Mitt vita, manliga privilegium

– ”Check your privilege!”
– ”Håll bara käften, o du vite CIS-man!”
– ”Skaffa dig en intersektionell maktanalys, googla Patriarkatet, och inse att din överordning diskvalificerar dig från att få yttra dig om jämställdhetsfrågor!”

Varianterna är många, men kontentan densamma. Som varandes vit man är jag per definition överordnad, priviligierad och bekvämt resandes i livets gräddfil, och bör därför avhålla mig från att diskutera jämställdhet. Detta är för mig ett bakvänt resonemang, och ett potentiellt samhälleligt problem. Inte så att jag inte förstår att en som fastanställd, vit och med svenskklingande efternamn (oavsett kön) har en livssituation att vara tacksam över, och att livet är enklare då än som t.ex. homosexuell, syriansk flykting.

Dock är hoppet från att inse denna lyckliga lott, till att mena att samma lott diskvalificerar en från vissa diskussionsämnen, ett ganska långt sådant. Då hamnar vi i att en person reduceras till sina yttre egenskaper, så som kön, etnicitet, ”socioekonomisk klass” eller sexuell läggning – medan en sansad jämställdhetssträvan givetvis bör ha som mål att eliminera just detta tänkande, och istället låta individer få bemötas utifrån sina specifika egenskaper, värderingar och handlingar.

Detta är det huvusakliga argumentet mot resonemanget där en avsändares yttre attribut är viktigare än innehållet i vad denne säger. Det är helt enkelt kontraproduktivt. Därtill är det tämligen vanskligt att utgå från att en person helt saknar livserfarenheter utöver dennes nuvarande situation, vilket jag tänkte illustrera med en liten berättelse:

Min mor var 16 år och 6 månader gammal när hon blev gravid med mig. Trots äldre släktingars påtryckningar valde hon att inte göra abort, utan att föda barnet. Min far (då 22) försökte göra vad han trodde var det rätta, och gifte sig med min mor. Han var dock inte alls mogen för detta (och i vissa avseenden en ganska liten människa) varför äktenskapet blev stormigt och mot slutet eskalerande i våldsamheter.

En liten parentes här, riktad till de som brukar hävda att jag ursäktar partnervåld när jag försöker nyansera bilden av ”mäns våld mot kvinnor”: 1) Fundera på vad det kan finnas för anledningar till att jag idag, som vuxen, har en tämligen begränsad kontakt med min far. 2) Väg era anklagelser på guldvåg…

När jag var sex år gammal tog min mor med mig och flydde fältet. Ett par år senare träffade hon en svensk man, vilket så småningom ledde till att jag flyttade till Sverige. Även om min hudfärg inte avviker och mitt modersmål är svenska, behöver barn inte så mycket mer än en avvikande dialekt och en obändig ovilja att skämmas för sitt ursprung för att förvandla någon till måltavla. Att jag lagom till högstadiet sedan fick både glasögon och tandställning hjälpte väl inte direkt. När klassens flåbuse springer ikapp en bakifrån på skolgården och smäller till en i bakhuvudet med ett rått ägg, som rinner ner för nacken och förstör ens jacka medan folk står runtomkring och skrattar, känner man sig föga priviligierad.

Jag tog mig dock igenom högstadiet med goda betyg, utan att låta mig knäckas. Visst fanns det magonda där som regelbunden följeslagare, men jag vägrade försöka vara mobbarna till lags utan fortsatte att hålla på min rätt att vara mig själv. Reaktionen kom på gymnasiet, när jag gick från att ha varit ”duktig” till att vara… tja, frånvarande. I första klass på gymnasiet skilde sig min mor och min styvpappa, och hon flyttade från orten för att studera. Min styvpappa hade min lillebror boende hos sig, och hade inte råd att ta hand om även mig. Jag flyttade således hemifrån, vilket knappast var den bästa förutsättningen för självdisciplin hos en skoltrött 16-åring.

Lägenheten är kanske värd en kommentar i sig. En enrummare på en gård där övriga hyresgäster i stor utsträckning var missbrukare, med mögel i badrummet, källarspindlar som regelbundna gäster inomhus, och en ganska ansenlig isklump på insidan av fönstret vintertid (det blev som regel inte varmare än 16 grader inne under perioden december – mars).

Trots att jag fick hyran (som av förståeliga skäl var ganska blygsam) betald av min mormor, levde jag periodvis på nära existensminimum. Studiebidraget samt de i bästa fall 2 500 kronor mina ensamstående föräldrar (den ena studerande, den andra bilmekaniker med kreditskulder) tillsammans kunde ge mig skulle räcka till mat och räkningar. När den ekvationen inte gick ihop var jag för rädd och omogen för att erkänna problemet, vilket ledde till en ganska stor hyresskuld och ett vräkningshot. Min mormor gick in och betalade där och då, men åren efter gymnasiet betalade jag tillbaka i princip hela skulden till henne.

Nåväl, i denna luxuösa boning tillbringade jag hur som helst en alltför stor del av mina gymnasieår med att dricka kaffe, spela gitarr och sova. Min klassföreståndare tog mig tidigt i trean åt sidan och konstaterade att jag förvisso skrev 4:or och 5:or på alla prov, men att jag behövde vara närvarande – annars skulle han bli tvungen att statuera ett exempel av mig. Jag tog tyvärr inte fasta på denna i mina ögon väldigt hyggliga varning, utan fick se slutbetyget falla till blygsamma 3,6.

Nej, detta är alltså inte min skolskjuts...

Nej, detta är alltså inte min skolskjuts…

Efter gymnasiet följde militärtjänstgöring, 10 månader med lägre dagpenning än vad fängelseinterner får. Inte heller detta en omständighet som bidrar till en känsla av ”privilegium”, om man säger så… På andra sidan lumpen väntade en period av arbetslöshet och socialbidrag, där jag mer än en gång fick ställa tillbaka den enda mjölktetran i varukorgen, eftersom de typ 63 kronor som utgjorde mina samlade tillgångar inte räckte. Så småningom fick jag tummen ur och började städa upp röran jag ställt till med under gymnasieåren. Jag hade nyligen skrivit 1,8 på högskoleprovet (tävlingsmänniska som jag är grämer jag mig fortfarande över att ha varit ett rätt ifrån 1,9) men saknade behörighet eftersom betygen var inkompletta.

Två terminer Komvux och distansstudier senare kom jag dock in på högskolan, nu omlokaliserad från Bergslagen till västkusten. Studiemotivationen var återfunnen, och efter fyra års studier (bekostade med studielån) tog jag magisterexamen som en av de tre betygsmässigt bästa i min klass. På fyra år kuggade jag en tenta. Eftersom jag inte var från min boendeort, och inte ”kände någon som kände någon”, fanns det dock inga kvalificerade jobb som väntade med öppen famn. Jag började istället som inhyrd bemanningspersonal på ett call center.

Efter en tid av att ha presterat bra resultat, fick jag först provanställning och senare fastanställning. Min första lönecheck för heltidsarbete var på kring 12 000 kronor. Nu, så här ett drygt decennium senare, är jag kvar på samma företag. Under åren har jag sökt ett antal lediga interna positioner; ibland har jag fått dem, ibland inte. Jag har dock fortsatt vinnlägga mig om att göra ett gott jobb, och inte gnällt över påstådda orättvisor i att andra, bättre meriterade personer fått jobb jag har sökt. Denna inställning har med tiden lett till visst avancemang, även om ”karriär” inte är ett självändamål för mig (hade det varit det, hade jag inte som de senaste åren jobbat deltid för att få mer tid över till familjen). Eftersom min arbetsgivare är bra på internrekrytering, har jag sett duktiga kollegor av bägge könen göra samma resa.

Vi är framme vid här och nu. Visst, idag har jag en bra lön och bor i en prydlig villa (som dock sannolikt kostade betydligt mindre än de lägenheter i Stockholm där vänsterns klasskampsförespråkare bor). Att påstå att detta skulle vara utfallet av ett ”vitt, manligt privilegium” snarare än av de val och insatser jag (och, icke att förglömma, vissa av mina närstående) har gjort vore dock ren rappakalja och inget annat. Vad jag vill ha sagt med detta är två saker:

  1. Det är vanskligt att utifrån en persons nuvarande livssituation avgöra vilka erfarenheter denne bär med sig.
  2. Det är också vanskligt att utan vidare reflektion eller analys påstå att alla vita män som lever ett gott liv gör det på grund av att de skulle vara födda med guldsked i mun. Det kan faktiskt hända att de varit sin egen lyckas smed.

Att då utgå från att ”vita CIS-män får allting gratis, och därför endast har rätt att hålla käften!” kommer dels att leda till orättvis behandling av många individer, dels att jämställdhetsdebatten riskerar gå miste om inlägg i sak som skulle kunna vara till gagn för fler än de som gör dem. Idag använder jag min gynnsamma livssituation bland annat till att stödja GAPF och Humanisternas arbete mot religiöst grundat kvinnoförtryck, och bloggar emellanåt om hur endometrios-behandlingar borde vara subventionerade och/eller om vikten av att kvinnor vågar ta plats i yrkeslivet. Skulle den kvinnliga halvan av befolkningen verkligen vinna på att jag ”höll käften” och struntade i att engagera mig i jämställdhetsfrågor, bara för att jag är vit man?

En god devis? ”Innehåll före avsändare”.

Annonser

2 comments

Dela gärna med dig av din åsikt, men tänk på att bemöta andra som du själv skulle önska bli bemött!

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s