Att krossa glastaket

Det brukar talas om ”glastaket”, en osynlig barriär bestående av fördomar och manligt ”bastuklubbsbeteende” som gör det svårt för kvinnor att slå sig fram i karriären. Det faktum att det finns färre kvinnor på höga poster inom privat näringsliv sägs bero på diskriminering, och lönegapet mellan kvinnor i offentlig sektor och män i privat sektor likaså.  Skillnaderna i sig finns förvisso där, men bevisföringen för påståendet att diskriminering skulle vara en ledande orsak haltar ganska påtagligt. Det finns färre kvinnor i näringslivets topp, det är helt riktigt. Läs gärna vad t.ex. Susan Pinker har att säga om varför. Likaså är det fler kvinnor än män som verkar inom offentlig sektor, och som därmed får sämre löneutfall. På grund av tvingande normer, eller av fri vilja grundat i vad man vill jobba med?

Oavsett om man anser skillnaderna vara grundade i strukturellt förtryck eller olika utfall på grund av fria val, går det inte att bortse från att karriären hjälper den som hjälper sig själv. Att sitta i lunchrummet och gnälla över ”glastaket” kommer sannolikt inte att förändra situationen till det bättre. Aktiv handling, däremot, kan göra det. Jag tänkte här berätta om två kvinnliga bekanta till mig, som kan få utgöra målande exempel:

För en tid sedan deltog jag i ett projektmöte på mitt arbete. Fröken X (som vi kan kalla henne) som är en ambitiös och duktig kollega, redogjorde där för ett bra eget lösningsförslag, som det märktes att hon lagt ner tid och eftertanke på. Hon presenterade dock sitt förslag med kommentaren ”jag har kluddat lite på en grej…”, och när moderatorn sedan hade några motfrågor bad Fröken X denne att upprepa dessa med tillägget ”…jag fattar ju lite trögt”.

Efter mötet bad jag att få prata med Fröken X i enrum, och berättade för henne om dessa mina observationer. Jag konstaterade att det i och för sig kommer att gå bra för henne på företaget ändå, eftersom folk märker att hon är duktig på sitt jobb, men att hon kommer att göra framsteg i raskare takt om hon vågar ta plats, och vågar ta cred för det hon gör bra. Hon tackade för min feedback, och sade att hon egentligen vet det där, men att hon brukar falla i fällan ändå. ”Det kan vara svårt att våga tro på sig själv ibland”, sade hon, och det kan det absolut – för bägge könen. Dock när jag en misstanke om att fler kvinnor än män ursäktar sig själva (i onödan) vilket knappast gynnar deras karriärmöjligheter.

Nu är Fröken X tack och lov av så gott virke att jag vet att hon kommer att ta till sig feedback likt denna, spotta i nävarna, och ta tag i sin egen inställning, snarare än att beklaga sig över uteblivna möjligheter. Därför hyser jag inga tvivel om att hon snart nog kommer att förtros större utmaningar. Eftersom hennes ”glastak” är just hennes eget, kan hon också krossa det av egen kraft.

Business woman in meetingEn annan kvinnlig bekant till mig (låt oss kalla henne Fröken Y) har under i princip hela sitt yrkesliv varit verksam inom vården. Alltid duktig på sitt arbete, och över tid också med en rörelse från tjänster av typen ”vårdfabrik” till positioner med mer och större eget ansvar. Nu har hon dock börjat känna att det är svårt att inom vården hitta utrymme för de vidare steg hon skulle vilja ta, till exempel i form av en chefsposition för den funktion hon nu verkar i (och där hon högst sannolikt skulle göra ett bättre jobb än den nuvarande chefen). Möjligheten till den privata sektorns högre lön lockar också, men…

”Det är kört”, beklagade hon sig för en tid sedan. ”Inom vården krävs det särskilda kvalifikationer för att få bli funktionschef, och vem skulle vilja ha mig inom den privata sektorn? Jag har ju en väldigt specifik utbildning och bakgrund…”. Jag bestred detta påstående. Dels konstaterade jag att hon i sitt nuvarande yrke konstant visar upp såväl bra planeringsförmåga, hög stresstålighet och dito ansvarstagande, samt bra people skills – samtliga egenskaper som gör sig väl oavsett bransch. Dessutom har hon ofta ansvarat för internutbildningar av kollegor, samt varit den som haft ett särskilt ansvar vid implementationer av nya system och rutiner. Hennes meriter är alltså inte så dåliga som hon tror.

Dels påpekade jag att ”kräver ansträngningar” inte är detsamma som ”är kört”. Visst, om hon byter bransch får hon säkert börja om på en lägre nivå än där hon är nu, och visa framfötterna på nytt. Det kan ta några år att jobba sig upp och förbi nuvarande status, men om det är den vägen hon vill gå är det sannolikt det som krävs. Samma sak gäller om hon skulle välja att stanna inom vården. Även då krävs det aktiv handling för att nå önskade mål – det är knappast någon som kommer att kasta en chefstjänst på någon som inte visar att de vill ha den. Alternativet till aktiv handling syftande till att förändra sin situation, är att fatta det medvetna beslutet att nöja sig med att stanna där man är, för att man inte tycker att alternativplanerna är värda besväret. I så fall skall man dock vara säker på att man inte blir bitter och desillusionerad, och börjar skylla sin situation på yttre omständigheter.

Det har nu gått en tid sedan jag och Fröken Y hade den diskussionen. Sedan dess har hon hört av sig till de kontakter hon genom åren hunnit förvärva, och klargjort att hon är sugen på nya och större utmaningar om något skulle dyka upp. Hon har även ansökt till ett antal olika utbildningar (även externt) som skulle underlätta för henne att i framtiden kunna nå en position med eget personal- och/eller funktionsansvar. Hon har accepterat att det kan ta tid, men bestämt sig för att påverka det hon kan påverka.

Inte heller Fröken Y låter sig alltså begränsas av ett föregivet ”glastak”, utan tar i likhet med Fröken X tag i saker efter bästa förmåga. Att tillåta sig att bli bittra och uppgivna ligger inte för dessa kvinnor, och därför är deras möjlighet att nå dit de vill också mycket större. Jag skulle önska att den här typen av exempel och resonemang lyftes fram i fler sammanhang, särskilt av de som säger sig jobba för jämställda karriärmöjligheter för könen. Visst kan diskriminering i yrkeslivet förekomma, och kan den beläggas bör den straffas kännbart. Samtidigt är det viktigt att inte använda teorier om glastak och patriarkala förtryckarstrukturer som ursäkt för att inte påverka det man kan. Sitter man bara bitter på sin kammare och förväntar sig att lagstiftare skall ordna så att man per får en fin karriär, har man redan där byggt det första (och sannolikt största) hindret själv.

Karriären hjälper den som hjälper sig själv, och hammaren som krävs för att krossa glastaket ligger i din egen hand – oavsett vilket kön du har. Låt ingen invagga dig i kontraproduktiv passivitet genom att lura dig att tro något annat!

Annonser

2 comments

  1. Här ser vi tydligt ett exklusivt kvinnligt problem. Kvinnors homosocial gemenskap kräver att man inte sticker ut och att man inte förhäver sig själv, annars löper man risken av uteslutning och utfrysning. Detta funkar då dåligt bland män som inte alls har några sådan begränsningar.

Dela gärna med dig av din åsikt, men tänk på att bemöta andra som du själv skulle önska bli bemött!

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s