Oh no, you didn’t…?

Aj då. Ja, det var ju tråkigt att det skulle bli så här.

Om du läser detta är det sannolikt för att jag har länkat texten till dig i en diskussion någonstans i etern, till exempel på Twitter eller i kommentarstråden till något blogginlägg. Diskussionen har i så fall handlat om något av ämnena jämställdhet, (radikal)feminism, patriarkatet eller könsmaktordningen. Vi har inte varit överens, och du har begått det taktiska misstaget att som slagträ i debatten nyttja ett eller flera av följande retoriska fulknep:

• Du har avfärdat min åsikt eftersom jag är vit, man och straight, så kallad ”CIS”-man.
• Du har kallat mig obildad, och/eller bett mig ”googla patriarkatet”.
• Du har spelat ”högerextremist”-kortet, och antytt att om jag inte håller med dig om vår aktuella sakfråga är jag sannolikt kvinnohatare / rasist / homofob / all of the above.

Egentligen borde jag inte bevärdiga sådana infantila påhopp med ett bemötande, då det visar att du diskvalificerat dig själv som en seriös diskussionsmotpart. Nu väljer jag att göra det ändå, eftersom det roar mig. Alltså:

Om att jag skulle vara diskvalificerad för att jag är vit, man och straight

Den första vågens feminister stred med näbbar och klor för att få bli betraktade som fullvärdiga människor, och inte bara som kvinnor. De ville få världen att förstå att kvinnor inte per default var ”hämmade” av känslomässig instabilitet eller oförmåga till rationellt resonerande, utan att även kvinnliga individer hade rätt att ses som just det: individer, med individuella styrkor, svagheter och färdigheter.

På samma sätt strider idag homosexuella för rätten att få adoptera, och för att få ses som de individuella föräldrar de skulle utgöra, och inte reduceras till sin sexuella läggning. För att inte tala om hur de ibland fortfarande behöver kämpa för den än mer basala rätten att bemötas som unika personer i allmänhet, och inte primärt som bäraren av en sexualitet. (Som om alla homosexuella skulle ha samma livsstil; en lika dum tanke som att alla heterosexuella skulle ha det…)

Invandrare kämpar i sin tur med att inte förutsättas vara obildade/ociviliserade, bara för att de har en annan hudfärg och/eller kulturell bakgrund. Även där står önskemålet om att få bemötas med sin egen, specifika personlighet och kunskap i fokus.

Gemensamt för dessa tre är alltså det centrala perspektivet att en individ skall bemötas för VEM man är (samt säger och gör) och inte för VAD man är.

Är du en äkta humanist, som värdesätter allas unika värde och menar att rätten att bemötas rättvist borde vara universell, är det omöjligt att inte anse att samma rätt även omfattar vita, straighta män i lika stor utsträckning som färgade, homosexuella kvinnor. Ställer du inte upp på det, har du de facto uppenbara problem med inslag av sexism och/eller rasism i din fram­ställning.

Om att jag skulle vara obildad / borde ”googla patriarkatet”

Om ”bildning” innebär att läsa så många blogginlägg och tweets som möjligt från (andra) radikal­feminister om hur de ”känner” att världen fungerar, så tja – då får jag nog medge att jag är obildad…

Om man med bildning istället avser en lust och benägenhet att försöka ta del av så mycket verklighetsförankrad empiri (statistik, forskning och sociala experiment) som möjligt innan man drar slutsatser, då räknar jag mig med gott samvete till den bildade kategorin.

De som orkar läsa mina texter noterar att jag alltid försöker inkludera flertalet faktakällor för de påståenden jag gör. Bara i mitt ”bibliotek” här på Könsfreden har jag listat hundratals relevanta referenser i form av vetenskapliga studier, statistiska rapporter, facklitteratur och ovanligt vassa nätsidor. Antalet brukar växa sakta men säkert över tid, och de argument och ställningstaganden jag har i frågor som rör jämställdhet, feminism och könsroller bygger i princip uteslutande på de fakta jag hämtar från dessa (och/eller liknande) källor. Jag försöker undvika att basera resonemang på enbart mina personliga upplevelser, då anekdotisk bevisföring inte är någon bra grund för världsbilder.

Noterbart är också att jag verkligen försöker inkludera källor med olika infallsvinkel och ”ideologisk hemvist”. Jag har inte bara läst Warren Farrell och Christina Hoff Summers, utan även Susan Faludi, Louise Persson, Katrine Kielos och Petra Östergren (för att nämna några)…

Om att jag skulle vara högerextremist

En i sanning spännande tolkning! Visst, även jag tror att personer med rasistiska värderingar oftare än övriga har en konservativ syn på könen och vilka roller de förväntas spela. Dock finns det inget i det antagandet som säger att antifeminister därmed skulle vara rasister. Om några A=B, innebär det inte att alla B=A. Det är tämligen enkel logik, som även mina barn (ingen ännu i högstadiet) kan greppa.

Vidare är jag (vilket du möjligen gjort gällande, om jag länkat denna text till dig) inte ens antifeminist. Jag brukar förvisso referera till mig själv som ”icke-feminist”, åtminstone om den feminism som avses är radikalfeminismen. (Klassisk liberalfeminism, däremot, med sin agenda att alla skall bemötas som individer med lika rättigheter och skyldigheter, ställer jag mig odelat bakom.)

Att kalla mig ”antifeminist” bara för att jag inte köper det teoretiska luftslottet ”könsmaktordningen”, och inte tolererar kollektiv skuldbeläggning vare sig det är mot etniciteter eller kön, är alltså lite som att dela upp folk i ”Black Panthers-medlemmar” och ”Ku Klux Klan-medlemmar”, som om det inte fanns några mellanlägen. Det begriper alla att det gör, så att måla världen svartvit är lika futilt som det är ohederligt.

Vidare är jag betalande medlem i såväl GAPF som Humanisterna, de sistnämnda mycket tack vare deras arbete mot religiöst grundat kvinnoförtryck. Jag har personvalsröstat på kvinnor fler gånger än på män, och de enda två gånger jag kunnat påverka rekryteringar inom mitt yrke har jag förordat de två kvinnor som råkade vara bäst lämpade. Jag lär mina söner att olika och varierade uttryck för manlighet och kvinnlighet är okej, och att det inte finns givna saker som män eller kvinnor ”bör” (tycka om att) göra. Låter det väldigt ojämställt eller kvinnofientligt i dina öron? Då är det nog dina öron det är fel på, snarare än mina handlingar…

Avslutningsvis, apropå eventuella antydningar om att jag skulle vara rasist och/eller homofob: Min mor är gift med en kvinna, som är en välkommen gäst i mitt hem. Jag har vänner som är både bi och gay. Jag har (på andra hemvister än här) skrivit gott om texter där jag bemöter såväl homofobi (bland annat HÄR, HÄR och HÄR) som rasistisk retorik och mytbildning. Låter det väldigt homofobiskt eller rasistiskt i dina öron? Då är det nog dina öron det är fel på, snarare än mina värderingar…

Vad du borde ha gjort istället

Tja, det uppenbara tipset är väl att du borde undvikit ”ad hominem”-linjen. Att du grundlöst försöker kleta smuts på min person får inte MIG att se dålig ut – bara dig själv.

Istället kanske du kunde ha försökt att bemöta mina argument i sak? Det är en väl beprövad (och i allmänhet trevligare) metod för att bedriva diskussion, som vuxna människor använder med framgång i många olika sammanhang. Och om det nu är så att du inte KAN bemöta mig i sak, om du inte har fler och/eller bättre källor som motsäger det mina källor gör gällande – ja, då kanske du helt enkelt behöver överväga möjligheten att jag har rätt, och du har fel…?

Den här diskussionen har du i alla fall precis förlorat på walk-over. Bryt ihop, gå vidare, och försök göra comeback som en mer hederlig debattör. Tack!