Prostatacancer – den accepterade döden

En tydlig indikation på hur kvinnor ses som mer skyddsvärda än män, och kvinnors liv som viktigare att rädda än mäns, är hur samhället förhåller sig till prostatacancer jämfört med till bröstcancer.

Prostatacancer är den för män största orsaken till dödsfall i cancer, och den näst största totalt (om bägge könens dödsfall vägs in). Totalt är det bara lungcancer som skördar fler liv. Cancerfondsrapporten 2011 påvisar att det år 2008 i Sverige dog 2 485 män av prostatacancer, att jämföra med 1 512 kvinnor (och 10 män) som dog av bröstcancer. Det är alltså i runda slängar 63% fler som dör av prostatacancer än av bröstcancer.

Faktum är att även om man väger in övriga strikt ”kvinnliga” cancerformer, så som äggstockscancer och livmodercancer, blir det totala dödstalet för dessa sjukdomsformers 2 438 personer (2 428 kvinnor). Prostatacancer dödar alltså fler personer än vad alla ”kvinnliga” cancerformer gör tillsammans.

Antalet döda i cancer 2008

Visserligen upptäcks prostatacancer senare i livet än vad bröstcancer gör, snittåldrarna är i tur och ordning 70 år respektive 60 år. Då kan man anse att bröstcancer ”stjäl” fler levnadsår och därmed är värre, men å andra sidan är dödligheten lägre i bröstcancer, vilket är en ganska god motvikt mot åldersdiskrepansen.

Utifrån ovanstående vore det alltså rimligt att lägga ett märkbart fokus på forskning och/eller samhälleliga åtgärder för att motverka cancerformen. Så är dock inte fallet.

Att män inte erbjuds samma typ av screening-tester som kvinnor gör (då för bröstcancer) verkar av allt att döma ha ganska goda anledningar, eftersom nyttoeffekterna av sådana PSA-tester verkar understiga de negativa konsekvenserna av allmänna tester.

Dock är det en smula ögonbrynshöjande att inte större resurser satsas på att ta fram ett mer precist test. Givet hur vanlig (och dödlig) cancerformen är, skulle det annars förväntas. Trots det finns det tunga internationella vittnesmål om hur sjukdomen är åsidosatt i forskningshänseende, och även inom svensk cancerforskning saknas ett tydligt fokus på prostatacancer.

Förutom forskningsbiten finns det här med allmänhetens stöd och medkännande. Bröstcancer erhåller i sammanhanget monumentalt större uppmärksamhet, givet dess klart lägre dödstal. När Cancerfondens ”Rosa Bandet”-kampanj 2013 summerades, hade den samlat in 63,5 MSEK. Det var nytt rekord då det överträffade föregående års siffra på 49 MSEK.

Detta kan ställas i relation till Cancerfondens initiativ avseende prostatacancer, ”Mustaschkampen”. Det initiativet samlade under femårsperioden 2007-2011 in 32 MSEK – det vill säga klart mindre än vad ”Rosa Bandet” samlar in under ett år… Sedan finns förstås även Prostatacancerförbundet. Deras totala intäkter (inte deras ”vinstmarginal” för utdelning) uppgick år 2012 till 5,5 MSEK.

Visserligen har Cancerfonden under 2007-2011 delat ut 118 MSEK till forskning rörande prostatacancer, det vill säga ungefär 24 MSEK per år. Det är jag tacksam för, men det är ändå bara hälften av vad forskningen kring bröstcancer får. Där har Cancerfonden under åren 2003-2012 delat ut 448 MSEK, det vill säga ungefär 45 MSEK per år.

(Går man igenom deras lista över beviljade forskningsanslag från 2006 till idag, ser man också att det även till antalet är fler studier som rör bröstcancer som beviljats anslag, än dito rörande prostatacancer.)

Sammantaget är bilden tydlig: prostatacancer är en sjukdom som – sett till hur många den drabbar, och hur många av dessa som dör – är klart åsidosatt. Detta gäller även avseende medicinsk forskning, men framför allt det allmänna medvetandet (och den benägenhet att stötta ekonomiskt som följer av det).

En rimlig gissning kring varför? Precis det jag började detta inlägg med: kvinnors liv ses som mer skyddsvärda än mäns. Är detta verkligen rimligt i ett land som utger sig för att vara ett av världens mest jämställda?

Annonser

6 comments

  1. Bra inlägg. Jag har några frågor.
    I vilken ålderskategori ligger ”tyngden” för respektive cancerform? Det vill säga, är det mestadels väldigt gamla människor som ändå ”snart ska dö” (brist på bättre formulering) som drabbas av prostatacancer, eller är det tvärt om? Jag vill minnas att det är tvärt om.
    Hur ser statistiken ut för antal drabbade? Det vill säga, antalet diagnoser. Är det många fler som drabbas av bröstcancer? Jag har ingen aning.

Dela gärna med dig av din åsikt, men tänk på att bemöta andra som du själv skulle önska bli bemött!

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s