Oskar och den manliga offerviljan

Det genusanalyseras tämligen regelbundet i vilken utsträckning (samt hur) kvinnor porträtteras i populärkultur så som film, TV-serier och böcker. Detta går emellanåt till överdrift med rena konspirationsteorier som följd, men att ifrågasätta vilka normer och värderingar populärkulturen reproducerar är som regel av godo. Ofta finns det dessutom fog för kritik mot endimensionella kvinnoframställningar.

Ett område som de senaste åren fått särskild uppmärksamhet är hur barnböcker förhåller sig till könsroller och -stereotyper, vilket också lett till en ökning av barnböcker med aktiva och/eller normbrytande flickor som huvudpersoner. Gott så, men känslan jag får när jag bläddrar i utbudet av barnböcker (något jag gör ganska ofta och regelbundet; vi är en läsande familj) är att det inte händer lika mycket avseende pojkkaraktärernas mångfald av roller och valmöjligheter.

Jag tänkte exemplifiera det med en blick på ”Oskar och den utsvultna draken”, en småcharmigt illustrerad historia från prisbelönta tyska barnboksförfattarinnan Ute Krause. Ramverket för historien är att en liten bergsby hålls i skräck av en stor och glupsk drake, som kräver regelbundna offer i form av prinsessor som den äter upp. Här finns det säkert en och annan (radikalfeminist?) som skulle göra tolkningen att detta är en misogyn framställning, där kvinnorna i första hand är de som offras. Min tolkning är en annan, då jag menar att syftet är att framställa draken och dess skräckvälde som extra otäckt, vilket gestaltas genom att draken avkräver byn det mest värdefulla de har – dess flickor.

En parentes här är att det handlar om just prinsessor, som därtill beskrivs som ”söta”, och inte om vilka ”vanliga” flickor som helst. En annan parentes är att den onda draken är en han, vilket är föga förvånande givet att normen om den manlige antagonisten är en av kulturvärldens starkaste…

När den värdefulla valutan har tagit slut (byn får slut på prinsessor!) får det dock lov att duga med ett annat barn, och det är där Oskar träder in i handlingen. Även om det inte uttryckligen skrivs att det bara är pojkar som står på tur för att offras, visar bildillustrationen i boken (ritad av författarinnan själv) en tydlig överrepresentation av vad som åtminstone ser ut att vara pojkar.

När Oskar förlorar lottdragningen gråter hans mor hjärtskärande. Oskar själv verkar inte ha någon nämnvärd känsloyttring inför utsikten att dö en brutal död, men det tillåts alltså framgå att det är synd om hans mor. (Vilket osökt får mig att tänka på Hillary Clintons klassiska uttryck om hur krig alltid drabbar kvinnor värst, eftersom det är de som då förlorar makar, fäder och söner…)

Krause, Ute - Oskar och den utsvultna draken

Väl konfronterad med draken nyttjar Oskar list för att undkomma sin säkra död. Upplägget är ett klassiskt ”Hans och Greta”-dito, där han lagar god mat i syfte att göda sig själv, så att han skall bli en mer delikat måltid åt draken. Draken fattar dock till slut även den tycke för Oskars delikata matlagning (som vi får veta att pojken har lärt sig av sin mor) vilket visar sig bli avgörande. När draken upptäcker att Oskar lurat honom, genom att inte låta draken se hur gödningen fungerar, räddar Oskar livet på sig själv genom att erbjuda sin livslånga tjänst som kock åt draken.

Draken accepterar detta erbjudande, vilket gör att byn framöver går fri från dess härjningar. Historien rundas av med att Oskar tillåts träffa sin familj vid ett kalas (”det var så länge sedan jag fick träffa dem”, vädjar pojken till draken) innan han och draken öppnar en restaurang tillsammans. Detta skall förmodligen ses som ett lyckligt slut, vilket möjligen kan ifrågasättas då Oskar fortfarande tvingas in i ett livslångt slaveri för att rädda sin by…

Vad är det då vi kan uppmärksamma i den här historien avseende könsroller, och då specifikt kanske den manliga? Vad sägs om detta:

  • Den onda draken är (som brukligt) av manligt kön.
  • Det mest värdefulla byn har är dess (fina) flickor.
  • När lotten som drakmat faller på en ung pojke, är det hans mors sorg som lyfts fram. Hans egna känslor berörs inte.
  • Genom prestation (list och färdighet i köket) lyckas pojken ge sig själv det värde han initialt saknade (då han inte var en prinsessa).
  • Genom att offra sig själv (och inträda i livslångt slaveri) räddar pojken sin by. Hans enda reflektion kring denna altruism är att han vill få träffa sin familj en gång, då det var länge sedan. I övrigt verkar han helt tillfreds med denna sin lott.

Som kvinnlig läsare och analytiker av denna historia hade jag förmodligen stört mig på hur kvinnor värderas högre om de är söta/av börd, samt över att ingen av prinsessflickorna hade visat sig handlingskraftig nog att ta sig an draken. Som manlig läsare och analytiker, finns det dock mer att uppröras över. Visst, pojken Oskar får ”hjälterollen”, men vad av värde är det egentligen den för med sig – ett liv i slaveri, borta från hans nära och kära? Är det något att eftersträva?

En starkt kritisk analys av boken målar en dyster bild: Genom att utan sorg för egen del offra livet för det allmännas bästa, kan pojkar/män höja sitt samhälleliga värde till samma nivå som (fina) flickor/kvinnor. Om pojkar/män offras, är det inte dem det är synd om, utan deras kvinnliga familjemedlemmar. Den självuppoffrande ”hjälterollen” är ju mäns sätt att bevisa att de besitter ett människovärde. För flickor/kvinnor är det inte heller så ljust, då de uppenbarligen inte besitter någon vidare handlingskraft. Å andra sidan kan deras liv åtminstone inneha ett initialt värde, om än förutsatt de lever upp till rollen som ”fin flicka”.

Även vid en mer välvillig läsning av boken kvarstår dock den manliga offerviljan som central. Det är genom självuppoffring och prestation för det allmännas bästa som Oskar blir ”hjälte”, en status som räddar byn men som för honom själv egentligen endast innebär nackdelar.

Ni som är vana att med kritiska ögon granska hur populärkulturen framställer kvinnor, och stereotypa kvinnoroller, pröva att granska hur män och manlighet framställs med ovanstående resonemang som filter. Ni kommer då garanterat att märka att A) denna historias sensmoral avseende likhetstecknet mellan manlig offervilja och mäns värde är väldigt vanlig, samt B) att det inte bara är män som propagerar för denna mansroll, utan även att många kvinnor (som här i form av Ute Krause) bidrar till att upprätthålla den.

Kanske något vi också borde prata om, nästa gång någon upprörs över naken, kvinnlig hud på filmduken?

Annonser

3 comments

    1. Tack, Mia.

      Jag skulle egentligen gärna skriva oftare/mer, men har tidigare (bloggar) fastnat i att känna prestationsångest om jag inte publicerar något tillräckligt ofta.

      Den här gången har jag därför lovat mig själv att bara skriva när jag verligen vill, och det känns viktigt och/eller lustfyllt – även om det innebär att det kan gå länge mellan varven…

Dela gärna med dig av din åsikt, men tänk på att bemöta andra som du själv skulle önska bli bemött!

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s