Om ISIS och islamofobin

”Islamofobi” har varit något av ett modeord de senaste åren, och dess nyttjande har pendlat mellan fullt befogat och som sköld för att slippa ta till sig rimlig kritik. Tyvärr har den senare typen av användande, uttrycket som sköld, lett till en svårligen ursäktad flathet hos många politiska tyckare. Särskilt så bland de som (likt jag själv) kallar sig liberaler, och därmed utger sig för att stå upp för människors rättigheter och friheter.

Jag återkommer strax till det, men låt oss först backa bandet lite och fråga oss i vilken utsträckning termens nyttjande är rimligt? Vid en granskning av den svenska debatten kring islam och muslimer, står det klart att det onekligen förekommer inslag av islamofobi. Detta i den mer konkreta bemärkelsen av ordet – en ogrundad/överdriven rädsla för islam. Många verkar sätta likhetstecken mellan islam i stort, och politisk islam (islamism) i synnerhet. Detta är olyckligt, eftersom en stor del av världens muslimer är muslimer på samma sätt som vi här i Norden är ”kristna”. De följer ett antal traditioner tämligen regelrätt, men många konkreta levnadspåbud lite mer halvhjärtat – de är med andra ord tämligen sekulariserade.

Detta är i synnerhet sant för de muslimer som invandrar till än mer sekulariserade länder här i nordvästra Europa. Det finns forskning som påvisar att majoriteten då minskar graden av religiositet, en trend som blir än starkare för de av deras barn som föds i det nya hemlandet. Inte heller finns det något generellt samband mellan muslimsk bakgrund och stöd för våldsutövande ideologier. I många västländer är den muslimska delen av befolkningen som grupp mindre benägen att supportera våld/krig som politiskt medel än vad de ”infödda” är.

Det finns alltså knappast fog för den ibland uppenbara rädsla som finns inför en stor invandring från muslimska länder. Ja, det innebär att vår omvärld får fler inslag som kan synas kulturellt främmande, men nej, det innebär inte någon reell risk för omstörtande av vår sekulära, västerländska livsstil… Därmed är den överdrivna fientlighet mot muslimer som t.ex. Sverigedemokraterna uppvisar i sin retorik fullt rimlig att klassa som islamofobisk.

IslamMed det sagt, är det heller inte så att det saknas problematik förknippad med islam. (Precis som fallet är med alla abrahamitiska religioner, kristendomen definitivt inkluderad). Inte heller är det så att termen ”islamofobi” alltid är konstruktiv, eller ens befogad.

En religion (oavsett vilken) är en idé, en viss åskådning där bäraren fritt väljer att bekänna sig till denna. Det innebär att idékritik är fullt tillåten, precis som det är (och bör vara) tillåtet att kritisera nationalsocialism, kapitalism, kommunism, liberalism eller andra självpåtagna världs­åskådningar och samhällssystem. Följaktligen är det oerhört futtigt att hävda att islam (eller någon annan religion) skall hållas som immun mot kritik. Om/när någon som säger sig agera i religionens namn begår illdåd, är det rimligt att ifrågasätta i vilken grad religionen spelar in.

När Westboro Baptist Church lägger upp hemsidan godhatesfags.com, är det rimligt att ifrågasätta Bibeln som rättesnöre för ett modernt, tolerant samhälle. När ISIS skär halsen av oskyldiga barn i ”den islamiska statens” namn, är det än mer rimligt att ifrågasätta Koranen. När hedersvåld och kvinno­förtryck är vanligare i länder av teokratisk natur, är det rimligt att fundera över varför. Det innebär inte att man likställer alla utövare av dessa religioner med våldsverkare och/eller kvinnohatare. Inte heller utgör det ett utslag av sig rasism eller religionsfobi, utan är en självklar reflex hos alla som anser sig verka för ett humant, fredligt samhälle.

Här har den svenska debatten blivit alltför flat, särskilt så gentemot de grenar av politisk islam som de facto förespråkar våld som verktyg. Det har ju faktiskt gått så långt att vi diskuterar på vilket sätt vi skall hjälpa de svenska medborgare som frivilligt åker till Syrien och Irak för att slåss för ISIS när de kommer hem. ”Vilken slags terapi och supportgrupper behöver de?”, är frågan som ställs vid dessa legoknektars hemkomst från religiös förföljelse, våldtäkter och avrättningar. Frågorna som borde ställas är givetvis ”hur kan vi som nation förhindra att våra medborgare vill delta i detta?” samt ”hur säkerställer vi att dessa krigsförbrytare identifieras och åtalas?”.

Att i kulturrelativismens namn välja att inte agera mot denna typ av avarter, är att uppvisa en intellektuell och humanistisk flathet utan dess like. Det är att svika inte bara offren för våldsverkarna, utan även den stora grupp mer eller mindre sekulariserade muslimer som inte för ett ögonblick supporterar vad ISIS gör. Genom att likställa kritik av politisk islam med ”islamofobi”, likställer man också politisk islam med islam i stort. Grattis – du har just spelat riktiga islamofober som Sverigedemokraterna rakt i händerna!

Av ovanstående skäl är det viktigt att markera mot avarterna, just för att det skall framgå att det är avarter. Särskilt viktigt är det kanske att relativt sekulariserade muslimer vågar höja sina röster, för annars riskerar de extremistiska rösterna att framstå som representativa.

Jämför till exempel hur debattören Hanna Gadban konsekvent står upp mot negativa yttringar av islam, medan Rashid Musa (ordförande i Sveriges Unga Muslimer) lika konsekvent duckar för sådana frågor. Ofta med hänvisning till att själva ställandet av en fråga som ”tar du avstånd från ISIS?” skulle utgöra islamofobi. Även om jag kan förstå hans trötthet över att ställas till svars för andras missgärningar bara för att han delar (en version av) samma tro, är det inte svårt att se vilken linje som mest gynnar fördomsfrihet gentemot Sveriges muslimer.

Min poäng är denna: det är inte bara fullt möjligt att vilja motverka faktisk islamofobi, det vill säga en ogrundad rädsla för muslimer som grupp, och att samtidigt förbehållslöst kritisera våldsyttringar som sker i namnet av politisk islam – det är direkt nödvändigt. Åtminstone om man med trovärdighet skall passera som humanist, någon som står upp för individers frihet både till och från religion. Detta är vad jag förväntar mig av såväl Sveriges liberaler som dess sekulära muslimer.

LÄSTIPS:
Benson, Ophelia & Stangroom, Jeremy. (2010). Hatar Gud kvinnor?
ISBN: 9789186061098.
Fazlhashemi, Mohammad (2009). Vems islam?
ISBN: 9789172321427.
Lundberg, Johan (2013). Ljusets fiender: Västvärldens självkritik och den svenska idédebatten.
ISBN: 9789175669472.
Saunders, Doug (2012). The Myth of the Muslim Tide – Do Immigrants Threaten the West?
ISBN: 9780307951175.
The Independent. The British Muslims not afraid to fight extremism.
Läst 2015-01-19.
Thunander, Tina (2011). Resa i Sharialand: ett reportage om kvinnors liv i Saudiarabien.
ISBN: 9789173433570.

Annonser

2 comments

Dela gärna med dig av din åsikt, men tänk på att bemöta andra som du själv skulle önska bli bemött!

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s