Brev till Lars Lindström

Hej Lars.

Om du läser detta innebär det att du följt länken jag mailade till dig, och i så fall är jag tacksam. Det hedrar dig att du tar dig tid till att sätta dig in i feedback från läsekretsen, särskilt när denna (som jag skrev i mitt email) bär formen av ganska vass kritik.

Lars Lindström, Expressen. Normbrytande klädval?

Lars Lindström, Expressen. (Bildkälla)

Jag tänkte här kommentera din krönika ”Jag är inte rädd för feminismen – jag är skräckslagen för mansrörelsen”. Den är nämligen tämligen välfylld med missvisande (eller direkt felaktiga) påståenden, och doftar fränt av populism. Detta föranleder att jag har ett par frågor jag vill ställa till dig, men först alltså en lite mer specifik redogörelse av varför jag har så svårt för din artikel:

Vad är det för fel på oss [män]? Varför rånar vi banker, misshandlar, mördar? Varför slåss vi för att vi älskar ett fotbollslag? Varför misshandlar vi kvinnorna vi säger vi älskar? Och varför sysslar inte kvinnor i samma utsträckning med denna dårskap?

Jag förutsätter att du räknar in dig själv bland de män som ”mördar, rånar, misshandlar kvinnor och slåss”? Om inte, bör du undvika ordvalet. Om inte du själv motsvarar den bilden, vad ger dig då rätt att att nyttja termen i den underförstådda bemärkelsen ”vi män”? I övrigt är dina påståenden nämligen väldigt dåligt överensstämmande med hur män rent generellt beter sig.

Enligt Brottsförebyggande Rådet begås 60% av alla våldsbrott av 1% av befolkningen. Att faktiskt nyttja (opåkallat) våld är alltså inte en del av den normala mansrollen. Vidare är kvinnomisshandlare inte alls ”typiska män”, utan motsvarar som regel ett eller flera klart avvikande kriterier. Inte heller är män (trots högre generell våldsamhet) mer benägna att vända sitt våld mot det motsatta könet än vad kvinnor är. Tvärtom, faktiskt – kvinnor vänder en större andel av sitt våldsverkande mot partners än vad män gör. Avslutningsvis är det värt att notera att manlig våldsberedskap (vilket inte behöver vara – men emellanåt är – samma sak som våldsbenägenhet) är något som premieras av kvinnor.

När bristen på jämställdhet mellan män och kvinnor diskuteras hamnar vi ofta i löneskillnader, exploateringen av kvinnokroppen, bristen på kvinnor i företagens högsta ledning och styrelser, och att kvinnor endast har två av tio platser i parlamenten, internationellt sett.

Att kvinnokroppen exploateras kan jag hålla med om; kvinnor värdesätts generellt i hög grad efter ungdom/skönhet. Ungefär på samma sätt som män bedöms efter social/monetär status och ”intjäningsförmåga”. Olika symtom, samma ”sjukdom” – att könen har olika evolutionära preferenser.

Löneskillnaden då? Tja, den brukar för det första som regel överdrivas. Vidare går den skillnad som finns i mycket hög grad att förklara med naturliga (dvs. icke diskriminerings-relaterade) faktorer.

När det gäller politisk representation är det förvisso ett problem på många håll i världen, men inte här i Sverige. Sverige är för övrigt ett land som av allt att döma är bättre att leva i som kvinna än som man – inte bara objektivt, utan även om man frågar svenska kvinnor själva. Någon betungande ”könsmaktordning” kan inte med någon rimlighet sägas existera här…

Svenska flickor har bättre betyg än pojkar.

Helt riktigt. Vad du antingen inte är medveten om, eller väljer att medvetet utelämna, är att detta inte beror på att pojkar har felaktiga prioriteringar och/eller lägre ambitioner. Orsakerna är istället att pojkar inte bara har det svårare i skolan, utan även betygsdiskrimineras vid samma kunskapsnivå som sina kvinnliga klasskamrater.

Så enkelt är det förstås inte, men om vi vill ändra på hur samhället ser ut handlar det inte bara om att ge tjejer bättre självförtroende utan också att ge pojkar andra förebilder och andra sätt att uttrycka känslor än att slåss och hävda sig genom fysisk styrka.

Ja, här är vi överens. Det vore onekligen en vinning både för samhället och individuella män, om män tilläts att (utan att dömas) visa känslor i samma utsträckning som kvinnor. Att sträva efter en sådan förändring är ett gemensamt ansvar för bägge könen, eftersom de båda bidrar till att upprätthålla kravet på män som ”stryktåliga”. (Om du inte tror mig, pröva att tala om för kvinnliga feminister att du inte köper deras kollektiva skuldbeläggning av män som grupp, och studera deras gensvar. Uttrycket ”kränkta vita män” har inte uppstått av en slump…)

Jag är inte rädd för feminismen, genusforskningen eller kvinnorörelsen, men jag är skräckslagen för mansrörelsen, den som begår grova sexövergrepp på förskolebarn, säljer, köper och utnyttjar tonårstjejer som sexslavar, misshandlar och våldtar kvinnor.

Det låter lite som om du tror att det finns andra som är rädda för ”feminismen, genusforskningen eller kvinnorörelsen”? Det har aldrig slagit dig att det kanske handlar om att folk motsätter sig t.ex. radikalfeminismen inte för att de är rädda, utan för att de ser att dess teorier saknar empiriskt stöd, och för att dess kollektivt ålagda skuld och tight stickade offerkoftor är skadliga för både män och kvinnor?

Vidare får du det genom ordvalet ”mansrörelsen” att låta som att sexövergrepp på barn, trafficking och våldtäkter är företeelser som medvetet organiseras av personer som engagerar sig i mansrättsfrågor. (Annars vore ett rimligare ordval ”mansrollen”, men det har vi ju å andra sidan kommit fram till att inte heller vore en rättvisande sakframställan.)

Det vore dock helt absurt att försöka dra paralleller mellan en organiserad mansrörelse och företeelser som våldtäkt och trafficking. För det första för att vi (oavsett organisering eller ej) näppeligen kan sägas leva i en våldtäktskultur. För det andra för att det vore en vansinnig smutskastning av den fåtaliga ”mansrörelse” som vi kan sägas ha här i Sverige, om man med termen avser en organiserad form av samarbete. Dess agenda är nämligen en helt annan, och därtill en som alla med humanistisk ådra rimligen måste kunna skriva under på. Ungefär som min egen dito, alltså.

Många män är negativa till feminismen på grund av rädslan att förlora privilegier vi faktiskt har. För att uppnå jämställdhet krävs en förändring av mäns levnadsvanor, attityder och värderingar.

Nja, det är väl kanske en sanning med modifikation. Visst finns det manliga ”privilegier” (om än här i Sverige ej i ordets strikt juridiska mening) som i jämställdhetens namn rimligen borde avvecklas. Å andra sidan finns det även kvinnliga privilegier, varav flera (så som organisationsstöd särskilt till kvinnor, kvinnofridsbegrepp i brottsbalken, delar av lagstiftningen kring föräldraskap etcetera) faktiskt motsvarar begreppets egentliga innebörd.

Visst finns det säkert de män som motsätter sig feminism för att de helt enkelt är schauvinister, men något som sannolikt gör fler män negativa är hur många feminister pratar ensidigt om att manliga privilegier skall bort, och makt omfördelas från män till kvinnor, utan att någonsin beröra det omvända.

Det rimmar illa med jämställdhet, ett koncept som svenska män trots allt verkar rätt benägna att ställa sig bakom. För att jämställdhet skall råda krävs nämligen att lika rättigheter och skyldigheter råder. Om utfallet sedan blir 50/50 i alla avseenden eller ej, är faktiskt mindre viktigt. Könsrollerna är nämligen inte till 100% inlärda, utan det finns faktorer som gör det osannolikt att män och kvinnor (ens i den friaste av världar)  skulle ha helt matchande preferenser.

Nå, jag skall inte bli mer långrandig än så här. Det har redan framgått tillräckligt tydligt att din krönika baseras på en lång rad tveksamma (eller direkt felaktiga) premisser, och att dess kollektiva skuldbeläggning av män som grupp inte bara är ogrundad utan direkt orättvis. Detta leder mig fram till mina avslutande frågor till dig, Lars:

1. När du beskriver män som grupp som kriminella, kvinnohatande och själviska våldsverkare, räknar du då in dig själv i den beskrivningen?

Kommentar: Om ja, anmäl dig frivilligt för någon typ av vård/förvaring. Om nej, sluta då beskriva män som grupp på det viset, och specificera vilken bråkdel av männen det är du avser.

2. Vad är det egentligen du vill uppnå med denna text?

Kommentar: Du föreslår inga konkreta åtgärder, och nämner heller inget om hur du själv föregår med gott exempel. Ville du något mer än att bara (utan grund) skriva ner män som kollektiv, eller fanns det ett konstruktivt syfte där i botten, även om det lyser med sin frånvaro i själva texten?

3. Anser du verkligen att det är okej att rikta så här pass grav kritik mot en genetiskt definierbar grupp, utan att kunna belägga det som påstås med korrekta fakta?

Kommentar: Om svaret är ”JA”, har du någon bra anledning till varför detta bara skulle gälla män? Eller anser du det i så fall vara okej även om det sker med udden riktad mot kvinnor, romer, araber eller andra genetiskt definierbara grupper?

Du är varmt välkommen att lämna dina svar på frågorna i kommentarsfältet här under, Lars. Tack på förhand!

Annonser

10 comments

  1. Fick (snabbt!) svar från Lars Lindström, för vilket jag tackar. SÅ HÄR SKREV LARS:

    Hej Fredrik,
    Tack för din feedback.

    Jag är man, så det är klart att jag räknar in mig i gruppen män. Att t ex 82 procent av alla väldsbrott begås av män är en sak som bekymrar mig, som man. Det betyder inte att jag själv är våldsverkare. Det betyder att jag ser en farlig samhällsstruktur, som vi borde försöka göra något åt. Och med vi menar jag både kvinnor och män.

    Jag citerar ur texten: ”Tänk ett samhälle där kvinnor tjänar mest pengar, har störst politisk makt, begår en förkrossande majoritet av våldsbrotten, sparkar varandra gula och blå på fotbollsmatcher, ligger bakom alla massmord, startar nästan alla krig och har exakt likadana slipsar? Om ett sådant löjligt samhälle existerade, skulle vi inte vilja ta reda på varför det ser ut så och kanske förändra det?”.

    Skulle inte du tycka att det var viktigt om det såg ut så?

    Jag pekar också på de delar av samhället där kvinnor har stora fördelar: ”Svenska flickor har bättre betyg än pojkar. Tjejer skaffar sig oftare en högre utbildning. Kvinnor lever längre än män. Män kör ihjäl sig och andra oftare. Män super sönder sig mer frekvent. Män har färre nära vänner, och dubbelt så många män som kvinnor tar livet av sig.”

    Jag försöker visa att även män skulle kunna vinna på en mer jämställt samhälle. Att det skulle finnas fördelar med att ägna mer tid åt våra barn, åt ”mjukare” värden som litteratur och teater, att det handlar om att inte bara ”ge tjejer bättre självförtroende utan också att ge pojkar andra förebilder och andra sätt att uttrycka känslor än att slåss och hävda sig genom fysisk styrka.”

    Rätt många konkreta förslag, anser jag.

    Och några felaktiga fakta har du inte kunnat beslå mig med. Att män är i total majoritet bland våldsverkare, bankrånare och fotbollshuliganer är obestridligt.

    Med vänlig hälsning
    /Lars Lindström

    1. Mina kommentarer på detta är följande:

      Den enda av mina frågor som ens delvis fått ett svar är den första. Här skulle min kommentar vara att så länge som man inte räknar in sig bland de man beskriver som kriminella, bör man inte referera till gruppen som ”vi”. Annars blir nämligen implikationen att det är den mycket större gruppen (”män”, och inte ”kriminella män”) som beslås med skuld.

      Fråga 2+3 är överhuvudtaget inte berörda.

      När det gäller det där med att motverka ”farliga samhällsstrukturer” så givetvis, allt opåkallat våld bör så klart motverkas. Dock rättfärdigar det inte en kollektiv skuldbeläggning av alla (varav majoriteten skötsamma) män. Om 82% av den 1% av befolkningen i stort som står för 60% av våldsbrotten är män, är siffran 1% väldigt mycket mer relevant för hur män i stort skall bemötas än vad 82% är.

      Det tror jag egentligen att du också förstår, Lars. Men det är klart, nykter sans lockar väl inte lika många klick.

      Apropå ditt citat om det där med en ”spegelvänd” värld med krigiska kvinnor i slips, så anser jag att du skjuter bredvid målet. Det som är viktigt är att motverka orättvisor och lidande i vilken skepnad de än förekommer, och att göra så med udden riktad mot faktiska orsakare av orättvisa och lidande – inte att definiera ”skyldiga” grupper. När män begår våldsbrott, straffa dem. När kvinnor begår våldsbrott, straffa dem. När kvinnor (för det är vanligen kvinnor) dödar sina spädbarn, vill jag bekämpa/motverka barnamord, inte mödrar…

      När du säger att män skulle ha mer att vinna på ett mer jämställt samhälle har du helt rätt, om man med ”jämställt” menar ett samhälle som visar samma omtanke om män, och lyhördhet inför deras utmaningar, som det visar kvinnor. Vägen dit är knappast att måla upp män som grupp som maktkåta, kvinnohatande, sexualbrottsliga monster… (Särskilt inte när det inte är sant.)

      Det du skriver i artikeln hjälper alltså inte till att uppnå den målbild du säger dig ha – det stjälper.

      Vidare utgör passagen ”…ge pojkar andra förebilder och andra sätt att uttrycka känslor än att slåss och hävda sig genom fysisk styrka.” inte ett exempel på en konkret åtgärd. Det är en målbild. Att kommentera HUR vi tillhandahåller sådana förebilder hade varit konkret,

      Att vara hemma mer med barn är förvisso något män kan göra, och enligt mig även borde (där är vi överens). Återigen är det dock inte så enkelt att det bara är manlig underlåtenhet som ligger i botten här: http://ekuriren.se/jobbpengar/1.2369025-mamma-har-sista-ordet-om-pappas-foraldraledighet.

      Avslutningsvis: om du på allvar menar att jag inte lyckas beslå dig med faktafel (dvs. att du anser att du har full rätt och rimlighet att beskriva kollektivet ”män” på det vis du gör) så har du bevisligen inte följt upp särskilt många av de faktakällor jag försåg dig med…

      För all del, män är i majoritet bland våldsverkare, men våldsverkare är inte i majoritet bland män. Om du inte förstår den logiken, och hur den påverkar hur man bör förhålla sig till kollektiv skuldbeläggning, föreslår jag att du röstar på SD i nästa val. De är bra på den typen av intellektuella dikeskörningar.

      Summa summarum: du har (tyvärr) fortfarande inte övertygat mig om att du trots allt menade väl. Det verkar (tyvärr) fortfarande mer sannolikt att din krönika var en populistisk pose, snarare än bara ett dåligt formulerat försök till goda intentioner.

      Trots denna övertygelse, tackar jag dig ändå för att du tog dig tiden att svara (och snabbt, därtill). Hoppas du får en fortsatt trevlig dag. (Även om risken finns att den kan komma att innehålla möten med andra män…)

      1. Alltid när det påpekas att det är 1% av männen som begår dessa brott så besvaras det med nåt om hur 82% av alla våldsbrott begås av män eller liknande för det gäller ju att hitta just det procenttal som låter ”värst”.

        Sen vore det ju naturligtvis bra om 0% av befolkningen begick brott och det låter hemskt att säga att det kommer alltid finnas rötägg men det är ju så det ser ut. Tydligen är män överrepresenterade bland brottslingar och det är ju ett problem i sig men varför ska 0,8% av en grupp få förstöra för övriga?

  2. Utmärkt exemplifierat. Man måste undra varför 98% av männen som inte slår, inte våldtar, inte uppför sig kriminellt skall ägna sig åt självspäkning. Jag fördömer denna grupp av män, jag tar helt avstånd ifrån vad de gör eller hur de lever. Gör Lars Lindsström det med, för att han ingår i gruppen eller för att visa att han minsann är speciell? Då undrar jag samtidigt, vad är det Lars Lindström gör eller inte gör som skiljer honom från oss andra 98% som får honom att tro att han kan peka finger för ingenting?

  3. Det är eg. totalt ointressant vilket kön brottslingar har och vilka exakta procentsatser det handlar om mellan kvinnor och män (och andra djur). (som om någon kände dem)

    Låt oss inte fastna i det träsket – könsträsket, utan låt oss hellre fokusera på det väsentliga:
    brottslingar är en minoritet av befolkningen. De, som säger annat, ljuger!

    Det är väl brottsligheten i sig – krig, misshandel, rån, mord, o.s.v. – vi vill råda bot på, stävja och bekämpa, snarare än könet? Ibland är det väldigt otydligt, när man följer debatten.

    Det som dock gör att det är alltför lätt att hamna i könsträsket, den lägsta av alla sandlådenivåer (?) är att radikalfeministiska media, som styr Sverige, alltid tenderar att presentera en vrångbild och snedfördelning, vad gäller hur man presenterar vem som är brottsling, vilket kön denna har och vilka brott som anses särskilt viktiga och vilka man aldrig för upp till diskussion.

    Radikalfeministiska media, liksom statsmakten och dess, stolt titulerande sig: ”feministiska regering”, tenderar att alltid överskatta och prioritera ”mäns våld mot kvinnor” och likställa det med ”våld i nära relationer”, medan man å andra sidan, i lika hög utsträckning, underskattar och förminskar ”kvinnors våld mot män”.

    Vidare finns i svensk lagstiftning ett flertal, ej könsneutrala, lagar, som missgynnar män och omvänt gynnar kvinnor. Det omvända finns inte.

    Allt detta skapar självfallet en verklighetsfrånvänd obalans och det som sägs ter sig som ren och skär galenskap, i relation till det, som vi har vetat sedan alltför länge: de fakta, som finns.

    Det okritiska och oinbjudna radikalfeministiska tänkandet och medvetandet, det som genomsyrar Sverige m.fl. länder, gör tyvärr att det är ytterst lätt att hamna i, eller plötsligt vakna upp, befinnande sig i, könsträsket.

    Icke desto mindre måste vi, eller ja, NI, höja oss, eller ja, ER, över sandlådekanten och se att det finns viktigare saker att fokusera på än kön.

    /
    Ghost of Democracy – Bur-q-ua13 (of Simeon’s stem (13-24)
    för
    Sällskapet Bur-q-ua, för allas lika värde, emot rättsröta
    BB – Bröd och Bur-q-ua åt folket

  4. ”Visst finns det manliga ”privilegier” (om än här i Sverige ej i ordets strikt juridiska mening) som i jämställdhetens namn rimligen borde avvecklas.”

    Det här gör mig nyfiken.

    För att något ska vara ett privilegium (och nu menar jag inte endast i juridisk mening) så ska könet i sig göra skillnad.

    Alltså, min definition av könsprivilegier är: om jag och Kalle gör likadana val, handlar på samma sätt, befinner oss i en identisk situation så ska Kalle ha fördel av sitt kön.

    Undantag biologiska faktorer (ja, jag avundas er fysiska styrka ibland när min inte räcker till) som rimligen inte kan avvecklas så kommer jag helt ärligt inte på ett enda exempel. Medan jag själv ser att jag har många fördelar av mitt kön på grund av skyddsvärdet och till följd av ett gynocentriskt samhällssystem (tex bidrag för kvinnlig organisering).

    Har du något konkret exempel på vad du har i åtanke i stycket jag citerade?

Dela gärna med dig av din åsikt, men tänk på att bemöta andra som du själv skulle önska bli bemött!

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s