Aborträtten bör värnas

Abortfrågan bör behandlas med respekt, eftersom det är en svår moralisk fråga. Även om olika extrempoler verkar vilja se allt i svart eller vitt, är verkligheten inte så enkel – det går inte att dra en exakt skiljelinje för när livet kan sägas ha uppstått. Det bästa vi kan åstadkomma är därför något slags konsensus-uppfattning om när under graviditeten det är rimligt att lägga kompromissen.

Tillåt mig utveckla. De allra flesta håller nog med om att födda barn har ett okränkbart människovärde, och att det inte vore rimligt att tillåta ”abort” efter genomförd förlossning. Det skulle vi kalla barnamord. Som en följd av detta är det heller inte fullt rimligt att tillåta hur sena aborter som helst under graviditeten. Om vi vet att barnet är tillräckligt utvecklat för att (utan allvarliga men) överleva utanför livmodern, är det svårt att argumentera för att det fortfarande skulle vara moderns fulla rätt att bestämma över det livet, trots att barnet i rent teknisk mening ännu ej är fött.

6 weeks old embryoSvårigheten ligger naturligtvis i att veta när den gränsen är passerad. Inte heller blir det lättare om man ger sig på det omvända resonemanget, att allt liv är heligt, och att redan det som kan bli ett barn har fullt skyddsvärde. Det tankesättet fungerar väl så länge det finns ens en teoretisk chans att barnet skall kunna överleva, och födas till ett hjälpligt gott liv (det vill säga utan t.ex. svåra hjärnskador). Men hur blir det om vi tänker oss till exempel vecka 6? När embryot fortfarande är en cirka 1,5 cm lång cellklump med ytterst vaga likheter med en mänsklig varelse, och garanterat 0% chans att kunna leva utanför moderns kropp?

Om man i det läget fortfarande hävdar att livet är heligt, och att det tänkbara barnets rättigheter trumfar moderns, finns det då någon moralisk skiljelinje som hindrar att man drar resonemanget ännu längre? Borde det då inte ses som ”mord” (vilket många abortmotståndare likställer abort med) även för män att onanera? Då spills det ju miljardtals potentiella liv. På samma sätt går de flesta (om inte alla) preventivmedel bort som acceptabla möjligheter, eftersom de då blir det ”mordvapen” som hindrar ett potentiellt liv från att förverkligas.

Ingendera extremerna känns alltså som rimliga tolkningar, åtminstone inte i en värld där man försöker respektera såväl kvinnors och barns rättigheter som ett vetenskapligt förhållningssätt till vad ”liv” kan sägas innebära. Det som återstår är alltså något slags kompromiss, vilket också är fallet i de allra flesta västländer av idag. Vi accepterar abort som en del av en kvinnas självbestämmanderätt över sin kropp, samtidigt som vi fäster vikt vid när ett foster faktiskt kan tänkas räknas som en egen, livskraftig individ med egna rättigheter.

En parentes här är faderns rättigheter. Någon kanske menar att det är olyckligt att det enbart är den potentiellt blivande modern som har bestämmanderätt här? Även om jag anser att fäders rättigheter avseende föräldraskap i mångt och mycket fortfarande är undermåliga även i västvärlden, hävdar jag med eftertryck att dessa rättigheter inte träder i kraft förrän barnet är fött (eller så pass långt utvecklat att det räknas som livsdugligt utanför livmodern – precis som gränsen för när abort är rimligt, alltså). Så länge som det är ett foster och inte ett barn, är det kvinnans rätt att bestämma över vad som då är hennes kropp och vävnad. Att jag sedan anser att det borde finnas någon form av juridisk abort för män är en separat fråga, som inte bör påverka kvinnors rättigheter avseende fysisk abort.

Nu till varför jag väljer att ta upp ämnet. Runt om i Europa är aborträtten (och därmed i förlängningen kvinnors kroppsliga integritet) under attack. När Turkiets premiärminister öppet likställer abort med mord, flera östeuropeiska länder skruvar åt sina lagar, och även ett så pass ”västligt” land som Spanien (som förvisso är ganska genomsyrat av katolicismen, och abrahamitisk religion och kvinnors rättigheter brukar sällan gå hand i hand) inför strängare abortregler, finns det fog för oro.

Om vi bortser från religiösa dumheter finns det nämligen inga goda skäl för att begränsa kvinnors rättigheter på detta vis. ”Livet är heligt”-argumentet har vi redan bordlagt, och även andra infallsvinklar på det hela faller platt vid närmare granskning:

”Är det för enkelt att göra abort kommer kvinnor att använda det slentrianmässigt, som ett preventivmedel”, är ett synsätt som hörts luftas. Det verkar dock inte vara sant, givet att Västeuropa (med överlag jämförelsevis liberal abortlagstiftning) har färre aborter per faktiska födslar än länder/regioner med striktare regler. Sambandet verkar istället vara att god tillgång till andra preventivmedel sänker antalet aborter markant (ännu ett hål i den religiösa retorikens ballong, alltså). Dessutom tar sjukvården inte så lätt på abort som det ibland framställs som. Hade det setts som ett i raden av preventivmedel, hade kvinnor som överväger abort knappast erbjudits kuratorsamtal både före och efter proceduren…

”Sjukvården blir ju bättre och bättre på att klara för tidiga födslar, vilket gör att fostret kan ses som en livskraftig, egen varelse tidigare. Är det då inte rimligt att sänka abortgränsen?” Tja, det är fullt möjligt att se det så – kanske till och med rimligt. Eftersom vi redan fastslagit att abortgränsen av nödvändighet är en moralisk kompromiss, är det också så att denna gräns kan komma att justeras i enlighet med samhälleligt konsensus.

Dock finns det ett par motargument som framstår som giltiga här och nu. För det första är den pågående europeiska attacken på aborträtten till synes inte grundad i det nämnda tankesättet. När turkiske premiärministern Erdogan likställer abort med mord, samtidigt som Turkiet sänker abortgränsen till 4 veckor, handlar det om ett effektivt sätt att helt ta bort denna rättighet till kroppslig autonomi för kvinnor. (För i ärlighetens namn, hur många graviditeter hinner upptäckas och avbrytas under kontrollerade former inom 4 veckor…?)

För det andra finns det tydliga indikationer på att alla former av tänkta ”nyttoeffekter” av sådana begränsningar av aborträtten uteblir. Faktum verkar av allt att döma nämligen vara att aborterna inte minskar som en följd av inskränkningar – de flyttar bara från den adekvata sjukvården till betydligt vådligare omständigheter. Enigt WHO var mödradödligheten 20 gånger högre i Ceaucescus Rumänien (där abort var bannlyst) än den är idag. Fortfarande idag står osäkra (läs: illegala) aborter för upp emot 30% av all mödradödlighet i vissa regioner av världen, och den samhälleliga kostnaden för att hantera en legal, säker abort ligger dessutom kring en tiondel av att hantera konsekvenserna av en illegal, osäker dito.

Bilden är alltså tydlig: inte bara för kvinnors rättigheter, utan även ur ett större, samhälleligt perspektiv, är en förhållandevis liberal aborträtt viktig. Dock särskilt så ur ett jämställdhetsperspektiv, och då tänker jag inte framför allt på den juridiska biten utan på hälsofrågan. Frånvaron av möjligheter till legal (och inte orimligt tidsbegränsad) abort kommer att kosta många kvinnor lidande, kanske till och med livet. Följaktligen är det av vikt att våra svenska EU-politiker lyfter den här frågan, och motsätter sig de pågående inskränkningarna i en (hos ett liberalt samhälle) viktig rättighet.

Det är det rätta att göra, om man värdesätter mänskligt liv – även om man vill ha en fortsatt diskussion kring när det kan sägas börja…

Annonser

5 comments

  1. Ett lästips i frågan är Ron Paul’s Challenge to Liberty, där Paul bl.a. beskriver hur han som läkare och libertarian kom fram till att den enda hållbara positionen i abortfrågan är att han är helt emot abort (men ändå menar att det är upp till varje delstat att bestämma).

    Ett stycke i slutet av första kapitlet lyder som följer:

    After the episode in the operating room, I sought conunsel from the Chief of the Obstretics and Gynecology Department. He was strongly in favor of abortion and was responsible for the department’s policy of defying the Pennsylvania law that was then on the books. During this time, defiance was commonplace around the entire country. The move was on to repeal, ignore or have overthrown all prohibitions against abortion.

    In my discussion with my chief, he strongly argued for abortion to eliminate the fetus diagnosed with serious disease or handicaps. I pointed out to him that some diseases can’t be diagnosed until late pregnancy, or at the time of birth. He agreed and consistently argued that late abortion should thus be permitted. He even went on to say that if a 24-hour observation revealed serious abnormalities, infanticide made sense to him.

    I never found out who was to be the final judge on what was a serious abnormality. Pursuing this line of thinking, I asked about an even later diagnosis of six months to a year and, again, he consistently argued that infanticide up to one year made sense to him. He thought that one year, though, was ample time to evaluate the infant. After one year if he, or some committee, a government regulation, or whoever, approved, the infant would then gain its inalieneable right to life. His arguments were consistent. Anyone who favors abortion and does not agree with him is ducking the issue.

    Den som vill testa styrkan i sina argument för abort kan läsa Ron Paul och begrunda. Jag säger inte att jag landar i samma slutsats som han, bara att hans argument är väl underbyggda, såväl från medicinsk som moralisk ståndpunkt.

    1. Hej Ulf,

      Jag förstår den ”slippery slope” Ron Paul målar upp, och visst finns det en viss relevans i den – men bara om man har just att abort handlar om hur sent ”defekta” foster/barn kan sållas ut (och hur detta ”defekta” överhuvudtaget kan och bör definieras) som utgångspunkt. Den diskussionen blir onekligen snabbt väldigt vansklig.

      Min infallsvinkel (som känns rätt för mig, utifrån en så neutral moralfilosofisk bedömning jag är kapabel att göra) handlar istället om när gränsen mellan ”del av kvinnans kropp / egen, livskraftig individ” kan sägas gå. Utifrån den vinkeln hamnar man inte lika tvunget i en så svartvit diskussion som Ron Pauls, eftersom hans uppmålade moraliska glidning då inte äger alls samma relevans.

      Därför kvarstår åtminstone jag i min övertygelse om att en konsensus-kompromiss är den bästa lösningen, och att en kvinna bör ha rätt att fritt förfoga över den cellmassa som återfinns i hennes kropp och saknar rimlig möjlighet att kunna utgöra en (livskraftig) egen individ utanför densamma.

Dela gärna med dig av din åsikt, men tänk på att bemöta andra som du själv skulle önska bli bemött!

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s