

Lite så är det nog även i vuxen ålder. Jag misstänker att många män med mig någonstans när en liten, gnagande känsla av att åtminstone god våldsberedskap (om än ej faktiskt våldsnyttjande) är en evolutionär fördel. En manlig bekant berättade om hur hans flickvän varit otrogen mot honom med en kriminell kille, dömd för flera våldsbrott. Min bekant konstaterade rätt krasst att han nog aldrig velat vara bra på våld så mycket som då – inte för att utkräva hämnd mot flickvännens älskare, utan för att känna sig tillräcklig och ”bra nog” för henne…

Även jag kan alltså i viss utsträckning sägas vara påverkad av en romantiserande bild av våld. Där någonstans tar det dock slut – i praktiken är våld helt enkelt inte min grej. Jag är 187 cm lång, bredaxlad och frispråkig på gränsen (nåja, över den ibland) till uppkäftig. En kombination som verkar synnerligen effektiv när det gäller att dra till sig muck-sugna, fulla killar på krogen, killar som onekligen verkar mer bekväma med tanken på våldsnyttjande än jag själv.

Hittills har jag aldrig behövt mäta mina krafter mot dessa killar på ett handgripligt sätt, utan har undantagslöst pratat mig ur sådana situationer. Jag har märkt att beteendet ”lycklig idiot”, där man brett leende konstaterar att man är där för att ha kul, och hoppas att de får en trevlig kväll, är rätt effektivt. Det verkar som om utsikten att fightas tappar sin tjusning när den tänkta opponenten är imbecill…

Tre gånger i mitt (mer eller mindre vuxna) liv har jag varit inblandad i situationer som innefattat våld, åtminstone i en bred bemärkelse av ordet. Den första var när jag vad 14 år gammal, och en kille i min klass vägrade lämna mig ifred. Han kom med elaka kommentarer, fysiska tjuvnyp och allmän elakhet under en lång tid. Skolpersonalen var (som brukligt, verkar det som) tämligen flat, och enda utsikten att få en ändring till stånd verkade vara konfrontation.

Jag förklarade för Luiz, som han hette, att det nu fick räcka. Antingen fick han lämna mig ifred, eller så fick vi eskalera detta till nästa nivå. Det hela ledde till att vi – som i en dålig västernfilm – gjorde upp en tidpunkt där vi på lunchrasten skulle träffas i skolkorridoren och göra upp. Det hela kändes oerhört surrealistiskt, särskilt när vi väl stod där framför varandra och han höjde garden. Jag hade (då som nu) väldigt svårt att greppa konceptet att jag alltså medvetet skulle försöka tillfoga en annan person skada, även om det i någon mån var för att freda mig själv.

Luiz tränade boxning. Det gjorde inte jag. Det närmaste jag har kommit att excellera i idrott är att jag var en schack-talang i unga år, vilket inte riktigt var meriterande i detta sammanhang… Nu blev det inte mycket till fight. Själv utdelade jag inte ett enda slag. Luiz landade två snabba jabbar på min käke, och märkte sedan att det inte fanns någon utmaning i detta. Han sänkte händerna, och konstaterade att han inte ville fortsätta. Hade han velat hade han sannolikt kunnat misshandla mig rätt illa, så mobbingen till trots visade han här ändå en viss heder, vilket jag uppskattar.

Utfallet av allt detta? Luiz lämnade mig sedan ifred.

Nästa gång jag utövade våld, var det endast i form av hot om detsamma. Jag var då några år äldre, men fortfarande tonåring. Jag, min far och hans fru (inte min mor) tillbringade en heldag med att gå i affärer i Åbo. Det var varmt, trångt och aningen stressigt, och jag var säkert tonårstrulig vilket väl inte lär ha bidragit till god stämning. De var osams om något oviktigt, och humöret på oss alla sjönk enligt plan á la Norén-manus. Till slut sade min fars fru något riktigt småsint och provocerande till honom, varpå han sammanbitet väste fram frågan ”skall du ha stryk?”.

Min röst var förvånansvärt samlad och kall när jag bröt in. ”Hördu, Far…? Det räckte med min mor. Om du någonsin bär hand på [XXX] så kommer jag att slå ihjäl dig.”

Detta ledde till den första period jag och min far sade upp kontakten under en längre tid. Det har sedan dess kommit ett par till sådana perioder, och just när jag skriver detta har jag för inte så länge sedan fått veta att jag inte behöver göra mig besväret att komma på hans begravning när han dör. (Påminn mig att jag borde skriva mer om min far någon gång. Det är kanske inte så upplyftande läsning, men det finns nog en och annan intressant betraktelse om manlighet, föräldraskap och personlig mognad där. Han är en liten människa, men inte helt igenom ond. Jag har bra minnen också av honom som pappa.)

Tredje (och senaste) gången våld fanns närvarande i mitt liv var dryga tio år sedan. I en prylaffär i vår stadsdel brukade en lätt förståndshandikappad släkting till innehavaren jobba ibland. Tydligen hade en kvinna vid ett sådant tillfälle blåst honom på 500 kr, och när han på stan fick syn på min fru fick han felaktigt för sig att det var hon. Första gången skrek han bara efter henne, och var allmänt hotfull.

En tid senare var jag i vår lägenhet på tredje våningen. Ytterdörren öppnas och min fru skyndar in, våldsamt gråtande och med andan i halsen. Mannen har den här gången sett henne, följt efter till vårt hyreshus åkt åkt med upp i hissen samtidigt som han skriker otidigheter och hot åt henne. Jag blir först mest paff, och väldigt skärrad. ”Vad fan gör du?” frågar jag närmast klentroget innan jag föser ut honom över tröskeln, stänger och låser dörren. Några sekunder senare kommer ilskan. Hur fan vågar han…? En snabb blick i titthålet visar att han står kvar utanför vår dörr. Jag öppnar städskrubben och tar fram dammsugar-röret. Nu jävlar skall han få lära sig vad som händer när han hotar mina nära och kära!

Min fru lägger en hand på min arm, och ställer sig mellan mig och dörren. ”Nej. Det där är en jättedålig idé. Vi ringer polisen istället.” Så blir det, och de anländer ett par minuter senare med blåljusen på. De pratar mannen tillrätta, och det blir (tack och lov) faktiskt aldrig någon fortsättning på den obehagliga situationen.

Ovanstående är hela min ”våldshistorik”. Jag har aldrig sett – och kommer nog aldrig att se – våld som en bra lösning, och har svårt att se att jag någonsin skulle initiera våld annat än som ett direkt försvar av mig själv eller mina nära och kära. Det innebär inte att jag anser att pacifism är en rimlig hållning i alla lägen. Ibland måste det goda faktiskt hävda sig med våld mot det onda. Att likt Virtanen låtsas som något annat är en arrogant och bortskämt hållning som måhända är lätt att unna sig i ett Sverige som sluppit krig i över 200 år, men som knappast hade varit mänskligheten till gagn den där blåsiga juni-morgonen 1944…

Pacifism

Annonser

3 comments

  1. Virtanen är som ett stort naivt barn. Ser världen på tonårsmanér i svart-vitt. Dessutom en mobbare av rang. Mitt förtroende för honom skulle få ett Bose-Einsteinkondensat att likna en sambaparad av vibration i jämförelse. Att karln är 43 år är än mer pinsamt.

    När det gäller våld, handlar manligheten inte om att man ska vara våldsam. Den som initierar våld får inga sympatier. Däremot är det manligt med våldsberedskap, att kunna skydda de som inte kan skydda sig själva. Min egen erfarenhet av våld är att blivit misshandlad i småskolan och själv misshandlade en av mina mobbare (det slutade där) i högstadiet. Därför undviker jag t o m boxgympa idag. i min lärargärning har jag gått mellan elever några gånger, när de slagits, dvs lärt pojkar att våld inte är ok. Skulle jag i dessa situationer inte använt min fysiska styrka och bara pratat med hormonstinna tonåringar med adrenalin upp över öronen? Knappast.

    1. Jag erkänner: jag fick googla Bose-Einstein-kondensat… 🙂

      Håller med dig i övrigt. Det är manligt att (vid behov) kunna freda sig själv och ens nära/kära. Det är dock inte ett inslag i normativ manlighet att initiera våld, särskilt inte när så är opåkallat.

  2. Måste dock säga att pacifism är eftersträvansvärt.

    Det låga våldet i vårt samhälle kan ju bestå av en sorts ”herd protection” lite som den av vaccin:

    Endast en minoritet lär sig hantera problem med våld. De slåss helst med andra som är våldsamma av sig. Muckar de gräl en kväll så är oddsen för våld lägre om den de möter är fredligare, än om han gärna tar gräl eller attacker till en våldsam lösning.

    Jag är helt för polisväsende och våldsmonopol- då behöver inte ”civila” fundera över eller dra in våld i vardagslivet.

Dela gärna med dig av din åsikt, men tänk på att bemöta andra som du själv skulle önska bli bemött!

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s