Kvot the fuck?

Hej på er. Dagens inlägg blir för ovanlighetens skull av det mer lättsamma slaget, och skall företrädesvis läsas med glimten i ögat. Inte så att det inte finns ett korn av allvar där i botten, men ändå: se denna matiné som avsedd att underhålla mer än något annat…

Som liberal humanist med tilltro till människans kapacitet är individens rättigheter, fria val och personliga ansvar av vikt för mig. Följaktligen är jag högst tveksam till kvotering, särskilt om det skall nyttjas som motmedel mot påstådda orättvisor vars enda ”bevis” är frånvaron av en 50/50-fördelning. De senaste åren har jag haft ett flertal diskussioner på det temat, vilka jag här nedan har kokat ner till ett fiktivt samtal (om än högst grundat på verkliga ordväxlingar) mellan mig och en kvoteringsivrare.

Se så, stäng av mobilerna och öppna godispåsen, för nu börjar filmen!

KI: Det är ett samhällsproblem, samt ett symtom på den rådande könsmaktordningen, att så få kvinnor återfinns i bolagsstyrelser, verkställande utskott och andra tunga beslutsforum! Visst, andelen ökar i takt med att de alltfler kvinnor som tar examen från högre utbildningar hinner bygga upp sina karriärer, men det går för sakta. Vi måste kvotera för att skynda på processen, och bryta invanda tankemönster!

JAG: Ser du detta som viktigt eftersom proportionerlig representation i sig är av godo, eller för att under­representationen av kvinnor påvisar faktisk diskriminering där kvinnor aktivt och/eller genom underlåtenhet motarbetas?

KI: Både och! Kvotering handlar om win-win för alla. Dels motverkar det diskriminering mot kvinnor vilket är en orättvisa i sig, dels ombesörjer det att det kvinnliga perspektivet på viktiga beslut kommer samhället till gagn. Representation är viktigt!

JAG: Okej. Är det bara just kön som är utgör skärningspunkt för ”olika perspektiv”, eller vore det nyttigt att även säkerställa representation av andra variabler? Till exempel etnicitet, sexuell läggning eller medfödda funktionsnedsättningar?

KI: Alla eventuella former av diskriminering bör naturligtvis bekämpas, men det är inte realistiskt att ha en exakt representation av vartenda attribut. Eftersom två fel inte gör ett rätt, är det ändå bättre att åtgärda könsorättvisor än inga alls.

JAG: Fair enough. Det där ”kvinnliga perspektivet” du pratar om, kan du berätta mer om det? Jag är lite nyfiken på vilka attribut, värderingar och förutsättningar kvinnor har gemensamt, som män saknar. Vidare undrar jag om detta kvinnliga perspektiv även gör kvinnor bättre eller sämre lämpade även för andra sysslor än styrelseposter, så som t.ex. att ta hand om barn och familj?

KI: Var inte löjlig! För det första finns det inget som säger att kvinnor är förutbestämda att vara omvårdande. För det andra är kvinnor individer, och det är naturligtvis inte rimligt att tro att alla kvinnor är lämpade för styrelseuppdrag. Jag säger bara att lika många kvinnor som män är det!

JAG: Jag håller helt med. Vi är alltså överens om att lämpligheten för ett givet uppdrag är individuellt, och inte sitter i könet?

KI: Ja, så klart!

JAG: Kan du förklara igen hur det hänger ihop med det där ”kvinnliga perspektivet” du inte ville att samhället skulle gå miste om?

KI: Eeeh… Men alltså, är du emot att kvinnor tar plats i samhället, eller? Du är säkert bara rädd för att bli av med dina manliga privilegier!

JAG: Nu har ju jag jobbat deltid under flera år för att få tid över till familjen, och går som – noga efterlevd – regel hem när min ordinarie arbetsdag är slut. Med den inställningen till min ”karriär” är sannolikheten att jag någonsin ser insidan av ett styrelserum tämligen begränsad, men visst, vi säger väl det…

Jag har faktiskt en annan fråga. Jag antar att du är övertygad om att frivilliga val, t.ex. i form av att kvinnor skulle föredra andra livsval än att sikta på styrelseposter, inte är en större faktor bakom snedfördelningen än faktisk diskriminering?

KI: Det är klart. Varför skulle kvinnor inte vilja ha tillgång till samma makt, inflytande och pengar som män? Den sfären är faktiskt inte naturgivet förbehållen kukbärare, vet du.

JAG: Nej, jag vet, och håller med om att all bevisbar diskriminering verkligen skall straffas med eftertryck. Men du, om nu undermålig representation inom ett eftertraktat område är bevis på förekomsten av diskriminering, skulle jag vilja prata lite med dig om könsfördelningen bland förskolepedagoger.

KI: Vad har det med kvotering att göra?

JAG: Det klarnar snart. Du sade nyss att det inte finns något naturgivet som säger att kvinnor skall vara omvårdande snarare än affärsmässiga. Jag förmodar att du står fast vid det uttalandet?

KI: Givetvis!

JAG: Bra. Då antar jag att det heller inte finns något naturgivet som säger vad män skulle vara bra eller dåliga på, eller hur?

KI: Neeej, jag antar det…

JAGBra. Du håller säkert även med mig om att barn är underbara, och att ynnesten att få vara med och forma sunda värderingar, nyfikna intellekt och stora hjärtan hos våra små är ett ansvarsfullt och givande uppdrag?

KI: Så klart. Därför är jag stolt över de många kvinnor som tar ansvar för detta!

JAG: Precis, många kvinnor blir det… Det var faktiskt lite det jag ville prata om. Något i stil med 95% av de som är yrkesverksamma inom förskolan är kvinnor, vilket onekligen är en väldigt skev representation. Du har precis konstaterat att män inte naturgivet är sämre omsorgsgivare, och att rollen som ledsagare till barnen är värd respekt. Då borde väl rimligen lika många män som kvinnor vilja ha den rollen, eller hur?

KI: Nja, jo… eller, jag vet inte. Det låter väl rimligt, antar jag. Kanske män väljer andra yrken av fri vilja? Det vet ju alla att män hellre vill söka status och pengar än att ta hand om andra.

JAG: ”Det vet ju alla”…? Det där låter misstänkt likt naturgivna skillnader mellan könen, vilket i så fall skulle öppna upp för resonemanget att frånvaron av kvinnor i styrelserummen beror på egna val, det med. Hur skall du ha det egentligen?

KI: Okej då, det kanske faktiskt är på grund av fördomar mot män som de är undertaliga i förskolan. Det innebär fortfarande inte att två fel gör ett rätt, och att kampen mot diskriminering av kvinnor i näringslivet skulle vara ogiltig.

JAG: Fair enough. Eftersom du vill lösa den kvinnoproblematik du framhåller genom kvotering, antar jag att du även ser inkvotering av män till förskolan som en befogad väg framåt?

KI: …fast alltså, det är ju inget problem på samma sätt. För det första tror jag inte att män tillför ett saknat perspektiv på samma sätt inom förskolan då de kvinnor som verkar där gör ett fullgott jobb, och dessutom innebär underrepresentation inom det området inte sämre tillgång till samhälleligt inflytande på samma sätt som en underrepresentation på maktposter gör.

JAG: Vänta lite nu! För det första, vilka belägg har du i så fall för att män på styrelseposter inte gör ett fullgott jobb? För det andra sade du ju nyss att representation i sig är viktigt, så då bör väl 50/50-fördelning mellan könen ha ett egenvärde? För det tredje bör väl eventuell kvotering handla om att motverka orättvisa, punkt, och inte bara om att tillskansa sig makt?

KI: Vad många frågor du kommer med hela tiden! Sluta med dina härskartekniker!

JAG: Förlåt. Jag skall förenkla det hela lite, så du slipper uppleva mig och mina frågor som fientliga. Hittills har du konstaterat att det inte finns naturgivna roller för kvinnor och män, men att lika könsfördelning ändå är viktigt ur ett rättviseperspektiv. Frånvaron av lika fördelning kan ses som ett bevis – eller åtminstone som en stark indikation – på diskriminering. Stämmer det?

KI: Ja.

JAG: Bra. Utifrån detta, vore det då inte rimligt att om vi skall kvotera in kvinnor i styrelser, bör vi även kvotera in män inom förskolan?

KI: Ja, jag antar det…

JAG: Tack, det var ett tydligt svar. I så fall skulle jag som avslutning på vår diskussion bara vilja prata lite om hur du ser på könsfördelningen inom branscher som renhållning, gruvindustri och –

KI: Men HÅLL KÄFTEN DÅ! Jävla kvinnohatare! Det är män som du, med dina översittarfasoner, som är Patriarkatet. Tror fan att det är svårt för kvinnor att ta plats i samhället när sådana som du motarbetar dem hela jävla tiden! MANSGRIS!

JAG: Kvinnohatare? Ursäkta, men det är väl ändå jag som driver linjen att kvinnor kan cykla precis lika bra som män, utan stödhjul? Och att det bästa sättet att överkomma de eventuella fördomar som lever kvar är att låta de kvinnor som prioriterar karriären ta plats på egna meriter, och därmed bevisa sin förmåga? Att försöka bekämpa eld med eld och kvotera riskerar nämligen att leda till att kvinnor som har tagit plats på egna meriter och inte kvoterats misstänkliggörs. Det vill du väl inte?

KI: Käften, bara!

JAG: Nåja, konsekvens är svårt, jag vet… Samtidigt är det nog en egenskap som lär efterfrågas i styrelserummen, så du kanske borde jobba lite på retoriken? Du vet, för att undvika att ärkekonservativa nötter fortsätter tro att kvinnor inte kan vara lika skarpa som män.

KI: Jag behöver inte dina råd! Tror du inte att jag kan själv, bara för att jag är kvinna?

JAG: Jo, alltså… det är ju det jag… äh, never mind. Du, sköt om dig. Jag har ett liv att passa. Hej.

The End

Annonser

4 comments

    1. Åh, den är baserad på ett flertal likartade diskussioner. Innehållet i individuella repliker är högst korrekt återgivet, även om ordningsföljden i min fiktiva diskussion anpassats för bättre dramaturgisk effekt…

Dela gärna med dig av din åsikt, men tänk på att bemöta andra som du själv skulle önska bli bemött!

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s