Det du skall ge henne är en god förebild

Jag noterar att relativt nyblivna pappan Gustav Fridolin (MP) på Aftonbladet publicerar en debattartikel betitlad ”Vilka svar skall jag ge till min dotter?”. Temat tycks vara att världen är orättvis, eftersom dottern kan komma att bli rädd om hon i vuxen ålder hör manliga steg bakom sig när hon går hem sent om kvällen.

Jag kan förvisso förstå hans oro å hennes vägnar, för vilken förälder oroar sig inte för sina barns välfärd? Sedan vore det kanske på sin plats att påpeka att hans barn hade löpt större risk (och haft större anledning att känna oro) vid de där stegen bakom sig, om barnet varit en son. Det är ju trots allt fortfarande betydligt fler män än kvinnor som drabbas av våld i det offentliga rummet.

Jag kan även hålla med om hans slutkläm: ”Men ett jämställt samhälle där min dotter har samma chans som killarna hon växer upp med, där alla barn får växa till att bli dem de vill vara – det kan vi bara bygga tillsammans”. Visst är det så. Ett tolerant samhälle med breda könsroller kan bara skapas tillsammans, med en gemensam strävan som inte baseras på polemik. Det är därför jag inte håller med om Fridolins allra sista mening, den om att det är därför han är (underförstått: ”därför det är viktigt att vara”) feminist.

Att vara för lika rättigheter och skyldigheter mellan könen (eller för den delen mellan etniska grupper och/eller sexuella läggningar) är en självklarhet för alla med ett humanistiskt förhållningssätt till världen, men det finns inget som säger att det självpåtagna epitetet ”feminist” ger ensamrätt till det förhållningssättet. Det finns tvärtom exempel på hur det där epitetet istället fungerar som ett carte blanche för att inte behöva göra några konkreta ansträngningar – man är ju ändå ”god” per definition

Gustav Fridolin

Bild från Hemmets Journal

En konkret ansträngning Fridolin kunde göra, när hans dotter växer upp, är att undvika att tuta i henne att hon är ett offer. För det första för att det i Sverige av idag inte med någon rimlighet kan sägas stämma, för det andra för att den typen av indoktrinering förmodligen gör kvinnor mer skada än nytta.

Sedan är det även värt att kommentera passagen där Fridolin skriver att det ”är milsvid skillnad mellan att vara den vars liv begränsas av en påtvingad rädsla, och att vara den som framkallar rädslan”. Här undrar jag vilket av följande två som stämmer?

A) Fridolin anser att den genomsnittlige mannen står under honom själv i hederlighet och respekt för kvinnor, vilket måste vara fallet om han inte anser sig vara en sådan man som ”framkallar rädslan”. I så fall undrar jag med vilken rätt / vilka belägg han anser sig vara bättre än oss övriga?

B) Fridolin ser verkligen sig själv som en sådan man som ”framkallar rädslan”, det vill säga att hans agerande ger kvinnor anledning att frukta män. Detta innebär väl i så fall att han knappast borde yttra sig om jämställdhet överhuvudtaget?

Faktum är ju trots allt att den genomsnittlige mannen sällan nyttjar våld överhuvudtaget, särskilt då sexuellt våld, utan att det istället (trots inslag av våldsberedskap) är ett markant inslag i den normativa mansrollen att fördöma våld mot svagare part, särskilt då sexuellt våld mot kvinnor och barn. Påståendet om att vi lever i en våldtäktskultur vittrar betänkligt vid närmare granskning.

Eftersom Fridolins artikel inte innehåller några konkreta förslag på åtgärder, vare sig politiska eller i fråga om individuellt ansvar, kan man fråga sig vad syftet med artikeln är? Handlar det om att i politiskt syfte cementera den radikalfeministiska världsbilden med kvinnor som offer och män som förövare, eller vill Fridolin bara utmåla sig som en ”hygglig kille”? Det vet väl bara han själv, men det som oavsett vilket står klart är att inlagor av denna typ varken minskar den reella risken för överfallsvåldtäkter, minskar kvinnors rädsla i det offentliga rummet, eller bidrar till den där andan av en gemensam jämställdhetssträvan han säger sig vara ute efter.

Jag förutsätter att Fridolin tar ansvar för sig själv, och undviker både faktiska övergrepp på kvinnor såväl som ursäktande av otillbörliga attityder till kvinnors sexualitet och fenomenet våldtäkt. Jag förutsätter att han säger ifrån i det privata, om/när någon i hans bekantskapskrets hemfaller till slut shaming, och att han ingriper om han tror sig bevittna någon fara illa. Detta bör gälla oss alla, inte bara män utan även kvinnor, och oavsett om den som ser ut att fara illa är kvinna eller man.

Det är jämställt. Det är att ta personligt ansvar, och att visa civilkurage. Det är vad som kan begäras av oss alla, ifall vi skall ha rätten att se oss själva som genuint goda medmänniskor. Att skriva floskeltunga insändare som bidrar till obefogad polemik mellan könen, däremot, har ett högst begränsat (och sannolikt negativt) värde. Och, för att till sist nå pudelns kärna: bägge dessa observationer är precis lika sanna, oavsett om personen under luppen kallar sig ”feminist” eller ej!

Det jag därför föreslår att Fridolin ger sin dotter är en god manlig förebild. En som inte ger kvinnor anledning att frukta män, och en som inte heller (genom demoraliserande och dessutom felaktiga ”svar”) låser fast henne i en improduktiv offerroll. Ge henne goda anledningar att uppskatta män – det bör väl inte vara så svårt för en hygglig kille som honom…?

Annonser

One comment

Dela gärna med dig av din åsikt, men tänk på att bemöta andra som du själv skulle önska bli bemött!

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s