Den harmlösa misandrin?

”Manshat kan i värsta fall kännas lite obekvämt för de män som annars är vana att få livet serverat på beundrande, okritisk silverbricka, medan kvinnohat dödar”.

Så kan det låta, och även om jag inte håller med om den där silverbrickan, medger jag att det finns skillnader på hur misandri respektive misogyni slår mot sina måltavlor. När abrahamitiska religioner institutionaliserar brist på kvinnliga rättigheter är det klart att det är ett värre slag mot de ländernas kvinnor, än det är mot svenska män när Aftonbladet-kolumnister publicerar misandriska texter. Visst finns det (även här i Sverige) också fler hatiska män som tar till våld mot kvinnor än tvärtom, även om hatiska män för all del som regel i första hand tar till våld mot andra män. Jag kan alltså köpa tesen om att misogyni i dagsläget har potentiellt värre konsekvenser än misandri.

Deta innebär dock inte att misandri, i egenskap av ”mindre illa”, därmed skulle vara okej. Två fel gör inte ett rätt, och det är inte som om misandri inte skadar. För all del, Valerie Solanas är ett undantagsfall, och rent fysiskt kanske synbara ärr lyser med sin frånvaro. Därmed inte sagt att män inte skadas känslomässigt av uttalat misandriska angrepp, och varför skulle inte detta vara ett tillräckligt skäl för att försöka undvika slentrianmässig misandri t.ex. i media? När valfri samhällsföreteelse får kvinnor att må dåligt, framställs det dels (med rätta) som värt att förändra och dels som ett utslag av förtryck, men om/när media hänger sig åt misandri ses det mest som ”politiskt upplyst”.

Stone heartStone heartVarifrån kommer uppfattningen att manshjärtan är gjorda av sten, och att vi inte berörs av nedvärderande generaliseringar och anklagelser?

Tillåt mig att exemplifiera. Lina Thomsgård skrev igår en text på Aftonbladet betitlad ”Äntligen är det killdags!”. Vid en första anblick ser det mest ut som en pepp till män att engagera sig mer i jämställdhetsfrågor, men läser man lite mer noga framstår texten som en veritabel nedsabling av män som grupp:

Jag vet att det kan kännas en gnutta orättvist att de andra plötsligt får lata sig medan ni killar ska fixa nåt som kanske inte inneburit att ni sett röken av de 3,6 miljoner kronorna mer i lön ni tjänar under en livstid. Eller att ni spöat nån på sistone, gjort nåt medvetet fel eller ens valt den här gamla mans­rollen själva.

För det första är faktafelet ganska blatant. De 3,6 MSEK som nämns är inkomstskillnaden, och inte en skillnad i lön för lika arbete. Den skillnaden är någonstans mellan 1-5%, vilket vid 45 yrkesverksamma år med 30 000 i månadslön motsvarar (som mest) 810 000 SEK. Det låter naturligtvis mycket, men om man betänker att skattenettot (inbetald skatt – värdet av all statlig omsorg och bidrag) för den genomsnittlige mannen är MINUS 1 MSEK, medan förhållandet för kvinnor är det omvända, blir kontentan omöjligen att män har en ekonomisk gräddfil.

För det andra är det väldigt få män som tycker om att ”spöa någon”, så att presentera alternativet som om det vore ”det hyggliga undantaget” är bedrägligt.

Men ni har tillträde till omklädningsrummen, mikro­fonerna, styrelseborden, 76 procent av medie­utrymmet och större delen av världens förmögenhet samt en påvehatt, så ni är perfekta för det här. Särskilt ni heterosexuella super­killar som på alla sätt motsvarar normen. Äntligen er tur!

Hej och välkomna till the Apex Fallacy! Majoriteten av alla män har verkligen inte tillgång till mikrofoner, styrelsebord, påvehatten eller världens alla rikedomar. (När det gäller medieutrymmet kan jag dock hålla med om att porträtteringen av de män och kvinnor som är med emellanåt diffar onödigt mycket, vilket är värt att se över.) Vidare går det att ifrågasätta den sarkastiskt syrliga tonen mot CIS-män – det är förvisso inget fel på att vara normbrytare, men det innebär väl inte att det för den skull är något fel på att vara normativ heller…?

Så välkomna in på planen, killar. Bevismaterialet är redan på plats. Ni behöver inte åberopa ännu ett vittne, skriva en till urtrist rapport eller räkna allihop igen. Det är bara att dansa in bollen i mål.

…vilket ungefär kan översättas till: ”Säg inte emot. Godta utan protester eventuella påståenden om överordning. Avkräver du belägg för sådana teser, är det bara för att du är A) förtryckare, B) ovillig att avsäga sig dina privilegier, eller C) både ock.” Fiffig konstruktion det där, att om män säger att de finner grundlösa anklagelser störande och sexistiska så är det inte värt att lyssna på, utan tvärtom ett påstått bevis för deras förtryck.

Den avslutande drapan är definitivt också den värsta:

Ni börjar med att begära pappaledighet och skaffa er en god vän som inte är en man. Sluta genast slåss. Spänn av. Sluta snacka sexistisk goja och var inte tysta när andra gör det. Ge lika lön för lika jobb och drick inte så jävla mycket. Håll tyst och lyssna nån gång. Låt era barn gråta och fostra dem inte till våldsamma män. Krama dem, och lär dem att bete sig anständigt. Bete er anständigt själva.

Den första punkten är den enda jag utan förbehåll kan hålla med om. Enligt mig (och med respekt för de som vill göra andra livsval) borde män för sin egen skull bli bättre på att ta ta ut pappaledigt. Det hade gynnat oss både avseende generell livskvalité, i våra sociala relationer, och i händelse av eventuella vårdnadstvister.

Men i övrigt?

Skaffa er en god vän som inte är man. På vad grundas tesen att att män bara värdesätter vänskap med andra män, och inte med kvinnor? Tror Thomsgård på allvar att vi är så enkelspåriga och/eller benägna att värdesätta endast det manliga, lär hon garanterat ha fel i fler fall än hon har rätt.

Sluta slåss. Tja, nu begås ju ungefär 60% av våldsbrotten av ungefär 1% av befolkningen, och de allra flesta män slåss som regel inte alls (även om de förväntas vara redo att göra det om det krävs för att skydda någon närstående). Att då uppmana män som grupp att sluta slåss är ett påtagligt orättvist utslag av kollektiv skuldbeläggning – särskilt om man betänker att (utsikten av defensivt) våld är ett nödvändigt ont för de flesta män, och inget positivt.

Sluta snacka sexistisk goja och var inte tysta när andra gör det. Andra halvan av den meningen har jag inga issues med; den är helt i sin ordning. Den första halvan upprepar dock förra punktens misstag. Att påstå att män som grupp skulle vara mer benägen att ”snacka sexistisk goja” än till exempel gruppen kvinnliga Aftonbladet-skribenter, är bara dumt.

Ge lika lön för lika jobb. En självklarhet, ja, och den diskrepans på 1-5% som finns bör utredas vidare och eventuellt bevisbara orättvisor rättas till. Dock är det en uppmaning som återigen inte bör gå ut specifikt till män, och definitivt inte till alla män. Alla män sätter inte löner, och de som sätter löner är heller inte samtliga män. (HR-avdelningar, som normalt ansvarar för lönerevisioner, brukar väl snarare vara kvinnodominerade?)

Drick inte så jävla mycket. Ursäkta, men vad i helvete?! Att på det viset skuldbelägga personer som mår dåligt, och/eller har missbruksproblem, är direkt inhumant. Undrar hur Thomsgård hade känt inför en uppmaning till unga kvinnor á la ”skär er inte så jävla mycket i armarna”…?

Håll tyst och lyssna nån gång. Det finns studier som visar att mannen i ett heterosexuellt parförhållande oftast vet mer om kvinnans problem och sorger än tvärtom. Sedan kan jag gå med på att män i det sociala samspelet oftare än kvinnor går in för att ta plats och framhäva sig själva, men det är minst lika mycket på bekostnad av andra män som det är på bekostnad av kvinnor. Man kunde för övrigt lika gärna säga till kvinnor att ”sluta mjäka och våga ta plats nån gång” – medan sanningen rimligen är att lite av varje vore idealt.

Låt era barn gråta och fostra dem inte till våldsamma män. Krama dem, och lär dem att bete sig anständigt. Tack för den ”män är dåliga föräldrar”-passningen. För det första är det intressant att Thomsgård konstaterar att män tar ut för lite pappaledighet, för att sedan ändå tillskriva det som eventuellt går fel i uppfostran till papporna. Om det nu är kvinnor som tar det primära föräldraansvaret, borde väl huvudansvaret för utfallet också ligga på dem? Det är knappast enbart män som upprätthåller maskulinitetsnormer med inslag av våldsberedskap.

För det andra bygger hela upplägget på att man utgår från ett minoritetsbeteende, och inte från normalfallet. De pappor som låter sina söner gråta är garanterat fler än de som inte gör det, och påståendet att pappor skulle vara mindre benägna än mammor att krama sina barn är knappast verklighetsförankrat.

Bete er anständigt själva. Låter onekligen som ett sunt råd – till alla, oavsett kön… Att mena att män som grupp skulle ha större anledning att behöva uppmaningen än andra, är dock ett uppenbart utslag av sexism. Här handlar det om ett omvänt Apex Fallacy: visst, de flesta brottslingar, sociopater och psykopater är män, men de flesta män är varken brottslingar, sociopater eller psykopater. Den genomsnittlige mannen är varken mer eller mindre anständig än den genomsnittliga kvinnan.

Male devil's headVid närmare granskning framgår det ganska tydligt att artikeln har uppenbart misandriska drag, och tyvärr är den här typen av populistiskt misandriska texter inte ovanliga i dagens mediaflöde. Detta för mig tillbaka till den huvudsakliga poäng jag berörde i inläggets inledning: att denna misandri inte är en företeelse utan offer.

Visst, jag och andra män blir inte fysiskt misshandlade, våldtagna, rättighetsbegränsade eller på annat sätt kroppsligen drabbade av sexism likt Thomsgårds. Dock är det mentalt jobbigt att upprepat utmålas som tillhörande det sämre, onda, destruktiva och förtryckande könet, oavsett hur en som individ lever sitt liv. Det kostar ganska mycket energi att utsättas för så pass grava, grundlösa anklagelser. Vidare är manshjärtan inte gjorda av sten, även om många kvinnliga mediapersonligheter verkar tro det. Det gnager på ens självkänsla och upplevda människovärde att regelbundet utpekas som ”problemet”; som en del av roten till allt som är ont och dåligt här i världen.

”So what, det drabbar ju ändå ingen oskyldig?” Jo, så kanske man kan se det, om man utgår från en radikalfeministisk världsbild. Inte ens med den utgångspunkten är det dock en god idé med retorik likt den här exemplifierade. Grejen är nämligen den att möjligheten att erhålla respekt verkar vara viktigt för många män, och om den möjligheten inte finns, leder det till utebliven motivation att över huvud taget följa samhällskontraktet. Marginaliserade män (särskilt unga sådana, som ännu inte hunnit skaffa sig samhällelig status på andra sätt, t.ex. genom familj eller karriär) är klart mer benägna att söka sig till extrema grupperingar så som höger- eller vänsterextremism, huliganism eller (annan) kriminalitet. Hellre fruktad än ignorerad, typ.

Att då nöta ner den manliga självkänslan genom att konstant påtala hur dåliga män är, kommer alltså att leda till en ond cirkel, en självuppfyllande profetia. Även om man anser att män är våldsamma dagdrivare (eller kanske extra mycket just då?) borde man väl vilja undvika en retorik som spär på de beteenden som den hållningen grundas på?

Visst, genom att göda den onda cirkeln får man förvisso till slut sina radikalfeministiska teser om den dålige mannen bevisade. Men: om det ses som ett viktigare mål än ett välfungerande, rättvist samhälle, där individer av bägge könen har tillgång till frihet och välmående – då kanske man skall sluta lägga fram det som att man jobbar för ”jämställdhet” eller för ”den goda saken”…?

Annonser

16 comments

  1. Utmärkt skrivet. Det är många som börjar ifrågasätta den skeva verklighetsuppfattning om vad mansnormen en del rapportörer i media har och som visar sig i den utomordentligt misandriska syn som Lina Thomsgård ger uttryck för.
    Därför är det mycket viktigt att du tillsammans med andra bloggare visar att det finns en avvikande och till och med kritisk uppfattning eftersom det oproportionerligt stora utrymme som ges till misandriker kan ge en felaktig uppfattning.
    Skriv på!

    1. Tack!

      Jag kommer att skriva när det finns motivation och en bra utgångpunkt / ett bra ämne, och inte ”för skrivandets skull”. Vill behålla lust och energi. Dock kommer du garanterat inte att bli av med mig någon gång snart, även om publiceringstempot kanske kan komma att variera något över tid… 🙂

      Tror att vinden faktiskt kommer att vända inom en överskådlig framtid; den radikalfeministiska/intersektionella analysen har så smått börjat implodera, och allt fler får upp ögonen för de logiska luckorna. Debatten kommer säkert att vara som mest högljudd/polemisk nu ännu ett litet tag, men sedan nås en ny och mer konstruktiv nivå. (Hoppas och tror i alla fall detta!)

      1. Välskrivet – som vanligt.

        ”Tror att vinden faktiskt kommer att vända inom en överskådlig framtid”

        Vissa dagar tror jag också vinden vänder. Andra dagar känns det inte fullt så troligt. Oroväckande många politiker sväljer detta med könsmaktsordningen helt okritiskt, och jag kan inte säga att jag klandrar dem. Jag har börjat läsa mig till utgångspunkten och även om det finns gått om konkurrerande teorier till maktordningsteorierna, kan jag se lockelsen att ryckas med i dem. Det är svårt att ta en djupare utgångspunkt än vad de gör. Foucault/Derrida går ju till själva grunden av filosofin – en sorts bisarr motsvarighet till ZFC-axiomen i matematiken. Då kommer de feministiska teorierna som _en_ konsekvens av det (ironiskt nog även fascistiska idéer). Precis som Kimhza Bremer beskrev i sin blogg, är det i akademierna som dessa teorier frodas och lever starkt. Vissa delar av humanioran verkar uteslutande bygga på Foucault, speciellt sådant som kallas för ”tvärvetenskapligt”.

        Efter att ha läst feministkritiska bloggar, förstår jag att många av feministerna ser kritiken som ytlig och nästan korkad. Och oftast har de rätt i att många kritiker inte är tillräckligt insatta i det som de kritiserar. Men problemet är att det mesta som feministerna skriver bygger på förutsättningar som inte kan underbyggas empiriskt. Och att ta in den verkligheten måste vara svårt efter 3-4 års akademisk indoktrinering (jag kan inte kalla det för något annat). Och som jag skrivit någon gång tidigare – varför ska man öht ägna så mycket tid åt att studera detta?

        Så – vägen framåt är lång och krokig.

  2. Välformulerat och på pricken.

    Denna misandri har faktiska offer. Tänk på de välartade och snälla pojkar som läser (ja, killar läser frivilligt) dags-/kvällstidningen och hela tiden blir beskyllda för att vara sexister, kriminella, våldsverkare (…) – det finns en risk att de till slut anammar beteendet eftersom de ändå alltid blir bemötta som sådana.

  3. Bra skrivet, nu finns det 4 stycken kritiska svar på Thomsgårds krönika. Gendertruce, Bashflak, Larsson och så mitt eget (två sista på GD). Känns riktigt bra att den här sortens krönikor blir ordentligt bemötta och inte bara får passera.

  4. Jag håller med mycket om det som står i den hot texten, men jag känner mig fortfarande som en övertygad feminist. Är det rimligt? De grundideologiska tankarna bakom feminismen hör väl ändå inte ihop med Thomsgårds (och andras) förhållningssätt till män och mansrollen?

    1. Tja, rimligheten beror väl på vilken definition man har av ”feminism”. Den klassiska liberalfeminismen strävade/strävar enbart efter lika rättigheter och skyldigheter för könen, och rätten att bemötas som individ och inte som markör för sitt kön. Den hållningen skriver jag under på till fullo, alla dagar i veckan.

      Den samtida radikalfeminismen däremot, ÄR väldigt inriktad på pokemik mot män, konspirationsteoretiska förklaringar av hur världen fungerar, samt fastkedjandet av kvinnor (oavsett vad enskilda kvinnor själva tycker) i en utpekad offerroll. Den åsiktsströmningen kommer jag som liberal, kritiskt tänkande humanist aldrig att kunna ha överseende med.

      Thomsgårds text tar avstamp i radikalfeministiskt tankegods. För exempel på ”sundare” feminism rekommenderas boken ”Klassisk feminism” av Louise Persson, alternativt (nu vilande) bloggen ”One-Way Communication” från Hannah Lemoine.

      1. Anser du att de ledande politikerna i Feministiskt Initiativ är radikalfeminister? Eller står de utanför denna utveckling av ideologin och att man därmed fortfarande kan lägga sin röst på partiet?

        1. För det första: jag vill inte försöka styra hur du röstar. Rösta på det som känns rätt för dig. 🙂

          Den politik som FI för är åtminstone tämligen radikalfeministisk, så till vida att det är mannen/manligheten som utmålas som ”problemet”. Exakt var de individuella politikerna står har jag inte detaljkoll på. Schymans retorik är klart radikalfeministisk, men jag vet inte om det beror på sann övertygelse eller på att hon är en smart karriärpolitiker.

Dela gärna med dig av din åsikt, men tänk på att bemöta andra som du själv skulle önska bli bemött!

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s