Oskyldiga barn och skyldiga föräldrar

För en tid sedan snubblade jag över en SvD-artikel från My Vingren, nuförtiden aktiv på sajten Politism och inom Researchgruppen. Artikeln, ”Barnets bästa har blivit det motsatta”, är visserligen ganska gammal, men verkade uppleva något av en indiansommar i sociala medier. Eftersom artikelns anda med jämna mellanrum speglas i media även idag, anser jag det vara intressant att kika närmare på den.

Temat är att pappors partnervåld och sexuella övergrepp inom familjen negligeras, och att pappors rättigheter vid vårdnadstvister överprioriteras på bekostnad av barns rättssäkerhet. Texten innehåller bland annat följande passager:

Det är vanligare än många tror att domstolar ger våldsamma pappor vårdnad eller umgängesrätt. 2005 kom en rapport från Barnombudsmannen där vårdnadstvister i domstol granskades. I 258 ärenden fanns uppgifter om fysiskt, psykiskt och/eller sexuellt våld. I 49 procent av 169 slutgiltiga domar dömdes det till gemensam vårdnad trots uppgifter om våld mot den andra föräldern eller barnet. […]

Vi är så måna om pappors rätt att vi glömmer bort barnen. Vi har polishämtning av gråtande och skrikande barn för att pappan ska få sin del av umgänget. Men om nu det bästa för alla barn verkligen är att ha kontakt med båda sina biologiska föräldrar, varför tvångshämtas aldrig frånvarande pappor för barnets skull? […]

I verkligheten ringer en liten tjej med en röst som skär sig för att hon är rädd för att tillbringa hela helgen hos pappa. Men hon vet att om hon inte åker måste mamman betala en straffavgift. Den är anpassad efter hushållets inkomst och det är meningen att det ska kännas. Hon vet att ifall hon inte åker kan en polisbil komma och hämta henne. Hon vet att ifall hon inte åker kan mamman förlora vårdnaden på grund av ”umgängessabotage” eller ”samarbetssvårigheter”.

Tonen är onekligen ganska pappafientlig. Dock gissar jag att man som medarbetare på en kvinnojour, som Vingren var när hon skrev texten, lätt kan bli lite färgad. Inom ramarna för den verksamheten stöter man säkerligen på en överrepresentation av dåliga män och tunga tvister. Därför tänker jag inte ondgöra mig över formuleringarna som sådana, utan de enda observationer jag tänker göra är dessa två:

1. Det är skillnad på ”uppgifter om våld” och rättsligen bevisat våld, dvs. där dom finns. Ord mot ord kan möjligen föranleda vidare undersökningar, men kan och bör inte utgöra domskäl i vårdnadstvister i sig (oavsett vilket kön som utgör anklagare/anklagad).

2. Detta är en komplex fråga, med många svåra avvägningar. Att tvingas skicka sitt barn till någon man vet/misstänker våldför sig på honom eller henne, måste onekligen vara fruktansvärt. Det är dock också fruktansvärt om någon som på korrekta grunder har beviljats vårdnad kan få sitt barn undanhållet sig, bara för att en trilskande f.d. partner hävdar att missförhållanden finns.

Personligen har jag haft insyn i två infekterade vårdnadstvister, och i bägge fallen har det funnits en uppenbar ”skurk”. I det ena fallet en kontrollerande, manipulativ och kärlekslös far, och i det andra en falskanklagande, hämndlysten mor. Bägge fallen har varit fula, men tack och lov (efter flera års kämpande av den ”goda” parten) slutat lyckligt. Att jag nämner detta är för att understryka att jag respekterar bägge könens upplevelser.

Nu till saken – i vilken utsträckning är det rimligt att skriva ner fäder på det sätt som Vingren gör, och vilket fog finns det för misstänksamhet mot tvistande fäder som grupp? Är fäder därtill rättsligen gynnade vid vårdnadstvister?

Låt oss lista fakta rörande vårdnadstvister, våld inom familjen och sexuella övergrepp, som kanske kan bidra till några svar. Vi börjar med fakta om vårdnadstvister:

  • De senaste åren har det i Sverige avgjorts mellan 4000-5000 vårdnadstvister årligen. (Jag kommer att nyttja 5000 som beräkningsunderlag.)
  • Gemensam vårdnad har tilldömts i 49,2% av fallen. Modern har tilldömts vårdnaden i 37,6% av fallen, och fadern i 13,9% av fallen.
  • 61,6% av de kärande har varit mödrar, och 38,4% har varit fäder.
  • Det har i närtid varit dubbelt så vanligt att mödrar yrkar på ensam vårdnad som att fäder gör det. När den kärande parten varit en moder har det ansökts det om ensam vårdnad i 87,7% av fallen, medan motsvarande siffra för fäder är 44,5%.
  • Vid ansökan om ensam vårdnad anger mödrar ”våld mot förälder” samt ”övergrepp mot barnet” som skäl i 30,3% respektive 18,3% av fallen (flera skäl kan anges för samma yrkande) medan ”risk för umgängessabotage” står för 9,2%. För fäders yrkanden är siffrorna i tur och ordning 3,8%, 7,7% och 23,1%.
  • I den undersökning från 2006 Vingren nämner, förekom uppgifter om våld och/eller övergrepp i 62 av 271 fall. Enligt studien kunde påståendena om våld styrkas i 40% av fallen, dvs. 25 stycken. I endast 14 av dessa fall har rätten uttryckligen vägt in förekomsten av våld som en faktor vid domslut.
  • Fäders aktiva delaktighet och närvaro i barnens liv har stor påverkan på utgången av en eventuell vårdnadstvist, men det finns även visst fog för antagandet att könsbundna fördomar missgynnar dem.

När det gäller övrigt fysiskt (icke-sexuellt) våld mot barn, är det uppenbart att mäns högre generella våldsamhet även gäller avseende barn. 75% av de 1400-1700 som årligen misstänks för misshandel mot barn under 15 år är män, och 25% kvinnor. Kvinnor riktar dock en större relativ andel av sitt utövade våld mot barn, och att förövaren är barnet närstående är mer sannolikt om förövaren är kvinna.

BRÅ - misshandel efter offertyp

Avslutningsvis några fakta avseende förekomsten av sexuella övergrepp mot barn:

  • År 2008 anmäldes i Sverige misstanke om cirka 3500 sexualbrott (alla former) mot barn under 15 år.
  • 71% av svenska sexualbrott mot barn 0-11 år begås av någon inom släkten. Fäder, styvfäder och bröder bedöms tillsammans svara för 3/4 av den siffran, dvs. cirka 53% av totalen för sexualbrott mot barn 0-11 år.
  • Ett flertal internationella studier visar att andelen fall där förövaren är barnets biologiska far ligger mellan (lågt räknat) 10% och (högt räknat) 30%.
  • I 96% av de polisanmälda svenska sexualbrotten riktade mot barn 0-11 år rör anmälningen en manlig misstänkt…
  • …samtidigt som en BRIS-undersökning från 2005 påvisar att kvinnor är delaktiga, antingen ensamma eller tillsammans med en manlig förövare, i 20% av sexuella övergrepp mot barn. Ett flertal internationella studier visar att andelen kvinnliga förövare (alla kategorier, inte bara biologiska mödrar) av sexualbrott mot barn ligger inom intervallet 5-20%.
  • Vid sexualbrott mot barn och ungdomar äldre än 11 år, blir det betydligt mindre vanligt med en förövare inom familjen.
  • I relationer där en mannen brukar våld mot barnens mor, finns det en markant ökad risk för att även sexuella övergrepp (från honom) mot barnen förekommer.

Den sista pusselbiten i bakgrundsbilden skulle egentligen avhandla eventuella falskanklagelser om övergrepp som slagträ i vårdnadstvister. Här är bilden dock oklar. Bland yrkesverksamma inom rättsväsendet förekommer de diametralt skilda ståndpunkterna att det A) är ett icke-existerande fenomen, och B) att det är ett allvarligt rättssäkerhetsproblem. Bägge ståndpunkterna företräds av såväl kvinnor som män.

Hur våldsamma är egentligen tvistande fäder? Vi har nu så att säga gått igenom fakta i målet. Vad kan vi då dra för slutsatser av detta rent generellt, och vad innebär det för hur Vingrens text skall läsas?

Låt mig först ge henne en poäng, avseende rättsväsendets ovilja att låta tidigare våldshistorik påverka domslutet. När man läser undersökningen av vårdnadstvister från 2006 förekommer det ett par exempel på hur bekräftade förekomster av våld (som inte ligger påtagligt nära i tid) medvetet har valts bort som beslutsunderlag. Spontant känns detta möjligt att ifrågasätta, och kanske borde lagen ses över på den punkten (åtminstone om våldet ifråga har riktat sig mot barnet).

I övrigt verkar det dock som om Vingren har vinklat sitt underlag på ett inte helt juste sätt. Låt oss följa denna faktakedja:

  • Det avgörs 5000 vårdnadstvister årligen. 61,6% av dessa drivs med mödrar som kärande, dvs. 3080 stycken.
  • I minst 30,3% och som mest 48,6% av dessa fall har mödrarna anfört att våld och/eller övergrepp mot antingen henne själv eller barnet förekommit från faderns sida. (Kom ihåg att flera skäl kunde anges för ett yrkande.)
  • I 40% av fallen där våld i någon form påståtts förekomma har rätten kunnat fastslå att så verkligen varit fallet. Om vi räknar med 40% av den högsta möjliga siffran, 48,6% av 3080, blir det 599 fall.
  • Dessa 599 fall motsvarar 19,4% av tvisterna som drivs av mödrar, och 12,0% av samtliga tvister.

Jämför nu dessa siffror med hur Vingren får det att låta som om hälften av all gemensam vårdnad tilldöms trots förekomsten av våld: ”I 49 procent av 169 slutgiltiga domar dömdes det till gemensam vårdnad trots uppgifter om våld […]”.

Rättsväsendet kan naturligtvis endast utgå från omständigheter som kan anses bevisade, och i verkligheten skulle alltså samtliga tvister där manligt våld har kunnat beläggas få plats två gånger om inom den andel av domsluten (37,6%) där modern ges ensam vårdnad. Nu vet vi förvisso från exemplen i undersökningen att det förekommer tveksamma domar, men något systematiskt daltande med våldsamma fäder kan rimligen inte sägas förekomma.

Vad är sannolikheten att fäder inblandade i vårdnadstvister har förgripit sig på barn? Visserligen är det i princip bara män (96%) som i Sverige misstänks för sexualbrott mot barn, men vi vet där att biologiska fäder högt räknat utgör 30% av förövarna. Om samtliga de män som årligen misstänks för sexualbrott mot barn vore skyldiga, och vi utgår från att hela 30% av dessa är biologiska fäder, motsvarar detta drygt 1000 skyldiga fäder.

Låt oss som nyansering istället anta att andelen biologiska fäder bland förövarna är 20%, och att 75% av de misstänkta männen är skyldiga. Det skulle motsvara ungefär 500 skyldiga fäder. Om vi drar exemplet till motsatt ände, och antar att endast 10% av alla förövare är biologiska fäder (vilket åtminstone inte är fullständigt orimligt, givet att de 3500 misstänkta brotten även riktas mot barn över 11 år, och förövare inom familjen då är klart mindre vanliga) och att endast 50% av de misstänkta är skyldiga, landar vi på ungefär 170 skyldiga fäder.

Även då är det i så fall 170 för många. Oavsett vilket, säger det något om sannolikheten att sexuella övergrepp mot barn ingår som en faktor i en vårdnadstvist. Om samtliga fäder som begått sexualbrott mot sina barn även är inblandade i vårdnadstvister, innebär det som allra högst att förekomsten är 1000 / 3080 = 26% av fallen, och som lägst 170 / 3080 = 5,5% av fallen. Om vi antar att varannan sådan fader också är inblandad i en vårdnadstvist blir intervallet 2,8-13%.

Jag saknar fakta kring hur många fäder som döms för sexualbrott mot barn som också vårdnadstvistar. Därför törs jag inte framlägga några långt dragna slutsatser. En rimlig gissning är ändå att förekomsten av sexuella övergrepp mot barn i samband med vårdnadstvister bör vara en ganska ovanlig företeelse, högst sannolikt i under 10% av fallen.

(Det vore därför intressant att veta i hur många av de kvinnliga yrkandena som denna specifika anklagelse förekommer. Termen ”övergrepp mot barn”, nyttjad av 18,3% av de kvinnliga käranden, innefattar även andra former av våld och trakasserier.)

Kvinnor mer benägna att söka ensam vårdnad. Ett annat intressant område att granska avseende vårdnadstvister rör benägenheten att yrka på ensam vårdnad. Om vi lägger ihop påståenden om våld, övergrepp och (risk för) umgängessabotage är det mellan 30-57% av de kärande kvinnorna som anför detta. Andelen kvinnor som yrkar på ensam vårdnad är 87,7%. För kärande män är andelen som anför förekomst av våld, övergrepp och (risk för) umgängessabotage mellan 23-35%. Andelen män som yrkar på ensam vårdnad är 44,5%.

Relativt sett är kvinnor alltså mer benägna att yrka på ensam vårdnad, även justerat för påståenden om missförhållanden. Möjligen värt att ha i åtanke, givet att samarbetsvilja skall ses som något positivt vid rättsfrågor som rör vårdnad?

Kvinnor vinner i högre grad yrkanden om ensam vårdnad. En relaterad observation är att kvinnor i högre grad än män även lyckas erhålla den ensamma vårdnad de yrkat på. Kvinnor yrkar på ensam vårdnad i 87,7% av sina yrkanden, och andelen domar (totalt) där kvinnor ges ensam vårdnad är 37,6%. Andelen ”framgång” skulle alltså kunna uttryckas som 37,6 / 87,7 = 42,9%. För män är motsvarande nyckeltal 13,9 / 44,5 = 31,2%.

Kvinnor är alltså mer framgångsrika i sina yrkanden om ensam vårdnad, trots att de jämfört med männen i lägre andel av sina yrkanden lutar dessa mot förekomster av våld, övergrepp eller (risk för) umgängessabotage.

Även om man specifikt granskar förhållandet mellan andelen tilldelad ensam vårdnad och andelen yrkanden där missförhållanden påstås föreligga, ser man att utfallet blir gynnsammare för kvinnor. Mellan 30-57% av de kvinnliga yrkandena innehöll alltså påståenden om oegentligheter, och i 37,6% av alla domar fick modern ensam vårdnad. För män var intervallet yrkanden med påståenden om oegentligheter 23-35%, och andelen domar där fäder erhåll ensam vårdnad 13,9%.

Detta är förvisso inget bevis för att mödrar har ett (allt annat lika) bättre utgångsläge i händelse av tvist, men det är åtminstone en indikation på att så är fallet.

Frånvarande fäder? Det brukar ibland hävdas att anledningen till att fäder förlorar oproportionerligt många vårdnadstvister är deras frånvaro från barnens liv. Detta dock utan att någon verkar ha tagit fram en exakt definition av vad ”frånvarande” innebär. Visst tar män ut en minoritet av föräldraledigheten, men är detta att vara ”frånvarande”?

Den gamla klyschan om hur män i könsrollskonservativa förhållanden ”inte tar ansvar för familjen” lika gärna kan vändas till att kvinnorna i dessa förhållanden ”inte tar ansvar för familjens försörjande”. Så länge det fortfarande är kvinnor som har det tyngst vägande ordet när det gäller hur uttaget av föräldraledigheten fördelas, går det inte att hänvisa till en gemensamt överenskommen fördelning som grund för företräde till vårdnad.

Om man med trovärdighet skall förklara diskrepansen i tilldelad ensam vårdnad med ”frånvarande fäder”, krävs i så fall en tydligare definition av begreppet, en som inte innefattar en traditionell men gemensam uppdelning av roller.

SUMMA SUMMARUM. Denna text är lång, och med många beräkningar, så låt oss försöka konkretisera vad vi kan sägas ha kommit fram till:

  • Det är möjligt att lagens tillämpning behöver ses över (och skärpas) avseende hur gamla förekomster av våld mot barnet och/eller den andra föräldern vägs in.
  • Rättsväsendet låter dock inte våldsamma fäder ”slippa billigt undan” på ett generellt plan. Bevisbara förekomster av våld är inte särskilt vanliga, och mödrar tilldelas ensam vårdnad i klart fler fall än de som avgörs med hänvisning till våld, övergrepp och umgängessabotage från faderns sida.
  • Mödrar är mer benägna än fäder att ansöka om ensam vårdnad, även justerat för (påstådda) förekomster av missförhållanden.
  • Mödrar vinner också i högre grad den ensamma vårdnad de yrkar på, även justerat för förekomster av missförhållanden. Detta trots att mödrar alltså är mer benägna att söka ensam vårdnad, och fast lagen skall ha som avsikt att främja samarbetsvilja.
  • Förekomsten av sexuella övergrepp från fadern är rimligen ganska ovanligt i samband med en vårdnadstvist. Faktaläget är inte glasklart, men en rätt säker gissning är att det förekommer i < 10% av fallen.
  • Det framstår som föga rimligt (om än inte strikt omöjligt) att den vaga termen ”frånvarande fäder” skulle utgöra en adekvat grund för hela den oförklarade diskrepansen avseende könens tilldelning av ensam vårdnad.
  • Vidare forskning krävs kring den eventuella förekomsten av falskanklagelser, eftersom det är på den punkten minst fakta finns att tillgå.

Utifrån detta är det synnerligen svårt att hävda att fäder överhuvudtaget skulle vara gynnade i händelse av tvist, än mindre så i de fall sagda fäder kan beläggas med våld och/eller övergrepp. Om något indikeras snarare det motsatta, att fäder tvärtom missgynnas vid handläggandet av vårdnadstvister. Vingren med flera kan därmed bespara sig eventuella rop om ”justitiemord!”…

KÄLLOR / LÄSTIPS:

Annonser

4 comments

  1. Bra redogörelse även om jag inte alls hängde med i alla sifferturer 😉

    Att ett antal barn tvingas ha umgänge (eller att bo) med olämpliga föräldrar är naturligtvis ett problem. Men att ”horder” med barn skulle tvingas till umgänge (eller att bo) med uppenbarligen och bevisat olämpliga föräldrar låter som sagt var inte troligt.

    Men angående detta:

    ” Relativt sett är kvinnor alltså mer benägna att yrka på ensam vårdnad, även justerat för påståenden om missförhållanden. Möjligen värt att ha i åtanke, givet att samarbetsvilja skall ses som något positivt vid rättsfrågor som rör vårdnad?”

    Om jag tolkar detta rätt så antyds det att de som begär enskild vårdnad inte skulle vara samarbetsvilliga. Det stämmer säkert för en del men inte alls för alla. Hoppas på den punkten kunna bidra med en ”förklaring” till varför jag tror kvinnor oftare söker enskild vårdnad även om jag tror att det är relativt jämt fördelat mellan könen gällande vem som är samarbetsovillig.

    I de fall där det inte förekommer våld och övergrepp förekommer alltså istället ibland/ofta? regelrätta samarbetssabotage (från mamman, pappan och i vissa fall från båda parter). Hur det tar sig uttryck och vilka möjligheter man har för att hitta möjliga lösningar ser lite olika ut beroende på kön (”av tradition”).

    Mammor som samarbetssaboterar söker enskild vårdnad (EV) för att få kontroll (umgängessaboterar bl a). En pappa utsatt för detta söker gemensam vårdnad (GV). Dels för att det av ”tradition” inte är realistiskt för en pappa att begära EV om det inte förkommer våld eller missbruk hos mamman, men dels för att många ”bara vill ha vårdnad och umgänge”.

    Pappor som samarbetssaboterar söker gemensam vårdnad (GV) för att få kontroll (bl a det jag kallat umgängesobstruerar). En mamma utsatt för detta söker enskild vårdnad (EV). Dels för att hon av ”tradition” har möjlighet att få det men även för att hon ser detta som sin enda chansen att slippa fortsatta ”trakasserier”.

    Sen förkommer det naturligtvis att såväl utsatta som samarbetssaboterande pappor även i vissa fall söker enskild vårdnad (EV) utifrån ”samarbetsklausulen” men att det inte alls (av ”tradition”) är lika vanligt.

    Om/när den dagen kommer då pappor är likställda med mammor är jag dock övertygad om att fler pappor med samarbetssaboterande ex men även samarbetssaboterande pappor (som vill ha större delen av eller hela boendet) kommer att söka EV lika ofta.

  2. Till att börja med, tack för en intressant blogg!

    En faktor som ofta glöms i diskussionen runt ”frånvarande fäder” är att en kvinna som råkar ut för en oplanerad graviditet men inte vill ha barn har en lösning för det, samma alternativ finns inte för män.
    Vore intressant att se statistik på aborter kontra frånvarande fäder, tror att om den ”juridiska abort” som vissa mansrättsaktivister har framfört förslag på skulle införas skulle du ha en mycket lägre procent frånvarande fäder efter att du fått bort dom som blivit biologisk förälder mot sin vilja.

    1. Tack, Joel!

      Jo, du har rätt i att frånvaro av möjlighet till (juridisk) abort säkerligen orsakar en del ”frånvarande fäder”. Möjligheterna till lagändringar på det området borde undersökas.

      Sedan borde detta ändå inte vara en jättefaktor just i vårdnadstvister. De män som varit frånvarande i barnens liv pga. ”ovillig förälder” processar sannolikt inte särskilt ofta för vårdnad.

Dela gärna med dig av din åsikt, men tänk på att bemöta andra som du själv skulle önska bli bemött!

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s