Cumshots, kramar och kollektiv skuld – om manlig sexualitet

Som man i dagens Sverige, med ett av radikalfeminismen tämligen färgat medieklimat, är det svårt att undgå att se/höra ens sexualitet utmålas som ett problem. Den manliga sexualiteten framställs ofta som självisk, påträngande, rent av våldsam. Män som ser frekvent sex som viktigt utmålas som ytliga eller egocentriska (beroende på om det är utanför eller inom en relation) och män förväntas även känna kollektivt ansvar för ett fåtal förövares sexualbrott.

Förvisso utsätts sexuellt vidlyftiga män inte för lika mycket ”slut shaming” som dito kvinnor, så det finns saker att adressera avseende bägge könen. Eftersom två fel fortfarande inte gör ett rätt, är det ändå på sin plats att ifrågasätta varför den manliga sexualiteten angrips så frikostigt?

Jag har en tes om varför så är fallet. Innan jag presenterar denna är det dock på sin plats med två brasklappar:

Brasklapp 1: Även om det finns källhänvisningar längst ned i inlägget, är jag inte sexolog. Dagens inlägg innehåller alltså möjligen fler fria funderingar än vanligt. De radikalfeminister jag emellanåt brukar kritisera (och som är de som oftast angriper den manliga sexualiteten) har dock sällan problem att argumentera utifrån ”känslor” och ”upplevelser”, så jag tänker att detsamma får lov att godtas även från mig.

Brasklapp 2: Innan jag utvecklar min tes, vill jag även vara tydlig med att sexualitet är något högst individuellt, och att det inte finns en manlig sexualitet, utan många olika yttryck för den. Det som här presenteras skall inte ses som påståenden om universella sanningar, utan som mina funderingar.

Så hur ser då min tes ut? Innan jag går in på detaljer är det på sin plats med en kort överblick över hur biologi och evolutionspsykologi under hundratals generationer format dagens normativa könsroller, och hur dessa påverkar könens sexuella beteende:

Ur ett evolutionärt perspektiv har män haft mer att förlora på kvinnors otrohet än vad kvinnor har haft att förlora på mäns, varför mäns preferens avseende partnerval (kvinnonormen) utformats till att innefatta kyskhet. Relaterat till detta är hur kvinnor som för ”enkelt” tillhandahåller sex till män devalverar värdet på andra kvinnors sexuella makt. Därav att även kvinnor bidrar till ”slut shaming” – det svartmålar konkurrensen.

På motsvarande sätt har kvinnor, vars insats i fortplantningsspelet (9 månader av graviditet) är betydligt större, ur ett evolutionärt perspektiv vunnit på att vara mer restriktiva än män i sitt val av sexualpartner. Endast en man som är villig att satsa tid/resurser på mamman och barnet är ”faderskapsmaterial”, medan män (vars enda nödvändiga insats är deras sperma) inte behövt vara lika nogräknade. Här har det istället funnits något att vinna på att sprida sina gener på ett mer kvantitativt sätt.

Över tid har omständigheter likt de ovanstående lett till skilda, nedärvda predispositioner för könen avseende sexuellt beteende. Att män i högre grad söker sex som ”relationsmål” än vad kvinnor gör (återigen: i genomsnitt) är alltså inte för att män är ytligare, utan för att det finns olika evolutionära pay-offs för könen.

Detta som fond för den egentliga diskussionen. Sex behöver för män inte bara vara den rent fysiska historia, spridandet av gener, som ovanstående kan ge sken av. Även om en aspekt av fortplantningen handlar om ren, animalisk biologi, är en annan aspekt den komplexa känslovärld som medföljer. Även om män och kvinnor må ha olika sätt att yttra dem, innebär det inte att män för den skull har färre känslor kopplat till sex och sexualitet.

Unhappy couple in bed

Här kommer vi till min tes: kritiken mot manlig sexualitet bottnar i ett kvinnligt tolkningsföreträde.

På samma sätt som yrkeslivet historiskt varit ett område där män haft större tillgång, rättigheter och möjligheter att definiera normer, har familj och relationer varit områden där kvinnor ägt motsvarande övertag. Tack vara detta bedöms mäns sexdrift minst lika mycket utifrån kvinnors farhågor (”han vill bara få sex, och bryr sig egentligen inte om mig som person”) som utifrån mäns egentliga avsikter och behov. Visst finns det bedrägliga män som verkligen försöker dupera kvinnor, men det är knappast hela bilden, särskilt inte inom en redan etablerad relation.

Det är här jag tillåter mig att bli lite ovetenskaplig, genom att anekdotiskt utgå från mig själv och de bekanta (av bägge kön) jag diskuterat dessa ämnen med.

För mången man verkar nämligen fysisk bekräftelse (vars primära uttryck är sex) vara den ultimata bekräftelsen, inte bara på attraktionskraft och genetisk duglighet, utan även på känslomässig samhörighet. Att en kvinna ser och möter hans behov av (erotisk) beröring är ett kvitto på att hon står honom nära, och att han är viktig i hennes liv. Detta är åtminstone något som både jag själv och ett flertal manliga vänner känner igen oss i.

Vill man förenkla kan man måla upp det som ett (inte helt okomplicerat) Moment 22: där kvinnor vill ha kvitto på känslomässig samhörighet innan de är villiga att ge sexuell närhet, vill män ha kvitto på sexuell samhörighet innan de är villiga att ge känslomässig närhet.

Det är här det framstår som tydligt att kvinnor äger tolkningsföreträdet. Det är få (om någon) som ifrågasätter kvinnors rätt att kräva känslomässig närhet som nödvändig komponent i en bra partnerrelation. (En rätt de naturligtvis har, och rimligen även bör nyttja.) Däremot har en man som ”kräver” sexuell närhet som lika nödvändig komponent knappast samma sympatier att hämta. Här ses han plötsligt som ytlig, krävande och utan respekt för den kvinnliga partnerns person.

Det kvinnliga behovet av mental bekräftelse ses alltså som högre stående, finare, än det manliga behovet av fysisk bekräftelse. Varför? Om två personer på varsitt sätt säger ”det här är jag, det här är mina behov, det här är vad som får mig att må bra; se mig, bekräfta mig”, varför skulle den enes sätt då vara naturgivet mer värt? Ett enkelt svar: det är det naturligtvis inte.

Ett annat attribut som (med kritisk röst) brukar tillskrivas manlig sexualitet är att den är krävande och självisk till sitt utövande. Det är mannen som ”tar” något. Delvis är detta säkert kopplat till ren biologi och evolutionspsykologi. Sex är dels i högre grad något av en valuta för kvinnor, dels något som de facto kan tas mot deras vilja (män och kvinnors fysiska konstruktion gör det enklare för en man att våldta en kvinna än tvärtom).

Inget av detta utgör dock rimlig grund för svepande kritik gentemot manlig sexualitet. Ja, majoriteten av sexualförbrytare är män, men majoriteten av män är inte sexualförbrytare. Dessutom begår även kvinnor sexualbrott, om de ges ett maktövertag motsvarande det män annars har genom fysisk styrka.

Det är även möjligt att göra ett nytt, anekdotiskt nedslag i verkligheten. I princip alla kvinnor jag hört yttra sig om detta har sagt sig föredra en handlingskraftig, självsäker man som vet vad han vill ha i sängen och visar det, framför en försiktig ”fråga om lov”-typ. (Observera att ”självsäkerhet” här inte handlar om att bortse från samtycke. Att visa vad man vill är av godo, att ta det med tvång av ondo, och saknas samtycke är sexakten ett brott.)

Detta är nu inte så konstigt. Jag tror att de flesta människor, män som kvinnor, föredrar en sexpartner som vet vad den tycker om, som visar det tydligt, och tar ansvar för sin egen njutning.

Återigen misstänker jag att våra uppfattningar är färgade av normativa könsroller, med mannen (historiskt) som subjekt och kvinnan som objekt. Då mannen uppfattas som den aktive, den som presterar, har han också ett större ansvar för hennes njutning än vad hon har för hans. Detta leder till att det är mannen som får kritik om bara hans behov blir tillgodosedda, trots att det egentligen vore lika rimligt att ålägga kvinnan att ta ansvar för sin egen njutning. (Jämför det omvända, där mannen inte förmår få orgasm – hur många skulle då spontant se det som ett utslag av själviskhet och/eller bristande lyhördhet från kvinnans sida?)

Besläktat till frågan om vem som ”tar” något, är hur det inte sällan framställs som att utövandet av manlig sexualitet handlar om kontroll, och om att utöva makt över kvinnan. Sexualitet tar sig uttryck på olika sätt från individ till individ, och precis som det finns kvinnor som uppskattar att bli dominerade finns det män som uppskattar att utöva makt och kontroll.

Därmed inte sagt att det är fallet för män i allmänhet. Personligen kan jag förvisso uppskatta känslan av att min partner ger sig till mig utan förbehåll, och ger mig friheten att vara den som styr. Nyckelordet här är dock ”ger”, eftersom själva poängen inte är att ta kontroll, utan att  den. Det är en fin och kraftfull bekräftelse och har ingenting med tvång att göra, precis som jag inte känner mig ett dugg ”tvingad” de gånger det istället är partnern som – till min fulla belåtenhet – styr.

Bloggen Hur Man Inte Ger Upp har förmodligen exemplifierat det mer träffande än vad jag kan göra. I inlägget ”Total acceptans” sätts det ord på hur benägenheten att som man vilja komma på kvinnans kropp inte behöver ha ett dugg med makt eller förnedring att göra, utan återigen kan handla om just acceptans och bekräftelse. Även Tanja Suhinina har skrivit bra om hur skenet kan bedra avseende omständigheter som ofta uppfattas som övertag/undergivenhet. (Bägge inläggen återfinns länkade nedan.)

Det börjar bli dags att knyta ihop säcken kring denna långa text, och försöka konkretisera vad jag vill ha sagt:

  1. Manlig sexualitet är inte skamlig. Den är precis lika naturlig, berättigad och mångfacetterad som kvinnlig dito.
  2. Det är inget fel i att ha en ”egen agenda” i sängen, och vilja ta för sig sexuellt, så länge som man respekterar partnerns gränser och allt sker med samtycke. Vuxna, självständiga människor har ansvar för sin egen njutning.
  3. Manliga ”krav” på sex som uttryck för närhet är inte mindre giltiga än kvinnliga ”krav” på närhet som förutsättning för sex. Bägge parter i en relation har lika stor rätt att få sina bekräftelsebehov mötta*.

* Inom rimlighetens gränser. Att säga sig behöva äta partners njure till brunch för att bli känslomässigt bekräftat är att ta i, men ni förstår poängen… Att vilja ha/behöva sex är inte ”fult” i sig.

En sista förtydligande kommentar: bra relationer och dito sex är lagsporter, och naturligtvis skall ingendera parten vara så mån om den andres välbefinnande att det går ut över det egna. Försök mötas på en nivå som blir bra för bägge, oavsett om insatsen är fysisk eller mental närhet och bekräftelse.

Det gäller att komma överens (pun intended).

KÄLLOR / LÄSTIPS:

Annonser

3 comments

  1. Männens motsvarighet till slut shaming är ‘creep shaming’, att se ner på män som tittar på eller rentav tar kontakt med kvinnor som inte är intresserade. T.ex. videoklippet med alla män som säger ‘have a nice day’ till en kvinna som går runt i New York

  2. ”självsäker man som vet vad han vill ha i sängen och visar det, framför en försiktig ”fråga om lov”-typ. (Observera att ”självsäkerhet” här inte handlar om att bortse från samtycke. Att visa vad man vill är av godo, att ta det med tvång av ondo, och saknas samtycke är sexakten ett brott.)”

    Tycker det är bra att ta fram den här problematiken. Samtidigt som många feminister pushar väldigt hårt för just tydliga samtyckeslagar att man måste säga ”ja”, så är det få kvinnor som skulle ligga med män som frågar om just ett sådant.

    Det försätter killar i en väldigt utsatt situation om man inte samtidigt belyser kvinnors ofta paradoxala krav.

    Bloggen här känns i vilket fall skarpsynt och väldigt empatisk.

    1. Tack, Andreas! Jag värdesätter verkligen en komplimang om nyansering och eftertanke mer än ryggdunkar om att ha ”rätt”, så jag tar till mig detta och gläds. Lovar att försöka upprätthålla angreppssättet även framledes.

Dela gärna med dig av din åsikt, men tänk på att bemöta andra som du själv skulle önska bli bemött!

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s