Om det globala kriget mot kvinnor

Jämställdhet är viktigt, och frihet från förtryck och våld likaså. Därför är det också viktigt att man närmar sig dessa frågor med en nykter och vetenskaplig syn på hur världen faktiskt ser ut, så att man fattar kloka beslut och skapar välgrundade handlingsplaner. Mytbildning, överdrifter och polemik, däremot, leder sällan till en konstruktiv dialog.

En tes vars framläggande är vanligt förekommande, är den om det ”globala kriget mot kvinnor”. Delvis går det att förstå den formuleringen, då det onekligen förekommer hemska oförrätter:

  • Många religioner leder till de facto-kvinnoförtryck, med förminskade eller uteblivna mänskliga rättigheter.
  • I krig nyttjas systematiska våldtäkter som terror för att kuva motståndsbefolkningar.
  • Dödligt partnervåld är klart vanligare från män mot kvinnor än tvärtom ( i Sverige något i stil med fyra gånger vanligare).
  • Det är (i vissa länder/kulturer) vanligare med selektiva aborter av flickfoster än av pojkfoster.
  • Så kallad hederskultur kan i värsta fall leda till att kvinnor stenas till döds för att ha våldtagits. (Dumheten och ondskan i detta gör mig mållös.)

Låt mig vara tydlig: detta är illa nog.

Rimligen är det få som skulle tycka att ovanstående inte räcker som argument för att på global nivå försöka förbättra kvinnors situation. Följaktligen bör överdrifter ”för den goda sakens skull” ej godtas. Fakta bör alltid tillåtas trumfa propaganda, annars finns risk för såväl felaktiga prioriteringar som onödig polemik mellan grupper.

UNICEF logoDet jag här specifikt tänker på är myten om de 200 miljoner saknade kvinnorna. UNICEF har i en rapport från 2005, betitlad ”Women in an insecure world”, hävdat att det globalt finns 200 miljoner vuxna kvinnor färre än det borde. Enligt dem innebär det att mellan 1,5-3,0 miljoner flickor/kvinnor varje år måste dödas genom könsrelaterat våld, dvs. sådant som drabbar dem specifikt på grund av deras kön.

UNICEF har i sin tur hämtat detta påstående från ett tal av Anna Diamantopoulou vid konferensen ”Violence Against Women: Zero Tolerance” år 2000. Hon säger i samma tal vidare att ”[Globally], women aged 15 to 44 are more likely to be maimed or die as a result of male violence than through cancer, malaria, traffic accidents or war together”.

Kvinnor i vuxen ålder skulle alltså i högre utsträckning dödas eller lemlästas genom manligt våld, än vad som sammanlagt dör av cancer, malaria, trafikolyckor och krig! Ett magstarkt uttalande, som ganska lätt kan kontrolleras:

  • Under perioden 1985-1994 låg antalet årligen dödade på grund av krig kring 378 000. (Notera att det inte pågått några världskrig under denna period; under 1900-talet som helhet har snittet sannolikt varit högre.)
  • Under 2010 dog det (enligt WHO) cirka 1,24 miljoner människor i trafiken.
  • Antalet döda i malaria var under 2012 uppskattningsvis 627 000 personer. WHO anger förvisso att det finns ett osäkerhetsintervall som sträcker sig från 473 000 till 789 000, så låt oss räkna på den nedre gränsen för intervallet.
  • Återstår gör cancer, och enligt Cancer Research UK dog det globalt ungefär 8,2 miljoner människor av cancer under 2012.

Om vi summerar ihop detta, blir det i miljoner räknat 0,378 + 1,24 + 0,473 + 8,2 = 10,291 miljoner människor, dvs. 10 291 000 döda.

Det är i sig mer än tre gånger så mycket som den högre siffran (3 miljoner) UNICEF och Anna Diamantopoulou anger. Låt oss dock anta att Diamantopoulou inte avser det totala dödstalet för dessa faktorer, utan endast antalet döda som är kvinnor i åldern 15-44 år. En rimlig uppskattning är att kvinnor 15-44 utgör knappt 1/4 av demografin, och då hamnar dödstalet för offer för krig, cancer, malaria och trafikolyckor strax under det nämnda jämförelsetalet  á 3 miljoner.

Det som återstår är att försöka avgöra om könsspecifikt våld verkligen dödar närmare 3 miljoner kvinnor årligen? UNICEF hänvisar som bekant till det påstådda underskottet på 200 miljoner vuxna kvinnor i världen som grund för detta antagande. Här finns det två observationer av vikt att göra:

1) Om man läser Diamantopoulous tal i detalj, ser man att hon i den siffran inkluderat selektiva aborter – dvs. att ett aborterat flickfoster ses som ett fall av dödligt, könsrelaterat våld. Jag håller visserligen med om att storskalig, selektiv abortering av flickfoster kan vara en signal om kvinnors lägre värde i den kultur där så sker (även om det också skulle kunna ses som en signal om mäns högre försörjningskrav gentemot sina föräldrar). I ett större perspektiv skulle jag alltså kunna köpa tankesättet. Samtidigt är det vanskligt att kombinera en syn på abort som ”dödligt våld” och samtidigt försvara kvinnors fria aborträtt, vilket rimligen måste ses som en av de största och viktigaste kvinnliga frigörelsepunkterna.

2) Den springande (fakta)punkten i Diamantopoulous och UNICEF:s resonemang, är att det de facto finns ett underskott på 200 miljoner vuxna kvinnor i världen. I UNICEF-rapporten de menar att så är fallet, då det utifrån en global könskvot á 102 födda pojkar per 100 födda flickor borde finnas fler vuxna kvinnor i världen.

Ovanstående motsägs dock av FN självt, i form av rapporter från FN-organet UNFPA – det vill säga FN:s befolkningsfond, vilken rimligen har bättre koll på världens befolkning än vad UNICEF, FN:s barnfond, har. Den verkliga könskvoten för födda ligger globalt mellan 104-106 födda pojkar per 100 födda flickor, medan könskvoten för vuxna människor ligger på 102 män per 100 kvinnor.

Skulle man vilja vara lite spetsig i sitt resonemang, skulle man alltså snarare kunna hävda att det finns en underskott á minst 70 miljoner vuxna män i världen, givet minskningen av kvoten män/kvinnor från födsel till vuxen ålder.

Finns det någon annan källa till vetskap om antalet genom yttre, könsspecifikt våld dödade kvinnor? Låt oss se vad WHO (World Health Organization) har att säga. Vi måste exkludera döda genom krig, cancer, malaria och trafikolyckor, eftersom det är med dessa dödstal vi jämför. I syfte att inte underskatta antalet genom könsspecifikt våld dödade kvinnor, gör vi ändå en generös avgränsning och inkluderar samtliga kvinnor som dör av medvetet yttre våld och självmord i jämförelsetalet. Vi ser alltså samtliga dessa dödsfall som en följd av könsspecifikt våld.

Detta motsvarar 14,3 döda kvinnor per 100 000. Lite förenklat kan hälften av världens befolkning på nu knappa 7,3 miljarder människor sägas vara kvinnor. Det innebär 1 043 900 årliga, kvinnliga dödsoffer.

Därmed kan påståendet att fler kvinnor dödas genom manligt våld än sammanlagt av cancer, malaria, trafikolyckor och krig avfärdas utan tvivel. UNICEF:s antagande om ett underskott på kvinnor i världen är inte giltigt, något som bevisats av andra (bättre insatta) FN-organ. Likaså visar siffror från WHO att inte ens en generös tolkning av ”dödade genom könsspecifikt våld” når i närheten av de siffror som krävs.

Diamantopoulou säger dock ”maimed or die”. Låt oss därför se om vi kan hitta stöd för påståendena om vi utökar avgränsningen till att innefatta även lemlästningar som kan sägas vara av typen ”könsspecifikt våld”.

Lemlästad är ett ord med tyngd. Att bli lemlästad innebär inte bara att bli skadad, eller ens svårt så. Det innebär ett permanent men av förhållandevis allvarlig art, till exempel i form av förlorade kropps- eller sinnesfunktioner. Exempel skulle kunna vara förlust av lemmar, rörlighet i desamma, förlust av något sinne så som syn eller hörsel, eller allvarlig utseendemässig vanställning.

Här kommer en att tänka på synnerligen hemska företeelser så som syraattacker, ”breast ironing” och kvinnlig omskärelse. Kan utsatta för dessa hemskheter utgöra de saknade kvinnliga offer som krävs för att Diamantopoulous påstående skall hålla vatten? Svaret ser ut att vara ja till antalet, men det är rimligt att hävda nej till andemening. Tillåt mig förklara:

Årligen rapporteras ett par tusen syraattacker globalt, med ungefär 75-80% kvinnliga offer. Även om det verkar råda konsensus om att officiella siffror bygger på en grav underrapportering, bör ett verkligt värde ändå maximalt vara femsiffrigt. Det är långt ifrån att ge stöd för det granskade påståendet. Samma sak gäller den likaledes horribla sedvänjan med brudbränning, som även den i sammanhanget är marginell. Här är antalet alltså alldeles för lågt för att stödja Diamantopoulous påstående.

Breast ironing” är vanligare, om än mestadels förekommande endast i Kamerun. Det kan hända att så många som 4 miljoner kamerunska flickor/kvinnor har utsatts. Dock är detta en sedvänja som primärt utförs och stöds av de brända flickornas mödrar, i syfte att stävja döttrarnas sexualitet. Å ena sidan kan man hävda att om inte hämmande normer kring just kvinnlig sexualitet existerade, hade dessa mödrar inte begått ett så hemskt brott mot sina barn. Å andra sidan bör kvinnor ses som lika myndiga aktörer som män, och om det är kvinnor som står för utövandet kan detta svårligen ses som ett utslag av mäns våld mot kvinnor, eller som en del av ett globalt, manligt krig mot kvinnor.

Den vanligaste av de avarter jag nämner är kvinnlig omskärelse, som kan ha drabbat så många som ett tresiffrigt antal miljoner kvinnor världen över (primärt i Afrika och Mellanöstern). Detta är naturligtvis fruktansvärt, och på global skala en av de kanske viktigaste kvinnorättsfrågorna av dem alla. Återigen finns det dock ett par aspekter värda att väga in:

  • I många länder där den förekommer, stöds sedvänjan av en förvånansvärt stor andel av landets kvinnor. Det är alltså inte ett ont som ensidigt påtvingas kvinnor av män.
  • Stödet för kvinnlig omskärelse är påtagligt litet utanför de områden där sedvänjan är vanlig, och istället är ett starkt fördömande av företeelsen norm. Här i Europa råder det t.ex. en stark (i Sverige även lagfäst) konsensus om att kvinnlig omskärelse är ett allvarligt brott.
  • Attityderna gentemot manlig omskärelse (som globalt är klart vanligare än kvinnlig) är betydligt mer förlåtande, trots att det principiellt inte är någon skillnad på ingreppen – bägge bryter mot FN:s barnkonvention. Till exempel är det i Sverige som bekant fortfarande lagligt med manlig omskärelse. Nu är förvisso kvinnlig omskärelse som regel ett ingrepp med allvarligare konsekvenser och risker än manlig dito, men den globala opinionen kring denna fråga påvisar ändå en benägenhet att se flickors kroppsliga integritet som mer skyddsvärd än pojkars.

Om omskurna kvinnor räknas in i gruppen ”lemlästade på grund av manligt våld mot kvinnor” nås (och överträffas) förvisso det antal Diamantopoulou anger. Dock verkar det  vanskligt att  göra den klassificeringen, då alla tre ovanstående punkter rimmar påtagligt illa med teser om ett ”globalt (manligt) krig mot kvinnor”. Återigen: problembilden är allvarlig nog utan onödig polemik – fokus borde ligga på att motverka inhumana sedvänjor, inte på att felaktigt utmåla världens män som i krig med kvinnor…

Om vi då summerar vad vi lärt oss, framgår följande:

  • Det förekommer fortfarande alldeles för mycket (oftast religiöst grundat) kvinnoförtryck i världen, och det finns många oförrätter och svårigheter primärt riktade mot kvinnor som det är värt att motverka.
  • Att påstå att det skulle råda ett underskott av vuxna kvinnor i världen på grund av våld mot de facto födda kvinnor stämmer inte. Tvärtom är det (av alla födda) fler pojkar som aldrig når vuxen ålder, och en skulle lika gärna kunna påstå att det råder ett underskott av minst 70 miljoner vuxna män.
  • Att fler kvinnor årligen skulle dödas genom mäns våld, än sammanlagt genom krig, trafikolyckor, malaria och cancer är helt enkelt inte sant. Inte bara för att påståendet om 200 miljoner ”saknade” kvinnor inte stämmer, utan även för att kontroll av faktiska dödstal tydligt avfärdar påståendet.
  • Räknas omskurna kvinnor in som ”lemlästade på grund av mäns våld mot kvinnor”, överstiger i så fall detta antal (med råge) det globala dödstalet för krig, trafikolyckor, malaria och cancer. Dock finns det goda skäl att se en sådan bedömning som vansklig. (Dessutom bygger antagandet om 200 miljoner saknade kvinnor på antalet dödade, inte lemlästade.)
  • Sedvänjan med selektiv abortering av flickfoster är onekligen förkastlig, och möjligen ett tecken på bristfällig syn på kvinnors värde i de kulturer där det förekommer. Det är dock vanskligt att räkna in sådana aborter under dödligt våld, utan att hamna i konflikt med ett adekvat försvar av kvinnors generella aborträtt.

Min slutpoänger är dessa:

1) Det påstådda globala kriget mot kvinnor är starkt överdrivet, åtminstone avseende det påstådda antal dödade kvinnor som florerar.

2) Det finns ingen anledning för förment seriösa aktörer som UNICEF att överdriva vare sig kvinnors lidande eller mäns våld mot kvinnor.

Dels är den verkliga bilden är illa nog, och det är säkerligen möjligt att erhålla politiskt stöd för en ”kvinnlig välfärd-agenda” utan ogrundade överdrifter. Vidare undergräver FN på detta vis sin egen trovärdighet som aktör i de här frågorna, vilket på sikt kan skada deras möjligheter att utverka stöd för bra åtaganden. Avslutningsvis leder den här typen av ogrundad propaganda, där världens män oförtjänt utmålas som i blodigt krig mot världens kvinnor, till en onödig polemik mellan kvinnor och män som knappast främjar framsteg.

DISCLAIMER: Trots att jag här ifrågasätter med vilket fog det kan sägas föreligga ett ”globalt krig mot kvinnor”, särskilt ett som bedrivs specifikt av män, bör inget i detta inlägg tolkas som att några förekomster av könsrelaterat våld skall ursäktas eller godtas, eller som att de oförrätter mot kvinnor jag tagit upp inte fortfarande bör ses som upprörande…

Annonser

18 comments

  1. Bra genomgång, som vanligt.

    Jag tycker det är sorgligt att vissas lidande så ofta stäls mot andras lidande. Denna relativism är kontraproduktiv och flyttar fokus från den enskilda frågan.

    Fortsätt skriva, tack!

  2. Eftersom män i många fall inkallas utan att ha någon egen talan, skulle man kunna betrakta det som könsrelaterat våld när män stupar i väpnade konflikter (till skillnad från när män och kvinnor drabbas som civila).
    Sen kan man fråga sig vad man menar med ”saknas”. Det är ju en retorisk dumhet. Om man skall tala om att det saknas människor, så bör alla som dör i förtid av orsaker som inte är att klassa som naturliga, och/eller vars död hade kunnat förhindrats, att betrakta som ”saknade”. Att det specifikt skulle saknas kvinnor är inget annat än ren och skär floskelfeminism.
    Och har jag inte fel så är det väl allmänt så att även om det föds fler pojkar än flickor så är bortfallet så pass mycket större för pojkar att det faktiskt finns fler kvinnor i världen än det finns män.
    Selektiv abortering av flickor är vad jag förstår ofta en effekt av ekonomiska realiteter. Med policy om att man bara får ha ett barn i Kina är det viktigt att barnet blir en pojke, eftersom det fungerar som ”pension” på ålderdomen, medan en flicka är pension för mannens föräldrar när hon gifter sig, och inte medför någon ekonomisk trygghet för föräldrarna. Jag skulle tro att många flickaborter i Kina är traumatiska för föräldrarna. När vissa radikalfeminister däremot förespråkar abort av pojkfoster så sker det på ideologisk grund. Där kan man verkligen snacka om en snedvriden människosyn.
    Sist men inte minst, ”och en skulle lika gärna kunna påstå”, du har väl inte lagt dig till med det feministiskt ”könsneutrala” eländet att ersätta ”man” med ”en”?

    1. ”Döda manliga soldater” = ”könsrelaterat våld mot män”? Tja, jo, det finns en viss logik i det. Dock tror jag att det blir enklare att vara konstruktiv om en väljer bort sådana långt dragna tolkningar (precis som den där tolkningen om aborter som ”dödligt våld” också bör undvaras).

      Din poäng om definitionen av begreppet ”saknade” känns rätt spot on, ja.

      Nej, det verkar faktiskt inte som om det globalt sett finns fler kvinnor än män i världen, åtminstone inte om man bara räknar ”vuxna”. Enligt UNFPA sjunker ration (som jag skrev i texten) från 1,04-1,06 födda pojkar per född flicka till 1,02 vuxna män per vuxen kvinna.

      Fullt möjligt om att många på ytan ”selektiva” aborter säkert känns jobbiga för föräldrarna, ja. Dock bör det rimligen ändå vägas in i hur könen värderas, om det endast det ena könet man ”har råd” att välja bort. När det sedan gäller det där med extremfeminister som förespråkar selektiv abort av pojkfoster, är det (tack och lov!) en så pass marginell företeelse att jag inte anser att dessa två fenomen bör diskuteras på samma villkor.

      Tja, jo, jag har nog det… åtminstone delvis. Dels är det en Twitter-skada, eftersom det är ett ofta förekommande ord där man kan spara en bokstav. 😉 Dels ser jag det faktiskt som en liten och enkel eftergift för att visa att det inte handlar om att låsa positioner. Om det nu känns viktigt för någon kvinna/feminist att folk hellre nyttjar ”en” än ”man”, så why not? Det stör inte mig att använda den neutrala termen, så det kan jag bjuda på.

  3. Jag håller visserligen med om att storskalig, selektiv abortering av flickfoster är en signal om kvinnors lägre värde i den kultur där så sker.

    Jag anser att det är lite missvisande. I områden där livet till stor del handlar om att kämpa för brödfödan, kommer dessa beslut att bli rent pragmatiska: chansen är större att en son kommer att kunna bidra till familjens försörjning. Det är möjligen en reflektion över barnets värde, men endast rent instrumentellt, med avseende på hur mycket det kan bidra till familjens välfärd.

    Tänker vi på hur det normalt ser ut i en makthierarki, så ser vi inte som högst värderade de som förväntas jobba hårdast för att försörja andra, utan de som kan få andra att jobba åt dem. Söner är onekligen mer värderade som verktyg – ‘human doings’, som Warren Farrell brukar formulera det.

    1. Se min kommentar till Dolf. Även om du/han har en poäng i att valet må ha en praktisk botten, tror jag att omständigheterna som påverkar valet också har åtminstone en viss påverkan på den allmänna värderingen av könen även ”i livet”, så att säga.

      Sedan har du så klart en poäng i det där med att fler män offrar liv/hälsa för att skydda samhällets kvinnor än tvärtom, och att det rimmar väldigt illa med idéer om mäns generella förtryck av kvinnor. Det var förmodligen rätt få plantage-ägare i Savannah, år 1850, som hade riskerat livet för att skydda sina slavar…

      1. Jag tycker att det låter som att du gör det klassiska misstaget att tro att en traditionell kultur där det är mäns uppgift att försörja andra per definition är kvinnofientlig. Nu börjar väl Kinas ekonomi sakta att moderniseras så den typen av könssegregering har väl snart spelat ut sin roll, men att arbeta för andra är knappas att förtrycka dom.
        En sons värde är värdet hos ett verktyg, som Ulf skriver. En sons värde tillhör andra än sonen. Oavsett om det är lagstadgat i Kina (på ett liknande sätt som det var i väst förr) eller ej, att sönerna har en skyldighet att dela sin inkomst med åldrade föräldrar, så är det så synen på män är där. En dotter däremot har rätt att behålla sin inkomst själv. Jag har svårt att se detta som kvinnoförtryck, så du får gärna förklara lite tydligare. Jag förstår inte.

        I övrigt ett välskrivet inlägg!

  4. Hur många av de 10.3 miljonerna är det som är kvinnor, och mellan 15 och 44 år?

    Malaria slår disproportionerligt mot barn, 77% av de döda var barn under 5 år. http://www.who.int/malaria/publications/world_malaria_report_2013/report/en/
    Den stora posten, cancer, slår disproportionerligt mot äldre. (länk till diagram för UK, säkerligen mindre extremt i fattigare länder, men likväl är cancer en sjukdom som slår mot äldre). http://www.cancerresearchuk.org/cancer-info/cancerstats/incidence/age/

    Så inte helt lätt att jämföra mot hennes siffror. Sedan tror jag att hennes siffror för dödade kvinnor faller under avdelningen ”feministisk statistik”. Om en kvinna dödas, är det könsrelaterat, om en (cis)man dödas, är det inte det. Så får de att ”könsrelaterat” våld är mot kvinnor. Det är tydligt att hon har ett gynocentriskt fokus, det är så viktigt att hindra våld mot kvinnor, det skall man satsa på, men våld mot män är ointressant.

    Vad jag förstår beror kinesernas preferens för pojkar på att dessa stannade på orten medan döttrarna flyttade när de gifte sig. ”Traditionally, people had to find spouses outside of their own village, with women moving to her husband’s village. “Without cars or regular buses between villages, a daughter would rarely see her natal family after marriage, and lose the emotional attachment and the ability to care for her aging parents,” said Fong. In an urban environment, however, both sets of parents are accessible, making it easier for daughters to care for their parents. Today the gender imbalance is smaller in urban areas, …” http://www.thedailybeast.com/articles/2014/01/07/as-china-s-one-child-policy-relaxes-girl-children-no-longer-stigmatized.html

    Döttrarna hjälper också till, även i den situationen, men då för sina svärföräldrar. De som är föräldrar till söner får alltså även hjälp av sina svärdöttrar. Så både söner och döttrar hjälper till, det är en fråga om vilka de hjälper.

    1. Tror inte att hon menade att jämföra ”kvinnor dödade av manligt våld” med ”KVINNOR döda i krig, cancer, malaria och trafikolyckor”, utan med totalen av det senare. Har dock för säkerhets skull anpassat texten så den tar hänsyn till detta.

      Angående en ”gynocentrisk” agenda, så för all del, även om det kanske inte är det mest humana är det fullt tillåtet – men kravet på korrekta data/argument gäller dock fortfarande…

      När det gäller det där med selektiv abort har jag nyanserat upp texten något lite på den punkten. Tack för länktipset angående Kina!

      1. Min tolkning: ”[Globally], women aged 15 to 44 are more likely to be maimed or die as a result of [cause A] than [women aged 15 to 44 are likely to be maimed or die] through [causes B, C or D together].”

        Med den meningen är det naturligt att utelämna den andra uppräkningen av grupp och utfallsspecificeringen (”women aged 15 to 44”, “likely to be maimed or die”), bara orsaksfaktorn ändras. När jag försöker tolka det så att det handlar om en jämförelse med det totala antalet dödsfall från vidrighetslistan, så får jag syntax error? Hur ser din tolkning ut?

        1. Första halvan är väl glasklar: ”Fler kvinnor i åldern 15-44 dödas eller lemlästas globalt av manligt våld än…”
          Andra halvan kan antingen tolkas som ”…än totalt oavsett kön/ålder p.g.a. [angivna faktorer]” eller som ”…än det antal kvinnor åldern 15-44 som dödas/lemlästas p.g.a. [angivna faktorer]”.

          Avses den första tolkningen kommer påståendet inte i närheten av att vara sant, hur man än räknar på det. Åtminstone inte om det där underskottet á 200 miljoner vuxna kvinnor är en nödvändig förutsättning för kalkylen – det påståendet har ju FN:s egna organ motbevisat. Om man menar den senare tolkningen (bara kvinnor 15-44) så skulle det kunna vara så att siffrorna för dödade hamnar i närheten av varandra – men dock återigen förutsatt att vi utgår från underskottet á 200 miljoner vuxna kvinnor.

          En tredje variant är att räkna in kvinnligt omskurna i ”dödade eller lemlästade” (vilket dock inte FN själva verkar göra) vilket i så fall leder till att siffrorna i påståendet inte bara uppnås, utan överträffas.

          Den bärande balken i påståendena är dock att underskottet á 200 miljoner vuxna kvinnor = bevis för 1,5-3,0 miljoner årligen dödade i könsspecifikt våld (från män mot kvinnor) och det finns inget som tyder på att det stämmer.

          1. Hon jämför inte antal, utan sannolikheter: ”more likely”. Om hon i båda fallen avser samma grupp, blir det ekvivalent; sannolikhet vore proportionellt mot antal drabbade. Men om hon i ena fallet pratar om kvinnor 15 till 44, och i det andra fallet pratar om alla människor, blir inte sannolikhet och antal drabbade samma sak. När du både utgår från antal istället för sannolikhet, och tolkar jämförelsen som alla människor istället för kvinnor 15 till 44, blir den kombinationen orimlig enligt mig.

            Känns lite analt av mig att debattera mot din tolkning av meningen, i synnerhet som jag inte delar hennes världsbild, inte håller med henne, och du dessutom justerat texten så att du även förhåller dig påståendet så som jag tolkar det. Men man övertygar inte motparter om man misstolkar dem; läser man i ett inlägg en grov misstolkning av något som man håller med om, tappar man snabbt förtroendet. Det är åtminstone min erfarenhet av att läsa feministbloggar som misstolkar antifeministiska påståenden. Vilket de ofta gör. Jag tror alltså att om en feminist, som betraktar UNICEF som trovärdigt i genusfrågor och tolkar Diamantopoulous mening som jag gör, blir din tolkning lätt till en ursäkt för henne att bortse från mycket av inlägget i övrigt.

            Det har hänt några gånger att jag läst en text, skrivit en vederläggning till min spontana tolkning av den, och först därefter, vid kontroll av att ursprungstexten faktiskt betyder det som jag försöker vederlägga, inser att min tolkning inte håller, och att min text måste skrivas om eller försättas i utkastslimbo. Det kan vara besvärligt att tolka vad andra menat, när den andra har en signifikant annorlunda världsbild från en själv, men vill man ha en chans att vara övertygande för de läsare som har den andra världsbilden, så tror jag att det är nödvändigt.

            Jämställdhetsfeministern har skrivit ett inlägg relaterat till ditt: http://jamstalldhetsfeministern.wordpress.com/2014/07/28/feministisk-kunskap-fler-kvinnor-dodas-av-man-varje-ar-an-av-cancer-och-bilolyckor/

            1. Jag håller helt med dig; det är bara av ondo att feltolka det underlag man bygger sin tes på, oavsett om det sker bedrägligt med flit eller genom oförstånd. Eftersom jag inte är ute efter att sprida ”propaganda”, utan bara ta reda på hur det verkligen ligger till, uppskattar jag verkligen att du och andra ställer på mig om/när ni inte tycker att upplägget håller vatten.

              Jag har nu gjort ytterligare en genomarbetning av texten, där jag tydligare utgår från antagandet att Diamantopoulou utgår från endast kvinnor i åldern 15-44. Jag har dessutom lagt till en bra faktakälla (WHO om dödsorsaker) och därmed kunnat göra en tydligare jämförelse. Jag har då försökt ge hennes påstående en generös chans att finna stöd. Min slutsats blir dock fortfarande densamma, och nu med ännu större trygghet:

              1. Det är orimligt att anta att antalet kvinnor 15-44 år som dödas genom könsspecifikt våld når upp till antalet för kvinnor som dödas genom krig, cancer, malaria och trafikolyckor.
              2. Om kvinnlig omskärelse räknas in som ”lemlästning som följd av manligt våld” / ett utslag av ett globalt krig mot kvinnor, inte bara uppnås, utan överträffas, det antal Diamantopoulou anger. Dock finns det goda skäl att se den tolkningen som vansklig. (Inte heller Diamantopoulou verkar göra den tolkningen, för då hade hon nog gjort en mer drastisk jämförelse.)

              Återigen: tack för bra kritik!

  5. Av ren nyfikenhet måste jag fråga: när du räknar antal döda på olika sätt (malaria, trafik, cancer, krig vs manligt våld), verkar alla siffror du jämför *utom* just den om manligt våld vara för *människor totalt*, dvs av båda könen. Har du någon uppfattning om hur stor andel av de drygt 10 miljonerna du kommer fram till som är kvinnor?

Dela gärna med dig av din åsikt, men tänk på att bemöta andra som du själv skulle önska bli bemött!

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s