Vägen till mindre våld börjar i sängkammaren

En provokativ inläggstitel, eller hur…? Vissa av er som läser detta kommer därför säkert att (vilja) feltolka texten, och frestas hävda att jag lastar kvinnor för våldsamma mäns beteende. Ni kommer att ha fel. Givetvis är det alltid förövaren som har ansvaret för en brottslig handling, oavsett vilken händelsekedja – eller vilka orsakssamband – som leder fram till situationen ifråga.

Är ni nyfikna nu?

Bra. Det jag vill ta upp är hur evolutionen/evolutionspsykologi spelat en inte oansenlig roll avseende manlig benägenhet för våld.  Anledningen till att jag vill ta upp detta ämne, är den tämligen frekvent ställda frågan ”hur skall vi som samhälle förmå män att sluta bruka våld?”. Svaren brukar variera, men gemensamt brukar vara att män bör välja att bete sig annorlunda. Manlig våldsbenägenhet framställs som ett fritt val, gjort för egen vinnings skull och i avsaknad av normal empati.

Först och främst är det på sin plats att poängtera att även om konventionell manlighet förvisso innefattar våldsberedskap, är det få män som faktiskt nyttjar våld på ett (enligt samhället) otillbörligt sätt. Med det sagt, är det ändå uppenbart att män är mer våldsbenägna än vad kvinnor är. Frågan är då varför?

Det finns naturligtvis inte bara ett allomfattande svar på den frågan. Visst kan socialt inlärda beteenden och samhälleliga förväntningar på respektive könsroll spela in. Ett exempel är hur män lär sig att det är deras liv och kroppar som ställs i skyddslinjen i händelse av krig och katastrofer, vilket i sin tur sannolikt ökar mäns benägenhet att vilja vara ”bra” på våld. Samtidigt finns det gott fog för att tillmäta evolutionära orsaker en märkbar tyngd. Tillåt mig utveckla resonemanget:

Under primitiva förhållanden är ett högt födseltal viktigt för gruppens överlevnad. Då den begränsande faktorn där är kvinnor (män kan reproducera sig i det närmaste obegränsat) har kvinnors liv historiskt varit mer skyddsvärda. Det har lett till att män tilldelats de farliga sysslorna så som krig och jakt. Logiskt sett har då män med god förmåga att utöva våld haft en högre överlevnad, och därmed också reproduktiv framgång.

Roman soldiers in battle

Detta går hand i handske med korrelationen mellan i vilken utsträckning kvinnor upplever sig vara utsatta för yttre hot, och hur högt de rankar dominans och aggressivitet som önskvärda egenskaper hos en manlig partner. Ju mer utsatt situation, desto större benägenhet att söka sig till dominanta och aggressiva män, då dessa under sådana förhållanden utgör mer kompetenta beskyddare. I dagens förhållandevis fredliga värld kanske detta inte har så stor relevans. Våra gener har dock formats under hundratusentals år, majoriteten av dem inte alls särskilt trivsamma att överleva i. Självklart har detta påverkat vilka gener som ärvts vidare (och i förlängningen hur dagens genbank ser ut).

Även idag finns det dessutom omständigheter som har viss bäring på diskussionen. Dominanta beteenden i sig verkar förvisso inte längre uppfattas som renodlat attraktiva av kvinnor. Sådana drag behöver kombineras med social kompetens för att vara en framgångsfaktor, och dominanta men anti-sociala män ses inte som särskilt attraktiva. Samtidigt är andra närbesläktade egenskaper (så som självsäkerhet, självförtroende och förmåga att övertyga) personlighetsdrag som tilltalar kvinnor. Säkerligen kan skiljelinjen mellan ”positiv social dominans” och negativ dito vara svår att avgöra, när det kommer till vissa individer.

Här är det också värt att beröra den så kallade ”mörka triaden”. Den mörka triaden är ett begrepp inom psykologin som utgör en samlingsterm för personer med narcissistiska, manipulativa och psykopatiska drag.

Det finns (tyvärr?) gott om belägg för att personer med denna personlighetstyp upplevs som charmiga och övertygande, vilket rimligen ökar de reproduktiva chanserna. Särskilt så om man väger in att personer med denna personlighetstyp A) ofta är mer sexuellt utåtriktade och aktiva än andra, samt B) ofta når hög social/yrkesmässig status. Faktum är ju att kvinnor världen över, oavsett kontinent och samhällsskick, genomgående rankar hög social status som en viktigare partneregenskap än vad män gör hos kvinnor. (Buss, 1994)

Sant är förvisso att kvinnor när de väljer långvariga partners – i motsats till för kortare, sexuella förbindelser – tenderar att välja ”mjukare män”, åtminstone här och nu. Återigen bör vi dock komma ihåg att vår genbank har utformats under en väldigt lång tid, och att kvinnor historiskt sett alltså av allt att döma valt betydligt mer våldsbenägna män än idag som (även långvariga) partners.

Dessutom finns det fortfarande idag en preferens hos kvinnor att vid ägglossning – dvs. när de är som mest fertila – ranka män med maskulina/dominanta drag som mer attraktiva än övrig tid. Här är det av viss relevans att ungefär 10% av alla barn uppfostras av män (fasta partners) som tror sig vara den verkliga pappan, utan att så är fallet. Siffran stiger också ju lägre social status den förmodade fadern har, till uppemot 30% i vissa studier. Ett rimligt antagande är att den verkligen fadern i genomsnitt har högre social status (och därmed med högre sannolikhet gener för dominans/aggression) än den förmodade.

Om ovanstående pusselbitar läggs ihop, målar de en ganska tydlig bild. Den genbank mänskligheten idag förfogar över, är i stor utsträckning uppbyggd på det faktum att män med dominanta/aggressiva beteenden (dvs. god våldskapacitet) har nått större reproduktiv framgång. Jag säger inte att detta är vare sig önskvärt eller förkastligt, eller ens omöjligt att över tid förändra – bara att det ÄR ett faktum…

Ergo: Att dagens män har den genomsnittliga våldsbenägenhet de har, är i stor utsträckning ett resultat av kvinnors evolutionära val genom historien.

Det går också att förenkla resonemanget markant, och samtidigt knyta ihop säcken genom att återinföra det sociala elementet. Visst påverkas pojkar och män av samhällets bild av hur en man ”skall vara”. Ofta brukar detta ”skall vara” följas av ett underförstått ”…för att nå framgång hos det motsatta könet”.

"Efter"-bilden är inte alls lika etervänlig...

”Efter”-bilden är inte alls lika etervänlig…

Entré: MMA-fighters. Visst, en del av dem blir snorrika kändisar, men för många är det istället en tidsbegränsad karriär som följs av år av fysiska men och krämpor. Trots detta, och handen på hjärtat nu – hur ofta ser du en manlig MMA-fighter med en (objektivt sett) oattraktiv flickvän? Nej, dessa brutala kämpar har som regel kvinnliga partners med hög attraktionskraft. Varför? För att god våldskapacitet fortfarande ses som attraktivt av (många) kvinnor, trots de potentiella risker ett sådant partnerval innebär. Ställ nu dig själv frågan: om en hormonstinn kille på 18 år noterar ovanstående förhållande, tror du då att han kommer att bli mer eller mindre benägen att vilja vara bra på våld?

Det har blivit dags att knyta ihop säcken. Först och främst – och jag menar det verkligen: främst – vill jag understryka att inget av det jag skrivit skall ses som en friskrivning av män som utövar opåkallat och/eller överdrivet våld. Att ett beteende kan förklaras behöver inte betyda att det skall ursäktas.

Frågan återstår dock: hur skall samhället förmå män att vara mindre våldsbenägna? Det är klart att man kan (och sannolikt bör) jobba även med sociala normer, och försöka skapa andra verktyg för konflikthantering hos män än just våld. Dock kommer detta knappast att räcka särskilt långt, om man samtidigt förnekar den betydelse biologi och evolution har (haft).

En bra start på problemlösning? Sluta belöna män som är bra på våld med bättre reproduktiv framgång än övriga. Visst, det kan låta tröstlöst, givet att genbanken inte direkt lär förändras över en natt; det kommer givetvis att ta tid innan en ”mjukare” genetisk kod får genomslag. Samtidigt bör hormonstinna, 18-åriga mäns uppmärksamhet inför vad som ger framgång hos det motsatta könet heller inte underskattas. Kan de se hur kvinnor väljer bort dominanta, aggressiva män, lär det garanterat minska deras vilja att excellera i våld. Där finns åtminstone en viss effekt att hämta här och nu.

Alltså: är du kvinna, och säger dig vilja se en mindre våldsbenägen manlighet? Börja i din egen sängkammare.

Annonser

11 comments

  1. Jag tycker du gör det lite väl enkelt nu. Alla våldsamma män har rimligen en skaplig våldsberedskap, men endast ett fåtal av de männen som har god våldsberedskap, är i praktiken våldsamma.

    Men visst har du rätt i att många tjejer väljer ‘farliga killar’ för att de vill ha en beskyddare, men att farligheten kan gå åt fel håll.

    Jag tror tumregeln bör vara nåt i stil med ‘En kille som slår andra killar, kommer förr eller senare att slå dig’, snarare än ‘Akta dig för killar med biceps och tvättbräda’

    1. Tack för feedback.
      Jag försökte vara tydlig med att de flesta män sällan nyttjar våld över huvud taget, än mindre så ”orättfärdigt” sådant. Samtidigt kan det väl vara bra att understryka detta ännu en gång.
      Din avslutande tumregel var snärtigt formulerad, och förmodligen även ganska spot-on.

  2. Jag tror att du tjänar på att ha i beaktande att de flesta män vill ha kvinnor som är attraherade av dem och att kvinnors attraktion som du beskriver det åtminstone delvis är nedärvd. Så ditt förslag stöter på två problem. För det första ska kvinnor prioritera att välja män av andra skäl än att de är attraherade av dem. I dessa tider av fri och uppmuntrad sexualitet är det svårt att se vad som skulle få dem att göra det. För det andra vill män inte generellt vara ihop med kvinnor som snabbt reducerar sexet till ett minimum för att de inte är attraherade, vilket blir ett problem för de män som bli valda av andra skäl.

    Jag är helt för den generella principen men dessa två problem behöver lösas och då måste det till något som förändrar incitamenten.

    1. Hej Johan, och tack för din feedback!

      Ja, alltså, egentligen är vi nog rätt överens. Jag tror (liksom du, att döma av din kommentar) att det är en smula utopiskt att tro att kvinnors biologiska preferenser kan ändras så där ”på uppstuds”… Det är väl lite av poängen med inlägget – att peka på det orimliga i att döma män för deras nedärvda våldsbenägenhet, när det är kvinnors (minst lika svårföränderliga) evolutionära preferenser som fött den. (Att man sedan kan och bör döma de som nyttjar orättfärdigt/överdrivet våld, är en annan femma.)

      1. Jag misstänkte att vi delade åsikt. Men utifrån den analysen är det intressant att fundera över vad som är konsekvensen. Om vi vill förändra något, hur gör vi det?

  3. Bra artikel!

    En sak som ofta glöms bort, bortsett från att det är skillnad mellan våldsberedskap och våldsamhet, är att mäns våldsberedskap huvudsakligen är riktad mot andra män–inte mot kvinnor.

    Testing Predictions From the Male Control Theory of Men’s Partner Violence (Bates et. al. 2013)

    Table I shows that women were significantly more physically and verbally aggressive to their partners than men were. Table I further shows that men used significantly more physical and verbal aggression towards non‐intimate members of the same sex than women did.

    This indicates that men showed lower aggression to their partners than to same‐sex non‐intimates whereas women showed higher aggression to partners than to same‐sex non‐intimates, to a similar extent.

    Studien fann alltså att män utövar våld mot andra män mer än dubbelt så ofta som mot sin partner, medan det rakt motsatta gäller för kvinnor.

    Det vore intressant att se någon studie av hur våldsbenägna kvinnor är som främst attraheras av våldsbenägna män. Men på rak arm kan jag inte minnas någon sådan. Jag skulle kunna tänka mig att det kan finnas en tendens att vilja ”stresstesta” sin våldsbenägne man, för att se hur benägen han är att vända våldsamheten åt fel håll, så att säga. Vi har förstås goda belägg för att partnervåld för det mesta är ömsesidigt och att kvinnan vanligen slår först; dessutom att då partnervåldet är ensidigt, är det i ca 70% av fallen kvinnan som är våldsam. När det gäller det senare kan man förstås fråga sig om det är så att den man som inte slår, men blir slagen, är en våldsberedd man som vägrar slå tillbaka (och därmed visar att han förstår vem det är han skall skydda), eller en man som är ‘irriterande passiv’? Detta är förstås bara spekulation från min sida.

Dela gärna med dig av din åsikt, men tänk på att bemöta andra som du själv skulle önska bli bemött!

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s